Författare: vallterrier

Igår körde vi ett lydnadspass och jag är mycket fascinerad över hur bra dirigeringarna fungerar på Maro. Det känns inte ens som om jag har ”lärt” honom något, det liksom bara fungerar?! Igår utökade vi avståndet både till apporterna och mellan mig och Maro och även om han ser ut att ha fokus på något helt annat (just på filmen är det golfarna, på golfbanan intill) eller på fel apport så är det oerhört sällan det blir fel. Nåja, det är antagligen en av fördelarna med att ha en vallhund så jag bara tackar och tar emot. 🙂

Jag testade även dirigering till rutan, ungefär som i klass 3 men på kortare avstånd och bara själva skicket, och det fungerade också klockrent. En gång är iofs ingen gång, men det kändes lovande. 🙂

Jag testade också att skicka honom snett mot rutan, alltså inte uppställd precis framför, och med apporterna fortfarande utlagda på varsin sida om där han skulle springa. Då blev det en liten frontalkrock i kelpiehjärnan men när han väl lyssnade på mig blev det rätt.

När jag kom hem såg det ut så här i den ena buren. Det är någon som trivs mycket bra i sin fluffbädd och vi vårdar den ömt.

Idag har vi hunnit besöka helgens talangtruppsläger (lydnad) och tjuvlyssna en liten stund. När det gick av stapeln bara 1,5 mil härifrån och Maros uppfödare var med, tillsammans med hans syster, var det svårt att motstå. Maro var mest fascinerad över alla svartvita jyckar (bc). Han har aldrig sett så många på en gång?! 😛

Jag passade även på att köpa en sån här, begagnad, av en annan vän som också är med i truppen. Vi har provkört den en liten stund i köket och kelpien var djupt fascinerad. Hur går det till liksom? Helt plötsligt surrade det och så kom det godis, utan att matte gjort något alls (trodde han)?! Hur det går till får han fundera på under tiden jag försöker lösa problemen med hans nypande i mina kläder under fria följet (externbelöning har funkat bra där innan men trassligt att hålla på med när man tränar ensam) och framåtförflyttningarna i fjärren. Har det inte avsedd effekt får vi väl sälja den vidare.

Jag ber om ursäkt för oskarp kelpie men förhållande var inte direkt idealiska i köket. 😦

Eftermiddagen har ägnats åt spår, i den återupptäckta skogen på hemmaplan.
Jag insåg att det var länge sen han gick ett längre spår, typ lägre klass, och att det nog är bra att stämma av spårkonditionen lite då och då. Vi kan väl konstatera att jag nog borde oroa mig mer för min spårkondition än för Maros, fast å ena sidan behövde han bara gå spåret en gång, å andra sidan var han tvungen att bogsera mig den gången. 😛

Hur som helst börjar han bli en riktigt duktig liten spårhund och går från klarhet till klarhet! Motivationen är kanonfin och han är oerhört lätt att ”läsa” när han halkar av spåret och stannar man då korrigerar han sig direkt, om han inte hinner göra det först. Då ska man tänka på att jag hade fullt sjå att hålla ordning på fötterna när jag la spåret så några exakta detaljer om vinklar och vrår hade jag inte koll på.

Nu klarar han även när det blir stopp och blir inte det minsta ledsen. Det var ett par rejäla ”surhål” vi skulle igenom där han var tvungen att vänta in mig för att jag inte skulle drunkna i onödan. För ett år sen tappade han fokus vid sådana tillfällen men nu stod han bara kvar i spåret och väntade in mig och när han fick tillåtelse att gå fortsatte han som om inget hade hänt.

När jag skulle släppa på honom började det hagla rätt rejält och han började jaga hagelkorn istället medan jag krånglade med att fästa telefonen (med appen) på selen men när jag sen släppte på glömde han allt vad hagel hette och fokuserade fint på spåret istället och idag blev till och med starten riktigt fin, vilket belönades med en godisdosa efter några meter. Bra planering av matte där. 🙂

Vi invigde även den nya spårlinan från Biltema som fungerade över förväntan. Tyvärr fanns den inte i svart men orange känns ju ganska hemtamt ändå. 😛

En bra helg har vi haft, om än något kylslagen, så nu borde vi klara en arbetsvecka till. 🙂

Igår kväll, när jag lägeradministrerat i några timmar, tog jag ett litet inomhuspass med Maro. Det var svinkallt ute och pelargonerna skulle vattnas så det blev en bra kombo. Dessutom har jag lättare att koncentrera mig där än på gräsmattan, där jag måste hålla koll på omgivningen för att upptäcka ev. störningar innan Maro gör det. Inte för att jag tror att han rusar iväg någonstans men det är nära till vägen och vi saknar staket…

Gårdagens pass blev ett koncentrationspass, visade det sig. Vi började träna bakåtmarsch på allvar. Även om man inte kommer så långt i Karlsson Arena så blev det iaf längre än de två-tre steg vi testat innan. Jag konstaterade snabbt att den som har störst problem med det momentet är … jag. Gå bakåt liksom? När man är sjukt intresserad av att se var man sätter fötterna? Jag hade tillräckligt mycket problem igår, på plant golv ,och vågar knappt tänka på hur det ska gå utomhus på ”buckliga” gräsmattor?! Nåja, Maro var jätteduktig och flyttade sig rakt och fint bakåt med bra aktion i alla fyra fötterna. Det enda är att han hamnar lite långt bak men det borde inte vara så svårt att rätta till.

