Författare: vallterrier

Maro kan ju tänka sig roligare saker än metallapporter, helt klart.

• De skallrar mot tänderna. Det löser sig om han tar ett bättre grepp men så långt har han inte kommit i tankeprocessen.

• Tappar, eller släpper, man dem när man springer slår man benen i metall – läskigt.

• Har man lyckats baxa den hela vägen till matte och klantar sig i ingången så slår den i mattes ben (och i tänderna) och det är – läskigt.

Att springa efter den när matte kastar är dock skitroligt!

För att skoja till det lite provade jag att hetsa honom rätt rejält och sen låta honom springa samtidigt som jag kastade. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig…

Det visade sig att Maro är snabbare än apporten?! När jag dessutom lyckades få till ett onödigt högt kast höll han på att få den i huvudet! Något säger mig att han inte hade blivit mer förtjust i den då…

När den väl har landat ställer han sig och tittar frågande på mig.
– Måste jag verkligen ta den?
Efter ytterligare några apportkommandon tar han den i ett löst grepp och sen travar han in. Galopperar han skallrar det ju mot tänderna…

Jag behöver nog aldrig oroa mig för utslagna eller avslagna tänder i alla fall, pga för hetsiga gripanden, men bättre än så här ska det definitivt kunna bli.

Jag får nog ändra strategi. Klicka gripanden på nära håll, och köra hållande med omvänt lockande. Det löser sig nog med tiden och vi måste ju ha något att träna på. 😛

Det är ju inte heller nog med att han måste lära sig den här apporten. Vi har ju den andra sorten också, med platta sidor. Han har inte riktigt bestämt vilken som är värst… 😉

Någonstans i bakhuvudet hade jag nog formulerat målet ”uppflyttad till klass 2 och högre klass spår under året”. Inget var uttalat och när det gällde lägre så fanns det i princip bara två tävlingar (samma helg) att anmäla till i närområdet och det gjorde jag men vad som helst kan ju hända. Att komma runt spåret är ju t ex inte självklart.  Tävling två, i söndags, kunde jag ju trevligt nog lämna återbud till. Det där att få lämna återbud pga uppflyttning var ju något jag drömde om med Karlsson men det blev aldrig verklighet, tyvärr…

Så … 9:e september var årets mål uppfyllda och vad gör vi nu? Jo, jag vet! Vi fortsätter träna, mot nya mål, men luften gick liksom ur lite och den här veckan har det blivit någon av en vilovecka, åtminstone hittills men det är ju bara onsdag. 😉 Vi har kört våra 10-minuterspass efter lunchpromenaden och kört något litet inomhus på kvällarna men jag har inte orkat åka iväg någonstans för att träna. Vissa moment kräver ju onekligen lite mer yta än vad gräsmattan här hemma kan erbjuda men vi hinner. Att ta det lite lugnt en stund har nog ingen dött av… 😉

Idag ägnade vi 10-minutaren åt hopp-apport (med träapport). Det funkade fint men håller jag upp Fånen när han är på väg tillbaka vägrar han så det fick bli kort på uthoppet istället. 😀

Hur vi i förlängningen ska få till hopp med metallapport, som i klass 2, har jag just nu ingen aning om eftersom han tycker metallapporterna är rätt äckliga. Där har vi att jobba på. Jag minns fascinerat Karlssons första metallapportering. Han hade inte ens sett apporten innan och jag kastade iväg den som vilken apport som helst. Han sprang ut, grep den och lämnade av som om han aldrig hade gjort annat – och så var det klart. Det var onekligen rätt många moment som gick oförskämt lätt med den lilla… ❤

I måndags tog jag en liten shoppingrunda och handlade uppflyttningspresent till Maro, bland annat. En ny snuttefilt fick det bli och den var helt klart uppskattad. I början var han lite nervös att Karlsson skulle sno den men Karlsson ”couldn’t care less”, precis som jag misstänkte, och Maro är mycket nöjd. Den gamla snuttefilten ska få åka på spa. Några varv i tvättmaskinen och några i symaskinen så kanske den blir som ny – vem vet? 😀

Jag passade på att köpa lite vintertillbehör också, så nu kan vi köra rave-party varje kväll. 😛 Vill man ha en riktigt surrealistisk föreställning ställer man det ena på snabb blink och det andra på långsam… 🙂

Igår kväll, lagom till sista kvällskissen fick vi förresten oväntat besök! När jag skulle ta ut Karlsson och öppnade dörren mötte jag en hyfsat stor grå hund, som jag då uppfattade som en schäfer, och den var på väg in! Jag vrålade till i pur förvåning och drog igen dörren, snabbt som ögat. Skyfflade in båda hundarna i köket och gick ut men då var den puts väck. Det hade nog jag också varit efter det bemötandet. Stackars lilla hunden. Där tänkte den hus – ljus – trygghet och så möter den en galen kärring i dörren. 😛 Ingen anmälan fanns hos polisen men med hjälp av detektiven Facebook visade det sig att den rymt från hundgården hos en granne, men ingen granne vi känner eller går förbi särskilt ofta. Det var en östsibirisk laika, en tik på 8 månader, och enligt bild på FB och ägarens egen beskrivning ser den ut ungefär som en schäfer, bortsett från svansen som är krullig spetsmodell. Någon svans hann jag öht inte uppfatta på den knappa sekunder dörren var öppen. När jag ringde upp i förmiddags hade de precis hittat hunden, ca 12 timmar senare. Puh!

Jag har ju inte stressat till tävlingsstart med någon av mina hundar. Med Maro har jag förvisso stundtals känt mig stressad, när vissa av hans kullsyskon skenat upp genom klasserna, men jag har ändå lyckats hålla mig i skinnet, och till min strategi – att ta det lugnt. Just nu känns det inte som om vi har missat så mycket. 😉 Han är fortfarande en ganska omogen liten slyngel ❤ men han gör ungefär vad han ska, när han ska, och det är bra.

