Månad: maj 2007

Hittade detta test via Mysla och kunde naturligtvis inte låta bli… 😉

Vuxenpoäng.com – Hur vuxen är du egentligen?
Din vuxenpoäng är: 21.8

Din ålder borde vara 41.2 enligt Sveriges Vuxenpoängsstyrelse.

Hörru! det är dags att växa upp någon gång. Kanske dags att flytta ihop med pojkvännen eller skaffa bil? försök iallafall att ge ett litet vuxnare intryck.

Tips på saker att göra för att få mer poäng

* Köpa bil. (Jag har ju bil, vilket jag också svarade.)

* Köpa hus. (Jag har ju hus, vilket jag också svarade.)

* Åka till Kina (Men jag svarade ju att jag ville åka till Kina?)

* Anordna vinprovning för dina vänner. (Tja, varför inte?)

* Börja dricka Gourmetkaffe. (Inget alternativ, kaffe är äckligt!)

* Skaffa barn (Nope, inget alternativ, kolla den verkliga åldern!)

* Fixa dig ett riktigt jobb. (Men jag har ett riktigt jobb?!)

* Gift dig (Ska det verkligen vara nödvändigt? 😉 )

* Fixa ett ICA-kort, det är smidigt och du spar pengar. (Men jag har ju ICA-kort, vilket jag svarade…)

Kommentarer: Jag är sååå nöjd med att det visade sex år ”för lite”. Misstänker dock att svaren feltolkats lite, eller mycket. Men jag känner inget som helst behov av fler poäng. 😉

När jag nyss tömde brevlådan var den välfylld. Och fascinerande.

1. Hur många gratis (reklamfinansierade) tidningar för villaägare finns det utrymme för på marknaden?
Idag ramlade ytterligare en, ny, tidning ner i brevlådan. Ett Hus hette den. Dessutom finns ju Vi i Villa och Villamagasinet. Tar inte annonsörerna slut någon gång?

2. Jag är icke längre reklam?
När jag flyttade ihop med B för mååånga år sedan så ville jag ha mitt eget namn i telefonkatalogen eftersom få av mina vänner som skulle kunna tänkas passera förbi Borås hade koll på B:s efternamn. Detta gick bra enligt Telia men skulle rendera en viss årsavgift. Ett abonnemang, två namn på olika ställen. OK, det kunde jag väl köpa. Tidigare har det debiterats reklamskatt på det extra införandet, dvs mitt namn. Så icke längre. Nu var det bara moms på beloppet också. Det tackar man för.

3. Snabb postgång?!
Posten är ju inte välkända för att vara världsbäst i snabba leveranser. I söndags  beställde jag ett antal tuggben till hundarna från Canis. I morse hade jag fått ett mail om att leveransen var packad och skickad. Idag låg de i brevlådan?! Tack för det. Också.

4. Skattemyndighetens portokonto?
Jag har ju ett eget företag, vid  sidan av liksom. Detta innebär att jag varje månad får ett kuvert innehållande skattedeklaration.  En gång i månaden får jag också en redovisning av ställningen på mitt skattekonto. Eftersom skattedeklarationen ser likadan ut hela året (förutom uppgifter om deklarationsmånad) undrar jag om man inte skulle kunna skicka ut alla samtidigt, i början av året? Ibland är det med något informationsblad men det skulle man ju kunna skicka ut tillsammans med redovisningen från skattekontot. Tänk vad mycket pengar staten skulle spara…

5. Bokklubbar
Jag är med i två bokklubbar. Vet egentligen inte varför för jag handlar sällan något. De tjänar mest som inspiration för vad man kan beställa från Bokus eller AdLibris. Den här månaden har jag glömt att avbeställa BÅDA månadsböckerna, den första landade i brevlådan idag. Hur göra? Behålla eller skicka tillbaka? Å andra sidan har en del av dessa oplanerade (ofrivilliga?) köp varit lyckokast, sådant man aldrig kommit på tanken att köpa/läsa annars men riktigt bra när det väl kommit till kritan.

