Spårhund med förutfattade meningar

Då var spåret avklarat och på det stora hela gick det kanonbra. Det tog 15 minuter för husse att lägga spåret. Han är hyfsat långbent, terränggående och flyfotad så min gissning är att det låg någonstans mellan 1200 och 1500 meter. Själv trodde han 1500. Men skit samma…

Hon gjorde ett kanonfint upptag. Kort (1 meter?) analys och så iväg åt rätt håll. Trots att hon hade utgångsspåret i vind medan jag selade på och det sniffade hon in – noga! Första delen av spåret var klockren, men sen kom vi till det där med förutfattade meningar. När vi närmade oss grusvägen började hon snurra. Och jag får erkänna att det är där jag oftast (inte alltid) har haft slutet. Hon trodde alltså att det var slut och letade efter slutapport alt. snusdosa! Det är åtminstone min tolkning av det hela. Bra väckarklocka för matte även om Iza på tävling inte kommer att kunna ha några förutfattade meningar, i främmande terräng. Nåja, hon fick tag på spåret igen och sen bar det iväg över vägen. Där gick hon lite vid sidan av spåret en bit. Jag misstänkte att det var så redan när vi var där och fick det bekräftat av husse när vi kom hem. En apport som låg där tog hon ”bakvägen”. Sen fortsatte vi iväg och i stora drag gick det jättebra. När vi närmade oss slutet märktes det att hon var rejält trött. Hon fick ett tapp igen och då satte jag henne ner och så vilade vi en liten stund (30 sekunder?) och sorterade hjärncellerna, en till höger och en till vänster… 😉 När detta var gjort gick resten som på räls. Jag VET ju att dessa micropauser fungerar. Frågan är bara om man har nerver och hjärna att göra så även på tävling om det skulle behövas?

Det som också var glädjande var att vi hade med oss ALLA apporter hem. Efter förra söndagens pinn-strul kändes det bra. Det tog 30 minuter för oss att ta oss till slutet. Om man då förutsätter att det var 1500 meter långt (elitlängd) så hade vi ju lite marginal på klockan. Om det bara var 1200 (högrelängd) så var det på håret…

Hur som helst är jag oerhört nöjd med hennes jobb. Nu gäller det bara att lägga mer lååånga spår, och att oftare köra tävlingsmässigt, dvs utan ciceron (spårläggare) i spåret, så att vi verkligen får fixa det själva.

*****

Tillägg; ibland är jag rätt nöjd med hur/var jag bor. Tänk att kunna ha ett spårpåsläpp 50-100 meter från ytterdörren (skulle kunna vara ännu närmare) och slutet 150 meter hemifrån (hade också kunnat vara närmare)!? Det är inte alla förunnat…  Stora skräcken nu är att markägaren ska få för sig att avverka ”min” spårskog, då kommer jag att fälla krokodiltårar.