I januari debuterade vi i startklass lydnad och igår, på årets totalt sjunde tävling, blev vi uppflyttade till högre klass spår. Jag kan ju inte vara annat än nöjd! 🙂

Januari – startklass, uppflyttad
April – appellklass (spår), uppflyttad
September – klass 1, uppflyttad och lägre klass spår, uppflyttad

Igår var det alltså dags, på Kind BK. I ösregn fixade han fullt på spåret, dvs 10 på påsläppet och 10 på spåret. Jag har nästan glömt vilken underbar känsla det är att traska efter en spårhund på tävling när det bara flyter på och pinnarna levereras en efter en, även om det ibland känns som om det är onödigt långt mellan dem. 😉 Bitvis flöt nog själva spåret också eftersom delar av det gick i kanten på en myr , men han (vi) kämpade på och han löste det alldeles utomordentligt trots en rätt långsam matte längst bak i snöret. Som spårhund har han verkligen växt under året och vi blir mer och mer samkörda. Underbart!

Lydnaden gick väl sisådär men det räckte. Det räckte t o m så bra att vi kunde avstå platsliggningen eftersom uppflyttningen redan var klar. Jag avstod även budföringen men det var planerat eftersom jag inte orkat terrorisera mina vänner med att försöka få honom att springa 100 meter bort från mig. Det var nog jobbigt att få till 50-meterssträckan i appellen… Hade vi lagt platsen, och allt gått bra, hade vi halkat upp någon placering och hamnat på pallen men det struntar jag fullständigt i. Det var bara uppflyttningen jag ville ha och den fick vi. 🙂

När vi kom hem hade husse köpt uppflyttningstårta! Han börjar fatta hur det funkar nu. 😉

Nu kommer det dröja till nästa tävlingsstart, i både lydnad och bruks. Realistiskt känns kanske sen vår i lydnaden och nästa höst i brukset men ibland snappar han ju upp saker otippat kvickt så vem vet, det kanske blir tidigare, eller senare? Det är mycket nytt att träna på i båda grenarna. Nu måste vi börja träna spårupptag på allvar, och uppletande (som jag liksom har låtsas lite att det inte finns när det började krångla). I lydnaden är det ju också massor av nytt så det känns som ett smart drag att jag spontanshoppade en lydnadskurs för Lillemor Edström och Diana Samuelsson i månadsskiftet sept-okt. Det ska bli kul! Dessutom har vi ju mycket att putsa på i våra befintliga moment. Förbättringspotentialen är stor, som jag konstaterade även efter förra helgens tävling… Nu ska vi dock njuta en stund först, och idag ska vi (nog) inte träna alls. På måndag är det en ny vecka och då tar vi nya tag och siktar mot nya mål. 🙂

Ett problem med den lille kelpiepojken har ju varit hans något luddiga begrepp om var hans (vår) tomtgräns går och hans utåtriktade sätt som gör att han tar in ALLT som händer inom typ 400 meter. Han anser att allt som syns eller hörs från hus, altan eller gräsmatta är värt att skälla ut, eller åtminstone markera, vilket kan bli lite påfrestande för både oss och omgivningen eftersom vi faktiskt har grannar och bor nära grusvägen.

Det har blivit rejält mycket bättre på senare tid men han kan fortfarande reagera stort och högljutt i vissa lägen vilket har gjort att jag inte riktigt vågat träna med honom lös hemma. Oerhört störigt! Med Karlsson har jag ju tränat massor på hemmaplan och det är ju så mycket enklare och dessutom miljövänlig att inte behöva åka ett par mil, eller åtta, varje gång man vill träna.

På bortaplan är han, tack och lov, inte alls lika intresserad av det som händer runt omkring, åtminstone inte om han är lös. Det kan vara rätt rejäla störningar i närheten
(typ mondioringträning!) och han tittar inte ens?!

Däremot, om han är han kopplad är det ju ingen risk att han tappar bort mig och då kan han fokusera på annat. 😛 Kelpielogik i ett nötskal eller…?

Men nu när jag verkligen börjar lita på honom på bortaplan så har jag vågat testa även hemma och jo, det verkar funka! Vilken lättnad att kunna gå ut på gräsmattan och träna med lös hund. 🙂 Så mycket tid och pengar vi sparar på det, och så mycket mer tränat det kommer bli. 🙂

Just nu har vi iofs en havreåker intill vår appellplan och den ter sig säkert som en mur för kelpien. 🙂 Dock tror jag inte jag behöver oroa mig ens när den är borta. När vi gör något ihop så är det liksom det som gäller och det är oerhört skönt att faktiskt ha kommit till det stadiet. Det tog bara tre år… 😛

Idag har det varit vilodag (förutom promenad och vår 10-minutare som jag inte kunde låta bli) vilket innebar att jag bl a haft tid att inventera påsarna som ingick i klassvinsten i lördags. Där fanns bl a torkad kycklinglever vilket fick bägge hundarna att gå i spinn. Dessutom fanns det några små fyrkantiga saker som de tacklade lite olika. Karlsson blev galen och jag fick bryta upp käften på honom för att han inte skulle svälja den hel. Maro var något mer skeptisk, tuggade lite försiktigt och kom sen och bad mig ta hand om den. 🙂

För tre veckor sen, när vi tävlade klass 1, räckte inte poängen till ett 1:a pris. Det fattades exakt 11,5 poäng till den magiska gränsen.

Igår åkte vi till Torslanda-Öckerö BK och gjorde ett nytt försök och se, nu gick det bättre. 11,5 poäng över den magiska gränsen. Det fanns mycket som kunde varit bättre, och som vi får putsa vidare på, men vi fick poäng på allt och tillräckligt många för 1:a pris, delad klassvinst och uppflyttning till klass 2. 🙂

Nej, vi tänker inte försöka ta ett LD (lydnadsdiplom) utan lägger nu fullt fokus på nästa klass. Vissa moment är påbörjade, andra är helt nya (vittringsapporteringen!) och som sagt; det finns stor förbättringspotential på det vi har. Vi har alltså mycket att pyssla med under hösten och vintern så får vi se när det känns tävlingsbart. Vi har inte haft någon brådska hittills och kommer inte ha det i fortsättningen heller. 🙂