6. Vägverket
Ett par gånger om året skickar Vägverket ut en informationsbroschyr. Hur många läser den? Vilken funktion fyller den? Vad kostar den att producera? Vad kostar den att skicka ut?
Många frågor, få svar. Bygg en väg (eller två) istället!

Det tror jag var allt?

…är det tur att man har ibland. Det är dock lite synd att den inte kan skilja på vardag och helg utan går igång kl 07.00 ALLA dagar. Å andra sidan får man vara tacksam att den inte går igång 05.30 ALLA dagar som det var tidigare.

”Den” är alltså Iza om någon inte förstått det. Imorse hörde inte klockradion av sig som den brukar, vid 05.30. Eller, jag har har åtminstone inte hört den… Kl 07.00 tyckte dock Iza att det var dags, som tur var. Den lille terriern är inte så mycket hjälp i dom här sammanhangen. Hans insats var att trycka in sig i mina knäveck och somna om… Nåväl, eftersom det är jobba-hemma-dag idag så blev det ingen större katastof.

Igår kväll fick bara Iza följa med till klubben eftersom det skulle vara framåtsändandeträning och därefter möte. När jag  kom upp på planerna var jag helt ensam till min stora lycka. Bestämde mig raskt för att köra inkallning med ställande innan jag fick sällskap. Tyvärr hade jag glömt musmattan men det gick faktiskt riktigt bra ändå. Tror att vi är på rätt spår och att det kanske finns hopp om åtminstone 5 poäng på någon tävling framåt hösten?

Vilken otrolig skillnad det är på denna hund (och matte) om vi får en stund för oss själva först. När vi jobbat ihop oss till ett team och allt varit positivt en stund så är Iza inte alls lika störd av att det kommer andra hundar (så länge det inte blir för mycket springande, flängande och bollkastande), hon kan ändå fokusera på mig. Boven i dramat är helt klart matte. Om det är full fart på plan när vi kommer dit så blir hon splittrad, jag blir frustrerad och irriterad vilket hon självklart märker och då ”stänger hon av” mig. Vilket leder till ännu mer frustration från min sida vilket leder till ännu mer… Ja, ni kan nog tänka er den onda cirkeln. Men det är ju f*n att man ska behöva ta komp från jobbet för att komma först till appellplan, och inte ens det är någon garanti.

Framåtsändandegruppen har glesnat betydligt men till sist lyckades vi skrapa ihop tre hundar och fyra förare så att vi åtminstone kunde köra med en grupp på två personer. I början var Iza jätteflamsig, förmodligen för att hon stått uppbunden och tittat när de andra körde, men när jag väl skärpte till mig och kom på hur jag ska gå och använda min blick så blev de två sista sändandena riktigt bra. OK, inga tio-poängare men kanske sju?

Idag blev det eftermiddagspromenad med Karlsson, allena. Det är så ljuvligt att gå ensam med honom, utan stökiga storasyster. 😉 Körde till stora delar en aktivitetspromenad med många ”stanna” när han var framför mig. Förutom att det är ett ruskigt bra kommando, i största allmänhet, att ha på promenaderna så passar jag på att träna snygga ställanden på framförgåendet. Dvs när jag säger stanna (och K är framför mig) ska han stanna snyggt och prydligt med kroppen och blicken riktad framåt. Detta gör han, för det mesta, alldeles lysande. 🙂 Både när han är kopplad och lös. Och naturligtvis så kan han själv, också. Han springer alltså iväg några meter och stannar, utan att han fått kommando. 🙂 Han är bara för söt när han gör så. 😀 Det gäller bara att inte belöna för det kan leda till nya varianter på framförgåendet. *hmpfr*

Körde även lägganden i alla möjliga och omöjliga situationer. De funkar klockrent. Där vänder han iofs upp mot mig om han är framför men eftersom detta inte är något tävlingsmoment så gör det inte så mycket. Vid ett tillfälle ”brôtade” det till i den täta skogen alldeles bredvid stigen, precis när han lagt sig. Stor fågel eller möjligen rådjur? Han lättade lite i armbågarna men låg kvar och tittade på mig. Gissa om han fick mycket beröm, och godis?

