Författare: vallterrier

När det drog ihop sig till långhelg & fint väder bar det iväg till kusten. Närmare bestämt till Björkängs havsbad, söder om Varberg. Det var första gången där men troligen inte sista. Vi lyckades vid ankomsten, helt utan egentlig koll, boka en plats som låg i princip så nära havet det gick att komma (om man inte hade säsongsplats). Man kunde t o m skåda en flik av havet från förtältet, åtminstone om man stod upp. 😛

Frånsett att vi både satt upp och tagit ner förtältet i halv storm har det varit en kanonhelg. Jag har knarkat hav och solnedgångar så mycket jag har hunnit med och som vanligt fanns det en ”nedfart” till stranden där det inte fanns någon skylt om hundförbud så då spelade vi dumma och gick ner där. Det var gott om plats och lågvatten så man behövde i princip inte ens gå på stranden – man gick på havbotten. 😛 Vad är det värsta som kan hända liksom? Jo, att någon säger att man inte får… Det kan jag leva med. Det var f ö ganska folktomt, och ibland väldigt folktomt. Och ingen av de vi stötte på gav oss ens arga blickar. 😉

I fredags blev det en utflykt neråt Falkenberg med traditionsenliga besök på Engelsons och Laxbutiken.  Det blev även glass på torget inne i Falkenberg, för både två och fyrbenta. Det som slog den smarriga laxen vid kvällens middag var dock årets första färskpotatis…

Jag hade även en plan att jag under helgen skulle köra ”rutan” på lite olika ställen, bl a Falkenbergs och Varbergs BK. Av olika anledningar blev det bara Falkenbergs BK men det var iaf bättre än inget.

På fredag kväll uppstod en kris på husses jobb så det blev bestämt att han skulle åka hem tidigt på lördag morgon och hjälpa till att reda ut den men innan dess hann vi med en promenad på stranden på kvällen med hundar och finkamera.

Lördagens utflyktsplan förvandlades till en väldigt skön ”göra ingenting-dag” för mig och hundarna. Dvs vi gick promenader, jag läste och … gjorde ingenting. Det var väldigt skönt och förmodligen exakt det jag behövde – lite påtvingat ”göraingenting”. Jag är ju inte jättebäst på det annars. 😛 Ett litet träningspass med Maro blev det på eftermiddagen på leksplatsen bland ungar, gungor, gungbrädor, fotbollsspelare mm. Han skötte sig faktiskt riktigt, riktigt fint och helt klart över förväntan. Karlsson fick sig ett litet rallypass inne på campingen vilket var mycket uppskattat. 🙂

På kvällen blev det ytterligare en promenad på stranden i solnedgången, tyvärr utan finkameran men iPhonen fick duga. 😉

Karlsson har f ö fått en ny kompis i år eftersom hans gamla kompis har tackat för sig. Det är frågan om han inte är en pudel i pyjamas, egentligen? 😛 Värmefläkt är nog det mysigaste med husvagnssemestrarna. Jag undar fortfarande hur han klarade sig på norrlandsturnén 2014 när det var stekhett hela tiden, vi bara hade förtältet uppe i några få dagar och behovet av värmefläkt var icke existerande… 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

En riktigt skön helg blev det! Skinnet har fått sitt, i form av bonnabränna för ”solat” har jag inte gjort. Nu tror jag batterierna ska gå ett par veckor till, minst, och 30 sekunder efter att vi checkat ut från campingen föll de första regndropparna. Känns som om vi timade in alltihop rätt bra. 🙂

Om man googlar på baddaren hittar man bl a följande:

Grön baddare
Doppa: Märkestagaren ska doppa hakan och båda öronen fem gånger.

Bubbla: Märkestagaren ska andas in, hålla andan och blåsa ut i vattenytan med hakan i vattnet, alternativt blåsa en pingisboll i vattenytan. Upprepas fem gånger.

Det känns som om Maro kanske snart kan ansöka om den…? 😉

Igår åkte vi till Göteborg för en dag med lydnadsträning och simskola hos A-L och Holly. Det var ett tag sen sist, närmare bestämt i augusti-september någon gång och ska det bli en simmare av Maro får vi nog öva liiite oftare. 😛

Det hela började dock med att Holly & Maro försökte sjunga tvåstämmigt i bilen. Holly lyckades bra, Maro inte så… 🙂 Vi skrattade så att vi grät och det var väl en himla tur att det var söndag förmiddag och rätt ödsligt på gator och vägar ute på Hisingen, och att alla vägar leder till Arendal, typ. 😀

Jag vet inte om vi kan skylla på falsksången men lydnadsträningen gick inte särskilt bra för oss. Ruskigt ofokuserad liten kelpie och då blir ju inte matte bättre, tyvärr.

