Författare: vallterrier

I dagens Expressen kan man i en notis på melodifestivalsidorna, läsa följande meningar:

Det var inget snack om vilka som fick flest applåder i Göransson arena i går kväll. Nämligen Glada Hudikteatern, som består av normal- och utvecklingsstörda.

Fråga 1: Har vi inte slutat använda ordet utvecklingsstörd?

Fråga 2: Vad innebär det, närmare bestämt, att vara normalstörd?

Fråga  3: Börjar man verkligen en mening med ”Nämligen”?

Kanske skulle maila artikelförfattaren Lars Johansson och fråga, eller möjligen korrekturläsaren?

Idag har vi haft privatträning för min favoritinstruktör som jag äntligen har lyckats tjata hål i huvudet på så att vi fick till ett pass. 😉 Strax efter kl 9 installerade vi oss i ett lämpligt industriområde och sen körde vi ungefär en timme. Vi hann med framåtsändande, inkallning med ställande (och läggande), rutan, fjärr och skall. Det är så himla skönt att ha någon att bolla idéer med och få konstruktiv kritik av. Det här eviga ensamtränandet måste få lite avbrott ibland för man lägger sig till med väldigt mycket olater, samtidigt som man blir blind för fel som både hunden och man själv gör.

En annan positiv sak med hundträningen, vare sig jag tränar själv eller inte, är att jag fullständigt kopplar bort alla tråkiga och jobbiga tankar (som det är ovanligt gott om just nu av förklarliga skäl) och är helt närvarande i det jag gör där och då. Ett fenomen som jag upplevde även när jag red. Inte när man lufsade runt i skogen kanske, men ett rejält dressyr- eller hoppass för instruktör kopplade bort världen totalt för en timme. Det behövs ibland, och i synnerhet nu… Numera håller jag mig dock till enbart hundträning.

Resten av dagen har ägnats åt lite pyssel. Inga stordåd men … lite  här och lite där har blivit gjort. Som avslutning (nåja, dagen är ju inte slut än) gick jag ut i lagården och sågade till 30-40 vittringspinnar som ska få ligga därute och ”neutralisera” sig en vecka eller två. Nu måste vi ta tag i det momentet ordentligt om vi ska lyckas få till en start i III:an innan året är slut. Övriga moment känns rätt OK, men det… *suck* Metoden med post-itlapparna har jag övergett. Det slog slint i terrierhjärnan så fort det blev mer än en lapp, och då kopplade han bort näsan. Vi får se om Svartberg-metoden funkar bättre. Den ska jag köra ”by the book”, och jag vågar inte ens läsa mer än ett steg i taget eftersom jag vet att jag då gärna hoppar över några viktiga detaljer på vägen. Nu är ju rekvisitan klar i alla fall, och i ”lokalen” passar den sortens träning utmärkt.

Några bilder från dagens träning blev det inte, så jag bjuder på veckans tulpan istället. Bilderna blev väl ”sådär”, men…

I onsdags utspelade sig dessa båda händelser förhållandevis parallellt i vardagsrumet.

Scen 1

Karlsson vill ligga på sin fleecepläd i soffan, men fleecepläden ligger i fel ände av soffan. Han förflyttar pläden mycket målmedvetet till rätt ställe, bäddar en stund och lägger sig nöjt tillrätta.

Scen 2

Iza står och tittar uppgivet, omväxlande på mig och omväxlande på sin fåtölj. Så står hon ganska länge. När jag går dit och tittar upptäcker jag att ett av Karlsson mjukdjur lagt sig tillrätta i fåtöljhörnet, möjligen med visst bistånd av en viss Karlsson. När jag plockat bort det hoppar hon upp och lägger sig nöjt tillrätta.

Vet inte vilka slutsatser man drar av detta, mer än att en terrier som heter Lennart ser till att ordna det för sig. Och att en schäfertant vid namn Iza behöver lite hjälp? Jag menar; Iza bär ju omkring på diverse saker, hon apporterar och bär hem, hon levererar saker i mitt knä. Företrädesvis sådant jag inte bett om. Men VARFÖR fattar hon inte att hon själv kan flytta på det som ligger i vägen där hon ska lägga sig? Det är inte första gången det händer. Tror iofs inte att det är något unikt för henne, men en ganska … intressant aspekt på det här med hundhjärnans funktioner.