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas; han är (oftast) en källa till ren och skär lycka. Man blir så glad och man mår så bra efter en promenad eller ett träningspass med honom. Han vill, han försöker och han kan. Och han är fokuserad! Min lilla högvinst i valplotteriet! 🙂

Då var spåret avklarat och på det stora hela gick det kanonbra. Det tog 15 minuter för husse att lägga spåret. Han är hyfsat långbent, terränggående och flyfotad så min gissning är att det låg någonstans mellan 1200 och 1500 meter. Själv trodde han 1500. Men skit samma…

Hon gjorde ett kanonfint upptag. Kort (1 meter?) analys och så iväg åt rätt håll. Trots att hon hade utgångsspåret i vind medan jag selade på och det sniffade hon in – noga! Första delen av spåret var klockren, men sen kom vi till det där med förutfattade meningar. När vi närmade oss grusvägen började hon snurra. Och jag får erkänna att det är där jag oftast (inte alltid) har haft slutet. Hon trodde alltså att det var slut och letade efter slutapport alt. snusdosa! Det är åtminstone min tolkning av det hela. Bra väckarklocka för matte även om Iza på tävling inte kommer att kunna ha några förutfattade meningar, i främmande terräng. Nåja, hon fick tag på spåret igen och sen bar det iväg över vägen. Där gick hon lite vid sidan av spåret en bit. Jag misstänkte att det var så redan när vi var där och fick det bekräftat av husse när vi kom hem. En apport som låg där tog hon ”bakvägen”. Sen fortsatte vi iväg och i stora drag gick det jättebra. När vi närmade oss slutet märktes det att hon var rejält trött. Hon fick ett tapp igen och då satte jag henne ner och så vilade vi en liten stund (30 sekunder?) och sorterade hjärncellerna, en till höger och en till vänster… 😉 När detta var gjort gick resten som på räls. Jag VET ju att dessa micropauser fungerar. Frågan är bara om man har nerver och hjärna att göra så även på tävling om det skulle behövas?

Det som också var glädjande var att vi hade med oss ALLA apporter hem. Efter förra söndagens pinn-strul kändes det bra. Det tog 30 minuter för oss att ta oss till slutet. Om man då förutsätter att det var 1500 meter långt (elitlängd) så hade vi ju lite marginal på klockan. Om det bara var 1200 (högrelängd) så var det på håret…

Hur som helst är jag oerhört nöjd med hennes jobb. Nu gäller det bara att lägga mer lååånga spår, och att oftare köra tävlingsmässigt, dvs utan ciceron (spårläggare) i spåret, så att vi verkligen får fixa det själva.

*****

Tillägg; ibland är jag rätt nöjd med hur/var jag bor. Tänk att kunna ha ett spårpåsläpp 50-100 meter från ytterdörren (skulle kunna vara ännu närmare) och slutet 150 meter hemifrån (hade också kunnat vara närmare)!? Det är inte alla förunnat…  Stora skräcken nu är att markägaren ska få för sig att avverka ”min” spårskog, då kommer jag att fälla krokodiltårar.

Eller, njae, kanske inte riktigt. Men, kors i taket, han är ute och lägger ett spår åt Iza! Det händer inte speciellt ofta och då brukar det vara efter diger övertalning. Den här gången var det (nästan) frivilligt?!

