Kategori: Uncategorized

Vår lååånga tripp med husvagnen är över och jag återkommer till den, men det viktigaste som hänt den här sommaren är att vi nu har hämtat hem lille Maro (som i Marodör?).

I måndags hämtade vi honom utanför Rättvik och fick med oss hans syster som fripassagerare. En och en halv vecka innan fick jag besked om att det skulle bli den lilla ”gröna” hanen (brun färg men med grönt valphalsband) som charmade mig vid mitt besök helgen efter midsommar. Min känsla blev ju inte sämre när jag fick höra att det var favoriten av hanarna när Fia, Vickulas kennel och tikens uppfödare, gjorde valptest. Så kan det gå när man får ta det som blir över. 😉

Namnfrågan har varit ett ständigt ämne för funderingar under semestern och många förslag har kommit via Facebook men slutligen fastnade vi för Maro. I stamtavlan heter han Amaroo, ja till och med A-Amaroo, så det kändes rätt. 🙂

Resan hem, 49 mil, gick över förväntan och strax efter hemkomsten kom tikens nya ägare och hämtade upp henne.

Familjens nya lilla stjärna verkar ha funnit sig väl tillrätta.

Karlsson är fortfarande skeptisk och förhåller sig en smula avvaktande men Maro tröttnar inte på att flirta med honom, på diverse mer eller mindre lyckade sätt. Nu har Karlsson dock börjat förstå att det åtminstone är något man kan hänga i andra änden av kampleksakerna och då tror jag att han smälter en smula. 🙂 Se filmen i slutet av det här inlägget.

Maro är ingen jättetuff hund och det ville jag inte ha heller. Lite försiktigt skulle man nog kunna säga, framför allt jämfört med galningen Iza, men det gör inte ett dugg. Jag tvivlar inte alls på att det blir bra i slutänden om han får ta saker i sin egen takt. Inomhus, eller ute på tomten, har han dock inga hämningar så det tar sig säkert för övrigt också.

Han är lyhörd och mån om att hålla sig i närheten när man är ute. Lite väl mycket i närheten av mina fötter så det gäller att hålla koll. Nu börjar han även förstå vad han heter. Tänk vad några minuters hjärntvätt med pyttesmå godisbitar kan göra. 😉 Han verkar fatta snabbt vad som lönar sig. Tyvärr har han ett stort intresse för homestyling. Hittills är han mest intresserad av att homestyla våra köksbordsben och stolsben. Det sker en gradvis valpanpassning av hemmet som inte alls är sig likt från tiden innan semestern…

Föremålsintresset är stort och alla prylar är roliga, mer eller mindre. Oftast mer. Åtminstone en stund. Han verkar också pigg på att komma tillbaks med sakerna och DET är ju en ny upplevelse för mig, om det nu håller i sig. Det har ju inte varit någon framträdande egenskap hos varken Iza eller Karlsson, och framför allt inte hos den sistnämnda.

Rumsren? Näe… men det har skett förvånansvärt få olyckor inomhus, typ en om dagen. Det handlar mest om att husse och matte ska vara vakna och se signalerna för oftast visar han när han vill gå ut så det känns inte som om det är särskilt långt borta. 🙂

Spänningen är stor. Vad ska det bli av den lilla brunråttan? Jag ska försöka undvika att det blir ett litet brunt paket fyllt med prestationsångest åt matte i alla fall. Vi får väl se hur det går?

Igår hade vi en fotosejour med finkameran på gräsmattan. På vissa av bilderna ser han ju nästan ut som en riktig hund. 😀

Nu vaknar han nog snart så jag hinner inte skriva så mycket mer men jag får säkert anledning att återkomma i ämnet. 😉 Semestertrippen? Den får jag återkomma till, en annan dag.

Stora grejor är bra grejor!

Nästan som en riktig kelpie. 🙂

Han är inte jättevacker hela tiden. 🙂

Avslutningsvis filmen, som får mig att undra om jag verkligen beställde en kamphund? 😉

Igår kväll skrev jag ett inlägg på FB som osade besvikelse, och besviken var jag. Kanske lite oberättigat, men ändå; besviken.

”Gårdagens försiktiga optimism angående ”sitt i grupp” gick tyvärr över fort. Ikväll, på klubben, fungerade ingenting. Den planerade lydnads-comebacken på lördag kommer inte att bli av och som det känns nu blir det nog ingen comeback alls… ”

Det kom massor av peppande och välmenande kommentarer på fejjan med förslag om andra grenar etc. Jag tackar för dem, men vi får nog suga på det en stund.

Egentligen borde jag inte ha varit besviken eftersom jag väl, egentligen, redan i höstas lade ner vår lydnadskarriär när vi bröt (!) vår sista tävling. Den gången hade vi i alla fall 10 på sitt i grupp, det moment som nu börjat strula. I måndags trodde jag, efter träning på hemmaplan, att jag var en lösning (quick fix?) på spåren men igår visade det sig att så inte var fallet. Vår planerade comeback, som mycket väl kunde ha blivit det allra sista försöket, är härmed inställd. Tanken har, ända sedan i vintras, varit att eventuellt göra ett nytt försök på kvällstävlingen i Varberg som går av stapeln nu på lördag. Kvällstävlingar brukar passa djuret och han har gått bra på den klubben. Bra vibbar alltså! När det dessutom blev så att vi skulle kunna få ihop ett lag från klubben kändes det ännu mer roligt och peppande. Lagtävlingar är kul! Det brukar vara en trevlig tävling och det skulle bli ett bra sätt att inleda semestern. Nu har lagkonceptet redan fallit lite eftersom en av hundarna är skadad och inte kan tävla, men tanken var att åka ändå.

Men som sagt, att lägga en hel kväll (och en halv natt) på en tävling där man med 95% säkerhet vet att man kommer nolla allra första momentet känns inte så smart. Att avstå är inte heller ett alternativ. Vi behöver alla poäng vi kan få. Det finns ju vissa andra moment som också kan bli minst sagt struliga. Min känsla är ju också sådan just nu att det är i princip garanti på den där första nollan.