Nästa koncentrationsövning blev ordförståelse, i fjärren. Han har ju fortfarande en tendens att byta position så fort jag andas in för att säga något. I klass 1 är det kanske inget jätteproblem (om jag inte tar ett djupt andetag vid fel tillfälle) eftersom det bara finns två positioner att välja på men jag skulle ändå föredra att han lyssnar på kommandot och inte bara gör något, på chans liksom. Därför tillbringade vi en bra stund med att han skulle behålla sin position trots att jag sa ”saker”, dvs slumpmässigt valda ord som poppade upp i huvudet och ibland rena nonsensord som hade vissa likheter med de kommandon jag verkligen använder i fjärren, dvs ”back” (ligg) och ”(s)ätt” (sitt). Där stod jag alltså och rabblade kanna-fläta-filt-hack-täpp-bil-hylla-dyna-stol-korg-burk-bark… och ja, ni förstår. Kanske var tur att vi befann oss inom fyra ljusisolerade väggar? 😛

Avslutningsvis skulle vi fila lite på krypet och jag insåg att det var hög tid för … the targetstick! Dvs nosdutt på target som är tillräckligt lång för att jag ska kunna gå upprätt och ändå ”styra” tempo och riktning. Den som spar hon har … ett gammalt ridspö, som låg väl gömt bakom en massa lösa hyllplan och pelargoner. När han väl insett att det varken vankades godis eller klick för att bita i spöt eller nosdutta lite var som helst på det blev det bra. Flärpen längst ner är det som ger utdelning. 🙂 Krävs nog några repetitioner innan jag plockar in det i krypet. Redan ikväll kanske?

Han var i alla fall hyfsat harmonisk resten av kvällen. Den lilla hjärncellen hade väl fått vad den tålde. 🙂

Idag stötte vi på en älgko med två fjolårskalvar i början av vår lunchrunda. Sådana möten får mig att omedelbart ompröva mina beslut och istället tog vi oss samman och gick och rekade skogen bakom huset. En del av världen som bitvis är rätt risig och dessutom delas av ett dike som är typ två meter brett och två meter djupt… Det finns ett par övergångar men idag hittade vi bara den ena. Vi var aldrig särskilt långt hemifrån men virrade omkring en hel del för att klura ut hur det såg ut och var det var möjligt att ta sig fram, och över diket. Vi får ta några rundor till där och reda ut hur man bäst utnyttjar marken för spår men det går säkert att få ut ett par kilometer om man vill det. Dock är det svårt att lägga kortare, om man inte bara avslutar och ”promenerar” hem.

Hur som helst var vi ute i runt en timme och 95% offroad så vi var ganska nöjda när vi kom hem. Lilla farbror Karlsson var dock både blöt och frusen men det avhjälpte vi ganska enkelt.

Efter förra helgens uppflyttning kan vi nu med gott samvete återgå till att spåra i skogen. Det gjorde vi idag och sååå mycket roligare det är, även om risken för stukade tantfötter är betydligt högre än på fält. 😛

Det blev inget jättelångt spår, kanske 6-700 meter, men vi gick det utan spårläggaren i släptåg och frånsett första biten – där jag såg när spåret lades – hade jag ingen aning om var det gick, och det gick inte alls där jag trodde. Vi kom ändå runt med en pinne bort och den försvann troligen när vi fick två rejäla lintrasselstopp och Maro tappade fokus lite. Sånt måste vi träna mer på. Jag vet inte om han genade sen, det kändes nästan så, men vi ”ramlade” snart på spåret igen och fick med oss de två sista apporterna. Han börjar kännas riktigt säker, och lättläst, i skogen och det är underbart. Motivationen för apporterna har också blivit rejält mycket bättre och nu kastar han sig över dem. 🙂

Det jag måste klura på är starterna. Det kan uppstå viss förvirring precis i början så där måste vi bli bättre!

Karlsson fick köra uppletande. Slarvig matte glömde köra mini-upplet innan vi började så jag tror den lilla terrierhjärnan fick för sig att det var sök?! Benen gick iaf och när han inte hittade några människor och råkade snubbla på ett föremål klarnade det. Fyra föremål av fem fick han in, men det tog rätt lång tid. Han ledsnar inte i första taget utan ut i full fart gång efter gång trots att det tog så lång tid innan han fick napp. Något han inte glömt är sina fina ingångar. Varje föremål avlämnas snyggt vid sidan. ❤

Som jag skrev ovan var det tyvärr vissa problem med den fiiina turkosa spårlinan i skogen. Den körde fast runt träd och var svår att få loss. 😦 Tror den får jobba som dekoration i fortsättningen, om vi inte får för oss att börja med IPO-spår. Himla synd, inte bara pga färgen, eftersom den är riktigt skön att hålla i och med bra grepp även när den är blöt. När jag kom hem rotade jag fram Izas gamla lina och den får det nog bli i fortsättningen. Karlssons tunna, som jag har använt även till Maro, funkar inte längre när det börjar bli så bra drag i kelpien. Synd att turkos och orange inte matchar. 😛

Eftersom jag aldrig kom iväg till Blåkulla så åkte jag och Maro och tränade lydnad igår. Nu fokuserar vi på momenten i lydnadsklass 1 ett tag (jodå, lite brukslydnad ska vi också hinna med, även om vi låg lågt på den fronten igår) och faktum är att det känns mer som gamla klass 3. Många moment och hyfsad avancerade, åtminstone jämfört med gamla klass 2, men jag känner mig ändå försiktigt hoppfull.

Även den här gången varvade jag momenten för att undvika flera rutskick och flera runda kon i rad. Det är onekligen lite bökigt att inte kunna mängdträna, dvs köra många skick i rad för att ”nöta” in momenten. Karlsson kunde jag ju skicka till rutan 23 gånger i rad och han var lika lycklig varje gång. Enda gången jag missade mitt nya ”tänk” igår var när jag filmade rutan. När jag kom på att jag skulle filma hade han redan gjort ett skick och då kom ett start”gruff” och ett nyp i mina kläder som ett brev på posten. Men … frånsett det så känns det rätt ok. Måste dock tänka på att inte lägga honom varje gång utan ganska ofta låta honom förbli stående annars kommer jag snart att ha en hund som slänger sig ner självmant och det är inte ok enligt regelboken. 😛

Idag har jag för övrigt rotat fram en grå liten kakelplatta ur gömmorna. En liiite mer neutral target skadar nog inte även om han inte verkar bry sig hysteriskt mycket om den längre. 😛

I förra veckan insåg jag att jag var tvungen att skaffa mig ett nytt kommando på antingen rutan eller runda kon. ”Rutan” och ”runda”… lite för lika liksom. Kelpien drog som en avlöning på ”ru” och så länge det inte finns för mycket att välja på funkar det kanske, men…? Efter lite klurande med lydnadsnördar på FB kom jag fram till att ”kör” skulle passa mig bra, och förhoppningsvis även kelpien. Detta var andra passet med nya kommandot och jo, det verkar funka. 🙂 Nu ska vi bara försöka tygla centrifugalkraften också så att han får till en något tightare sväng.