En annan vinst med gårdagen var att vi för första gången tävlade på en för oss helt ny klubb och jag såg det därför som något av ett experiment. Experimentet lyckades och det underlättar ju väsentligt i framtiden. Med Iza åkte jag västsverige runt när vi skulle tävla på något nytt ställe för att det inte skulle vara nytt för henne på tävlingsdagen men slipper vi de resorna kan man ju lägga mer tid på träning. 😉

På vägen hem åkte vi och hälsade på A-L och Holly som vi inte träffat sedan i våras någon gång. Det var ett kärt återseende. 😛

Idag har vi spårat, och ätit uppflyttningstårta med träningskompisarna. 🙂 Maros spår blev något utöver det vanliga i form av risig terräng. Det blev inte direkt lättare av att han tappade spåret i det risigaste partiet så att vi fick snurra lite extra där. Men som han krigade den lilla kelpien (och även hans matte)! Trots att det strulade rejält, vi inte hittade så många pinnar (inte ens något slut) så kämpade han på, med en matte som hade ruskigt svårt att ta sig fram stundtals. Det var en himla massa ”stanna” och ”vänta” vilket han tålmodigt gjorde medan jag trasslade loss mig och/eller linan med jämna mellanrum. Trots att det på sätt och vis blev ett misslyckande tror jag hans självförtroende växte rejält av att övervinna motgångarna, och allt som inte dödar härdar – har vi hört. 😉

I morgon blir det vilodag tror jag, åtminstone från träning… 🙂

För ett par veckor sen bestämde jag mig för att ställa klockan och köra ett litet lydnadspass på 10 minuter hemma på gräsmattan i direkt anslutning till varje lunchpromenad. Hittills känns det som ett himla bra koncept! När man åker iväg och tränar, vilket innebär minst 30 minuter i bilen och ganska ofta 1,5 timme, tränar man (jag) gärna för länge för att liksom få valuta för restiden och då blir det en del ”slaskträning”.

Det finns flera fördelar med 10-minuterskonceptet.

1. Jag blir förhållandevis fokuserad när jag vet att tiden är begränsad
2. Maro är uppvärmd om jag t ex vill köra kryp som ju onekligen frestar lite på kroppen
3. Om det är dåligt väder är vi redan blöta alt. utrustade med adekvat klädsel

🙂

Så min plan är att köra vidare på det, åtminstone tills snön kommer…

Igår åkte vi till klubben (den som ligger ca 45 minuter hemmifrån) och körde ett ganska rejält pass och jodå, han skötte sig fint även då. Stadga i rutan och tempo in med apporten var något av det som stod på schemat och nog gjorde vi framsteg kändes det som.

Kvällens leksak var spengummit med expander som jag köpte på lydnads-SM. Att kampa och fota (med Fånen) samtidigt blir … som det blir. Alltså inte särskilt bra. 😛

Inte heller dagens försök till kamp och foto simultant funkade vidare bra (herreguuud så många bilder jag får radera efter varje sån omgång) men han ser ut att uppskatta dagens leksak också. 🙂 Jag blir lika glatt överraskad när jag hittar något där han faktiskt hugger tag i leksaken och inte i expandern?! Han gillar expander så mycket att jag t o m har specialbeställt en ring i enbart expander och den är mycket uppskattad men vi får ju slita på olika saker. 😉

Mindre kul är att vår spårskog bakom huset har jämnats med marken den här veckan. Den skogen, eller rättare sagt den delen som fanns kvar efter tidigare avverkningar, där alla mina hundar lärt sig spåra och där vi hade våra uppletanderutor. Nu är den ett groteskt hygge… 😦 En annan del av skogen, som ganska nyligen har växt upp så att det går att spåra i den, finns kvar men problemet är att det nu är nästan omöjligt att ta sig dit. Vägen dit gick via skogen som nu inte finns och eftersom jag numera inte får gå över åkern som ligger mellan vår tomt och den skogen, ens under icke odlingssäsong, blir det rätt komplicerat. Jag skulle f ö aldrig drömma om att gå där under odlingssäsongen, och har aldrig gjort det, men det argumentet biter inte på grinig granne. 😦

I förmiddags blev det ett spår på hemmaplan till Maro. Det är så förbaskat tråkigt att lägga spår åt sig själv men vad gör man? Träna bör vi, annars…  Runt kom han iaf (ca 600 meter) och alla pinnar fick han med sig, även om de dolda (dvs de som låg osynligt i högt gräs el dyl) hade sällskap av godisdosor. Han har liksom inte riktigt tid och tålamod att rota fram apporter som inte syns, även om han noterar dem, men förhoppningsvis kan dosorna leda till lite större uthållighet på det området. Vi testar ett tag så får vi se.

Som vanligt glömde jag att sätta på appen när jag började lägga spåret och kom konsekvent på 5-10 meter efter apporterna att de skulle ”flaggas”. Hur svårt kan det va’?
Sen undrar jag ju varför ”start hund” måste ta så stor plats att en stor del av spåret inte syns? 😛

När vi kom hem igen stod det en pensionerad och mycket tjatig (men söt) terrier innanför dörren. Han hävdade bestämt att det var hans tur att träna och det kunde han ju faktiskt ha rätt i. 🙂 Inte heller idag lyckades jag lämna några spårapporter i spåret som jag tänkt, och lägga ett nytt spår med liggtid och allt fanns det inte utrymme för så det fick bli brukslydnad på gräsmattan istället. Vi har väl inte kört brukslydnad med någon ordning sedan våren 2014 när vi skulle tävla (och tävlade) lägre sök. Hösten 2015 rostades han väl av lite inför klubbmästerskapet men i övrigt har vi legat mycket lågt på den fronten.

Visst var han lite ringrostig idag också men vad spelar det för roll när man fyller 12 om några månader och är pensionär. ❤ Huvudsaken att vi har roligt och det hade vi. 🙂

Här kommer några små smakprov. Tyvärr vägrade samtliga filmredigeringsprogram, i såväl telefon som dator, samarbeta så filmen med ihopsatta klipp jag tänkt mig uteblir och istället blir det singelklipp, och en bild.

