Månad: januari 2009

Idag blev det äntligen hundträning. Dessutom tillsammans med träningsgänget som något ostrukturerat drog igång i höstas, men se nu … nu ska det bli lite mer struktur. Tror vi.

Det började dock inte jättebra, med +-0°, kulingvindar och bitvis glashal appellplan. Men vi var där, och vi tränade, om än inte jättemycket. Hjärnan (och därmed fantasin) blev hyfsat djupfryst rätt snabbt. Att jag fortfarande är lätt (läs: mycket) hämmad i mina rörelser underlättar ju inte direkt. Minst lilla oförberedda rörelse (t ex slinta på isfläck) gör att det känns som om någon sticker in en kniv i midjehöjd på mig. Att böja sig framåt/nedåt är inte heller jätteroligt, och det begränsar lite när man ska leka med liten terrier. Ett långt elastiskt snöre i leksaken råder till viss del bot på det problemet.

Men som sagt; vi är på gång igen! Äntligen!

Dagens mest konstruktiva var uppletandet vi avslutade med. 15-20 m bred korridor/ruta med fem föremål. Rutan var riktigt stökig med ris, stenar och rotvältor och stundtals var den lilla terriern helt försvunnen i bråten. Men han kom tillbaks varje gång, och oftast med föremål i munnen. 🙂 De gånger han inte hade med sig föremål berodde det på att jag blev nervös (för att jag inte såg honom) och kallade in, och kallar matte så kommer man. 🙂 Ett par irriterande kisspauser tog han i rutan och det får vi jobba på! Det roligaste var dock att det inte var våra  föremål, och att jag inte pillat på dem alls och de var alltså fria från min vittring. Började ju bli lite orolig att han inte skulle bry sig om något annat än min vittring efter all träning på egen hand, men det verkar inte vålla några problem.

***

Insåg idag att det nog var dags att titta till (och vattna) pelargonerna i ladugården. Minns inte när det var sist? 4-5 veckor sedan? De flesta ser dock ut att ha klarat sig rätt bra. En mårbacka hade t o m lyckats hosta upp en liten, liten blomma?! Och en hängpelargon hade krystat fram ett par nya små blad? Det är bra jobbat i några få plusgrader och mitt i vintern. Iofs är det ganska ljust där de står, men ändå. Om ytterligare någon månad är det väl dags att ta in och börja väcka dem på allvar. Riktigt hur det ska gå till, rent platsmässigt, är jag inte riktigt klar över. Skulle behöva bygga ut huset…

Då har jag klarat av det sista avsnittet av Six Feet Under. Slutet var originellt men, tja … bra! En och annan tår föll, men jag är nog inne i en blödig period nu verkar det som. Satt, lite oväntat, och grät till något annat TV-program här om kvällen också? Kommer sakna familjen Fisher och deras ”hang arounds”, men jag får väl lära mig att leva utan dom helt enkelt. Det kanske går? 😉

Det är även slut i (fönster)rutan för adventssljusstakar, -stjärnor och julgardiner. Lite tomt blir det ju, men samtidigt skönt, och man känner verkligen att det går åt rätt håll. För att stärka mig lite var det några fåglar som sjöng som stollar i morse, trots det gråbistra vädret. När sista lådan var återbördad till förrådet satte jag mig blixtfort i bilen och åkte iväg för att införskaffa dessa:

Samtidigt köpte jag glödlampor (!!!) till de nya fönsterlamporna. Naturligtvis fanns inte just 40 W klotlampa med smal sockel i det digra förrådet.

Det enda som minner om julen nu är denna som börjat blomma alldeles nyss så den lär bli kvar en stund.

Och förresten; den stora (positiva) överraskningen i gårdagens Let’s Dance var – Morgan Alling! Jösses, säger jag bara – det hade jag INTE väntat mig! 🙂 Kan nog bli en rolig säsong detta också, bara vissa irritationsmoment röstats ut… Vilka? Nå’t får ni faktiskt räkna ut själva. 😉

Ikväll ska vi se om Borås-kören, mot alla odds, lyckas överleva en vecka till i körslaget?