Han ska INTE gå med i spåret så det blir lite tävlingsfeeling över det hela. ”Lita på din hund” liksom… OK, vissa förhållningsorder har han fått eftersom spåret blir långt och innehåller tre vägövergångar, men i övrigt har han fria händer.  Spännande…

Schlagerfinalen orkar jag för övrigt inte ens kommentera. Eller…

Tja, jag är glad att Ukraina inte vann, det hade varit total skandal. Finlands låt var faktiskt helt OK. Irlands låt var rätt mysig men det beror nog på att jag gillar irländsk folkmusik. Att den inte skulle gå hem i det här sammanhanget var väl inte förvånande. Tyskarnas låt hade också sin charm, konstigt nog, men i det stora hela så var det en katastrofal tillställning. The Ark var  självklart bäst. Det var ju bara synd att ingen annan fattade det?!  Hoppas jag har något annat, bättre, för mig nästa år för den där cirkusen kan jag definitivt leva utan.

När jag ändå är igång och rotar bland gamla bilder kan jag ju visa några bilder på en av de två katter jag haft. Den första katten, Sudden, var pappa till Skorpan (nedan) och honom har jag tyvärr inga digitala bilder på men de var nästan kopior till utseendet, dock inte till temperamentet.

Skorpan blev 16 år och var ett sällsynt lyckat exemplar av blandras-avel. 😉 Perser, bondkatt och birma var det i honom och ljuvligare katt får man leta efter. Ett gudagott temperament hade han. Snällheten kattifierad… Att han hade klor som han kunde försvara sig med upptäckte han nog aldrig? Om någon av hundarna (han upplevde även den första schäfern) bråkade med honom så la han sig bara på rygg och idkade passivt motstånd. Då kom dom av sig. 🙂 Man kunde ha långa invecklade samtal med honom. Riktigt vad vi pratade om förstod jag aldrig men han svarade – alltid! Egentligen var han nog mer lik en hund i temperamentet, kom alltid på inkallning t ex.

Jag saknar honom!

Bilderna är tagna i en riktig fotostudio i samband med ett ”modelljobb”. (Ja, även han extraknäckade som fotomodell ibland. 😉 )

Och ja, han hade blå ögon. Om någon undrar. 😉

Kom just på att Jessika för ett tag sedan efterlyste en mig närstående rynkig schäferpanna.

Voilà!

Bilden har några år på nacken, den är från 2003, och tagen med den generationens digitalkamera. Nosen är inte så grå men pannan är rynkig. Detta är nog den ”sötaste” bilden jag har på min alldeles egen bruksschäfer. Nu ska vi snart åka och träna inkallning med ställande, jag och bruksschäfern, så får vi se om min nya strategi fortfarande verkar lika lovande som i onsdags?

Med mycket att fundera på så somnade jag (som vanligt) som en spädgris igår kväll. Kl 01.30 slog jag upp ögonen och kunde inte somna om. Oerhört frustrerande när man är van att sova hyfsat bra. Somnade igen strax innan klockan ringde, men då var det ju ingen större idé. Med andra ord har dagen varit hyfsat seg.

Eftersom K varit hos svärmor och promenerats så förbarmade sig husse över Iza och eftermiddagens promenad (i ösregnet, så det var jag inte ledsen för). Jag beslutade att ta tillfället i akt och träna lite apportering med lillebror. Detta hatmoment som jag aldrig lyckas få ordning på med någon hund?! Iza tuggar ju som en idiot, t o m på tungapporten! OK, där är det väl inte lika intensivt av förklarliga skäl men hon försöker åtminstone. K vill ju ÄGA!!! Och även han tuggar och slänger med den som om den vore en grävling han egenhändigt (egentändigt?) dödat.