Nåja, lydnadskarriären ÄR alltså över. Kris och panik, eller…? Troligen inte… om jag tänker efter. Och den eventuella krisen beror i så fall uteslutande på mig. Ingen skugga ska – egentligen – falla på den lilla terriern.

Jag har en fantastisk liten hund som med mycket god marginal överträffat de mål jag hade när jag skaffade honom. Eller … hade jag några mål? Jag köpte ju en ”aktiv sällskapshund” som skulle finnas kvar den dagen Iza inte gjorde det. Det målet har han uppfyllt alldeles fantastiskt bra i snart ett år.

Man ska nog inte skämmas över en ”aktiv sällskapshund” i niokilosklassen som är flerfaldigt godkänd högre spår, godkänd lägre sök, har ett LP II och ett 2:a-pris (nästan 1:a 😉 ) i lydnadsklass III samt ett kvalificerande resultat i rallylydnad. Det är ju ändå en rätt hyfsad meritlista? Jo det ÄR det, och jag älskar honom över allt på denna jord. Han är en underbar liten hund och mitt lyckopiller. Det finns ingen som kan få mig att må så bra som han.

Men vad är då problemet?

Jo, det är det lilla lyckopillrets matte.

Hon är ibland lite för målinriktad för sitt eget, och omgivningens, bästa. Hon måste ha ett mål för att få något gjort, nästan oavsett vad det handlar om. Det är en tillgång i de flesta fall, t ex i jobbet, där jag ständigt har ”mål” (deadlines) att uppnå och oftast även en tillgång i privatlivet. Med det inte sagt att jag alltid uppnår mina mål, men de finns där, mer eller mindre uttalade.

Men hunderiet då? Kan man inte bara träna på skoj? Jo det är klart man kan. Dessutom är han åtta år och blir nio i höst. Ingen onormal pensionålder för en tävlingshund. Han är dock pigg och fräsch i kroppen och om inget händer håller han säkert för tävling i flera år till. Det är möjligen knoppen som skaffat sig lite för många egna idéer om vad man kan, ska och bör göra på en tävlingsplan. Men den lilla hunden älskar ju att träna. Han ställer inga krav på att tävla. Det är jag som tappar motivation, struktur och lust när jag inte har något konkret att sikta mot. Även om målen ligger långt bort så behöver jag dem När vi började träna sök var t ex målet först och främst att komma till start i lägre klass. Det tog 2,5 år innan vi var där men vi hade roligt under tiden och vi tränade på så mycket det gick, beroende på tillgången på träningskamrater. Sen gick han och blev skottberörd, men det är en annan historia.

Alltså, jag har en hund som älskar att träna och jag hoppas verkligen att jag kommer känna motivation att göra det även i fortsättningen, för hans skull. Och för min. Trots att det snart kommer in en hund till i bilden. Gör jag inte det kommer jag att lida av konstant dåligt samvete som jag gjorde med Iza. Skillnaden är ju att med Iza var det mest konflikter när vi tränade och då blev det inte roligt. Med terriertrollet är ju träningen fortfarande rolig. Dessutom; jag har inte helt gett upp hoppet om att komma tillrätta med skottproblemen och fortsätta med söket.

Jag skulle ju dessutom kunna försöka uppbåda lite mer entusiasm för rallylydnaden, men jag vet inte…? Det känns inte riktigt som min grej… Det är kul att träna momenten på hemmaplan, eller för den delen på klubben, men bara tanken på att traggla mig igenom (minst) två nybörjarklasser till för att kunna tävla nästa klass…? Sen gick väl luften ur när jag blev bortlottad på hemmatävlingen i våras.

Agility då? Karlsson skulle utan tvekan älska det. Vi får väl se om jag försöker lära honom hindren och sen raggar upp någon klubbkompis som kan tävla honom…

Nåja, oavsett hur det blir så måste jag se till att hålla igång det lilla djuret med något och oavsett vad jag väljer så kommer han älska det, det är ett som är säkert. 🙂

Avslutningsvis en bild från vår senaste (sista?) sökträning, i april. Jäklar vad jag saknar söket, men att vi inte tränat sedan april beror nog mer på att träningskompisarna varit upptagna på annat håll än på oss.

I fredags morse drog jag och Karlsson iväg på valptittarresa (och jag för att försöka bli godkänd som valpköpare 😉 ). I varierande väder körde jag till Falun för övernattning hos A där vi inkvarterade oss i husvagnen.

På lördag morgon drog vi vidare till Rättvik vilket kändes lätt surrealistiskt. Trodde väl aldrig att jag skulle återvända dit för att kolla på valpar?! Efter att ha varit vid kyrkan/minneslunden med blommor var det så dags för valparna. 🙂

Det blev ett mycket trevligt besök där två av hanarna visade framtassarna medan den tredje, som tydligen brukar vara den mest aktiva, hade ät- och sovdag, åtminstone under de tre timmarna jag var där. Vilken av de tre hanarna som blir min (vår) är inte upp till mig att bestämma. Jag får bara vänta tills övriga val är gjorda. Så blir det när man halkar in på ett bananskal i sista sekunden. Jag är dock övertygad om att det blir bra oavsett vilken av de tre musketörerna det blir. De är ungefär lika läskiga allihop. 🙂

Vi gjorde ett försök till porträttfotografering också, men förhållandena var väl inte de bästa. Trixade en del med kamerainställningarna utan att lyckas särskilt bra…

Den något mindre bruna hanen, som gjorde allt han kunde för att charma mig – och lyckades. 🙂

Den blå hanen, som också bedrev charmoffensiv. 🙂

Den – för dagen trötta och mätta – något större hanen. 🙂

Nu blir det några spännande veckor tills övriga har bestämt sig… Jag försöker verkligen nollställa hjärnan men visst har jag en favorit, eller två. Konstigt vore det väl annars. Å andra sidan känns det rätt skönt att slippa ”ansvaret” för väljandet. Jag behöver liksom inte oroa mig för att välja fel utan får bara bestämma mig för att det blir bra, hur det än blir. 🙂