För visst är det så?

Visst?

I ett förråd här i huset bor det en plastkasse, fullproppad med glödlampor av alla möjliga (och några omöjliga) sorter. Påsen är från Favör på Stora Essingen vilket i sig är anmärkningsvärt. På Stora Essingen bodde jag nämligen för 20 år sedan, och påsen har varit med sedan dess, mer eller mindre fylld med glödlampor (och numera även lågenergilampor). Det var kvalitet på plastpåsarna förr i tiden. 🙂

När jag passerar lampavdelningen på IKEA brukar det alltid åka med några förpackningar. Senast höll jag mig i skinnet, men oftast blir det en påse blandat.

Men, hur kommer det sig då att jag (nästan) aldrig har just den sortens lampa jag behöver?

Mitt lager av vissa modeller kommer förmodligen räcka hela min livstid – och lite till. Och eftersom glödlamporna troligen ska förbjudas om några år kanske jag ska testamentera restlagret till något belysningsmuseum?

Alla intresserade belysningsmuseumsintendenter är välkomna att höra av sig. 🙂

Ja, ärligt talat – jag har inte en aning… Hade nästan, i huvudet, börjat formulera ett inlägg om den fantastiska svenska sjukvården, men det sket sig.

Helt emot mina principer infann jag mig 25 minuter för tidigt på sjukhuset. Jag är ju inte direkt stamkund där och blir alltid nervös att jag inte ska hitta. Det gjorde jag dock utan problem, och jag hann inte ens slå ner rumpan på stolen i väntrummet (jag ljuger inte!) innan jag blev inropad.

Själva datortomografin var i sig en ganska surrealistisk upplevelse. I synnerhet kontrasten i bloden… Men fort gick det! Ner, in, upp, ut! TJONG! Fem minuter innan jag egentligen skulle vara där var jag på väg därifrån. Resultatet skulle skickas till min läkare på vårdcentralen som sedan skulle höra av sig under eftermiddagen.

Men.

Nä!

Ingen läkare har ringt.

Klockan är 17.40.

Det är fredag.

Alltså får jag tillbringa helgen i ovisshet. Det hade ju varit kul att åtminstone kunna utesluta en eller ett par tänkbara diagnoser och återgå till dopingen som fungerade. Det jag fick utskrivet igår hade ringa effekt på smärtan, och trött blir man så jag vågar inte dopa mig på dagen.

Iiiih! Nu har det kommit i brevlådan – sista avsnittet av Six Feet Under. Jag har, sedan början på september, klarat av fem säsonger av denna fantastiska TV-serie (2002-2005). Jag och den något bisarra familjen Fisher har liksom blivit ett. Hur ska jag klara mig utan dom, och hur ska dom få till ett bra slut på ett avsnitt? En av karaktärerna är redan avlivad, men…?

Vad ska jag nu titta på när ingen av de 34 (eller vad det nu är?) befintliga TV-kanalerna bjuder på något sevärt?

Jag lider av grav separationsångest… *snyft*

…åker julen ut. I tisdags var det julgranen och igår julstjärnorna. Har sedan någon vecka tillbaks ägnat mig åt passiv dödshjälp. Jag avbröt de livsuppehållande åtgärderna, dvs vattningen. Det ÄR enklare att slänga döda eller halvdöda blommor. 🙂

I helgen åker det sista, dvs adventspyntet, upp i förrådet. Och in åker vår- (och höst-) gardiner, nya fönsterlampor och tulpaner. Yeah!

Idag (eller rättare sagt igår) bet jag i det sura äpplet och ringde vårdcentralen angående de envisa smärtorna i sidan/buken som ändrat karaktär och flyttat på sig. Hade börjat nära en liten, liten misstanke om att mjälten kanske fick en smäll i samband med min ”olycka” och då kanske man behöver någon som kollar lite mer? Idag har jag varit på vårdcentralen och träffat en tämligen blyg och osäker läkare. Det slutade i alla fall med en remiss och i morgon ska jag till lasarettet för skiktröntgen! Han ville nog ta det säkra före det osäkra, och det är väl iofs bra. Är imponerad över hur snabbt det gick, men OM det skulle vara mjälten, vilket jag inte vill tro, så är det väl faktiskt hyfsat akut.