Övriga klass 1-moment tränade vi också på och det som känns mest instabilt är nog fjärren. Han gör skiftena men flyttar gärna framåt lite om jag inte står nära.

Lite brukslydnad, i form av 70 cm hinder hann vi också med. Den höjden ”behöver” vi ju inte än på ett tag men jag var tvungen att testa. Sist jag försökte såg han bara förvånad ut och undrade varför jag ställt en vägg mitt på plan men igår funkade det bättre. 😉

För övrigt fnissar jag fortfarande lite åt min och Karlssons debut i mästarklass i fredags. Det känns lite fånigt att vara ”nöjd” med 55 p när det krävs 90 men utan strulet i frestelsen hade vi faktiskt haft 74 och det är över den gamla gränsen för ”godkänd”. Dessutom blir jag lycklig när jag ser den lilla samarbetsvilliga hunden med svansen i vädret på de sista 2/3 av banan. Jag tycker ju inte om att vara med på film, och definitivt inte att visa den offentligt, men jag måste ändå bjuda på den här starkt nedklippta varianten där han gör sitt spontanbyte, från vänster till höger sida, på exakt rätt ställe. Det måste ha sett väldigt tjusigt ut när den lilla hunden bytte utan något som helst tecken från föraren, helt enkelt för att föraren inte hann med i svängarna. Man kan ju även se att jag var, milt uttryckt, förvånad. 😀

Så länge han är glad och försöker göra rätt står jag ut med att det blir fel ibland och garvar bara åt det. De gånger han ”dör” när vi kliver över banden och bara fastnar i nosande är dock inte lika kul och då är frustrationen på topp. Men med rejäl tävlingsvila mellan gångerna kanske vi kan förbättra våra resultat lite, om han bara får vara frisk och pigg. ❤

Tre tävlingar på två veckor har det nu blivit för mig. Först två appelltävlingar med ungtuppen och idag var det dags för debut i rallylydnadens mästarklass för den lilla pensionärsterriern (som uppenbarligen vägrar pensionera sig 🙂 ) när det vankades rallytävling på hemmaplan, dvs Kind BK. Så sent som för tre månader hävade jag att vi aldrig skulle starta i mästarklass men som kvinna har man ju rätt att ändra sig. 😛

Mina förväntningar var lågt ställda och inte ett spår av nervositet infann sig men det var inte bara jag som kliade mig i huvudet när jag fick se banskissen?!

Det visade sig att banan i princip bestod av fyra raka linjer och mittenlinjen skulle tas två gånger men ”spegelvänt”. Dvs det som gjordes i högerhandling första gången skulle göras i vänsterhandling andra gången och vice versa. Det klarnade dock en del i samband med banvandringen. Dessutom var det högerhandling redan från startskylten.

Så här såg banan ut IRL. Ganska tight och trångt.

Enligt normala rutiner var Karlsson lite ”spontan” och gjorde en del sidbyten helt på egen tass. En gång lyckades han t o m göra det på rätt ställe! Jag hann varken säga eller visa något innan han plötsligt befann sig på rätt sida. Ibland ska man ha tur. 😛

Som vanligt (?) visade det sig att vi hade tränat på ”fel” saker. Vi har lagt mycket fokus på snurrar och sidbyten och här är exempel på sådant vi tränat mycket (jo, vi har faktiskt tränat osedvanligt mycket inför den här starten!) men som självklart inte fanns med alls.

Något vi glömt att träna på är 8:ans frestelse, och den var självklart med. Den här gången var den ovanligt frestande tyckte terriern och det blev ett fasligt snurrande och virrande där jag helt plötsligt hade ett stycke terrier mellan fötterna?! Det momentet var förlagt väldigt nära banden som avgränsar banan och just där och då var jag extremt frestad att helt enkelt kliva över bandet och bryta, men jag lyckades samla ihop oss och fortsätta och sen blev det betydligt bättre och därifrån och framåt, dvs drygt senare hälften av banan, tappade vi inte många poäng.

Jag hade som sagt inga större förväntningar på dagen och med tanke på tok-kaoset i frestelsen, och att vi där tappade 19 poäng (!), är jag faktiskt nöjd med slutpoängen som blev 55. Långt ifrån 90, jag vet, men när man ser det lyckliga djuret, med den vilt viftande svansen, på filmen (for my eyes only) blir man ju sugen på att testa en gång till eller två. 😉 Nåja, nu blir det tävlingsvila minst ett par månader. Ska inte göra om misstaget att tävla för ofta med honom. 90 poäng känns ganska ouppnåeligt men vi får väl helt enkelt tävla mot oss själva och försöka förbättre våra poäng.

Om man dessutom tänker på att debuten i avancerad klass gav 27 poäng (!) så känns ju det här ganska ok. 😛

Nöjda och glada efter avslutad runda, och jag var faktiskt nöjd och glad trots alla missar i början. Slutet av banan kändes ju bra så jag tar med mig det. Att Karlsson var nöjd, som serverades torkad lunga i pyttebitar, både före och efter är jag helt säker på. 😉

I samband med prisutdelningen kläckte domaren ur sig att han ska döma SM om mindre än två månader så jag har nog visst fog för min misstanke att dagens startfält var lite av försökskaniner inför SM-banorna. 😉 Den misstanken stärktes ytterligare när domaren senare frågade mig om jag var nöjd med dagen och jag svarade:
-Jodå, med tanke på att det var debut idag så…
-Debut, och så får du den banan! sa han och log.

Jag fick alltså känslan av att den var lite svårare än ”normalt”. Sen kan man ju diskutera vad som är normalt i rally med tanke på att domarna har sisådär 84 skyltar att välja på och i stort sett alla ska kunna göras på både höger & vänster sida. 😛

Nåja, nu har vi för första gången tävlat i högsta klassen i något och bara det är ju en liten seger. 🙂

Nu ska vi fira påsk i lugn och ro. Dvs firandet blir det inte så mycket med. Enda vitsen med påsken är egentligen att det är fyra ledig dagar. Förhoppningsvis blir det både lydnadsträning och spår innan helgen är över. I morgon, påskafton, är vi bortbjudna på påsklunch/19-årskalas men i övrigt blir det lugnt på fira-fronten.