Lite mer blandade valpbilder, även på tikarna. 🙂

När vi var tillbaks i Falun efter några mycket trevliga timmar hos valparna (och uppfödaren 😉 ) gav jag mig ut på en rejäl promenad med Karlsson. Även det var en smula surrealistiskt. Förra gången jag promenerade i den skogen var Iza med. Då kunde jag inte ana att hon bara skulle vara med oss i ungefär tre veckor till även om jag anade att hon inte skulle promenera med oss där den här sommaren. Då var blåbären mogna och vi kom inte så långt på en timme med tanke på alla blåbär som skulle ätas. 🙂

Igår såg det ut så här…

Vi nådde även Izas favoritsten. Där skulle hon prompt upp varje gång vi passarade, under alla år. Även om det nog ibland tog ett par år mellan gångerna så glömde hon den aldrig. En gång hade hon ju fått godis när hon hoppade upp där… 🙂

Liten Karlsson letade förtvivlat efter mogna blåbär och kunde inte inse att vi var ute ett par veckor tidigare än normalt. Till sist, i ett gynnsamt läge (södersluttning) hittade han dock ett par-tre stycken som var hyfsat mogna. Lycka!

Hemresan idag gick som på räls. Lite växlande väder, allt från strålande sol till skyfall, men med JCS, Red Hot Chili Peppers, The Ark och Hoffmaestro i stereon rullade det på bra. Medtrafikanterna skötte sig över förväntan. Synd bara att vissa glömde sätta kryss för ”gaspedal” när de beställde extrautrustning till bilen… 😉

Nu är det en vecka kvar att jobba innan semestern bryter ut och de tre första semesterveckorna kommer nog kännas ovanligt långa… 😉

Ibland undrar jag verkligen, av hela  mitt hjärta, vad som händer innanför det där söta lilla pannbenet?

Det senaste fenomenet är att det är fullständigt omöjligt att sitta kvar på sitt i grupp, oavsett om det finns någon grupp eller inte. Det har alltså inte med andra hundar att göra. Han sitter tills jag vänder upp och några sekunder till, sen ställer han sig upp och ser allmänt olycklig ut. Det är samma sak både borta och hemma, på olika platser på planen på klubben och oavsett övriga omständigheter.

Om jag däremot sätter honom för en inkallning (hur f…n vet han skillnaden när det inte är några andra hundar inblandade?) sitter han som en liten staty, även om jag dröjer med själva inkallningskommandot eller inte ger det alls? C, som jag tränade med igår, kliade sig lika mycket i huvudet som jag gjorde. Det är helt enkelt skitskumt!

Detta är alltså ett moment som varit tämligen stensäkert. Vi har ett gäng 10:or på tävling men någon gång förra året började det spöka och vad jag kan minnas har det inte hänt något obehagligt.

Den enda skillnaden jag kan komma på, om jag ser till träningssituationen och när vi kör utan grupp, är kopplet. För att få det så tävlingslikt som möjligt har jag ställt upp på ”punkten” och sen kopplat loss. När jag tränar inkallningen är han ju lös vid transport till startpunkten.

Nu börjar jag tänka i bakvända banor och funderar på att göra något helt galet som strider mot alla ”regler” inom hundträning, men funkar det så funkar det. Vi har inte så mycket att förlora just nu med tanke på att vi har årets (hittills) enda planerade lydnadstävling om 1,5 vecka…

Det som är skumt med den där lilla hjärnan är att vissa saker som gått enkelt att lära in, och under rätt lång tid fungerat utmärkt även på tävling, helt plötsligt slutar fungera?! Vi har t ex aldrig behövt diskutera ”sitt i grupp” särskilt allvarligt. Det har liksom bara fungerat. Med det inte sagt att vi inte har tränat, för det har vi gjort, men det blir ju onekligen så att det som fungerar kanske man inte tränar lika ofta och intensivt. Jag känner mig dock säker på att det inte är bristande träning som orsakar det här problemet utan det är något hjärnspöke hos terriern. En annan möjlighet är att han inte riktigt har förstått att han har ”gjort” något utan bara blivit kvar av en slump. Han har liksom inte haft en uppgift?

Jag hoppades på att jag eller C skulle ha fått några uppenbarelser under natten men hon hade tydligen drömt om dinosaurier och jag har drömt om återvinningsstationer (i skogen mitt emot huset?!) och det känns inte som om något av det är relevant i sammanhanget.

Fortsättning följer…

Jo det är ju som så att vi (jag och Karlsson) har en hemsida. Den primära anledningen är väl egentligen att jag hade lite tråkigt i samma veva som det var rea på domäner och webbhotell hos Loopia för ett antal år sedan. Jag hade gått en kurs i hemsidesnickeri och ville försöka hålla liv i de kunskaper jag tillskansat mig.

Hemsidan har varit sorgligt ouppdaterad i flera år beroende på, i olika omgångar, uppdaterade operativsystem i datorn som inte varit kompatibla med den icke uppdaterade versionen av HTML-editorn, i en evig loop.

Men nu, nu har det hänt! Eller rättare sagt har det väl hänt sedan februari, i små etapper och i mån av tid. Ibland var etapperna så sällsynta att jag hann glömma subdomänen där den nya sidan låg?! Nåja, nu är det klart, eller åtminstone någorlunda presentabelt,, om nu någon skulle orka bry sig. 😉

Som sagt; mest för min egen skull, för att jag tycker det är roligt med webbdesign, och för jag har en domän jag inte gärna vill släppa. 😉

Titta gärna och hittar du något tokigt/felaktigt/galet/konstigt får du gärna höra av dig via kommentarsfältet här eller på annat sätt. Det är ju lätt att bli hemmablind. 😉

www.bruksterrier.se

Till råga på allt har bloggen fått en egen domän och går nu att nå via vallterrier.com, men det funkar även med den gamla adressen. Om den har tur, bloggen alltså, kanske den åker på en uppfräschning någon gång i vinter? Den som lever får se…

…och midsommar blir det varje år!