Hur gör era hundar om något ligger i vägen där de har tänkt lägga sig?

• att inte veta om bilen kommer att stanna när jag trampar på bromsen
• att inte veta om mina medtrafikanter ser min bil bakom alla snövallar
• att inte veta om jag ser mina medtrafikanter bakom alla snövallar
• galna chaufförer som kör som idioter och utsätter både mig och sig själva för livsfara
• att vägarna ser ut som rodelbanor
• en nedisad bil med hjulhusen fulla med fastfrusen snö
• motor- och kupévärmare
• långkalsonger
• dunjacka
• vantar och handskar
• mössor
• mina Icebug. De är supersköna, men det vore skönt att gå ut med hundarna utan spikar under fötterna, bara som omväxling.
• att tycka att -2° i det närmaste är en värmebölja
• att det krävs tre försök för att lyckas backa in bilen på tomten någorlunda mitt mellan snövallar och snötyngda buskar. Eller… snön har ruskats av, men buskarna har frusit i den nedtyngda positionen.
• att inte kunna gå i skogen
• att gå fram och tillbaka på grusvägen. Jag hatar att gå fram och tillbaka, jag vill gå runt!
• att inte kunna träna spår på ett vettigt och realistiskt sätt
• att inte kunna träna annan lydnad än fartmomenten, utan att den lilla hunden börjar frysa.
• blå siffror och blå kurvor på yr.no. (I onsdags hade det förvirrat sig in en röd siffra angående nästa fredag, men den är borta nu…)

Ovanstånde tröttma är bara ett axplock, listad i slumpvis ordning, och i själva verket är det nog de sista – hundrelaterade – punkterna som gör mig allra mest trött.

Idag firar vintern, snön och minusgraderna tvåmånadersjubileum, och det är (milt uttryckt) exotiskt i den här landsänden. Någon enstaka timme under dessa två månader har termometern varit och vänt precis ovanför nollstrecket, helt utan effekt. Barnen (som tycker om snö sägs det?) har nu fått ett jullov med snö, de kommer få ett sportlov med snö (nästa vecka) och just nu tyder väl det mesta på att de kommer att få även ett påsklov med snö. Enligt ryktet har t o m de tröttnat och sitter inne och spelar TV-spel, precis som vanligt.

DET RÄCKER NU!

Här kommer några bilder som togs i helgen.

Det tog bara åtta dagar för Felia att laga den trasiga kabeln?! Kontakten med omvärlden är åter etablerad via traditionella kanaler, och ajFånen kan få vila lite. Den som verkar allra nöjdast är dock Iza. Det är bra när matte sitter still vid datorn, då kan hon koppla av. 🙂 För att inte tala om hur nöjd hon kommer att vara i morgon när jag jobbar hemma, och jag ska väl inte sticka under stol med att jag också kommer vara nöjd med det. Sju jobba-på-jobbet-dagar i rad (om man bortser från helgen) är mer än vad jag klarar av. Och ja – jag vet att jag är rätt bortskämd på den fronten. Tack och lov har ju husse jobbat tidigt morgonpass och kvällspass så han har varit hemma på dagarna, men för Iza är det inte riktigt samma sak – hon vill ha sin matte!

Idag har det varit riktigt trevligt väder, efter omständigheterna. Solen har gassat, och värmt riktigt gott när jag smitit ut från jobbet för mina rökpauser. Takdroppat har det också gjort. Men framför allt; ljuset börjar återvända. Nedanstående bild är tagen kl 17.20 idag. Skärpan är usel, fotad på frihand, men man ser … LJUSET!

Via Stormvarsel hittade jag den här sidan, och jösses… känner man sig uttråkad kan man nog låta sig underhållas här i timmar, och kanske dagar?

En salig blandning av norska och någon form av svenska, sannolikt producerad av Google Translate, i två steg?

Om schäfer kan man t ex läsa:

Schäfer är lämpliga som polishund. Dessa hundar är lämpliga för polisens uppgifter att gå vidare för att säkerställa den allmänna ordningen. De skyddar befäl och fungerar avskräckande.

Schäfer är väldigt lätt att lära och inte avancerade att träna. Detta är en bra hund for en oerfaren hundeeier. Schäfer är en väldigt överkänslig hund och noggrant planerad träning är ett måste. Detta är ganska energisk djur och har inga problem att gå den långa och krävande vandringar. Rasen kräver mycket av idrott.

