Kvällens promenad med Iza gav mig tre tillfällen att gripas av djupaste fascination.
1. Minnesgoda läsare, som varit med sedan januari förra året, kanske minns grannarnas rottweiler som var med oss ute och spårade, alldeles på egen tass och eget initiativ. När jag sedan, lugnt och behärskat, upplyste grannen om detta fick jag en rejäl utskällning?! Mer finns att läsa här!
Rottisen har gått vidare till de sälla spårmarkerna sedan något halvår tillbaks. Men dess ägare har uppenbarligen inte drabbats av mer ansvarskänsla. De råkar nu vara innehavare till ett barn i ca 1,5-årsåldern. När jag gick förbi där idag så är barnet ensam ute på tomten (som fortfarande saknar staket). Inte nog med det. Barnet befinner sig, gråtande, uppe på en studsmatta!!! Hur höga är dom? 120 cm? Tror inte att det är så nyttigt för ett barn att ramla ner från en sådan? Och hon lär ju knappast ha tagit sig upp för egen maskin. Vem f*n hivar upp ungen på en studsmatta och går därifrån???!!! Jag konstaterade ännu en gång att ”det finns folk till allt”.
2. Under promenaden dyker Iza helt plötsligt ner i gräset vid sidan av skogsvägen och kommer upp med – en rådjursskank! Det var väl iofs inte så förvånande. Det som förvånade och fascinerade var att hon på mitt ”LOSS”-kommando faktiskt spottade ut den? Hade snarast förväntat mig att hon skulle svälja den hel med klöv, ben, päls och allt. Det är så hon brukar behandla sina ”fynd”. Men hon såg snarast äcklad ut. OK, den var nog inte färsk direkt men hon brukar inte ha några större hämningar på det området. Jag (också med ett lätt äcklat ansiktsuttryck) kunde greppa den försiktigt och kila fast den uppe i ett träd för att undvika vidare äventyr med ”fyndet” på kommande promenader.
3. När vi kom till djävulshuset så var det självklart en hel hög hundar ute i trädgården men det hade jag förväntat mig. En utav dem befann sig dessutom ute på vägen. Den här gången var det en yorkshireterrier som förvisso insåg sina begränsningar och höll ett ganska bra säkerhetsavstånd. Men medan vi försökte passera förbi gjorde den attacker från 20 meters håll, tvärstannade på 4 meters avstånd och sprang ut på 20 meter igen för att ventilera av sig lite. Vid ett av tillfällena när den precis var på väg ut på vägen kommer det en bil i rätt hög fart. Då var jag tvungen (?) att agera trafikpolis också och få stopp på bilen. När hunden sedan vände och sprang åt andra hållet fick jag vinka fram bilen igen. Det var inte utan att jag för en sekund ångrade att jag stoppat bilen. En påkörd hund kanske kunde statuerat exempel och fått dem att skärpa sig. Dock hade det onekligen varit synd om både hund och bilförare…
När jag kom hem körde jag lite lydnad med K som varit iväg och jobbat med husse hela dagen. Då kunde jag konstatera att det kan bli för mycket av allt. Det har väl knappast undgått någon att vi tränat ganska mycket platsliggning sista tiden. Nu tyckte K att han minsann visste vad som skulle göras. Problemet var bara att jag idag tänkt träna sitt kvar några gånger för att sedan köra inkallning. Två första gångerna jag gick ifrån honom så satt han upp. Den tredje, och några till, la han sig snyggt och prydligt med hakan i backen medan jag var på väg bort och var nästan omöjlig att få upp utan handkraft. Någon som känner igen uttrycket ”kan själv”?
Ha en härlig helg! Rapport från aussieträffen med mina intryck kommer imorgon, hoppas jag. 🙂
vallterrier.com 
Faktiskt skönt när dom värsta rötäggen till grannhundar faller av. Det skäms jag inte för att erkänna! Den bjäbbiga flocken verkar mest störande, inte särskilt farliga precis. Som den där tekoppspudeln vi har hemmavid som alltid sitter och häckar i en buske och ska anfalla oss, hundarna liksom bara rycker på axlarna och tycker han är hellöjlig och den hundjäkeln menar allvar. Hela 2 kg allvar 😉 .
Problemet är att rottisen var inget rötägg, han var hus snäll och go som helst. Det var husse och matte som hade dålig koll. Mig störde han inte speciellt men jag kan tänka mig att andra grannar inte tyckte det var så kul att möta en lös rottis på 50 kg?!
Största faran med den bjäbbiga flocken är väl att jag snubblar på någon av mina egna hundar när dom ska försöka ”försvara” sig. Sedan de allihop var lösa och kom ut på vägen laddar båda mina för fulla muggar, fullt beredda att försvara sig och sitt. Iza gör ju inget om hon inte måste, och det tror jag inte att hon skulle behöva, men det är ändå ett litet h***te att ta sig förbi.
Jo, det förstås. Fast jag undrar om inte dina hundar bara tycker dom är löjliga, det är väl mest lite ”luftgitarr” för att avskräcka vidare intimiteter från flocken…?
Kan så vara, kombinerat med en rejäl portion nyfikenhet, framför allt från Izas sida.