Efter ett uppvärmningskryp vid sidan fixade han detta. Inte helt lätt att krypa på egen tass, med en kamera (telefon) rakt i nyllet. 🙂

”Något sent kommando” på metallapporten, som en kompis skulle ha sagt. 😉

Väl tilltagna bromssträckor men vad kan man begära? 🙂

Träapporten hann vi med också, men metallen var roligare. Tungapport i rätt vikt hade vi inte tillgång till just där och då men lite framåtsändande fick vi till, samt fritt följ där det var ideliga spontana sidbyten à la rally. Karlsson var dock sjukt nöjd med sig själv, sin prestation och belöningarna i form av godis och boll med snöre och det var liksom huvudsaken. 😀

Vecka 30 var det lägerdags igen. Kindslägret! Det var mitt 15:e läger och för klubben var det läger nr 40! För fjärde gången var jag en del av lägerkommittén vilket för min del innebar mycket jobb framför allt före lägret, med bl a administration av anmälningar under våren och redan från hösten innan bokande av instruktörer. Sju grupper och totalt ca 60 deltagare är ju en del att hålla ordning på. Sena återbud från både instruktörer och deltagare gör det hela lite extra spännande men allt löste sig och när lägret väl är igång är det lite som ett självspelande piano. Det är naturligtvis lite extra jobb även under veckan men inte mer än att man kan träna egen hund i en grupp, åtminstone nästan fullt ut. 🙂

I år var jag och Maro med i spår/brukslydnads-gruppen för Lars Persson. Eftersom vi sällan har tillfälle att träna med mycket folk på lydnadsplan kändes det som en möjlighet jag inte ville missa. Det blev t o m lite mer brukslydnad än spår eftersom Lars konstaterade att det var vad de flesta behövde. 😉

Det blev en bra vecka med nyttig träning och vi lyckades till och med få viss fart på uppletandet som jag än så länge har förträngt. Har liksom stuckit huvudet i sanden när det inte fungerat, enligt principen ”jag vet inte vad jag ska göra så jag gör ingenting”. Dvs jag vet mycket väl hur ett uppletande går till och fick till ett kanonfint uppletande, som ofta genererade höga poäng på tävling, med Karlsson även om det inte kom gratis. Det som varit största stötestenen med Maro har varit hans ovilja att lämna mig. Jag har t o m gått ut i rutan, tillsammans med Maro, och lagt en hög med föremål men han har ändå inte velat gå längre ifrån mig än 10-15 meter… En del av den låsningen försvann säkert under vinterns och vårens intensiva budföringsträning så det är bara att tacka för den bonuseffekten.

Något som blev väldigt tydligt är dock hur känslig han är för min blick. Det har jag ju varit medveten om ett tag men här blev det extra tydligt, och en nackdel. Första gången vi körde så stannade han till och tittade på mig, från ca 20 meters håll. Naturligtvis tittade jag på honom, en ganska naturlig reaktion. När jag kom på mig och vände blicken upp i trädtopparna fortsatte han leta?! Kanske borde köra uppletande med solglasögon? 😛

Några spår blev det självklart också och vi började med upptag på riktigt. Iofs med väldigt kort startsträcka men så fint han gjorde det! Första gången kändes det mer som tur när han ramlade iväg åt rätt håll. Andra gången gjorde han en mycket tydligt analys, ca 1 meter bakåt, innan han gick iväg åt rätt håll. Det kan nog bli bra det där. 🙂

Det är ju bra att vara kompis med instruktören, det insåg han rätt snabbt, och passade gärna på att hångla lite med Lars vid spårsluten även om det blev en ovanligt sansad form av hångel för att vara Maro. Lars verkade ha en mycket lugnande effekt på Maro och tassarna var i backen förhållandevis ofta. 🙂

För övrigt innehöll veckan bl a uttagning inför kvällsaktiviteten ”uppletande” där det går ut på att hämta konstiga saker på appellplan. Doris var en av dem som blev uttagna. 🙂

Vi hade en fin vecka med bra träning, ganska lagom väder och bara lite regn, en eftermiddag. Här är lite blandade bilder från veckan, de flesta tagna med mobilen. Kelpien var i alla fall trött och nöjd och sussade gott i husvagn och bil. 🙂

 

När lägerveckan var slut, på fredagen, var det bara att ta tag i efterarbetet och på måndagen var det ”back to work”. En semestervecka till, för att vila upp sig, hade inte alls varit fel för trött är man efter en sån vecka, även om man inte haft uppdrag i lägerkommittén. 😛

Hur som helst det blev en väldigt bra vecka där både deltagare och instruktörer verkade väldigt nöjda och allt flöt på ungefär som planerat.

Idag har jag ägnat ett par timmar (hittills, det blir mer) åt att förbereda för inomhussäsongen i Karlsson Arena aka pelargonförvaringen (och husvagnsprylsförvaringen). Det blir bara ett skrap på ytan, hade behövt mycket mer tid än en halv söndag, men det får duga så länge.

Någonstans mitt i alltihop fick jag för mig att inventera apportförrådet. Det kanske jag inte skulle ha gjort? (Här hade jag velat lägga in emoji i form av apa med händerna för ögonen…)

Jag är rätt säker på att det finns ytterligare ett antal ”vanliga” träapporter, både små och stora, som inte ville vara med på bild och därför har gömt sig på något logiskt (?) ställe?
Den jag troligen/förhoppningsvis aldrig mer kommer behöva (4 kg tungapport) har jag ändå lite svårt att skiljas ifrån för man vet ju aldrig…? Det jag däremot behöver är en större metallapport med fyrkantiga ändar. Den jag har köptes till Karlsson och är för liten för Maro… Det finns alltså utrymme för ytterligare shopping. 😛

Och jodå, det finns ytterligare ett antal modeller man kanske borde ha men vi avvaktar med dem ett tag.

Idag skulle vi iväg och spåra med Syster Ysters (Yras) matte och syrrans storasyster. Låter det rörigt? Det var inte så farligt faktiskt. Syster Yster är på kollo för att valpa om ett par veckor men matte och Stila var tillgängliga. 🙂

Frågan var bara var vi skulle vara? Ingen av oss kände till markerna i Mark (jo, kommunen heter Mark!) men efter att ha konsulterat diverse kartor på webben gav vi oss iväg och det blev riktigt bra!