I år var det dags att fira midsommar i ”byn” för första gången. Vi packade husvagnen och drog iväg den mycket diskreta sträckan av knappt fem kilometer för att parkera den i ett villaområde. Det var onekligen enklare när våra vänner fortfarande var våra grannar. 😉

Vädret skötte sig faktiskt hyfsat. Inget regn men det blev ganska kyligt framåt kvällen. Alla nödvändiga ingredienser fanns på plats. Trevligt sällskap, sill, snaps, grill och femkamp (som blev en fyrkamp) – allt enligt traditionen. Det är bara ett fåtal midsommaraftnar vi inte firat tillsammans med M, T, T och T de senaste 23 åren… fast T & T var inte med i början.  T (den äldre) hade dock annat för sig i år. 🙂

Här är tre av midsommarfirarna. För säkerhets skull fick ”di röde” och Karlsson turas om att vara innanför galler. Den ena av ”di röde” är lite väl ”på” och det var tveksamt om Karlsson skulle ha uppskatta det. Själv är han ju tämligen ointresserad av andra hundar och förhåller sig väldigt neutral så länge han får vara ifred men om någon inte är artig och uppför sig enligt regelboken kan han tända till. Ett hundslagsmål på midsommarafton var ungefär det sista vi ville ha så de fick gå i skift. 🙂

Karlsson provade glatt alla leksaker som fanns tillgängliga + några till. De där andra två bryr sig inte särskilt mycket om sina leksaker men även det de alltid finner ointressant tyckte Karlsson var roligt. Sen hittade han något som väl egentligen inte alls var en hundleksak, men det blev… Jag vet inte vad han sett av fotbolls-VM som inspirerat till detta?

Jag får nog säga att jag lyckats ganska väl med att få honom att apportera in föremål till mig, åtminstone så länge de inte piper. Något som vi slet oerhört mycket med i början av karriären då hans behov av att äga var stort. Många timmar tillbringades på toaletten, där flyktvägarna var begränsade, för att få honom att förstå att det var ok/bra/fantastiskt/underbart att lämna saker till matte. 😉 Numera levereras allt (som inte piper) i min hand eller vid mina fötter. 🙂

När kvällen började närma sig sitt slut (vi orkar inte så länge numera… 😉 ) såg det ut så här i en fåtölj och det får bli dagens tävling här i bloggen. HITTA HUNDEN!

Bilden är tagen med iPhone av T. I min hjärna dyker ordet ”1800-talsmålning” upp? 🙂

I morse vaknade vi av ett massivt regnsmatter på husvagnstaket. Det lugnade ner sig så småningom så vi hann med en prommis med hundarna innan vi kopplade på vagnen och åkte de knappa fem kilometrarna hem igen.

 

Det är inte det att det inte finns något att skriva om, för det gör det, men tiden saknas. Nu ska jag dock försöka mig på att redogöra för dramat som utspelade sig i måndags.

Till att börja med kan jag konstatera att jag nog i framtiden inte ska försöka ha någon framförhållning när det gäller att skaffa ny hund för det blir aldrig som jag har tänkt mig, men det kan ju bli bra ändå vilket Karlsson är ett bevis för. Nästa gång satsar jag nog på en befintlig byracka på Blocket för min planering när det gäller hundköp funkar ALDRIG hela vägen. En kort summering av mina hundköp så här långt, och hur det egentligen gick till.

Hund 1 – schäfer
”Bokades” i ganska god tid hos uppfödaren som även var kollega. Schäfer. Skulle vara en hane. Jag var nr två i kön på hanarna. Det blev … en hane. Jag tog en tik. Inget lyckat köp men hade kanske inte varit någon större skillnad om jag fått hanen. Dåliga hundar helt enkelt.

Hund 2 – schäfer
Efter noggranna efterforskningar ”bokade” jag en hane hos en uppfödare med goda referenser. Jag var nr tre i kön på hanarna. Det blev … två hanar. Jag tog en tik. Det blev Iza. Snäll, go och glad och resten är historia. Tävlings- och träningsmässigt var vi dock ingen ”match made in heaven” även om vi älskade varandra.

Hund 3 – cairnterriertik
Ca ett halvår innan planerad valpning bokade jag en cairnterriertik. Tiken gick tom och jag tänkte om till…

Hund 4 – borderterriertik
Anmälde intresse hos en uppfödare angående en kull som skulle födas ganska snart. Jag var nr tre på tikarna. Behöver jag ens nämna hur många tikar det blev? Två… Tänkte om till borderterrierhane men det fanns ingen sådan ”över” i den kullen.

Hund 5 (Karlsson)
Befintlig, existerande valp på sex veckor. Han blev min!

Hund 6
Efter noggranna efterforskningar ställde jag mig, för nästan 1,5 år sedan, i kö för kelpievalp (hane!) hos två uppfödare, för att vara ute i god tid och ha en hyfsad plats i kön när Iza inte fanns längre. Den ena erbjöd mig en hane (på ett återbud) i somras men då var Iza fortfarande i livet och jag tackade nej. Tiden gick, jag funderade och velade, även på andra raser (båda börjar på border…) men till sist blev jag hjärtligt trött på min egen obeslutsamhet och tänkte att nej, nu får jag bestämma mig, avvakta kullen hos uppfödaren som kändes bäst och blir det inget åt mig får jag gå vidare därifrån.

Det gick segt, tiken sköt på löpet, men runt påsk var det äntligen dags. Veckorna har gått saaakta men i måndags morse började det ploppa ut valpar. Tik tik, tik, tik, tik och … en tik. Besvikelsen var ganska stor, milt uttryckt. Den här gången var det inte förhandlingsbart med könet på hunden så det var bara att bita ihop, svälja en liten tår, och konstatera att nej – det blev ingen hund åt mig. Uppfödaren beklagade men tipsade mig om en kull hon kände till och trodde på. Hon hade för sig att det möjligen var en tik över men det var värt att kolla.