(Om det är någon som nödvändigtvis vill se filmen från dagens övningar får ni höra av er så kan ni få länken men den är som sagt mest till för att jag i efterhand ska kunna jämföra film med domarprotokoll och försöka utröna vilka tabbar jag har gjort som gett poängavdrag.)

Så önskar vi GLAD PÅSK med det enda påskpynt man hittar här i huset. 🙂

 

 

 

 

Efter lördagens bedrift (jo, det kändes faktiskt lite som en bedrift efter misslyckandet helgen innan) fick Maro vila hemma medan jag och husse roade oss med detta på Åhaga här i stan. Brynolf & Ljung är stora favoriter och föreställningen var riktigt bra. 🙂

Igår var det vilodag för  hundarna (=promenad med husse) medan jag ägnade mig åt mitt jobb, på bortaplan. Det är ganska sällan jag behöver jobba helger numera men ibland har nöden ingen lag.

Nu har det gått två hela dagar utan att vi behövt jaga några kompisar för att vara mottagare på budföring och det är … SÅ JÄ…..LA SKÖNT! Nåja, vi får väl ta tag i det igen innan det är dags för lägre klass men nu njuter vi ett tag av att bara slippa.

Nästa mål för Maro är lydnad, klass 1, kanske någon gång under sommaren men vi får se. Igår pluggade vi iaf på momenten lite mer i detalj. Allt är påbörjat men det är en hel del som behöver slipas och putsas på innan det är tävlingsklart. Vi har ju inte haft någon brådska hittills och tänker nog inte ha det i fortsättningen heller.

Ikväll har vi iaf putsat på ett par av lydnadsmomenten och Karlsson har fått köra rally.

Jag upphör aldrig att fascineras av denna lilla hund. Snart 11,5 år och fortfarande lika galet taggad och så ivrig att han inte riktigt hinner lyssna/titta/tänka men han är söt när han håller på. När jag kom på att jag skulle filma hade vi tränat ganska länge så han började nog bli lite trött innanför pannbenet samtidigt som mina signaler blev konstiga när jag filmade. Tempot är inte så högt men oftast backar han i 180 och problemet är snarast att få honom att vänta på kommandot (och backa rakt)… 🙂

Söt som socker är han också fortfarande. Vem kan motstå den där blicken liksom…

Maro är f ö inte ensam om att ha bäddningstalanger. Kuddarna låg i en hög när Karlsson började och han hade en hel del bestyr innan han fick det exakt som han ville ha det. Här hade han dessutom bäddat om ett par gånger. 🙂

Nu håller vi tummarna hårt för att alla väderleksprognoser har fel så att påsken kan ägnas åt hundträning i hyfsat väder men just nu ser det inte så lovande ut. Nåja, fyra dagar ledig är ju alltid trevligt, oavsett väderlek. 🙂

Idag var det dags för ett nytt försök i appellklass, den här gången på Borås BK och nu kan vi säga ”bye, bye fältspår” (om vi inte får för oss att tävla i Skåne) och ta sats mot lägre klass.

Vi drog startnummer 1 idag, ett nummer som jag inte alls har något emot i motsats till många andra. 🙂

Spåret gick bra och betyget blev 9-9. Tillräckligt på specialen för uppflyttning alltså, även utan budföring. Men då skulle det till en jäkligt bra lydnad om vi skulle slippa platsen…

Efter veckans nedåtgående spiral när det gäller budföringen (har tränat med olika mottagare söndag-måndag-tisdag-onsdag -torsdag) hade jag inga större förhoppningar men chokladdjuret överraskade och sprang både fram och tillbaka! 😀 På tillbakavägen
fungerade bromsarna lite dåligt men betyg 7-7,5. 🙂

Lydnaden var sämre än förra helgen. Jag lyckades inte få honom i samma balans och ffa linförigheten var hyfsat stökig. Det var bara läggandet och inkallningen vi lyckades få samma betygsom sist, dvs 9 resp. 10. Det kan ha varit det faktum att budföringen, där han jagar upp sig rätt rejält, gick före lydnaden idag. Förra helgen gick den efter lydnaden. Med så få startande (5 var kvar efter spåret) fanns det inte så mycket tid att varva ner på. Men skit samma, alltid lär man sig något och nu har vi provat det. 🙂

Efter sammanräkning av poängen (tack för hjälpen Lena) hade vi … 174?! 175 krävs för uppflyttningen så det var alltså bara att ladda för platsliggning. Fyra hundar skulle ligga plats och med startnr 1 kändes det ändå rätt ok, bara en hund på ena sidan.

Betyget blev 10-10 😀 och jag är evigt tacksam till föraren vars hund reste sig och var på väg mot matte men hon fann sig och sa ”stanna”, och hunden la sig igen. 🙂 Hoppas jag, och fler med mig, faktiskt gör detsamma om det händer.

Uppflyttningen var klar! Så oerhört, fantastiskt skönt! 😀 Hade det inte gått vägen idag hade jag bestämt mig för att vänta till hösten men nu kan vi sikta på skogsspår och lite annan brukslydnad (och lydnadslydnad). Krypet är väl det som känns mest ”ofärdig” men vi har ju några månader på oss. 😛

Att det blev en andraplacering är egentligen oväsentligt men lite grädde på moset. Jag ville bara bli uppflyttad men det är ju alltid lite kul att stå på pallen, även om det inte fanns någon pall. 😛

Det kändes som ett helt ok sätt att  fira 17-årsdagen av att vi hämtade hem den där lilla tultan också. På bilden är hon iofs bara ca 6 veckor, men två veckor senare, dvs idag, flyttade hon från Skåne till Borås.