Hundar kan reserveras, försiktiga och på sin vakt ovan okända personer. Normalt inte aggressiv mot andra hundar. Hundar är bra med barn. Tendensen att bete sig som ett rovdjur är i den högsta nivån i detta schäfer. Hundar av denna renraset hund har en stark tendens att tygge

Dessa hundar är kända för att skälla mycket och högt. Kan leva i kallt klimat. De kan vara , om de uppmanas att göra det. De har inga särskilda behov av att lägga ut på långa resor och vandra långt från familjen.

Om borderterrier:

Border Terrier är en mästerligt jakthund. Jaktterriere som border terrier används till jakt över stora delar av världen. De bistår jegeren genom att leta upp den och sedan fånga och döda utbyts.

(Stackars jägare, det var nog inte så h*n tänkt sig arrangemanget!)

Border Terrier är inte svårt öka, och du behöver inte ha hund upplevelse att få En hund av denna hundras. Rasehunden är varken mer eller mindre känslig enn många andra rashundar. Detta är ganska energisk djur och har inga problem att gå den långa och krävande vandringar. Rasehunden kräver relativt anspråkslös utbildning.

Dessa hundar är kända för att skälla mycket och högt. Kan leva i kallt klimat. Detta är mycket lekfull hund.

(Tror att Karlsson skulle vilja diskutera det där med kallt klimat?)

Rasehunden har stora halvvägs ständiga öron. Benen är vanligtvis normalt lång. Border Terrier har en snarare gemensamma byggnad. Halen är riklig kort och hängande. Näsa är snarare kort. Pälsen på border terrier är strävhåriga.

***

För övrigt jobbar jag nu på jobbet för sjätte dagen i rad! Pest och pina!!!

Bredband och telefon fungerar fortfarande inte hemma, och jag fick just besked från Telia om att Telia och Relacom inte är överens om hur/vad dom ska göra?! What about; laga kabeln?! Hur svårt kan det va’?

Nu finns det inte ens en tidsplan längre på när det ska vara klart. Jag uppmanades att ringa i morgon för att eventuellt få ett besked. Det enda positiva jag kan säga om detta är att man inte längre behöver sitta i den idiotiska och oändliga telefonkön utan man kan knappa in sitt nummer och bli uppringd när det är ”dags”. Man får vara glad för det lilla…

Igår kväll skulle som sagt prinsessan få prinsesstårta (eller snarare bakelse) med anledning av sin födelsedag. Det är ingen vana vi har, med riktig tårta på hundarnas födelsedag, men fyller man tio så gör man.

Jag deporterade lillebror till vardagsrummet för att minska lite på stressen och konkurrensen, sen la jag upp bakelsen på en assiett och kommenderade födelsedagsbarnet ”ligg”. Jag ställde ner tallriken för att ta några foton, och hon låg. (Klorna är faktiskt inte så långa som de ser ut på bilden, men eftersom starten är oerhört betydelsefull i sprintlopp så har hon spärrat ut dem så mycket det bara går för att komma iväg snabbt. 😉 )

Jag hade en (uppenbarligen väldigt optimistisk) idé om att jag skulle mata födelsedagsbarnet med tårtan via sked, i förhoppning om att hon åtminstone skulle känna någon smak på det hela, och hinna njuta, men … nä! I samma sekund som jag reste mig från fotopositionen på golvet måste husmusen eller någon inneboende ande ha yppat det magiska ordet ”varsågod”, för födelsdagsbarnet fullkomligen inhalerade bakelsen, och jag lovar – det tog max 1,5 sekund! 🙂

Sedan var det dags för lillebror som fick en bit bakelse anpassad till sin storlek, dvs 0,3 prinsessbakelse. Och jag tror faktiskt att inahaleringstiden också var proportionell, dvs det tog 0,5 sekunder. Den enda bild jag hann med där var en lillebror med tom assiett.

Nåja, själva kalaset gick över fort, men presentkortet kan räcka länge. 😉

Idag är det dagen D, dvs Iza fyller tio år! Tio år? Och var tog dom vägen undrar man då?