Jag började dock titta på ett par andra, befintliga kullar och fick en del tips på Facebook. Den ena kullen, som var klart intressant, var fullbokad. En annan kull kändes inte alls rätt när jag tittade på tikens MH och korning. Till sist ringde jag den jag fått tips om av uppfödaren och där någonstans vände turen. 🙂

Jo, det fanns en hane kvar – kanske. Det fanns en intressent men denne hade inte fått något löfte. Denna uppfödare bad att få återkomma på kvällen  och ägnade (uppenbarligen) en del av dagen åt att kolla mina referenser via gemensamma bekanta. Referenskollen verkar ha fallit väl ut för på eftermiddagen ringde min telefon, och … jo, jag skulle få köpa valpen!

LYCKA!

Nu visade det sig att ödet verkar ha ett finger med i spelet också, liksom troligen både mamma och pappa från sin himmel.

Uppfödaren, och valparna, finns i … Rättvik?! Av alla tänkbara orter i Sverige?

När vi lämnade Rättvik efter några dagar på semestern förra året trodde jag det skulle dröja länge till nästa besök. Det var några dagar jag behövde, som ett avslut. Jag har ju inte längre något som knyter mig till Rättvik. Inte ens en grav eftersom mamma var mycket tydlig med att det var minneslunden som gällde.

Men om allt går som det ska verkar det som om jag får anknytning till Rättvik igen. Känns mycket märkligt att det skulle bli på det här viset? Det var väl ungefär det sista jag väntade mig? 🙂

När man sen tittar i stamtavlan så visar det sig att valpens morfar heter [kennelnamn] Öjje. Izas pappa hette [Kennelnamn] Öjje?! Hur stora är oddsen för det? 🙂

Nästa helg bär det iväg dit för valptitt och för att bli ”godkänd” även live av uppfödaren. Så helt säker på att jag får köpa valp är jag inte än. Det gäller att jag kan uppföra mig. 😉

Spänningen är stor nu och om allt går som det ska (peppar, peppar…) så får vi med oss en valp hem från årets semester. Perfekt timing!

I avvaktan på skräckinjagande valpbilder blir det några iPhone-bilder på Världens Bästa Karlsson. Det har förresten varit en spontan (ej initierad av mig) namnförslagstävling på FB angående vad valpen ska heta. Någon föreslog ”Klister”för att det skulle passa ihop med Karlsson men själv röstar jag på ”Påtaket”. 😉

Jag har ”provkört” bordercollie ett par gånger sista veckan också. En inte alls oangenäm upplevelse men kelpie är ju lite ”same, same but different” liksom. 😉

Lilla söta Ki!

Nej, nu ska vi fira midsommar och hoppas på att vädret håller sig någorlunda i skinnet. 🙂

Under mina år med kamera av modell bättre har insikten långsamt vuxit fram; det behöver inte vara strålande solsken för att det ska bli bra bilder. Snarare tvärt om faktiskt! Man slipper överexponerade områden och hårda, djupa skuggor.

Bilderna på Karlsson och bollen för några veckor sedan kom till mest för att det var perfekt fotoljus, mulet men inte mörkt. 🙂

Det går till och med att ta läckra bilder när det regnar. Nu är ju inte kameran av undervattensmodell så det förutsätter att jag och kameran kan befinna oss under tak alt. paraply. Tak känns ok, paraply känns stökigt om man inte har en assistent/paraplyhållare så det blir det jag ”når” från altanen som blir regnfotat.

Igår regnade det på förmiddagen.

En annan insikt som kommit med åren är att rhododendron är som allra vackrast efter regn. 🙂 Som vanligt är rhododendrontiden underbar men alldeles, alldeles för kort…

Nu fortsätter jag njuta av den helt obokade helgen. Det finns rätt många ”borden” och några ”måsten” men jag har inga tider att passa och är inte ”bortlovad” någonstans. Ljuvligt!

Som vi har tragglat med momentet ”rutan”* (asterisk för icke hundnördar) genom åren. Det finns nog inte en enda metod vi inte provat i större eller mindre omfattning. Nu sitter det rätt skapligt, under förutsättning att han inte kommer ur kurs på vägen dit. Om han gör det så brukar det vara ganska kört. Vid några tillfällen har jag lyckats tråckla in honom i rutan efter ett antal kommandon som till antalet varit så många att nollan i protokollet nog egentligen borde vara någon form av minuspoäng.

Igår kväll var det möteskväll på klubben men jag kompade ut lite tidigare så att jag skulle hinna träna innan. Vi har nämligen en lydnadstävling med i sommarplaneringen så det är väl dags att rosta av momenten en smula. Men eftersom han ”kan” de flesta riktigt bra, åtminstone i träningsituationen, vill jag inte nöta för mycket. Det känns inte som om träning i oändliga mängder kommer göra att det går så himla mycket bättre på tävling utan snarare tvärt om. Men något vi tyvärr varit väldigt dåliga på att träna är ”ruträddning”, dvs att han ska kunna hitta in i rutan även då han hamnar ur kurs, så det tog vi tag i igår.

Jag ställde honom vid sidan av rutan, åt höger och vänster och bakom och återgick sen till min ordinarie position (om än något närmare) och kommenderade rutan. Han var extremt tveksam och de gånger jag ens fick in honom så gick det inte fort. Vi avslutade med några traditionella skick för att skapa en go, säker känsla i den lilla kroppen.

Ikväll gick jag ut på gräsmattan och körde samma variant, dock med mig något närmare. Helt plötsligt var det inga som helst tveksamheter? Oavsett var jag ställde honom (höger/vänster/bakom, vänd åt olika håll och på olika avstånd) så satte han full fart och hoppade över banden och in i mitten. Ja just det – in i mitten?! Det är inte heller något som varit givet tidigare, utan snarare tvärt om – han har ofta balanserat ”on the edge”. Och om han inte var exakt i mitten ikväll så hade han iaf väldigt god marginal till alla markeringar. 🙂

Uppenbarligen har det skett någon, mycket effektiv, bearbetning under natten som gav utdelning ikväll. Kul! 🙂

Sen ska det väl erkännas att när jag flyttade rutan en liten bit så siktade han mot det gamla favoritgrässtrået (jodå, han skaffar sig snabbt sådana) där matte blev så glad alldeles nyss, men när jag kommenderade ”rutan” igen så styrde han rätt. 🙂 Och på tävling kommer ju rutan aldrig att flyttas och inte heller innehålla några favoritgrässtrån.