 

Älskade, underbara, galna, snälla, impulsiva och kloka Iza! ❤

Jag har ju, som jag tidigare har konstaterat här i bloggen, en tendens att vaska fram guldkornen efter en misslyckad tävling för att peppa mig själv en smula. När resultaten från lördagens tävling kom upp på SBK Tävling kunde jag konstatera att vi hade tävlingens bästa lydnadspoäng. Alltid något att glädjas åt. 😛

Om man dessutom leker med tanken att jag inte hade avstått platsliggningen utan genomfört den med minst betyg 8 (och de övriga som avstod hade gjort det 😉 ) så hade vi haft mest poäng av alla ekipage. Vi hade inte vunnit eftersom ”uppfyllda fodringar”, dvs uppflyttningar, alltid går före i resultatlistan. Helt meningslösa spekulationer, jag vet, men ändå lite kul att leka med tanken, och siffrorna. Nu blev det som det blev och det är som det är.

Vad som inte är en lek med siffror är däremot de höjda kraven på specialen, redan i appellen. När Karlsson debuterade, 2008, vad minimikravet för uppflyttning ur appellen 49 på specialen (vi hade 68,25 utan budföring 😛 ) och så tror jag faktiskt det har varit ända till senaste årsskiftet när de nya reglerna började gälla. Dvs man kunde klara sig med en 7:a på spåret om man inte hade budföringen. Koefficienterna är inte ändrade, fortfarande 7 på spåret och 2 på budföringen men nu krävs det minst 63, dvs 9 på spåret om man inte har poäng på budföringen. Man kan säkert diskutera för- och nackdelar med detta länge men jag undrar om någon riktigt har tänkt igenom konsekvenserna på lång sikt? Att göra det svårare att komma ur appellen lär ju knappast leda till fler brukstävlande, eller…? Jag har i min enfald trott att Svenska BRUKShundklubben ville ha fler ekipage som blev intresserade av att tävla BRUKS men jag är tveksam till om det kommer att bli så. Framför allt inte när anmälningsavgiften dessutom höjs rejält för alla klasser från halvårsskiftet.

(Att jag, och många med mig, dessutom tycker att budföringen är ett jäkla skitmoment och i rimlighetens namn borde ersättas av ett enkelt uppletande i både lägre högre är en annan historia. Den diskussionen har pågått sedan jag började tävla för drygt 20 år sen men inget har ändrats på den fronten. Personligen tycker jag också det är bökigt att ständigt behöva be folk om hjälp för att kunna träna det, för det går verkligen inte att träna ensam, hur gärna man än vill. 😦 )

Man kanske skulle ha tänkt lite mer som i lydnaden och gjort första klassen rätt enkel att komma ur för att skapa intresse och locka tävlande? I lydnaden blir det ju ett rejält hopp till klass 1, men det är ett annat kapitel. I brukset lär de flesta ändå stöta på motgångar i olika former när man kommer upp i klasserna. Nåja, för de som lyckas trassla sig ur appellen kanske det blir lite enklare att komma med på tävlingar framöver…? Den som lever får se.

Fick ju som sagt anledning att plocka fram Karlssons debutprotokoll, som är exakt nio år gammalt idag ser jag, och det är fortfarande trevlig läsning. 🙂 Har man inga nya meriter får man väl glädja sig åt de gamla. 😛

Igår blev det träning på klubben, innan månadsmötet. Förutom budföring ( 😛 ) tränade vi både bruksmoment och några lydnadsmoment. Det känns som om det finns hopp om fjärren, enligt det nya upplägget, och med nytt kommando för ”sitt” just där. Vänstertassen är fortfarande fladdrig men det börjar ändå bli bra ordning på sitt-ligg och även ligg-sitt. Förutsättningen är att jag inte fladdrar med mina tassar. Helst ska jag ha mina tassar bakom ryggen och bara hålla mig till muntliga, lugna, kommandon. Vi kör vidare på det spåret så får vi se vart det leder men än så länge känns det bra. När jag tränade lite här hemma ikväll kom självklart Karlsson och ville vara med men han är lite frågande till de nya kommandona. Han kollade in vad brorsan gjorde när jag sa ”back” (ligg) och så la han sig. Sen blev han liggande och såg konfunderad ut. Men han var iaf där. Huvudsaken är att delta, eller hur var det? 😉

Igår testade vi även apportering med dirigering utomhus för första gången, enligt upplägget från privatlektionen förra veckan, och där imponerar han verkligen den lilla chokladtomten. Jag ”stretchade” dessutom det hela genom att flytta honom en bit framför apporterna, och flyttade mig sälv lite längre ifrån och rättfrekvensen var 100%, utan överdrivna hjälper. Bara ungefär lika mycket hjälper som jag tror jag kan använda på tävling! Det kanske är lydnadshund han ska bli…?

En liten ensam plats på svartvit (photoshop är kul ibland 😉 ) gräsmatta fick han också.

Karlsson fick träna rally och det gjorde han med samma liv och lust som vanligt. Fort ska det gå! Fort och fel ibland, fort och rätt ibland. ❤

Avslutningsvis en bild på hur Maro hade bäddat till Karlsson idag. Perfekt sa en nöjd terrier, för där fick bara han plats. 😛

Efter förra inlägget fick jag den här kommentaren, av Maria, på Facebook.

Det är ju faktiskt så det är; problem är till för att lösas, och det gör vi säkert, förr eller senare. Charmen med hundträning är väl just det, att klura och fundera på vad som passar just den hunden man har och på ett eller annat sätt komma fram till en lösning. Lite synd bara att man inte blir medveten om problemet förrän man står på tävling. 😛

Nu har vi (mest jag faktiskt) klurat och funderat och kört budföring med nya mottagare både igår och idag. Tur man har snälla kompisar som ställer upp och faktiskt åker iväg enkom för att vara mottagare på en budföring. Stort tack till er, ni vet vilka ni är!

Jag tror vi är på väg åt rätt håll. Idag blev det t o m tjuvstart på väg tillbaka till mig. Nu letar vi efter ”sans&balans”. Finns det på Blocket månne?