När vi åkt en bit i det tänkta området och sett massor av fin skog men inte hittat någonstans att ställa bilarna (bommar, precis ute vid vägen överallt där det gick in skogsvägar) stannade vi till i en korsning och bestämde oss för att åka in på en mindre grusväg. Vi hann dock inte mer än svänga in på den förrän vi hittade en liten p-plats, perfekt för två bilar och inte nog med det, där fanns även ett par bänkar och en liten (hund)badplats i ån. Vad mer kan man begära? 🙂

Efter att vi lagt spår, A till Maro och jag till Stila, var det ett perfekt ställe att tillbringa ”liggtiden” på, med lite gott fika. 🙂

Det är alltid lite spännande att lägga spår på helt ny mark som ingen i sällskapet känner till men det blev två riktigt trevliga spår och det finns potential för längre spår än de vi la idag, om man går mer ”på djupet”, men det behövdes inte idag. Dit tror jag vi kommer tillbaka. 🙂

Vi gick spåren på egen tass, dvs utan spårläggare i släptåg. Mycket nyttigt och något jag gör ofta numera, de gånger jag har tillgång till annan spårläggare. Har man ingen med sig i spåret är man tvungen att läsa hunden och lita på den. Jag kan faktiskt inte minnas någon gång när jag gjort så på träning och vi inte kommit runt? Nåja, det har säkert hänt någon gång men oftast går det bra och mer tävlingslikt än så blir det ju inte på träning. Det funkade utmärkt även idag, för båda hundarna, och alla apporter kom med in. 🙂 Maro hade ett par små ”tappt” men löste det utmärkt. Han är väldigt lätt att läsa i motsats till framför allt Iza, som glatt kunde skena iväg på något korsande viltspår, utan att man märkte något på henne. Karlsson kunde ju också byta spår ibland utan att visa något särskilt och sen var man borta. Maro däremot är än så länge ”glasklar” och det hoppas jag att han förblir.

Dagens spår ser ju lätt hysteriskt ut när det gäller apporterna och visst var det tätare än vad det är i ett tävlingsspår men de var ändå utspridda på en sträcka av nästan 600 meter. Den första är dessutom inte en apport utan bara en godisburk som förstärkning. 🙂
Helt fräscha spårapporter var det också. De har legat ute under bar himmel i drygt ett år. Jag plockade dem med tång i morse och la dem i en plastpåse. Det var inget problem för någon av hundarna men det hade jag väl inte väntat mig heller.

Tyvärr glömde jag (som vanligt!) att lämna apporter efter mig i spåret så det blev inget spår för Karlsson. Det är ju fan att den där reflexen att stoppa dem i midjeväskan är så djupt rotad? Nåja, på tävling är det ju bra men jag får försöka skärpa mig till nästa gång han är med i spårskogen.

Förra gången vi tävlade lydnad (i juni) gick det ju käpprätt åt… Vi bröt efter 2,5 moment pga hund som låste sig i nosande. Vi har jobbat på det under sommaren, bl a på lägret (jo, jag ska blogga om lägret också, vilken vecka som helst), och det har uppenbarligen gett resultat. Det gäller dock att påminna den lilla kelpien ibland om att oavsett hur smaskigt det luktar på marken är det inte ok att sticka ner näsan, ens när man ligger ner… Insikten om att andra än matte brydde sig om näsans position, och sa ”nej” när så krävdes, gjorde honom helt klart överraskad. 😛

I lördags var det dags för andra försöket i klass 1 och jag kände, precis som förra gången, att jodå, vi skulle nog kunna fixa 1:a pris och uppflyttning men var ju också medveten om att allt kan hända. Och ”allt” hände, typ…

Nåja, några 10:or blev det, några halvbra poäng och en mycket irriterande nolla! Den kostade oss 1:a priset. Numera får man ju välja mellan sättande och läggande under marsch. Jag valde läggande, helt enligt plan. Mycket medvetet har vi inte tränat sättande under marsch på länge för att inte riskera någon förväxling men när jag vänder mig om så sitter djuret?! Inte ett helt övertygande ”sitt” iofs, så han hade nog varit på väg att lägga sig men bromsat. Med facit (=protokollet) i hand kunde jag konstatera att det hade räckt med en 6:a för 1:a pris/uppflytt. Surt sa räven…

Ett annat moment att minnas (jo, han var faktiskt väldigt söt just då) var apporteringen. Jag kastar apporten, Maro startar med bra fart, springer förbi apporten som han uppenbarligen inte ser, och stannar 2-3 meter längre fram, vid ”kinahatten” som markerade startpunkten för fria följet och några andra moment. Där tittar han frågande på den och sen på mig. ”Men matte, det var inte den här du kastade, hur gör jag nu?” Efter lite hjälp på traven fick han syn på apportbocken och kom in med den. Note to self; träna apportering bland andra föremål och även där apporten landar i lite högre gräs så att den blir ”osynlig”. Det projektet är redan påbörjat. 😉

Det som gav den något bittra eftersmaken var dock momentet fjärrdirigering. Maro har naturliga förutsättningar för låsta framtassar. Det noterade jag redan när han var valp och det märks även i vardagen. Det har alltså känts som en bra idé att köra fjärr med låsta fram. Totalt sett är det ju ett ganska nytt påfund men det har ändå förekommit ett bra tag (inte minst på SM och VM) så jag trodde inte det skulle förorsaka några problem. Det gjorde det…

Betyg 7 fick vi, för hans snyggaste fjärr någonsin, träning inkluderat?! Framtassarna var helt stilla, han lyfte dem inte ens som han kan göra ibland, och han (liksom alla andra hundar med låsta fram) var naturligtvis tvungen att flytta bakdelen ”ut och in” för att kunna ändra position mellan sitt och ligg. Något annat är ju fysiskt omöjligt.

När jag såg protokollet och det stod ”förflyttar sig” frågade jag domaren som säger att hen dragit för att han ”flyttat kroppen” i varje skifte… Att framtassarna var kvar på samma ställe hela tiden och att han slutade på exakt samma ställe där han börjat räknades tydligen inte.

