Ibland undrar jag verkligen, av hela mitt hjärta, vad som händer innanför det där söta lilla pannbenet?
Det senaste fenomenet är att det är fullständigt omöjligt att sitta kvar på sitt i grupp, oavsett om det finns någon grupp eller inte. Det har alltså inte med andra hundar att göra. Han sitter tills jag vänder upp och några sekunder till, sen ställer han sig upp och ser allmänt olycklig ut. Det är samma sak både borta och hemma, på olika platser på planen på klubben och oavsett övriga omständigheter.
Om jag däremot sätter honom för en inkallning (hur f…n vet han skillnaden när det inte är några andra hundar inblandade?) sitter han som en liten staty, även om jag dröjer med själva inkallningskommandot eller inte ger det alls? C, som jag tränade med igår, kliade sig lika mycket i huvudet som jag gjorde. Det är helt enkelt skitskumt!
Detta är alltså ett moment som varit tämligen stensäkert. Vi har ett gäng 10:or på tävling men någon gång förra året började det spöka och vad jag kan minnas har det inte hänt något obehagligt.
Den enda skillnaden jag kan komma på, om jag ser till träningssituationen och när vi kör utan grupp, är kopplet. För att få det så tävlingslikt som möjligt har jag ställt upp på ”punkten” och sen kopplat loss. När jag tränar inkallningen är han ju lös vid transport till startpunkten.
Nu börjar jag tänka i bakvända banor och funderar på att göra något helt galet som strider mot alla ”regler” inom hundträning, men funkar det så funkar det. Vi har inte så mycket att förlora just nu med tanke på att vi har årets (hittills) enda planerade lydnadstävling om 1,5 vecka…
Det som är skumt med den där lilla hjärnan är att vissa saker som gått enkelt att lära in, och under rätt lång tid fungerat utmärkt även på tävling, helt plötsligt slutar fungera?! Vi har t ex aldrig behövt diskutera ”sitt i grupp” särskilt allvarligt. Det har liksom bara fungerat. Med det inte sagt att vi inte har tränat, för det har vi gjort, men det blir ju onekligen så att det som fungerar kanske man inte tränar lika ofta och intensivt. Jag känner mig dock säker på att det inte är bristande träning som orsakar det här problemet utan det är något hjärnspöke hos terriern. En annan möjlighet är att han inte riktigt har förstått att han har ”gjort” något utan bara blivit kvar av en slump. Han har liksom inte haft en uppgift?
Jag hoppades på att jag eller C skulle ha fått några uppenbarelser under natten men hon hade tydligen drömt om dinosaurier och jag har drömt om återvinningsstationer (i skogen mitt emot huset?!) och det känns inte som om något av det är relevant i sammanhanget.
Fortsättning följer…
vallterrier.com 
Känns som om han inte är riktigt tycker att det är en uppgift att sitta kvar. Han kanske ser momentet som en paus mellan föregående och nästa uppgift. Kanske….jag vet ju inte så mycket, men jag jämför med min egen hjärna som behöver tydliga gränser när jag arbetar med steg-för-steg-uppgifter, annars flyter allt ihop. Alternativet är att han kan det FÖR bra och autopiloten har kopplat in, dvs han är inte riktigt på plats. Kanske man kan bryta autopiloten med att införa något alldeles nytt före eller efter momentet. Så han måste skärpa sig.
Som sagt, jag vet ju ingenting…..jag spekulerar mest. 🙂
Jag tror ungefär som du. Jobbar enligt alternativ två just nu och gårdagens test pekar på att vi kan vara på rätt väg.