När vi övergick till simskolefasen kunde jag låta kameran sköta fokuserandet för hundarna skötte sig ganska bra alldeles själva. 😛

Simma tänkte ju inte Maro göra men han börjar bli riktigt duktig på att plaska och nästan hela hunden var blöt när vi var klara, men bara nästan. Han var fortfarande torr på manken. 😀

Efter lite uppvärmning på land kom han igång med plaskandet. 🙂

 

Roligast var ändå när Holly också höll sig på lite grundare vatten. 🙂

Det där med pinnar begrep han inte riktigt men han försökte i alla fall.

Och när Holly försvann för långt bort blev han lite sur. 🙂

Den där Holly, hon har minsann tagit simborgarmärket för länge sen – ett riktigt sjöodjur är hon.

 

Som sagt; simma ville han inte men med tanke på att han så sent som förra sommaren, när vi tillbringade en natt vid Vänern, hoppade högt när det kom små vågor och vägrade att ens blöta klospetsarna så känns det ändå som om han har gjort vissa framsteg.

En riktigt trevlig dag hade vi och jag tror/vet att både mattar och jyckar var rätt trötta resten av dagen. 🙂

(När jag kom hem hade jag 474 bilder i kameran och efter rensning var det 114 kvar. Ni får vara glada att det ”bara” blev 28 här… 😛 )

Vi har varit fascinerade den här veckan, både jag och Maro. Det började i måndags eftermiddag när jag lyxade till det med lite ledig från jobbet och en timmes privatträning. Maro var så fascinerad när fröken gled in på parkeringen att han fick giraffhals. Det ser onekligen ut som om antalet halskotor helt plötsligt fördubblats.

Vi tränade på klassisk mark; ganska exakt där både invigning och prisutdelning ägde rum på bruks-SM förra året. Dock hade vi mer tur med vädret än avslutningen på SM. 😛
Vi la huvuddelen av passet på att försöka få ordning på det eviga ”noppandet” i mina kläder (eller mig?!) under fria följet. Jag fick några nya, innovativa tips och efter gårdagens träning på klubben känner jag mig försiktigt optimistisk. 🙂

Vi la även en del tid på fladdertassarna i fjärren men där kom vi väl mest fram till att; ja, han gör det fantastiskt fint när han har en target att hålla sig i. Tar man bort targeten; not so much. 😦

Vi testade även med godis på tassen (den vänstra som fladdrar mest). Att lägga sig från sitt gick bra utan att röra tassen och då fick man äta upp godisbiten. Han la sig väldigt försiktigt för att godisen inte skulle försvinna så han verkade ändå ha en viss förståelse för konceptet. Att sätta sig från ligg var dock stört omöjligt. Då blev han så låst på, och fascinerad av, godisbiten att han inte kom ur fläcken. 😀

Vi testade med godis på klubben igår också och då tyckte han mest att det var pinsamt. Åtminstone ser det ut så på bilden. 😀

Han skötte sig riktigt fint igår. Vi hittade ett lugn, även mellan de fartiga momenten, som vi inte är riktigt vana vid och det var skönt.

Något som fascinerade mig var hur mycket han kom ihåg av saktagåendet som vi inte har tränat på flera månader. Det blev lite vingligt ibland, framför allt när vi körde i riktning mot rutan och rundakonen, och det var väl inte så konstigt. Det är ju långt ifrån perfekt men känns som om jag ändå har grundat det ganska bra och har ett fint utgångsläge för fortsättningen. 🙂

Hans val av liggplatser fortsätter att fascinera. Några bilder från igår och idag. När man hatar att tvåfotingar kliver över en; varför lägger man sig då mitt i dörröppningen? Logik är inte alltid hans mest framträdande karaktärsdrag. 😛 Och den där varianten med nacken intryckt i trimbordsbenet ser ju inte direkt bekväm ut…

Idag har det varit dimmigt och duggregnat. Det är fascinerande hur vacker en vanlig, simpel zonalpelargon (eller bondpelargon som jag kallar dem) kan bli av lite duggregn.