Nu hade ju inte ens en 10:a på det momentet räckt till 1:a pris (trots en i övrigt ganska generös bedömning) men uppenbart är att man måste säga till att man har låsta fram innan momentet på tävling och hoppas på att domaren då kan se och tolka vad som händer.

Alltid lär man sig något men det där var surt eftersom det var så snyggt, på riktigt… 😛

Totalt skrapade vi ihop 244,5 p (256, eller mer, krävs för 1:a pris) och jämfört med att bryta efter 2,5 moment så var det ju onekligen ett lyft. Det är väl bara att ”på’t igen”. Problemet är bara att det är väldigt ont om lydnadstävlingar i närområdet under hösten men ev. får jag väl åka lite längre…

Dagen efter fick jag hjälp att filma fjärren på hemmaplan. Helt ouppvärmd, hyfsat speedad och ofokuserad hund som fladdrade lite med tassarna men om man tänker sig helt stilla tassar ger det en hyfsad bild av vad som hände på tävlingen dagen innan. Det sista uppsittet berodde på hjärnsläpp hos matten. Frågan är ju om man ska behöva träna om momentet till låst bakdel bara för att det ska bli ”enklare” för domarna? Nej, så fan jag tänker göra, framför allt inte efter att ha sett hur fint han faktiskt kan utföra det på tävling.

Semesterns första del är avklarad och just nu befinner vi oss mitt i ”mellanakten”.

För två år sen fick hundarna rabiesvaccin och pass. Dels kändes det klokt med tanke på all ”skit” som flödar in över gränserna men tanken fanns väl på att någon gång våga ta med dem utanför Sveriges gränser och i år var det alltså dags. Till Danmark bar det iväg, inte så långt och inte så exotiskt men ändå alldeles underbart.

Siktet var inställt på Klim Strand på nordvästra Jylland. Där i närheten hyrde svärföräldrarna hus på somrarna i herrans massa år och husse har tillbringat ett antal somrar där också och ville gärna dit av nosalgiska skäl. Det var ett bra val, men vi börjar med båtresan.

För två veckor sedan tog vi Stena-färjan från Göteborg till Fredrikshamn. När vi bokade biljetterna fick man även boka in hundarna och det fanns plats för max sex hundar (eller katter) ombord. Jag såg ju framför mig hur vi skulle få en egen ”kuppe”, dvs alla djur inklämda i ett litet rum, så döm om min förvåning när det visade sig att hundplatserna var belägna utmed väggen i en relativt smal korridor där alla som ville ut på däck skulle passera?! Den ena av hundarna tog spektaklet med ro, som vanligt, medan den andra var en smula mer exalterad… Efter ett par timmar insåg vi att den exalterade hunden (som i ärlighetens namn var ganska jättejobbig) var mer bekväm utomhus, på däck, där det inte var så trångt, och eftersom det fanns ett vindskyddat utrymme funkade det fint.

När vi kommit i land styrde vi raka spåret mot Klim Strand och som visade sig vara snudd på paradiset för en hundägare som är lite lätt folkskygg. 😉
Lugnt och stillsamt med oerhört glest mellan husvagnarna och höga granhäckar som gav ett utmärkt skydd mot blåsten och delade in campingen i mindre ”rum”. Det var dessutom nära till den långa och oftast folktomma stranden. Där vid horisonten (250 meter?) var stranden (bilden nedan).

Men det bästa av allt var faktiskt den totala avsaknaden av skyltar som den här. Inga pekpinnar, inga förbudsskyltar. Läste man noga i broschyrerna kunde man se att hundar skulle vara kopplade på stranden men det var det enda.
Detta struntade dock både vi och de flesta i så länge man var ensam där eller övriga hundar/människor fanns på långt avstånd. Funkade alldeles utmärkt faktiskt.

Nåja, vi installerade oss och sen var det dags för den första riktiga strandpromenaden och som jag njöt! 🙂 Misstänker att det har med åldern att göra men havet är verkligen balsam för själen numera, även om det är bråkigt. Maro gillade också det hela och blev kaxigare och kaxigare med vågorna under veckan även om han inte blev blöt mer än på magen. Karlsson tyckte nog mest att det var knöligt att gå på stenarna. 😛

Sen blev det stranden morgon och kväll varje dag, och var vi inte på utflykt så blev det en sväng vid lunch också. 🙂 Det gäller att passa på när tillfälle finns för man vet aldrig när det blir nästa gång.

Vi trivdes nog förträffligt alla fyra. 🙂

Att bara ta det lugnt i förtältet, utan en massa stökiga grannar tätt inpå, var också guld värt. Maro läste kartan och verkade vara sugen på Legoland men där sa vi stopp. 😛

Dagarna gick och den planerade avfärden på fredagen sköts upp med två dagar. Vi fortsatte att gå på stranden och bara ladda batterierna med sol, vind och vatten. En dag var det faktiskt mulet men temperaturen var behaglig och vinden avtog så vi klagade inte ens då. Termometern visade runt 18-19 grader hela veckan. Precis lagom – man behövde inte frysa och man orkade göra det man ville utan att det var för varmt för varken folk eller fä.

Vi åkte som sagt runt lite också, på dagsutflykter. Bl a mellanlandade vi i Thisted som verkade mysigt men den här gången nöjde vi oss med en glass i hamnen. Det syntes tydligt på åtminstone en av oss. 🙂

Men som sagt; stranden! Himlen! Solen! Havet! Vågorna! ❤

En eftermiddag tog vi oss i kragen och körde ett träningspass på den enorma appellplanen (eller var det kanske en campingplats? 😛 ) mellan husvagnen och stranden. Även Karlsson fick sig ett litet pass som inte fastnade på bild. Ser ni kelpien på bilden till vänster? Och då använde vi ca 1/12 av den totala ytan. 🙂

Solnedgången missade jag inte en enda kväll, inte ens när det var mulet. 😉
(Det är en salig blandning mellan bilder tagna med Fånen och med finkameran. Vi kan väl konstatera att Fånen ”tar i” lite mer. 😉 )

Sista dagen blåste det rejält, jag misstänker att det var snudd på storm men det hindrade inte oss, varken på dagen eller kvällen.