Igår hann vi även med spår/lydnad och idag blev det lydnad och lite rally för Karlsson (som fick hålla tillgodo med lillebrors turkosa ludd när matte glömt bollen). Som jag konstaterade på FB igår; har man inga lagrar att vila på så får man träna. 😛

 

Oavsett hur dagen slutade så kan han väl även officiellt kalla sig brukshund nu, min lilla chokladtomte. Dagen bjöd på både bra bitar och oväntat trubbel vid appelltävlingen på hemmaklubben… men till sist kändes det mer eller mindre som ett aprilskämt. 😦

Vi hade iaf tur med vädret. Mulet men uppehåll, ingen frost i spåret, knappt någon vind… Bättre än så blir det nog inte?

Dagen började med spår och det resulterade i alla pinnar och betyg 8. Han var lite ofokuserad mellan varven och hade några stopp (precis som vanligt alltså) så det betyget får jag vara nöjd med. Han var dock som en hök på apporterna och även slutet som han ibland har varit lite tveksam till.

Lydnaden gick också hyfsat. Är riktigt nöjd med 9 på läggandet. Det har vi ju också slitit en del med, just när det är funktionärer på plan.

Dessutom är jag sjukt nöjd med att jag hittade en uppvärmning som verkade vara exakt rätt för oss. Vi var båda lugna och fokuserade när vi gick in på plan. 🙂

Nollan på platsen berodde på att vi avstod det momentet. Fick vi bara minst betyg 7 på budföringen skulle uppflyttningen vara klar, utan plats. Fick vi lägre betyg på budföringen skulle inget platsliggningsbetyg i världen rädda oss…

Vi ställde upp för budföringen och Maro drog som en missil till mottagaren … och förbi. (Jag tror faktiskt han inväntade marschkommandot innan han stack från mig vilket jag inte kände mig helt säker på innan) . Nåja, det fanns fortfarande möjlighet att rädda det. Mottagaren fick in honom vid sidan och klappade honom och sen skulle han tillbaka. Men nej, det tyckte inte Maro! Han hade ju varken fått boll eller godis?! Varje gång mottagaren sa ”marsch” ryckte det i den lilla kelpiekroppen men han satt som berget. Till sist gav han upp och drog iväg … till belysningsstolpen mitt på plan för att kissa?! WTF? När jag ropade på honom drog han sig åt rätt håll men tog för säkerhets skull ett varv runt domare och tävlingsledare samt kollade in några i publiken innan han kom in till mig. Han anade nog att jag inte var helt nöjd med utförandet. 😛 Sen var den tävlingsdagen slut… 😦

Med tanke på hur vi jobbat med budföringen hela vintern, och vilka framsteg vi gjort, var det (milt uttryckt) en besvikelse. Att han skulle ”fastna” hos mottagaren har liksom inte funnits med på kartan… Det vi har tränat är ju att gå till mottagaren (vilket var en omöjighet i höstas) och nu har det uppenbarligen blivit lite för bra. Man kan nöja sig med att konstatera att han hade en oerhört besviken matte, och att träningsupplägget skall förändras framöver. Riktigt hur är jag inte helt på det klara med men ”gör om, gör rätt” är det som gäller.

Slutresultatet blev 163,5 och hade vi ”bara” haft en 10 på spåret så hade det räckt, utan budföringen. Nåja, nu är han åtminstone godkänd i appellen men det resulterar inte i jubel och applåder varken från matte eller omgivningen.

Själv verkar han dock rätt nöjd med dagen, där han sussar bakom min rygg. Det är tur han är söt. 😉

Bloggen svimmade och tog en paus på 10 dagar. Inte helt otippat den här årstiden och den lär inte svimma mindre ofta bara för att det blev sommartid i helgen…

Även om det inte framgått här så har vi tränat rätt mycket. Några spår har det blivit, och en hel del lydnad. I fredags tog jag ut en semesterdag och agerade färdtjänst åt svärmor. Under väntetiden körde vi ett pass på Marks BK där de har den lilla ”braiga” stegen. Han kom ihåg i stora drag hur man skulle göra men tyckte det var lite fånigt att använda första och sista steget så det diskuterade vi lite. Eller rättare sagt så sållade matte ordentligt bland belöningspunkterna. Om han minns det till nästa gång är dock något oklart.

Karlsson var förstås med också och vi hann köra lite rallysnurrar och busa med pipleksak innan det var dags att styra hemåt igen.

I lördags blev det hundträningsfritt. Men vädret var ljuvligt så hundarna solade medan husse och matte ägnade sig åt städning och matlagning. Promenad blev det självklart också.

På kvällen fick vi besök av våra nya grannar. Nåja, så nya är de inte men det har inte passat tidigare. En riktigt trevlig kväll blev det, och tack och lov är de hundmänniskor så de tog stökiga hundar med ro. 🙂 Till sist tog även hundarna det med ro och somnade gott. Maro hittade en helt ny, och mycket udda, ställning dessutom. 😀

I söndags blev det både spår och lydnad för Maro och igår blev det detsamma, plus lite rallykonster med Karlsson. En liiiten, liiiten film från gårdagens spår blev det också. Tanken var att den skulle vara något mindre liiiten men det är inte helt enkelt att hålla ordning på knapparna när man både filmar och håller i linan. 😛

Det var extra kul att se att han var helt fokuserad på spåret trots att vi spårade precis intill ”stora vägen” mellan Svenljunga och Tranemo, runt kl 18 en vardagkväll. Han har ju uppvisat ett visst bilintresse tidigare men det verkar ha avtagit en hel del.

I morse var det dags för privatlektion för Pia Albinsson igen. En gång i månaden är perfekt. 🙂

Efter mycket funderande har jag kommit fram till att jag inte kommer lägga särskilt mycket krut på hans fladdrande vänstertass i fjärren utan istället fokusera på att han lägger tyngden bakåt i sitt-ligg för att åtminstone undvika förflyttning framåt . Vi satsar ju faktiskt inte på landslaget, och inte ens på SM… Det innebar lite nya grepp på dagens träning och ibland tyckte han att matte var lite flummig/otydlig/luddig (och han hade säkert rätt). Då gick han till Pia, som satt på golvet för att se hans rörelser ordentligt, och sökte råd och stöd. 😀

Kontentan (en av dem) blev i alla fall att jag ska lära in ett nytt kommando för ”sitt” i fjärrdirigeringen. Nu måste jag alltså besluta mig för vad, och sen hålla mig till det. Slut på testande hit och dit alltså. Lite konsekvens skulle antagligen vara bra.