Fascinerande är även Karlssons taktik när han tycker det är dags för promenad. Då lägger han sig helt enkelt på mattes arbetsstol så att hon inte kan jobba mer just då. Smart! 😛

Ikväll har Maro fascinerats av våran lilla belöningsmaskin. Vi har inte använt den så mycket än och han har fortfarande inte förstått hur det gått till. Om jag belönar när han varit duktig, framför allt om han befinner sig i fotposition, krävs det ett ”varsågod” för att han ska springa dit, trots att den piper och rasslar ganska rejält. I fjärren, med maskinen 50 cm bakom honom, kopplar han lite snabbare. Sen står han gärna kvar och testar olika nosduttar och vinklar på huvudet för att se om det går att få igång den. 😀

Efter bakslaget i torsdags har vädret skärpt sig en smula, framför allt idag på eftermiddagen. Det kanske finns hopp ändå? På Rapport igår sa meteorologen ”det finns chans till lite vårvärme” på ett sätt som de brukar säga det i mars?! Det är nog inte bara jag som är less på vädret. 😛

Igår var jag tävlingssekreterare på klubbens elitspår. Om jag bortser från strulet med SBK Prov (jag var redigt irriterad ett tag!) så var det en trevlig dag. 🙂

Idag har jag ägnat mig åt mina egna hundar och det blev ett par timmars träning på Elfsborgs BK. Jag vet inte vad som händer på den klubben men Maro blir otroligt nosig och okoncentrerad där, och även osäker, på ett sätt han inte alls är på andra ställen. Karlsson nosade bort sig på ett par tävlingar där under sin bruks- och lydnadskarriär så något skumt tror jag det är…

Well, Maro var stundtals duktig också, och Karlsson var tokladdad när han fick köra lite rally och springa efter sin älskade boll mellan varven. 🙂

Maro fastnade varken på bild eller film idag eftersom han blir så anti när jag tar fram telefonen/kameran och det var nog struligt ändå.

I fredags fyllde jag på pelargonförrådet lite. Ett par favoriter som ”dött av” i vinter ersattes och några nya tillkom. Idag har jag planterat, planterat om, tagit nya sticklingar (nästan allt i förra omgången dog?!) och det tog några timmar. Nu är jag rätt mör, framför allt i ländryggen. Borde nog ha ett högre bord när jag håller på med det där…

Jag har till och med flyttat ut några väl valda pellisar. Det finns ju en del som jag inte är så rädd om och/eller som går att ersätta ganska enkelt så nu får de prova att bo ute och så hoppas jag på att prognosen håller. 😉

Idag, den 11 maj 2017, har det snöat!

Vi trodde inte riktigt våra ögon när vi klev upp i morse, och värre skulle det bli innan det blev bättre.

Jag och Karlsson fick ge oss ut och spåra efter Pluto och vi fann honom till sist. Han hade tappert tuffat nästan ett helt varv runt ladugården innan han gav upp. I brist på både snöplog och snökedjor fick han ledigt resten av dagen.

Framåt lunch hade snön börjat ge med sig och nu är det åtminstone barmark även om det är svinkallt. Att det ska bli 15° (plus!) i morgon eftermiddag, som ”de” säger, känns lite svårt att tro på men man kan ju alltid hoppas.

Igår tillbringade jag och Maro några timmar på klubben. Ca en timmes träning blev det och ca 2,5 timmes avancerat pc-strul inför mitt uppdrag som tävlingssekreterare på elitspåret på lördag. Trots en rejäl och pedagogisk pc-lektion med klubbens it-guru för ett par veckor sen funkade det inte, för att någon annan använt datorn och ändrat en massa inställningar. Är man mac-människa av födsel (nåja) och ohejdad vana så blir frustrationen total när saker inte ens funkar som de ska på en normalkonstig pc. Med fjärrsupport löste det sig till sist… *puh*

Det var den störiga biten.

Den ostöriga biten bestod i att vi, när vi tränade, fokuserade på rutan och apporteringen (framför allt ingångarna), som de ska se ut i klass 1. Utan dirigeringar och konstiga skick förbi störande apportbockar etc. Överträning i all ära men det får inte bli för mycket och alltid så att det blir konstigt för det stackars djuret när det är ”som vanligt”. Krypet och fria följet (never ending story) körde vi också.