Med dessa erfarenheter i bagaget stängde vi in oss på toaletten, ca 3 kvadratmeter… Där kommer han ju inte så långt liksom. 😉 Det var jag, Karlsson, en apportbock, en pipleksak och X antal mini-Frolic. Jag puttade iväg apporten och när han kom in med den och lämnade den i min hand (han visste ju att det fanns andra roliga saker hos matte) så ramlade det ner en pipleksak på golvet istället. Och när han kom in med den (han var något mer nödbedd där) så ramlade det ner en Frolic, och sen en apportbock och… Så höll vi på en stund. Sen vågade jag flytta ut i hallen där ytan är något större. Vid det laget hade pipleksaken dött, eller åtminstone slutat skrika när den blev misshandlad. Med det hade den väl tappat något av sin charm i K:s ögon men han tyckte ändå att bytet var helt OK och kom in med den direkt för att byta mot godis. Kanske kan detta vara rätt väg att gå för att höja tempot in och därmed minska tugget? Att få till ingångar och att hålla kvar får bli ett senare problem.
Lovar nu mig själv att intensifiera apporteringsträningen till … tja, varje dag? Eller nå’t? Betydligt oftare än den hittillsvarande frekvensen iaf.

Tyvärr FÅR jag inte berätta vad det handlar om. Men jag kan säga så mycket som att det handlar om jobbet och för tillfället ligger tårarna väldigt nära ögonen. Huruvida den känslan är motiverad kommer det förmodligen ta lång tid innan jag vet med säkerhet. Dock ska ni inte behöva vänta ett år på B, men ett tag till blir det nog… *suck*

Men ändå, tack för hållna tummar, det uppskattas!

Varför ni hållit tummarna kan jag inte berätta, och jag vet inte heller om det gett önskat resultat…

Får återkomma i frågan om något år eller så. 😦

Tack och lov blev vi inte personligen inblandade även om jag var nästan lika skakis som Tytti innan det var över. Jag och Iza var på övre plan och tränade och i andra änden på samma plan var T & M. Iza brydde sig förvånansvärt lite så jag körde med henne lös och höll på med inkallning med ställande. Då kommer Tytti upp på plan och lägger Tarrak bredvid sig. Ungefär samtidigt bestämmer jag mig för att jag och Iza var klara med det momentet. Jag la henne ner och tog av mig västen för att pilla ner musmattan i ryggfickan. DÅ bryter cirkusen lös! M har av någon anledning ett horn i sidan till Tarrak och NU skulle han dö! M far på Tarrak som självklart rusar iväg och springer för livet. De försvinner ner på nedre plan där det var betydligt mer folk och hundar, med husse resp. matte springandes efter. Som genom ett under fick jag tag på Iza i halsbandet innan hon egentligen förstod vad som hände. Detta var annars en sådan situation där hon mycket väl kunnat hänga på bara för att kolla läget (nyfiken i en strut)! Fick på henne kopplet och stod kvar och väntade. Fullt beredd på att de skulle komma farande upp på plan igen. Detta hände dock inte utan de fick stopp på hundarna. Tarrak hade fått ett litet sår vid ögat men det verkade inte vara någon större fara. Jag, Iza, Tytti och Tarrak tog sedan en liten promenad för att om möjligt försöka undvika rasrelaterade sviter hos Tarrak. Han och Iza kom dock bra överens och han verkade inte ha lidit någon större mental skada, åtminstone inte när det var en tjej under schäferpälsen.

Vad det gäller vår träning så tror jag att jag kanske hittat en väg. Jag la musmattan på inkallningssträckan MED godis på. Detta är säkert helt emot alla vedertagna träningsprinciper men nu är jag desperat. Och som jag tidigare konstaterat, Iza är inte som alla andra hundar. De mest bisarra, långsökta knep kan ibland vara väldigt effektiva på henne. Det funkade faktiskt, även när det inte låg godis på musmattan. Kanske, kanske har jag lyckats bryta mönstret? För övrigt var hon riktigt lyhörd och trevlig att träna med igår, trots att vi hade sällskap på plan.