Jag fick åtminstone en viss förståelse för de hundar som är halta och lytta och sedan inte uppvisar ett endast symptom när de träder över tröskeln hos veterinären. Ungefär detsamma drabbade mig idag… Och så fort jag klev utanför dörren gjorde det lika ont som vanligt.

Efter det besöket var det bara att åka hem och hämta lillnos och åka till veterinären. Hans ”symptom” var ju ganska svåra att dölja. En knöl på svansen är ju liksom där den är. Han käkade Frolic hos tant L i framänden och lät farbror P klämma honom på svansen och ställa diagnosen”atherom”, alltså en fylld talgkörtel. Jag fick i uppgift att hålla koll på om den växer, och gör den det ska ”vi” ta bort den. Att operera i/på svansar gör man väl helst inte om det går att undvika så vi avvaktar och håller tummarna.

I övrigt avvaktar jag morgondagen med viss spänning. Är ju inte så van vid sjukvården, men de talar förmodligen om för mig vad jag ska göra/inte göra… 😉

***

Edit, en stund senare; Iza har varit, och är, en riktigt atherom-hund (och atomhund 😉 ) och har fått ta bort några som blivit inflammerade eller suttit illa till. Några har hon fått behålla. Jag trodde jag kände igen ett atherom när jag kände det (löst sittande i huden) men det här med svansen var något nytt. Där finns ju inte heller så mycket skinn att flytta runt men veterinären lyckades uppenbarligen lite bättre än vad jag gjort. 🙂

Det finns en slogan som jag har sett tryckt både på T-shirts och bildekaler. Den lyder: Bruksförarkvinn’s – det bästa som finns!

Men – det beror nog på vad man ska ha dom till? Det finns tillfällen när jag t ex ifrågasatt deras förmåga att uppfostra barn på ett lämpligt sätt. De flesta lyckas alldeles utmärkt men det finns undantag, och det var nog ett sån’t som var på lampaffären samtidigt som jag idag.

När jag står där i godan ro och studerar fönsterlampor hör jag helt plötsligt ett extremt kraftfullt:

STANNA!

STANNA!

STANNA!

Det var en kvinna som försökte få stopp på sina två barn som löpte amok i den extremt tättmöblerade lampaffären… Hunden hade hon dock lämnat hemma till förmån för maken som definitivt hade stannat för länge sedan – i motsats till barnen.

Man kanske skulle gått fram och föreslagit att hon började träna inkallning och fritt följ till att börja med eftersom hennes stanna-kommando verkade ungefär lika effektivt som när jag försöker få stopp på Iza på inkallningarna. Linförighet kanske hade varit ett ännu bättre alternativ?

En gång i mitt liv har det dock verkligen fungerat, men inte på Iza. Det var under friidrotts-VM i Göteborg 1995 när jag lyckades få stopp på nästan hela folkmassan på Avenyn genom ett kraftfullt (och snabbt) STANNA-kommando. Detta förhindrade att jag blev kjollös pga en förbipasserande (gående) cyklist som kommit lite för nära min kjol med cykelnavet. Så visst – det kan vara effektivt med rappa brukskommandon även i andra sammanhang, men lampaffären idag var uppenbarligen inte ett av dem.

Jag drog en lättnadens suck när jag lämnade det sjunkande skeppet – f’låt, lampaffären – innan det rasade samman.

(Och jo, jag hade med mig tre fönsterlampor därifrån.)