Maken till hund att vara svårfotad och växla färg har jag väl aldrig varit med om?! Bilderna är tagna med telefonen på cirka samma gräsplätt med ett par minuter emellan. Ibland känns det som om det t o m hade varit enklare med en svart jycke när det kommer till själva fotograferandet. Lilla anspråkslösa (rent utseendemässigt alltså) Karlsson är en dröm att fota i jämförelse, både med telefon och systemkamera. 😛

För övrigt har Maro lite problem med att Karlsson tar så extremt stor plats i soffan att han själv måste klamra sig fast på armstödet. 😀

När Karlsson tröttnade på klamrande kelpie bytte han soffa och blev prinsen på ärten.

 

…i hockey, och så även i väderleksprognoserna, och det faktiska vädret. Efter något som var misstänkt likt sommarvärme under fredag och lördag blev man brutalt återförd till verkligheten igår och definitivt idag när det har snöat, haglat och blåst isande nordanvindar. Termometern gick ut stenhårt med +0,5° i morse. *brrr* Tur man inte hunnit få undan alla vinterkläder än men jag VÄGRAR plocka fram understället igen. Det är tvättat för sista gången den här säsongen och därmed basta.

I fredags njöt hundarna i solen, i lördags sökte de förskräckt skugga och idag var det nästan vinterpyjamasläge?!

Nåja, det hann i alla fall börja grönska ordentligt innan våren backade. 🙂

I lördags eftermiddag blev det ett spår till Maro. Årets första riktigt varma och torra och det var jobbigt, tydligen. Definitivt inte ett av hans bättre spår och hade jag inte haft koll på pinnarna hade vi bara haft med oss fyra av de sju ”i mål”. Glädjande var dock att han plockade två av skogspinnarna alldeles själv. Nu inleder vi projekt ”osynliga” spårapporter för det var de jag hade maskerat i fjolårsgräs och mossa han knatade över. Gör om, gör rätt matte! Och med det menade jag att generellt öka svårigheten med pinnarna så att han blir bättre på att använda näsan för att hitta dem.

Trött blev han iaf, och däckade sött när vi kom hem. 🙂

Igår förmiddag var vi på studiebesök och mingel på HTM-tävling på Elfsborgs BK. Några vänner och bekanta tävlade och bl a träffade vi söta Harry med matte.

Sen bar det iväg till klubben för lite lydnadsträning med S. Det blev mycket trixande med fria följet och några frågetecken blev om inte raka så åtminstone lite mindre krokiga.
Krypexperiment blev det också och det går väl i alla fall framåt även om det är långt kvar. Att matte mest ser ut som en modifierad variant av John Cleese och hans funny walks får bli ett senare problem. Tror dock det problemet är enklare att åtgärda än kelpiens (mycket varierande) krypteknik. 😛

För varje år som går blir jag mer och mer sugen på att bo någonstans där det finns vatten i närheten och den här årstiden gläds jag extra mycket åt vattnet som finns runt klubben. Till och med en gråmulen, råkall och småregnig dag som igår är det vackert, och tänk om man kunde ta sig ut till den lilla ön med alla vitsipporna, utan att simma. 😛

Nej, det ska inte bli ett inlägg om källsortering eller sopsortering i allmänhet även om jag tycker det är en bra grej och anser mig vara rätt duktig på det. 😉

Det ska bli ett inlägg om att sortera ord och prylar i den lilla kelpiehjärnan, och koppla ihop rätt ord med rätt pryl. Vi har mycket kvar på det området men i tisdags övade vi lite på just det.