Dagen efter hade det lugnat sig något, när vi tog sista promenaden (för den här gången) på detta underbara ställe. Sen packade vi ihop och åkte vidare för att se lite mer av Danmark. Jag känner mig dock ganska säker på att vi kommer tillbaka, kanske redan nästa år, och hade det inte varit så förbaskat dyrt och krångligt att ta sig dit hade jag
t o m kunnat tänka mig en säsongsplats. 😛

Vi drog vidare söderut på Jyllands västkust, närmare bestämt till Hvide Sande där vi planerade att stanna två nätter. Ingen idé att sätta upp förtältet alltså…

Lite snopet var det att se den makalöst vackra stranden samtidigt som man insåg hur krångligt det var att ta sig dit. Väldigt höga sanddyner så både upp- och nedfärd hade blivit av det mer äventyrliga slaget. :O Andra (och sista) kvällen kom vi dock underfund med en ner- och uppväg som vi förmodligen hade överlevt men det får kanske bli en annan gång.

Den hela dagen vi var där hann vi utforska både byn Hvide Sande och Ringkøbing som var en riktigt mysig liten stad.

Sedan lämnade vi Jylland och mellanlandade två nätter i Bogense på Fyn där det slumpade sig så att vi kunde sammanstråla med Karlssons gammelhusse och -matte som var på väg västerut i Danmark. Mycket trevligt och bra timing. 🙂

Mer havsnära än så bodde vi inte på hela semestern. Var man sugen på att vara inomhus, i vagnen, kunde man studera solnedgången från köksfönstret. 🙂 Tyvärr fanns det ingen strand, varken lång eller bred, men vi överlevde ändå. Maro tyckte att Karlssons kusin Yla var en mysig liten pryl och när vi var ute och gick fick han en faslig massa att hålla ordning på. 🙂 Lite blandade bilder från dessa två dagar…

Efter detta lämnade vi Danmark via bron till Malmö och tog oss ändå till Ängelholm innan nästa mellanlandning, men sen bar det iväg hem och det är ju faktiskt lite mysigt att bo i hus också. 😛

Nu är det full fart mot lägret som börjar på lördag. Mycket som ska förberedas, fixas och arrangeras men det känns som om jag har hyfsad koll nu iaf. 😉

Jag är ju inte jätteintresserad av det där med utställning och efter Maros skräckupplevelse på My Dog, som valp, har jag tänkt att vi skiter i det, tills vi eventuellt behöver utställningsmerit för ett brukschampionat (om vi skulle råka komma dit).
Dessutom är jag inte kapabel att löpa runt i en utställningsring i den takt som krävs för att han ska bli korrekt visad och i övrigt är jag inte heller någon klippa på att visa hund.

Han är dock rätt snygg och de av hans syskon som har ställts ut har gjort bra ifrån sig.  När en kompis, som kan det här med utställning, i vintras erbjöd sig att visa honom så såddes ett litet frö. När jag sen såg att det skulle vara en kvinnlig australiensisk domare på SKK-utställningen här i stan började fröet att växa. Kvinnlig domare = trevligt ur Maros synvinkel (domaren på My Dog var en stor, rätt brutal man). Australiensisk = kul, ur min synvinkel. Alltid roligt med en domare från rasens hemland. Jag vet inte om det stämmer men jag inbillar mig att man då borde kunna rasen extra bra.

Nåja, jag kollade med den tilltänkta handlern som gick igång på idén och jag skickade in en anmälan. Det höll dock på att få ett snöpligt slut när det visade sig att kompisen/handlern hade missuppfattat datumet och därför var dubbelbokad. Första tanken var ”ok, då skiter vi i det”. Sen började jag scanna av bekantskapskretsen och hittade rätt snart en annan duktig kompis som kunde tänka sig att visa honom.

Igår var det alltså dags för vildhunden att för första gången i vuxen ålder äntra en utställningsring. Utställningen började kl 10 och han var nr 1 i ringen. Eftersom han heter A-Amaroo så blir han automatiskt nr 1 i rätt många sammanhang, åtminstone när man sorterar i bokstavsordning. 😛 OK, hade det funnits valpar, unghundar och juniorer anmälda hade det ju inte funkat men den här gången gjorde det inte det.

Veronica baxade runt det något motsträviga djuret efter bästa förmåga och se det dög bra. Det viftades med ett rött kort (som i det här sammanhanget är bra). Sen var det dags för dagens andra (och sista) kelpie; en tik. Eftersom den inte fick rött kort fick Maro och V gå in i ringen igen och hämta en röd-gul rosett.

Facit av den korta och effektiva tillställningen blev alltså ett antal bokstavskombinationer (och två rosetter):
EXC (excellent)
CK (certkvalité)
BIR (bäst i rasen)

Den där sista bokstavskombinationen lägger jag inte alltför stor vikt vid eftersom konkurrensen inte var särskilt stor (dagens underdrift). Exc och ck däremot känns ju lite kul. 🙂 Det är ju en ren kvalitetsbedömning och har inget med befintlig eller obefintlig konkurrensen att göra. 🙂 Att han inte fick cert beror på att han (vi) saknar bruksmeriten som krävs; uppflyttad till högre klass. Nu ligger vi alltså lågt med utställningar åtminstone tills vi har fixat det. 😉

Inte helt korrekt uppställd men vi orkade inte ”bråka” mer med honom. Han fick göra lite som han ville för nu har han ju papper på att han är ett snyggo. 😉

Nu återgår vi till ordinarie program; dvs bruks och lydnad. Vi har hämtat oss lite efter den pinsamma lydnadstävlingen och matte har en plan för hur vi ska hantera problemet som uppstod då. Det är bra att ha en plan – har jag hört. 😛

Närmast på det riktigt seriösa programmet står Kindslägret v 30 och tyvärr har jag haft alldeles för mycket administration och fix med det sista tiden vilket har gått ut över träningen, men det får vi försöka ta igen under den veckan om inte förr.