Gårdagens 40-årskalas var trevligt, om än periodvis hyfsat traumatiskt. När gratulationer och mat var avklarat vidtog – lekar! Något jag inte är överdrivet förtjust i, även om jag bättrat mig med åren. Nu överlever jag en hel del, även om jag hellre skulle slippa. Det hela var en lagtävling där man, utan att veta vad de olika ”grenarna” egentligen gick ut på, fick utse en lagmedlem till varje gren. I ett svagt ögonblick erbjöd jag mig att ta ämnet ”Vem är mest musikalisk?” i tron om att det skulle vara någon musikfrågesport. Vartefter kvällen gick började dock det hela luta åt Singstar. Inte helt lyckat tyckte jag, men OK, med rätt mängd doping skulle jag kanske överleva även det.

Det blev inte Singstar.

Det blev – norsk karaoke!

Med andra ord; man fick en melodi i hörlurar och sedan skulle man lalla och nynna sig fram så att övriga deltagare förstod vilken låt det var! Vilken rysare! Det var riktigt, riktigt hemskt! Och det hela skulle genomföras två gånger!! Tack och lov framgick det tydligen båda gångerna vilken låt det var eftersom de flesta gissade rätt. Mitt (obefintliga) självförtroende stärktes inte direkt av att en av de tre motståndarna är musiklärare till yrket. När det hela var över var jag helt slut och bara skakade i hela kroppen…

Jag vet… jag är jättetramsig med sån’t här, men jag tycker fortfarande inte om att ”göra bort mig” inför folk. I synnerhet inte inför sådana jag inte känner och det fanns både och på den här tillställningen.

När chocken släppt kändes dock Singstar som ett extremt trevligt och lättsamt alternativ! 🙂 Därför ägnade vi, med liv och lust, ett par timmar åt detta. När jag slagit värden/födelsedagsbarnet rejält och kommit upp i ”solist”-resultat på The Ark’s The worrying kind la jag ner den karriären. Man ska sluta när man är på topp. 😉

Vid det laget hade husse lämnat tillställningen för ett par timmar sedan eftersom jobb hotade framåt morgonkanten, men jag fick skjuts hem på annat sätt och landade i sängen vid 2-snåret.

När jag blev väckt av hundarna i morse, efter några timmars bedrövlig sömn, kunde jag förnimma viss smärta i huvudet. Närmare bestämt framme till vänster, lite upp mot tinningen. Det måste vara där hjärnans (kraftigt överansträngda) la-la-centrum sitter, eller…? För något annat skäl till huvudvärken kan jag inte tänka mig? Eller är det månne så att tant inte längre pallar en rejäl fest? Att hon inte pallar att tippa i sig alkoholhaltiga drycker och vara uppe längre än midnatt? Snälla, säg att det inte är så…

Sista lediga bonusdagen har med andra ord inte varit särskilt produktiv. En hundpromenad av enklare slag samt julgransplundring är vad jag orkat med. Advent får stanna till helgen, när vi åtminstone nästan är framme vid 20:de dag Knut, och har vi tur har jag även till dess lyckats hitta nya fönsterlampor till vardagsrummet.

Det där med recept i bloggen är ju inte min bästa gren. Vissa bloggar är ständigt nedlusade med recept men icke här!

Inför nyår fick jag lite panik, gjorde en efterlysning och fick en hel del förslag. Det blev inget av dessa på själva nyårsafton, men nu håller jag på att beta av recepten, det ena efter det andra. 🙂

När vi åt Astas kyckling (det hemliga receptet fick jag via mail) så kläckte jag ur mig till husse; – Vilken tur att jag har en blogg, annars hade du aldrig fått smaka på detta!

– Det finns ju kokböcker, fick jag till svar, från hussen som fortfarande anser att hela bloggfenomenet är fruktansvärt tramsigt, trots att han aldrig läst en rad här. (Eftersom jag vet att han inte ens kan sätta på datorn, och vägrar lära sig, är jag säker på att han inte ens har tjuvläst.)

Men guuud så tråkigt! Läsa kokböcker, när man kan utnyttja sina bloggvänner?! 😉

***

På ICA idag råkade jag snubbla över en flaska Liquid Smoke. Denna ingrediens återkommer lite då och då i MrArbocs blogg. Jag passade på att köpa en flaska och nu … nu undrar jag vad jag ska ha den till?