Idag jobbade vi även med apporteringsdirigeringen. Vi har ju provat på egen tass ett par gånger men idag blev det en mer grundlig genomgång. Både jag och Pia var grymt imponerade över att han faktiskt gjorde som jag sa/visade (vänster apport) trots att han låste ganska rejält på den andra. Det kändes riktigt bra och roligt och jag har en tydlig bild av hur vi ska jobba. Hoppas bara att jag kommer ihåg den till nästa gång. 😛

Fria följet, framför allt höger om-halterna, fick sig också en genomgång. På mindre än en vecka har jag nu hittat tre varianter som får honom att sitta rakt i halterna. En uppfann jag själv, men den var inte helt lyckad när det kom till mitt fotarbete som säkert hade höjt ett och annat domarögonbryn. Igår fick jag ett tips av Emelie på klubben som fungerade fint och idag ytterligare ett av Pia. Nu ska jag bara bestämma mig för vilken väg vi ska gå. Det mesta handlar dock om mina (stora) fötter så jag funderar på om man skulle kunna byta dem mot ett par 38:or, eller shoppa på Blocket? Risken att trassla in mig och välta skulle minska betydligt…

Lite ruta hann vi med också innan timmen var slut. Sen blev det inte lång paus hemma innan det var dags för promenad och efter den såg han ut så här. En trött kelpie är en nöjd kelpie. 🙂

Gårdagens spaning var årets första tussilago här på fjället. Att de där små gula filurerna kan vara så vackra?!

Den här helgen har i princip helt ägnats åt hundträning. Roligt, nyttig och härligt och i princip helt utan bildbevis, så då är frågan om det verkligen har hänt?

Igår startade vi med rally för Karlsson. Ingen direkt bana men en massa skyltar på rad så att hans matte kunde öva på det där med placeringen i förhållande till skyltarna. Jag har ju en tendens att komma på tok för nära när det är högerhandling och så ska man helt plötsligt gå runt hunden, mellan hund och skylt och då … blir det poängavdrag när jag är tvungen att kliva över skylten. Förutom träning på nya moment, och försök till memorering av vad vi behöver träna extra mycket på, får det bli skylthållare hemma på gräsmattan så att jag kan träna på avståndsbedömningen.

När vi var klara med rallyn hade Maro ett fältspår som låg och väntade. Lite lätt förvirrat och några avbrott på första sträckan men sen blev det bättre och vi lämnade varken pinnar eller godisburkar efter oss. 🙂

Efter det blev vi ”igenomkörda” i appellens lydnad. Det finns lite att putsa på där också, men på det stora hela skötte han sig fint. Budföring fick vi också till. Nu är han så tokmotiverad att springa till mottagaren att det nästan varje gång blir ”sent kommando”. 😛 Han är dock inte helt säker på att den där fasen som innefattar att sitta still hos mottagaren och bli klappad är nödvändig men det tar sig så smått där också.

Enda bilden på Maro från igår är denna som jag tog när jag observerade att han börjar få gråa strån i ”skägget”! Jag vet inte hur jag ska tolka det? Som att han har en jäkligt jobbig matte eller som att han börjar bli vuxen och klok? 😛

Igår kväll bestämde jag och S att köra ett tvådagarsarrangemang så det blev favorit i repris.
Maro fick ett fältspår som han löste riktigt fint. 🙂 Förutom det blev det lite allmänt lydnadspill och sen fokus på höger- och vänster om halt med hökögon som höll koll. Vänster om halt blev rakt och snyggt nästan varje gång. Höger om halt var inte lika snyggt och, som vanligt, är det jag som krånglar till saker och ting med fötter och kroppshållning. Gör jag ”rätt” (men f*n vet vad som är rätt, det sitter INTE i ryggmärgen än) så blir halterna raka och snygga. Tur vi har speglar i Karlsson Arena. 😛

Dagens riktiga höjdpunkt var dock att testa budföring med helt ny och okänd, manlig, mottagare i  mössa! Inte ens jag hade träffat honom förr så det var lite av en chansning men det är inte så ofta man har möjligthet till det. De fick iofs hälsa på varandra och Maro blev bjuden på godis innan vi påbörjade själva momentet men när jag väl skickade var det ingen som helst tvekan och han låg som en rem efter backen. Jag känner onekligen visst hopp. 🙂

Nu är helgen snart över och huset ser ut ungefär som det gjorde i fredags eftermiddag, dvs hyfsat rörigt, men det försvinner inte så jag ångrar inte en sekund att det blev så mycket träning lördag-söndag. Städa kan jag göra en annan dag, när det regnar (eller snöar, som det faktiskt gör just nu).

I onsdags blev det ett pass på Borås BK för mig och Maro och då insåg jag att jag glömt en ganska ”basic” detalj, någonstans på vägen; höger/vänster om halt!

Vi har svängt, vi har tränat stegförflyttningar åt alla tänkbara håll, vi har tränat vändningar på stället men det var nog rätt länge sen *host* vi fokuserade på hur just höger och vänster om halt ser ut.

Det såg inte så bra ut.

Vänster om halt var rätt ok men höger om halt blev sned, med rumpan ut. Maros rumpa alltså. 😉 Och jag blev än en gång medveten om hur viktig min kroppshållning är. Sträck på mig, för bövelen! Titta framåt och se ut som om jag vet vad jag håller på med. Alltid lurar det nå’n, Maro till exempel. 😛

Något vi däremot är rätt duktiga på är skallet. Börjar både se ut och låta rätt bra tycker jag. Missa inte det lilla ekot i bakgrunden. Syns inte men hörs ändå. Ska alltid vara med på ett hörn. 😛

Igår råkade jag ha dvärgkameran uppe och igång när Maro fick ett av sina tokryck. Detta går inte att fånga med mobilen, hur man än försöker. Just den här sortens ryck kommer mer och mer sällan, ett tecken på mognad kanske, men han har fortfarande lite svårt att acceptera att den där svansen verkligen ska hänga och slarva där bak. Där gör den ju inte mycket nytta! 😀

Idag bjöd mars på äkta aprilväder de luxe. Vi var väl alla ungefär lika imponerade som Maro ser ut. 😛

I morgon blir det träning med båda hundarna och det tar nog större delen av dagen. Hoppas vädret visar sig från en något trevligare sida då.