Avslutningsvis lite värdelöst vetande som jag kom att tänka på, och kollade upp, här om kvällen. Jag har faktiskt fyra (4) brukshundklubbar som ligger närmare i både kilometer och restid än den jag valt att vara aktiv i. Den här årstiden är ju ändå körningen dräglig, när det är ljust t o m när man åker hem, men jag undrar ju ibland hur smart det är, egentligen…?

* Sändande med ställande och läggande (ur regelboken)
Ekipaget ställer upp på ca 25 m avstånd mitt för en markerad ruta 3 x 3 m. På kommando sänds hunden in i rutan där den nedläggs. Föraren ges sedan order att förflytta sig mot rutan, ca 2 m från denna görs höger alt vänster om marsch och efter ca 10 m på nytt höger alt vänster om marsch mot utgångspunkten. Ca 10 m efter andra höger- alt vänstervändningen inkallas hunden under fortsatt marsch.Vid återkomsten till utgångspunkten görs halt.

”Sol, vind och vatten…” eller ”Inte en droppe regn…” är textrader från gamla sommarlåtar som passar perfekt för att beskriva den här helgen. (Nåja, när vi var halvvägs hemma idag kom det en liten regnskur, och samma skur hann ikapp oss precis när vi packat ur vagnen, men det kändes helt ok.)

I torsdags kopplade vi på husvagnen för årets första tur, och första husvagnsutflykten utan Iza. Att hon inte var med var väldigt påtagligt, i synnerhet som hon var med förra året på samma ställe – Tylösand.

Vi hade stämt träff med Karlssons uppfödare, aka gammelmatte och gammelhusse, så det blev en mini-kennelträff med tre brudar och en kille. 🙂

Det började väldigt blåsigt och hade vi inte varit fyra personer som hjälptes åt är det tveksamt om vi fått det motsträviga förtältet på plats, men det lyckades till sist och det var nog tur för i blåsten blev det en aning svalt när solen försvann på kvällarna.

”Är du helt säker på att du inte behöver hjälp med disken matte?”

Vi har mått gott, och ätit gott. Bland annat säsongens första (svenska) jordgubbar.

Vi har gått sköna promenader i fantastiska omgivningar.

Spännande växtplats för en nyponros?!

I fredags gick Karlsson i simskola. Han är ju något av en badkruka och tycker oftast att fotbad räcker gott. Han fick börja med att studera hur (tok-)Yla angrep vattnet i den vackra bäcken (eller ån – var går egentligen gränsen?).

”Vad garvar ni åt – jag är väl fullt normal?” tyckte Yla.

Sen tog vi en tur på den nästan folktomma stranden, med lite fotbad och spring i sanden.

Avslutningsvis blev det simskola i åns utlopp där vatten var lite lugnare. Jag har ju levt i tron att det krävs minst en latexpipmedsvans för att få min lilla terrier att simma men det visade sig räcka med en tanig liten pinne som K kastade ut för att få i honom. Han var väl lite tveksam först men kastad pinne är liksom kastad, och måste apporteras.

Han kom dock tillbaks utan den pyttelilla pinnen men blöt hade han blivit och det kräver ju speciella åtgärder. 🙂 Tveksamt dock om han vill ha bilden här nedanför i passet? 😉

Yla stämde in i rusk-kören, med den äran.

På lördag morgon var det mulet. K och T åkte vidare, precis som planerat, men vi bestämde oss efter lite funderande (och koll av väderprognos) för att stanna kvar, precis som planerat. Vi tog en tur till Halmstad City och käkade lunch och ”strögade” lite men matten var inte på shoppinghumör (hon är sällan det numera?) så alla spännande butiker fick klara sig utan mig. När vi återvände till Tylösand hade solen gjort detsamma och det artade sig till en riktigt fin kväll, och det blev det.

Vi tog en tur ner till stranden igen, lite senare på kvällen. Väldigt glest befolkad även då så vi levlade upp simprojektet till hav. Och vågor. Någon pipmedsvans hade vi inte med oss men däremot den lilla dummyn som vi vann på söktävlingen i våras. Det visade sig fungera alldeles utmärkt. 🙂

Det var riktiga retrievertakter i den lilla terriern minsann. 🙂 Förvisso har jag hört att man inte får ruska sig med ”byte” i munnen om man är retriever men jag tror det är ok i terrierkretsar, eller…?

”Kom igen husse, kasta då!”

Helt vindstilla, varmt och skönt och alldeles, alldeles underbart. Vi har alldeles för lite sånt här i Borås, faktiskt…

Men det är väl tur kanske för annars skulle jag nog tillbringa alldeles för mycket tid med att sortera (och publicera) bilder. Men man kanske tröttnar när det blir vardagsmat, efter sisådär 12-13 år? 😉

Konstgjord andning är väl vad den här bloggen ägnar sig åt den här årstiden. Blogginnehaverskan ägnar sig mest åt … trädgårdsfotografering?! Det borde väl ha stått trädgårdsarbete där men … det gör det inte.

Det går undan där ute nu. I tisdags morse såg syrenerna ut så här.