Jag ställde upp rundakonen och körde några runda. Sen la jag ut dirigeringsapporter och körde det momentet några gånger. Slutligen ställde jag upp en liten bit bakom linjen med apporterna och körde ”runda”. Det gick bra, flera gånger! Han försökte inte apportera en enda gång. Det finns många sätt att utveckla den övningen på och det här var bara början, men en bra början. 🙂

Tidigare samma dag blev det ett lite missförstånd i skogen vilket resulterade i att hundarna stötte ihop på ett sätt som inte var helt lyckat. Karlsson skrek rakt ut på ett sätt som nästan fick mitt hjärta att stanna. Sen när han skulle räta upp sig fick han inte riktigt med sig bakdelen?! Under några sekunder där hann det passera många tankar i min hjärna. 😦 Jag väntade tills jag såg att han stod på alla fyra sen blundade jag och bara gick, med Maro i koppel. Efter 20 meter tittade jag bakom mig och Karlsson var med om än lite på efterkälken. Efter ytterligare 20 meter var han med oss och när vi var hemma efter ytterligare ett par hundra meter verkade han helt ok. Puh! Dock vågade jag inte andas ut riktigt förrän senare på kvällen, eller faktiskt igår morse, när jag konstaterade att det inte verkade vara några problem ens efter vila/stillhet. Man vet ju själv att skador kan stelna till och bli värre senare men han verkar helt återställd, tack och lov.

Idag kom han i full karriär springande förbi mig och Maro och tanken som flög genom min hjärna var ”shit, han jagar något!” även om han inte bryr sig om vilt och jag inte såg något… Efter 20 meter tvärnitade han – i en tuva med värsta lyxgräset. Den hittade han igår och han hade inte glömt den. 😀

För övrigt njuter vi av vårvärme och solsken. Helt ljuvligt efter den här sega vårvintern vi levt med i några månader. Så, lite blandade bilder bara för att… 😛

Som jag skrev för ett par veckor sedan så låtsas ju Maro gärna att Karlsson är ett livsfarligt grottlejon, eller kanske en grottbjörn. Han gör en liten irriterande lekinvit, Karlsson gläfser till, Maro rusar iväg, Karlsson springer två meter och sen har kelpien kommit i självsvängning och har jättekul. Well, var och en blir ju salig på sin tro. 🙂

Jag tror nog att Maro låtsas att Karlsson egentligen låter såhär. Härdar man ut till slutet på filmen får man en glimt av verkligheten. 😉
Självklart måste man ha ljudet på! 😀

Efter frukost igår styrde vi mot klubben för både spår och lydnad. Maro fick sitt livs första planerade förledningsspår, bara några minuter yngre än det ”ordinarie” spåret som jag hade gått. Han har säkert råkat ut för diverse oplanerade förledningar tidigare, framför allt av vilt, men det är alltid intressant att se vad som händer när man vet exakt vad (och var) det är. Här var det människa (S) och vid första passagen var han nyfiken och ville kolla av. Han fick gå några meter sen höll jag igen i linan och sa ”nej” och då studsade han tillbaks till mitt spår. Den andra förledningen brydde han sig inte om alls, trots att S stod på vägen strax intill och och kollade. Mer sån här träning får det bli, och det ska även utvecklas med olika spårläggare och olika åldrar på förledningen, och gärna även förledningar med hund om jag inte kan skaka fram en tam Bambi. 😛

När det var dags för lydnad plockade jag fram den Makalösa Manicken och lämnade över fjärrutlösaren till S som fick aktivera den när Maro gick bra i fria följet. Maro greppade inte konceptet riktigt. Utomhus liksom? Den bor ju hemma, i Karlsson Arena? Men kompletterat med en klicker och om vi höll oss i närheten gick det bra. Jag är dock inte säker på att han lärde sig något för framtiden? Nåja, vi får se hur vi ska utveckla det.

Vi körde även 2:ans dirigeringsapportering med tävlingsledare. Inte riktigt korrekta avstånd men ändå ganska nära tror jag. Två gånger och 100% rätt. 🙂

Krypet testade vi också, med S kritiskt granskande ögon. Hon kom fram till att det blir så hoppigt och ojämnt för att han är väldigt noga med att följa min vänstra fot. När jag gick med superkorta, snabba myrsteg kröp han betydligt bättre. Där har vi lite att jobba på för så kan jag ju inte gå så på tävling, men det känns ändå som en bra start för att få till tekniken.

Rutskick, från ca 25 meter, utan att han sett mig ställa upp rutan, gick jättebra på första försöket. Han verkar gilla sin ruta. 🙂 Jag testade även dirigering till rutan för andra gången och han köper det också, även om han är en liiiten smula osäker. Tempot kommer säkert när han blir säkrare i momentet och eftersom det inte kommer förrän i klass 3 har vi ju gott om tid att träna. 😉

Fjärr med Makalösa Manicken som externbelöning bakom funkade riktigt bra. 🙂

Resten av helgen har hittills ägnats åt diverse vårrelaterat pyssel som t ex vårstädning av bil, möblering av altan, ”inredning” av husvagn och lite annat. Idag har det faktiskt varken regnat eller snöat, än… Det har inte varit särskilt varmt men det ger ändå ett visst hopp om vår.