För övrigt var han lite högfärdig när jag försökte skåla med honom igår kväll. ”Jag har papper på att jag är snygg, det har inte du” tror jag att han tänkte. 😀

Nu i veckan tillbringade jag och Maro två kanonbra kursdagar hos Jenny Wibäck. Det var roligt, lärorikt och  peppande.  Mantrat jag fick med mig hem var ”hjälp min kelp”. Med det i ryggen kände jag mig trygg och relativt lugn inför debuten i lydnadsklass 1 igår kväll, på hemmaklubben.

Visst, allt kan gå fel, det är jag medveten om. Han kanske inte skulle hitta rundakonen, missa något skifte i fjärren, inte hitta rutan etc. men han kändes ändå väl förberedd för klassen och att det var på hemmaklubben kändes också bra. Det som sedan hände var nog det sista jag hade väntat mig. 😦

Det började ganska bra med 8 på fria följet. Betyget var jag inte medveten om just då men känslan var helt ok. Nästa moment var ställande under marsch och när vi blev anvisade startpunkten åkte hans näsa ner i backen och gick inte att få upp därifrån med mindre än att jag fick ta honom i halsbandet och rätta in honom?! Upp från marken kommer en hanhund de luxe med glasartad blick och ”löptiksslafsande” mun?!

Tydligen var själva ställandet snyggt men sen smög han efter mig och betyget blev 0. Ett inte helt otippat scenario och något vi har jobbat med men tydligen inte tillräckligt mycket. Gör om – gör rätt!

Nästa moment var inkallning, med utgångsposition ”ligg”. När jag vänder mig om efter den anvisade sträckan ser jag en hund som är helt fast i dofterna på marken!

Jag kallade in en gång, två gånger, tre gånger… Eventuellt blev det även en fjärde (jag har en liten minneslucka där) utan att han rörde sig ur fläcken?! Men va’ fan? Att han inte skulle komma på inkallning fanns inte ens med på kartan! En hund som alltid vill vara nära mig, nästan för nära, och där det har varit det stora problemet. Risken fanns även att han skulle springa för fort och inte hinna bromsa i tid. Men detta?!

Där och då bröt jag tävlingen. Ledsen, besviken och med huvudet fullt av frågetecken.

Jag kan inte se någon annan förklaring till det som hände än att det var någon tik som luktade väldigt ”gott” – på väg in i löp, nyss har löpt eller har ett s k tyst löp så att ägaren inte var medveten om det. Man får ju tävla med löptikar nu (om arrangören tillåter det men de får gå sist i klassen) så det finns ju ingen som helst anledning att inte tala om för arrangören att tiken löper om man bara är medveten om det. Att tävla med tikar som ska löpa eller nyss har löpt är ju inte, och kommer aldrig att bli, förbjudet eller anmälningspliktigt så problemet är helt och hållet vårt men det gör det inte enklare.

Att fortsätta tävlingen, och förmodligen få samma luktbeteende på alla startpunkter och i rutan, var inget alternativ. Att liksom lära honom att på tävling kan man göra så utan att matte kan göra ett skit åt det…

Just nu har luften gått ur mig fullständigt. Jag somnade nog vid 03.30 i natt, med huvudet fullt av frågor, en klump i halsen och en riktigt bedrövlig känsla i kroppen. Hade något moment strulat, i princip vilket som helst, så hade jag nog haft ganska klart för mig vad jag skulle göra åt det, dvs träna mer, träna svårare upplägg osv men det här?!

OK, jag får ragga upp löptikar, eller sådana som är före eller efter löp, och träna med uppmärkta startpunkter där de haft sin söta lilla rumpa placerad. Helst ska ju upplägget vara tävlingslikt också. Något annat sätt finns ju inte egentligen, jag kan i alla fall inte komma på det nu. För det första är det ett jäkligt komplicerat upplägg med stark begränsning av antalet träningstillfällen och för det andra, vad gör jag när han börjar nosa? Hade det varit Karlsson, som är en betydligt tuffare hund, hade jag nog bara mycket tydligt kunnat tala om att man gör inte så. Med Maro, som är en känslig själ, är det inte lika enkelt.

Dessutom misstänker jag att min känsla, och även Maros, kommer vara ganska dålig inför nästa tävling (när det nu blir, om det blir?). Jag har ju känt mig trygg med att han alltid är ”med” mig, men den känslan försvann igår. Snabbt och enkelt… 😦

När jag skrev ett besviket inlägg på FB igår fick jag kommentarer i stil med ”bryt ihop och kom igen” och jag förstår att man där och då inte kan komma på så mycket annat. Jag hade säkert kläckt något liknande i den situationen men det här är större än så. Det handlar inte om att vi råkade nolla ett moment, sådant händer men känslan kan ändå vara bra. Det här är (tyvärr) något helt annat och just nu känns det inte som om vi någonsin kommer våga oss ut på en tävlingsplan igen. Det går troligen över, men jag vet inte när och hur. 😦

Avslutningvis ett par bilder från kursen tidigare i veckan, för att göra detta bedrövade inlägg en smula mer lättasamt.

När kursen är slut får man hångla upp fröken (gammalt djungelordspråk).

Efter kursen skulle Karlsson och Jennys I-or ha möte i herrklubben. Kurslokalen var bokad och de avhöll sitt sammanträde i god ordning. Vad de diskuterade var konfidentiellt enligt I-or så vi tvåbeningar kan bara gissa… 🙂

 

 

 

 

Idag fyller han tre år, min lilla chokladtomte. Mitt huvudbry, min nallebjörn, min gråhårsgenerator, min älskade kelpietok. ❤ Jag har ännu inte riktigt kommit underfund med var alla knapparna sitter men vi jobbar på det. 🙂

Några bilder tagna ett par dagar efter att vi hade hämtat hem honom. Han var bra söt. 🙂

Han har ju växt till sig lite sen dess och fått lite bättre koll på benen. Lite bättre markfrigång för leksakerna har det också blivit. 🙂

Naturligtvis har vi haft kalas ikväll, med glass och presenter. (Karlsson fick självklart också glass men inte samtidigt. Tänkte att Maro för ovanlighetens skull kunde få tid på sig att känna smaken. 😉 )