Karlsson fick sig ett litet pass med bland annat framförgående. Dessutom körde vi både lf och ff med kommendering. Detta tyckte han var konstigt och blev lite splittrad så detta får vi träna mycket mer på för att undvika hysteriska pussattacker på domarna på kommande tävlingar. 😀

För övrigt kan jag behöva några hållna tummar under dagen. Varför kan jag tyvärr inte berätta, än…

Ända från början har jag ju haft som klart mål att stävja alla former av viltintresse hos Karlsson. Med anledning av detta så har jag ”bromsat” varje gång han ställt sig och sniffat intresserat in mot, framför allt, de täta skogspartierna på sidan av våra promenadvägar/-stigar. Jag har varit så imponerad över att han vänt på klacken (!) och kommit till mig vid minsta form av inkallning i dessa lägen. Han har liksom utstrålat; om matte säger att det inte luktar gott från skogen så luktar det inte gott från skogen – basta.

Men nu har jag kommit på honom! Han simulerar! Han har alltså lärt sig att; om jag stannar, tittar och sniffar mot skogen med spetsade (nåja) öron så får jag beröm (och kanske godis?) när matte ropar på mig.

Jag har väl misstänkt en viss simulering ett tag men idag blev det glasklart vid flera tillfällen. När han ställer sig och sniffar i spritt språngande medvind till exempel… Dessutom så är det kanske en gång av 20 som Iza också markerar och är det någon som är säker på att zooma in vilt så är det hon. Vid några tillfällen idag tyckte han nog inte att jag kallade tillräckligt snabbt för då vände han självmant och kom in! 😀

Men jag kan leva med detta, jag bjuder på det, bara det funkar den dagen det är skarpt läge också… 🙂

Rubriken kommer från en låt med Alf Robertsson 1976 (google är bra ibland 😉 ). Jag har ingen aning om hur den lät men titeln har rotat sig.

Igår var det fotodag igen. Karlsson och ett barn skulle fotas tillsammans. Att fota djur är inte lätt. Att fota barn är inte lätt. Att fota barn OCH djur på samma bild…? Det är definitivt inte lätt! När man dessutom förväntas sälja produkter som finns på samma bild… Möjligen skulle det underlättas om man hade lite hembryggt äppelvin att tanka dom med, innan. Nu hade vi inte tillgång till något äppelvin men jag hade rekommenderat fotografen att inmundiga några valium eller annat likvärdigt, receptbelagt läkemedel. Tror inte att han åtlytt min uppmaning men samtliga inblandade överlevde ändå. 🙂

När jag skulle välja bilder satt jag som en åsna mellan 14 hötappar. Var tvungen att tillkalla objektiv konsulthjälp (dvs någon som inte hade någon personlig relation med varken barnet eller hunden) för att kunna bestämma mig. Men det blev nog bra. Så nu blir K omslagspojke framåt höstkanten.  😀

Kvällen tillbringades på klubben. Jag hade läst fel i almanackan så någon framåtsändandeträning blev det inte, och inte heller något medlemsmöte. Det sistnämnda var jag inte sååå ledsen för. Detta innebar att hundarna fick sig ett hyfsat vanligt lydnadspass var istället. Iza visade åter prov på sin kvinnlighet, eller rättare sagt, simultanförmåga. Den försvann inte när de opererade bort livmodern. När vi tränade kryp så klarade hon av nedanstående punkter – samtidigt!

• Att nosa i backen, till vänster om sig
• Att kolla in vad övriga ekipage på planen ägnade sig åt
• Att krypa hyfsat rakt och prydligt
• Att göra halt när jag gjorde halt

Jag hade helt klart klarat mig med de två sista punkterna.

Nu ska jag gå ut och träna ”sitt kvar” med K. Med många inkallningar. Detta för att bli av med den nya fixa idén; att han slänger sig i backen så fort jag lämnar honom…

Resten av kvällen skall ägnas  åt simning med Iza.

Jag har blivit taggad av Berben, som för mig är en helt ny bekantskap, tror jag? Det handlar om att skriva sex konstiga saker om sig själv. Detta klarade jag dock av redan i mars månad så jag hänvisar vänligen dit för de som missat mina konstigheter.  🙂

070322.