Passade också på att köpa en fiskkrydda som Prillan tipsade om, så det receptet får jag prova i helgen.

Kombinationen i rubriken är inte särskilt lyckad. Nu gäller den oftast inte mig och mina egna åkommor. Där kan jag nog snarast betraktas som inbillningsfrisk och besvärar inte sjukvården i onödan, och hittills har det ju funkat rätt bra.

När det gäller djuren är det annat. Nu är tid beställd hos veterinären. På torsdag ska vi dit, och veterinären är noga utvald och mycket rutinerad. Nu skenar min fantasi omkring bäst den kan, och en amputerad träsktrollssvans är just nu ungefär den lindrigaste vi kan råka ut för…

Snälla, låt mig ha fel…

Hemma igen efter en intensiv men rolig dag på My Dog. Vem som är tröttast, jag eller Karlsson, vet jag inte. Men eftersom han vägrade köra hem, och överlät den uppgiften på mig medan han sussade gott i sin bur, så har jag beslutat att det är mest synd om mig. 😉

Kom ner till Göteborg vid 10-tiden och fick parkera ungefär vid världens ände vilket senare lade viss hämsko på shoppingen. Efter att ha hälsat på lite aussie-bekanta drog vi några varv bland shoppingstånden. Förutom ett par bug-fria Icebug-skor (som faktiskt bara kostade 300:-) höll jag mig i skinnet ganska bra. Fyra koner till rutan (så att jag kan ställa upp två rutor), en reflexsele till K, en mini-pyttekampdutt i läder och en stor bt-kalender (amerikansk) var vad det blev. Jag har flera stycken pengar kvar i plånboken! Fällarna jag tänkt köpa lämnade jag därhän med tanke på den avlägsna p-platsen.

Kl 13.00 började vårt pass i montern och Karlsson och hans kollega Dixie har skött sig bra. 🙂 Men det är jobbigt att pussa på folk och bli klappad en hel halv dag, så nu sussar han sött. Dessutom tyckte han att kollegan var lite väl påflugen och ”på” ibland. Han hade fullt sjå att freda sig för hennes pussar. Allt för framfusiga tjejer är lite jobbigt tycker han. Liiite fina i kanten kan dom väl vara, och åtminstone spela liiite svårfångade? 🙂

Mindre kul var att en av besökarna som klappade honom klämde på hans svans (i all vänskaplighet) och helt plötsigt frågar om han har brutit svansen någon gång? Nej, det har han ju inte, men mitt på svansen hade hon hittat en knöl, som jag också hittade… Han ömmar inte och verkar inte det minsta besvärad, men det är definitivt något jag ska visa upp för veterinären, så imorgon blir det till att boka tid… Förhoppningsvis är det väl någon broskbildning, men usch vad orolig jag blir?!

Imorgon ska jag även ”mjustarta” efter jullovet. Några timmars jobb blir det. I morgon kväll ska vi på 40-årskalas så det är väl tur att man är ledig på tisdag. Men å andra sidan hade det nog inte varit kalas imorgon om det inte varit söndag på tisdag…

Förr fick man ju verkligen hålla sig till kartor, men numera finns ju även satellitbilder att tillgå över vissa områden. Just över området där vi bor finns det, tack och lov, tillgång till sådana och där kan jag drömma mig bort länge.

Här ser man var vi gick idag (rött streck) och vilka vägar jag planerar att utforska (gula streck) och ser jag inte alldeles tokigt, på den betydligt större bilden, så ska det inte vara några problem att ta sig ”runt”. På tisdag kanske?

När detta skrivs (eller åtminstone börjar skrivas) är kl 16.32, och det är inte mörkt! Åtminstone inte riktigt kolmörkt. Igår skyllde jag på att det varit klart och soligt men idag har det varit (och är) mestadels mulet. Visst gör frosten, och de 0,5 mm snö som fallit under dagen, sitt till. Men naturlagarna tycks fungera även i år. Det blir faktiskt ljusare!