Igår, fredag, såg de ut så här. Den, uppenbarligen, utsvultna fjärilen fick jag liksom på köpet. 🙂

Äppelblommen fick uppträda för kameran en sista gång också. Åtminstone sista för i år. Nu är det över för den här gången. Jag älskar verkligen det här med digitalfoto. Att kunna experimentera och testa utan att det kostar något. Hur blir det om jag flyttar mig en halv meter åt ena hållet eller en meter åt andra hållet? Om jag vinklar kameran lite upp eller ner? Zoomar ut, zoomar in? Eller om jag…? Jag har liksom inte flyttat mig någon sträcka som hade kunnat registrerar på Runkeeper för att ta dessa bilder och ändå är de ganska olika. 🙂

Och det dyker upp en liten flitig trädgårdsarbetare bland äppelblommen också. 🙂 Ett 70-300-objektiv kan åstadkomma en hel del, åtminstone så länge man inte tänkt sig humlor i storbild på väggen utan håller sig till webb-publicering. 😉

I söndags var vi på klubben och minglade på elitspårtävlingen. Just minglande på tävlingar är något jag sällan ägnar mig åt men det är rätt mysigt när det blir av. Vi passade naturligtvis på att träna skott också, i samband med platsliggningen (halva anledningen till att vi faktiskt åkte). När han är i aktivitet verkar det inte vara några som helst problem, åtminstone inte på rejält avstånd. Vi får se om jag orkar jobba vidare på detta eller om brukskarriären är över. Hade han varit tre år hade det varit lite skillnad men att börja skotträna med en hund som blir nio till hösten känns… sådär. 😦

I övrigt så har veckan till största delen varit rejält varm. Torsdag och fredag har det varit rena torktumlarvädret. Hett som sjutton och kraftig vind. När tvätten torkar ute på den tiden det tar att tvätta nästa maskin är det helt ok. Karlsson bryr sig dock inte så mycket om torktiderna för tvätten utan har tyckt att det varit lite i hetaste laget…

En kväll när han piggnade till tränade vi lite dans (?!) på altanen. Jag hade mest tänkt mig ”stå på bakbenen” (om jag över huvud taget tänkte?) men eftersom han gav sig sjutton på att han skulle in i fotposition så…? Han fick dock stå för dansandet alldeles själv. Vi planerar INTE någon karriär i freestyle eller HTM, helt säkert! 😉

Igår kväll var hussen dödstrött och gick och la sig tidigt. Jag vägrade att ens gå in när det var så ljuvligt ute så jag bäddade åt den lilla hunden i stolen bredvid min på altanen…

…och betade av ett par avsnitt av Breaking Bad på paddan. 🙂

I morse åskade det rätt kraftigt och temperaturen sjönk avsevärt. Tur var väl det eftersom vi ägnat förmiddagen åt trädgårdsarbete för att bereda väg för målarna som kommer i morgon (tack och lov för rot-avdrag, så kan vi åka på semester med gott samvete sen). Har klippt och rensat bl a i en schersminbuske och i en rhododendron. Något som säkert inte borde göras vid den här årstiden och de kommer förmodligen drabbas av digerdöden båda två men det var inte mycket att be för; just do it, liksom.

…är en film som jag har sett. Den innehöll vackra naturscener men jag vill minnas att jag tyckte den var mest deprimerande.

Idag blev det lite väl ”wild” på lunchpromenaden. Vi är ju rätt … högljudda när vi rör oss i skogen, mest för att inte springa på vilt i onödan. Om de bara är en smula vakna har de all möjlighet i världen att flytta på sig i tid. Idag var det dock ett par individer som inte var ett dugg benägna att flytta på sig, varken i tid eller otid.

Som vanligt skulle jag gymma lite genom att vika av från stigarna och gå offpist. Vi traskade in i ett parti som var som detta, x 2…

Riktigt risigt och trixigt var det och Karlsson ifrågasatte nog om jag fullständigt hade tappat förståndet. Helt plötsligt får jag syn på en orm! Det är extremt sällan vi ser sånt otyg här uppe på berget och när jag fick syn på den rackarns ormen som låg och solade på en sten tvärvände jag innan jag ens var säker på vad det var. Troligen en snok men vem vet? Vi trasslade tillbaks till skogsvägen som sen övergår i nygjord, tråkig timmerväg.

När vi avverkat ungefär 75% av rundan så uppenbarar sig ett par älgöron i björkslyn, precis invid vägen.

Jag såg dem, öronen alltså, på långt håll och det var ingen tvekan om att hen hade sett, och hört, oss. Hen såg inte ut som om hen tänkte flytta på sig och jag hade ingen som helst lust att kolla närmare om det var en ko med kalv eller en nyligen bortstött fjolårskalv. Karlsson, som inte upptäckt älgen, blev rätt förvånad när vi vände och tog samma väg tillbaks. Att gå en mindre omväg var inget alternativ just där med tanke på terrängen och risken för att ha en förbannad alt. sällskapssjuk älg i hasorna. Det hela slutade alltså men en promenad på 150%, typ. 😉

Det är inte bara i skogen det går vilt till för övrigt. Vår trädgård är, precis som vanligt, rätt vildvuxen. Just nu kan man  tex njuta av den vilda äppelbusken.

Eller den (numera) vilda alpklematisen som helt spontant dök upp vid stenmuren för ett par år sedan. Nu lever den i symbios med den (vilda) snöbärshäcken som växer på muren.

Den vilda snöbärshäcken kan även vara rätt vacker i lite morgondimma och morgonsol.

Igår morse såg det ut så här på den (tama) åkern, som naturligtvis inte är vår. Den är ju tam som sagt, i motsats till allt annat i närområdet.

I söndags var det Hundens Dag på klubben. Jag och Karlsson deltog i en uppvisning där vi körde en lydnadskadrilj tillsammans med fem andra ekipage. Karlsson fick dessutom nöjet att köra en vittringsapportering där ett barn i publiken skrivit sitt namn på rätt pinne (vilket han gjorde klockrent två gånger) samt apportera IPO-apporten. Vi körde uppvisningen två gånger och andra gången gjorde han apporteringen snyggt och prydligt. Första gången behövde han ett extra försök pga ovanligt väldoftande gräs, eller nå’t… 😉 Bilderna är tagna av Annelie Nilsson men eftersom det var med min kamera tar jag mig friheten att använda dem. 😉

Nu har vi en HF-helg framför oss. Husse är alltid en smula orolig när han ska åka bort och undrar vad jag ska göra hela helgen? Vi kan väl uttrycka det som så att … han behöver inte vara orolig. Vi ska nog kunna sysselsätta oss. 🙂 Tror inte att jag har yttrat orden ”jag har inget att göra” på sisådär 40 år, och definitivt inte sedan vi blev med hus och hund…

(Har jag nämnt att jag vill ha ett macroobjektiv och att jag inte gillar sammanfattningsbloggar? 😉 )

 