Igår slog det mig att jag, för ett par veckor sedan, skickade in papper till SKK för att få Karlssons RLD A-titel registrerad men att jag inte kollat om den kommit in.

Det hade den.

Jag har ju känt mig ganska säker på att vi skulle nöja oss där. Så kändes det efter tävlingen på annandagen när vi tog det sista resultatet i avancerad klass.

Så kändes det även igår, när jag såg det svart på vitt. Men … efter 10 minuter började jag googla på de nya skyltarna som kom vid årsskiftet, och ytterligare några minuter senare var jag i full färd med att träna, på köksgolvet och det vete sjutton om det inte är värt ett försök? Åtminstone för att faktiskt ha startat i högsta klassen i något, nu när vi äntligen får göra det.

Argumenten mot en start finns ju kvar; det krävs nu 90 p istället för 70 för godkänt. Det känns lite ouppnåeligt… Min tanke om att avsluta med att faktiskt lyckas, istället för att misslyckas ligger också och gnager, men wtf; är det det värsta som kan hända så…?

Argumenten för är bl a att honnören, där vi nästan alltid tappat minst 10 poäng, är borta. Dessutom innehåller banan två hopp (om det inte är ändrat, jag är inte helt påläst känner jag) och det lilla djuret älskar att hoppa och blir extra på tårna. Ibland så på tårna att han tappar hörseln och skenar över hindret istället för att lyssna på matte (jo det har hänt) men lyckas vi undvika det så borde han bli mer fokuserad på resten av banan.

Ytterligare ett argument för att sikta mot start i mästarklass är att Karlsson blir så vansinnigt lycklig av att träna och utan tävlingsmål är jag ruskigt dålig på att träna, tyvärr.

Eftersom jag är kvinna har jag ju rätt att ändra mig, har jag hört, så vi kanske ger det en chans ändå. 😉 Momenten i sig är inga större problem, han kan det mesta, om han bara lyssnar på mig och inte har så förbaskat bråttom. Det här träningspasset var han som en duracellkanin på speed men när han väl fokuserade och öppnade öronen blev det rätt.

Nåja, jag ska fundera en liten stund till och sen göra en treårsplan eller nå’t. Som jag tidigare skrivit får vi ju inte tävla för ofta för då tröttnar han på tävlingsupplägget. En tävling var tredje månad kanske är lagom.

Han är iaf toktaggad när vi går ut till Karlsson Arena och drar i kopplet som aldrig annars och sen tycker han att det går på tok för långsamt innan jag får upp dörren. När vi ska lämna drar han i kopplet åt andra hållet – för att få stanna kvar. 🙂

Maro fick självklart också ett pass med lite fjärr, tungapport, stegförflyttningar mm. Dessutom gjorde jag en djupdykning i en av leksaksförvaringarna och hittade Karlssons gamla mini-kong, eller valpkong som är det officiella namnet. Den var populär! Glöm inte ljudet! 😀

Idag har jag och Maro tillbringat sisådär 3 timmar på rymmen, med spår och lydnad, alldeles på egen tass. Av olika, och bitvis lite märkliga, anledningar blev det ingen träning med träningskompisarna idag men det är ju ingen anledning att inte träna. 😉

Jag är ju generellt lite av en ensamvarg och förra helgen blev det extremt tydligt vilken dålig hundtränare jag blir när jag blir stressad, när jag märker att träningskompisarna har bråttom iväg av olika anledningar. Sånt är ju livet, men just därför kanske jag bör hålla mig till att träna ensam? OK, allt går ju inte att göra själv och på många sätt är det roligare och trevligare med träningskompisar men det känns bra att jag ändå är ganska självgående.

Karlsson och jag kom ju en bra bit på väg genom mestadels ensamträning så jag får väl försöka samma koncept med Maro så får vi se hur långt det bär.

Något annat som också fungerar bra för mig är att helt enkelt köpa mig träningskompisar, i form av kurser, privatlektioner och läger. Då behöver jag inte ha dåligt samvete eller känna mig stressad för att någon ”offrar” sig för mig. Jag betalar för någons tid och då känns det helt ok. Det är väl bara så att jag inte är helt bekväm med att ”ta plats”, bara sådär… 😦

Nåja, vi får se vad som händer framöver…

Hur som helst; idag blev det fältspår på samma ställe där vi skulle ha spårat för två veckor sen men där ”svensson” och gårdshunden kom i vägen. Idag vakade jag som en hök över det utlagda spåret och hittade även en liten plätt precis intill där vi kunde träna lite lydnad under liggtiden.

Det finns nog hopp om fältspåren ändå? Fram till första pinnen var det en smula ofokuserat men sen gick det som på räls. Här kommer ett litet smakprov på tredje sträckan (av fyra) och det ser ju faktiskt helt ok ut. 🙂

Nöjd kelpie som hittat slutapporten (och fått bra betalt). 🙂

Efter spåret åkte vi till Borås BK där vi hade två stora appellplaner alldeles för oss själva, och strax efter vår ankomst kom även solen. 🙂

Idag fokuerade vi på apportering/ingångar, framförgåendets alla delar, läggande under marsch och hopp/ingångar. Lite fjärr (sitt/ligg) hann vi också med, med varierande resultat. När jag skulle pilla i hans vänstra ben i spårselen var minsann tassen som fastgjuten i backen. Tänk om den kunde vara lika tung i fjärren?!

Bus och lek hann vi självklart också med. 🙂

På det stora hela skötte han sig fint även om det finns saker att slipa på. Det gör det ju alltid, annars skulle man väl inte hålla på antar jag.

Avslutningsvis satte vi oss i solen en liten stund och bara njöt. En bra förmiddag med ”me, myself and Maro”. 🙂 När vi kom hem blev det promenad med husse och brorsan så jag tror han är rätt nöjd nu.