Ett annat område där det tar sig är min fysik. Sedan jag stukade foten för 2,5 vecka sedan har det hela tiden löst sig så lyckligt att husse kunnat ta hand om Izas promenader. Ibland har jag och Karlsson varit med, ibland har vi gjort något på egen tass. Idag har dock vägverket pockat på husses uppmärksamhet hela dagen så nu hade jag inte längre något annat val än att ta båda hundarna på promenad. Dock åkte jag iväg en bit med bilen så att vi kunde gå på ett lugnt ställe, utan katter, hästar och vildhundar. Vilt kan man ju aldrig garderas sig emot, men… Det verkade som om t o m schäfertanten förstod att matte var lite bräcklig och tog det varsamt. Den här vägen är egentligen suverän att gå, förutom att man får vända och gå samma väg tillbaks vilket jag i grund och botten avskyr. Men vad gör man inte? Vi fick en synnerligen skön promenad på 1,5 timme där vi passade på att kolla av diverse stickvägar som får bli framtida projekt, när foten stabiliserat sig ytterligare lite, och gärna när vi är två människor eftersom jag inte är riktigt säker på var man hamnar. 🙂 Det mest upphetsande som hände på hela vägen var att vi mötte ett sällskap med en Grand Danois och en mastiff. När Iza ser sådana jättehundar blir hon alldeles ställd. Hon är nog inte riktigt säker på vad det är? Hur som helst avlöpte även hundmötet lugnt och det var skönt för både fot och bukmuskel.

Nu har jag även återställt balansen på ”hundväggen” i hallen. Bestämde mig för att tills vidare strunta i det där porträttet på Iza och istället ta en bild där hon gör det hon älskar mest (tror jag). Dvs en agilitybild. Det fick bli den som Agnetha tog när vi var i Trollhättan och hälsade på i somras. En riktigt härlig bild tycker jag, där det syns vad roligt hon har!

Av nästa bild att döma ser det ut som om hundarna också är rätt nöjda efter vår promenad.

Du o ja’ syrran!

Jag förstår fortfarande inte vad det är för fel på att ha fällen i biabädden, men uppenbarligen strider det mot Karlssons principer eftersom han alltid möblerar om. 🙂

Nu ska jag packa mattes kappsäck inför göteborgsresan i morgon. Vaccinationsintyg, biljetter, vattenskål och – plånbok, icke att förglömma. 🙂

Då är K åtminstone hyfsat rastypisk, efter en omgång på trimbordet. Han är ju inte alls samarbetsvillig när det kommer till tassarna så lite tendenser till lovikkavantar finns kvar,  men de är åtminstone bättre (=mindre). Och någon utställningstrimning är det inte, men som sagt – hyfsat rastypisk. 🙂

Det planerade uppletandet blev ett spår istället. Vågade inte fresta husses tålamod alltför mycket efter att han assisterat vid fotningen av Iza, och eftersom jag även behövde hans assistans vid trimning och kloklippning. Att kliva omkring i den stelfrusna skogen var väl kanske inte helt lyckat men både fot och bukmuskel överlevde. För Karlssons del har dagen haft ledordet ”mycket ben och liten hjärna”. Bitvis spårade han jättefint men eftersom såväl bark som rådjusskit tydligen är fullständigt oemotståndligt i djupfryst skick så hade vi några diskussioner om vad vi egentligen höll på med. Han missade också två pinnar av fem… Nåja, nästa gång blir det bättre. Hoppas jag?

Devisen med benen och hjärnan visade sig också under lydnadspasset. Min teori från här om dagen, att han började begripa det här med konerna, kom rejält på skam. Och så pratar vi inte mer om det…

Fotningen av Iza gick … sådär. Som jag misstänkte var ljuset alldeles för hårt. Dessutom sitter hon som en hösäck på de flesta bilderna och jag fick inte fram det där uttrycket jag egentligen vill ha, och som jag vet att hon kan få fram. Här kommer i alla fall ett par smakprov.