Om ungefär en månad borde pelargonerna kunna börja flytta ut och även om ganska många har dött finns det många kvar som verkar må bra. Alla blommar inte, men några. 🙂

Jag har även konverterat en del tallris, från avverkningen på tomten i höstas, till spårapporter. Det är dags att börja introducera sådana i spåret nu.

Just nu känns det helt ljuvligt att det är söndag även på måndag. Tredagarshelger är faktiskt helt ok. 🙂

(Delar av detta har nog avhandlats förr i bloggen, men det verkar vara ca 6 år sen så jag tar mig friheten att köra en repris, för ev. nytillkomna läsare. 😉 )

Den lilla terriern som bor här har ju en del mycket bestämda åsikter och väl inövade rutiner, och det man en gång har lärt honom (och som genererat belöning) glömmer han inte, och helt plötsligt vägrar han göra de enklaste saker om han inte får sin belöning?! Slug är bara förnamnet. 😛

Några exempel…

1. Toarullarna
Varje kväll, vid sista toabesöket, ska han med in och apportera fyra tomma toarullar ur papperskorgen. Detta har vi hållit på med i sisådär 10 år och det började när vi tillbringade rätt mycket tid med att träna avlämnande av föremål på den lilla ytan. När det sen inte fanns apportbockar, bollar eller något annat ”riktigt” att avlämna (mot belöning) förde han över beteendet på toarullarna och där är vi än idag. 1 toarulle byts mot 0,25 mini-frolic, fyra gånger. Miket vicktickt!

2. Dörren 1
När det är dags för promenad och jag sätter på mig ”riktiga” kläder, dvs något annat än pissetofflor på fötterna, står han 3 dm framför mina fötter. När jag tar kopplet från kroken måste han gå ett varv medsols runt mig och när det är klart har jag hunnit arrangera halsbandet så att han bara kan sticka in huvudet. Detta har han kommit på alldeles själv och jag undrar om han inte är lite skrockfull? Hursom helst, det är … miket vicktickt.

3. Dörren 2
Det är ju alltid skönt att ha lite ordning och reda när man ska ut genom dörren med båda hundarna. Därför har jag lärt dem att vänta och låta mig gå ut först. I samband med inlärningen har de naturligtvis fått belöning för att de väntat. Karlsson håller tydligen fortfarande på med inlärning (efter 11 år?!) för får han inte sin godis vägrar han gå ut!
Maro går glatt ut om man säger ”varsågod” och Karlsson har säkerligen klassat honom som ett pucko som inte förstår hur man ska utnyttja systemet. 😀 Denna regel gäller dock, enligt Karlsson, bara vid riktiga promenader, inte vid smårastningar på gräsmattan, tack och lov. Miket vicktickt!

4. Bilen
För att lära honom att inte slänga sig ur bilburen belönade jag naturligtvis för att han satt kvar när den öppnades, när han var liten ungflärp. Den inlärningen fungerade sådär då och det fungerar inte vidare bra idag heller utom … när vi kommer hem. Då vägrar han kliva ur om han inte har en utfästelse om belöning. 😛 Miket vicktickt!

Det finns flera andra liknande exempel och säga vad man vill om den lilla garvade, sluga och rutinerade terriern men han har lyckats mycket bra med att uppfostra sin matte. Det är tur att han är söt.

(Och exakt när jag skriver detta kommer det ett spam-mail med rubriken ”belönings-assistans?! Nej tack, jag är inte i behov av det, alls faktiskt. 😛 )

Idag har jag och Maro tillbringat eftermiddagen i fotostudion för modellfotning. För att inte riskera att bli ersättningsskyldig för allt för många svindyra systemkameror och blixtaggregat brukar jag ha med mig tygburen vid sådana tillfällen men eftersom han kopplar av bra när han är uppbunden skippade jag buren idag och siktade in mig på en av de stabila betongpelarna istället. 😛

När vi kom dit så la jag honom bara ner mitt på golvet och där blev han märkligt nog  kvar, förutom en lätt aktivitetshöjning och en liten hälsningsceremoni när modellen, som gillar hundar, anlände. Sen låg han där på golvet i 1,5 timme! OK, han ändrade ställning någon gång men det normalt sett ganska speedade djuret verkade helt avkopplad vilket ledde till att även jag kopplade av.