Vår första schäfer hade sin sidor. Ganska många och inte alltid jätteroliga, men en sak var hon bra på; hon bar alltid in tidningen från brevlådan på morgonen. Husse tycks leva i tron att detta var en kunskap hon fötts med. Jag lutar väl mer åt att ”någon” lärt henne det… 😉

Med ojämna mellanrum försökte han få Iza att apportera tidningar, med mycket magert resultat. Jag la mig inte i det utan det fick vara deras lilla projekt. Vi hade liksom andra saker högre upp på listan. Med ungefär lika ojämna mellanrum har han försökt få Karlsson att bära in något tidningsformat från ytterdörren till mig, med lika magert resultat. Idag blev han nästan lite sur när det inte funkade så då fixade jag till det. En tidning, några pyttebitar mini-frolic och en klicker. Fem minuter tog det, max. Om husse sen lyckas få det lilla djuret att bära något från ytterdörren till mig det återstår att se, men om jag håller fram en tidning och säger apport tror jag nog att det funkar. 🙂

För övrigt har Karlsson ägnat en del av veckan åt att bli världsberömd i hela Sjuhäradsbygden. Nu är han känd från både STT (Svenljunga-Tranemo Tidning!) och Borås Tidning. Varken igår eller idag har han vågat lämna hemmaskogen. Han tror väl antagligen att han ska bli nedsprungen av autografjägare? 🙂

Som framgår ovan så kommer vi inte ha några sysselsättningsproblem i helgen, alls… Lördagen kommer ägnas åt förberedelser inför detta evenemang och söndagen kommer ägnas åt själva evenemanget. Väderleksprognoserna ser väl inte alltför lovande ut men de har väl ändrat sig förr, eller…?

I höstas avverkades en del … träd … utmed vägen ned till byn. Jag funderade inte jättemycket på det eftersom det inte är ett ställe vi brukar gå på utan konstaterade bara att det blev ljusare och luftigare på sidan av vägen.

Sen blev det vår och då uppenbarade sig … en bokskog?! Att det finns ett mindre parti med böcker 😉 lite högre upp på berget vet jag men det är ett ställe som är rätt bökigt att ta sig till och inget som görs särskilt ofta.

Eftersom den här våren inte lämnat utrymme för några turer till vare sig Skåne eller Blekinge i rätt tid för att uppleva bokskogarna när de är som vackrast så fick den nyuppfunna skogen bli ett helt ok surrogat och idag blev det en tripp. Det var dock rejäl benknäckarvarning i den orörda (förutom av skogsmaskinerna) terrängen som dessutom var ordentligt kuperad så det lär inte bli någon skog vi går i allt för ofta och framför allt inte utan sällskap.

Tanken var att ta med finkameran men den blev kvar i hallen och lika bra var nog det med tanke på terrängen. Fånen var dock med och fick vikariera som finkamera. Det gjorde den ju faktiskt ganska ok. 🙂

I övrigt har dagen ägnats åt röj i ladugården och åt att inköpa och (försöka) montera fyra ”förvaringshyllor” från Biltema. Vi har fått ihop en! Ska man behålla förståndet bör man nog inte ens försöka med mer än en hylla varannan helg så vi blir väl klara framåt midsommar…

Nu ska man försöka ladda för en tuff femdagarsvecka efter några kortveckor på raken. Hur ska det gå?

 

…hade jag i kameran efter dagens sökträning! Herrejösses så mycket ”skit” det blir när man försöker fota arbetande hundar i skog. En skog som till stor del bestod av björksly och meterhöga tallar! Att ljuset växlade mellan djup skugga och skrapt solljus gjorde inte det hela lättare. Antalet bilder är nu nedbantade till 155 varav flertalet endast lämpar sig för de närmast sörjandes ögon. 😉 Bilderna på Karlsson, tagna av Monica Broman, kan jag dock lägga ut här eftersom jag räknar bloggens läsare till de närmast sörjande. 😉

Själva söket gick väl halvhyfsat. Jag känner att jag tappat fokus och motivation efter att skottberördheten infann sig men jag får väl inte ge upp riktigt än. Måste ju kolla av det där med skotten mer, under andra former, och se om vi kan få till en stabil platsliggning igen. Jag är dock inte beredd att lägga hur mycket tid/jobb som helst på det…

Igår eftermiddag/-kväll var vi ett gäng som körde en improviserad tävlingsträning på klubben. Karlsson skötte sig över förväntan. Det var väldigt länge sedan jag hade en så taggad hund i ett fritt följ under tävlingsmässiga omständigheter! Han gick (nästan för mycket) på tårna men hellre det. Den känslan i både honom och mig, kombinerat med en skvätt precision och en matte som tror att hon kanske, kanske, kanske har hittat lösningen på låsningarna så… så skulle det kanske, kanske, kanske vara fullt möjligt att komma upp i 256,5 p (256 krävs för 1:a pris/uppflyttning för de som inte vet) i lydnadsklass III. 😉 Men det är många om och men innan vi ens kommer försöka igen. Det var i alla fall en trevlig och rolig eftermiddag och ett perfekt sätt att tillbringa en del av klämdagen.

Så – över till delar av dagens bildskörd.

Krävande, och nyttig, terräng för kortbent hund. Höga benlyft gör gott för ryggmuskulaturen.
Här går/travar han bredvid mig på väg tillbaks till stigen efter påvis.

Vatten är gott och nyttigt!

Här skäller han ut figuranten efter noter, endast två-tre meter från stigen.
Han tog figgen jättefint på utgången, siktade in sig på hans vänstra öra och … skällde. 🙂
Och när man har skällt lagom länge får man leksaker…

Efter avslutat jobb får man lite rå köttfärs av någon i gruppen.
Det har liksom blivit en tradition. 🙂

En liten actionrulle blev det idag också. Han har inte direkt några tendenser att lämna figuranten bara för att jag närmar mig. 😉

Sen blev det en hel del schäferbilder? När man inte har någon egen schäfer längre får man ju fota andras. 😉 Cvick kanske inte är världens smartaste schäfer (säger hans matte) men snygg är han och kameran gillar honom. 🙂