Efter att modellen agerat stående på sina två ben i en dryg timme var det dags att bära in soffan och drapera henne i den. Maro låg fortfarande kvar och verkade inte bry sig det minsta.

När jag och fotografen kollade de första testbilderna såg jag plötsligt i ögonvrån hur det kommer ett chokladbrunt djur smygande. Jo, han smög verkligen! 😀 När han insåg att han var upptäckt ökade farten till 75 km/h och vips var han uppe i (den vita!) soffan och hånglade upp modellen allt vad han kunde, på kortast möjliga tid. Han anade väl att det inte skulle bli så långvarig. 😀 😀

Alla fick sig ett gott skratt iaf, medan han försökte suga sig fast som en blodigel för att inte bli nedföst. 😀

Sen återgick han till viloläge, nöjd med att ha utfört sitt uppdrag som han antagligen hade planerat rätt länge. 😛

I morse, när man vaknade till detta, kändes det onekligen mer som februari än slutet på april. Snön försvann hyfsat snabbt men solen höll sig kvar. Sen snöade det bara lite under dagen… Min tanke igår var att åka till Borås BK och träna ikväll, när jag anade av väderprognoserna att det skulle bli hyfsat väder. Dock körde jobbet ihop sig så det blev lite för sent att åka iväg och det fick bli träning på hemmaplan men det funkar ju det också.

Det stör mig att jag oftast är för feg för att köra med Maro lös här hemma. Det känns ganska paradoxalt att jag kan ha honom lös på klubben, bland andra hundar, utan att han bryr sig nämnvärt men här hemma är han oerhört fokuserad på ALLT som rör sig i omgivningen. Troligen skulle han få betydligt bättre fokus på mig om han inte var kopplad men vägen spökar i min hjärna… Trist, men som den lilla ordningsman han är misstänker jag att det kommer förbli så. Eller vi kanske ska övergå till att enbart träna hemma på tomten kvällar och helger med hyfsat väder när det rör på sig i omgivningen. Då kanske han tröttnar till sist?

Men det finns ju en hel del som funkar att träna med hund i snöre också. Typ linförighet, och framförgående. 😛 Kryp funkar ju också, även det blir lite rörigt med koppel. Där har vi rätt mycket kvar för att få flyt i det men det går sakta framåt.

När vi var klara stod Karlsson innanför dörren och hoppade jämfota och tjöt av förväntan, avundsjuka och träningslust så naturligtvis tog jag en sväng med honom också. De där konskicken börjar han gilla skarpt och springer dit på eget initiativ om han får en chans. Kunde kanske ha blivit bra om vi kommit till elitlydnaden någon gång, men det är ju användbart även i rallyn.

Han vet ju att jag kastar rätt uselt men bollar i snöre brukar jag iaf få iväg en bit och han vet ungefär hur långt. 😛 Ikväll fick jag tag på ”fel” boll med snöre och varenda gång kom Karlsson fram till beräknad landingspunkt innan bollen landade tre meter bakom honom. Nåja, han var nästan lika lycklig ändå och den var ju go att kampa med. 🙂

Avslutningsvis så funderar jag lite på det där med terapi igen. Idag såg jag ett inlägg om en Kong Funzler på Instagram. Tydligen mycket uppskattad kelpieleksak.

Jag googlade självklart och när jag läste att det var pip i den drog jag en lättnadens suck och konstaterade att jag inte ”behöver” köpa en sån. Maro gillar ju inte pipar, han vill ha döda leksaker.

Karlsson gillar pipar men vi har ett bra lager så han behöver inte heller någon Funzler bestämde jag, och sen kände jag mig jätteduktig. 😛

Däremot vill Maro ha en Kong Bounzer, i stl S. Tyvärr verkar det inte gå att få tag på mindre än M och den är rätt … stor, men vi letar vidare.

I förmiddags hittade jag liten Karlsson så här i soffan. Han är rätt söt när han sover, även om han öppnade de mörkbruna när jag kom in i rummet. 🙂

Nåja, men det verkar i alla fall vara Maros åsikt om vår nya pryl; Manners Minder. 🙂

Igår körde vi i Karlsson Arena och jo, han verkar köpa konceptet. Framför allt i fria följet blev det i princip noll nypande i mina kläder och i fjärren, med manicken bakom honom, blev det betydligt mindre förflyttning framåt trots att avståndet till mig var så långt arenan tillåter, dvs inte särskilt långt men åtminstone några meter.

Det roligaste var att se honom fundera på hur han skulle få manicken att spotta mer godis när han hade ätit upp den han fått. 😀 😀

Han provade att helt enkelt blänga på den, han testade att nosdutta på lite olika ställen, han gick runt och kollade konstruktionen men när inget hjälpte var han på banan med mig igen. Jag tror han börjar ana att jag på något sätt är inblandad men hur…? Det får han fundera på en stund till. 😉

(Jag ber om ursäkt för grynig, usel bild men fotoförhållandena var sämre än sämst och bilden är kraftigt photoshoppad för att inte bara vara … mörk.)

Även denna dag har bjudit på aprilväder de luxe! Nu är vi rörande överens om att vill vi ha vår!

Har man någon gång sett Sveriges Mästerkock så vet man vad en mystery box är. En låda som innehåller mat, av varierande slag. Här har vi vår alldeles egen variant av mystery box och det är tur att vi har en husse som snusar. 😉

Snusdosor med godis i är det som verkligen har fått igång Maro i spåret. Till att börja med låg de i spåret, och det kan de fortfarande göra – ibland. Men nu byter vi pinnar mot snusdosor och han bara älskar det. Innehållet ska vara en överraskning (tycker jag, det är tveksamt om Maro bryr sig så länge det går att äta?) och kan bestå av allt från en liten ostskiva till rå köttfärs, köttbullar, leverpastej, baconost, stekt kyckling eller något annat smaskigt. Han kastar sig över apporterna, praktiskt taget slänger dem på mig och försöker sen bryta sig in i min midjeväska för att påskynda processen. 🙂

Nu ska vi bara lära hans matte ett system för att separera tömda dosor från de med godis i, fast å andra sidan blir han bara ännu mer exalterad när jag råkar öppna en som är förbrukad. Då hoppar han nästan jämfota medan jag letar efter en med innehåll. 😀

Men … att leka med apporterna då, frågar sig säkert vän av (spår)ordning? Eller leka/kampa med en leksak?

Jo, jag har verkligen försökt, med alla mina hundar men nej, jag är uppenbarligen rätt usel på att leka i spåret. Annars funkar det utmärkt (åtminstone med Karlsson och Maro) men i spåret –nej. Iza började till och med medvetet gå över apporterna när jag försökte leka med dem eller med en leksak. Så nu kör vi mystery boxes och det har med tidigare hundar hållit fint över tid och det tror jag det kommer göra med Maro också. 🙂

Idag har det varit kvalificerat skitväder. Snön vräkte ner på tvären hela förmiddagen och det såg mer ut som januari-februari än april. Aprilväder, as we call it, är enligt min mening lite mer omväxlande, från minut till minut, eller åtminstone från kvart till kvart. Det här höll i sig i rätt många timmar.

Jag fegade ur och tog på hundarna regnrockar när vi gick ut och det var ett smart drag. Då hade snön övergått i spöregn och i skogen fick vi inte bara direktverkande regn på oss utan dränktes även i all snö som rasade från träden. När vi kom hem var jag extra glad åt tillbygget med groventré…

Fem minuter efter hemkomsten sken solen, snön är borta men just nu började det hagla på tvären istället. Ska det aldrig bli vår och värme i år?! 😦

Sen konstaterade jag, än en gång, att Karlsson är en rätt cool hund. En stund efter att vi kommit hem såg jag att han låg på golvet bredvid bia-bädden istället för i bädden. Han ville väl inte sänka sig till att ligga jämte kelpien antar jag? 😛 Jag tog honom, precis som han låg, och lyfte över honom i bädden och han rörde inte en fena, bara tittade upp på mig och fortsatte sen sova – trots att han låg bredvid kelpien.

Nu ska vi ägna en stund av kvällen åt att använda gårdagens inköpta mystery box (Manners Minder) lite mer seriöst i träningen. Håll gärna en tumme för att han köper konceptet. 😉