Just nu är hon inne i en riktigt barnslig period och är stundtals mer engagerad i Karlssons leksaker än vad han är själv. Hon som aldrig varit särskilt intresserad av dylika ting? Senast igår kväll låg hon på golvet, med ett stadigt grepp i ena änden på en strumpleksak, och lät sig (bokstavligen) bogseras omkring av åtta kilo lycklig och vilt morrande terrier?!

Dagen, eller snarare kvällen, ska firas med prinsesstårta till prinsessan, och av mig kommer hon få ett presentkort.

Presentkort?

Till en hund?

Jo, just precis så!

Det bästa hon vet är agility och (skogs)spår, och eftersom bägge dessa aktiviteter är lite svåra att genomföra just nu så får hon ett presentkort som kan lösas in när vädret är lite mer gynnsamt. Smart va? 🙂

Om man lämnar jobbet 16.35, åker ca 20 minuter hem, tar något litet att äta, ringer ett samtal och byter om så hinner man promenera i ca 25 minuter innan det är mörkt! Jag väljer att se det som ett vårtecken. Samtidigt konstaterar jag att ljuset höll sig kvar så länge på grund av snön. (Jag vet att det borde stå ”tack vare snön” men jag vägrar erkänna att det finns något positivt med det vita.)

På vägen hem råkade jag ut för vinterns värsta självupplevda trafikidiot. När jag körde på den gamla riksvägen, som inte sett ett saltkorn sedan december och nu består av ett blankpolerat och kompakt lager av snö och is uppblandat med snömodd, blev jag hastigt ikappkörd av en Saab som la sig väldigt nära min dragkrok trots att jag höll tillåten hastighet (70). När vi kom ut på raksträckan gjorde han (jag utgår kallt från att chauffören var en han) en hastig omkörning rakt ut i modden och sen började bilen sladda våldsamt över vägen. Jag trampade på bromsen och började famla efter telefonen för att ringa 112. Då försvann bilen in på en liten grusväg, fortfarande i högsta fart. Jag undrar fortfarande om det var planerat eller en nödutgång? Och om sladden var ofrivillig eller en demonstration mot mig? Det jag vet är dock varför jag vägrar promenera på den vägen med rådande väglag…

Och nej, bredbandet funkar inte, jag bloggar från ajFånen… *suck*

Tack för alla grattisar till förra inlägget. Som vanligt började jag nedvärdera vår insats istället för att glädja mig, men sen insåg jag att klubbens lydnadsklass III- och elitekipage faktiskt inte tävlat alls, eller åtminstone inte med någon större framgång (att döma av resultaten på hemsidan), under 2009 och med tanke på det så var faktiskt Karlsson bäst. 🙂

Jag undrar vem, av mig och Iza, som tycker det är jobbigast att vara utan internet? Eftersom jag inte suttit vid datorn på hela helgen, förutom en kort stund med bildfix i lördags, har hon haft det slitsamt med sina punktmarkeringar av mig. ajFånen är ju lite mer flexibel, för att uttrycka det milt. 🙂 Dock lockar den inte till några längre blogginlägg, via pekfingervalsen. Det är sådant jag bara tar till när antalet alternativa sysselsättningar är extremt begränsat; som t. ex. när jag åker tåg.

Så där väldans mycket nytta har jag väl inte gjort i helgen, men två lydnadspass har det blivit med Karlsson. I lördags höll vi oss på hemmaplan, på återvändsvägen, och igår åkte vi in till stan, till min nya favoritplan. Han har skött sig riktigt fint båda dagarna. Det som faktiskt imponerar mest för tillfället är fjärren, där det under helgen blivit 100% korrekta skiften, dvs han har lagt sig, satt sig och ställt sig på rätt kommandon. Han verkar äntligen ha börjat lyssna, för nu känns det lite för lyckat för att det skulle vara slumpen. Då ska man även betänka att jag helt plockat bort handtecknen, som man ju faktiskt får använda, men det verkar som om de stökar till mer än de hjälper. Nu är jag ju inte ute på några tio meter ännu, men sex-sju kanske? Lite förflyttning framåt blir det i vissa skiften, men inte mer än max två decimeter totalt, på regelrätt antal skiften.

I övrigt var det, som jag tidigare skrivit om, årsmöte på klubben i lördags. Festen hade tydligen varit jättetrevligt, men med tanke på omständigheterna passade jag nog bättre hemma i schlagerfåtöljen.

Igår gjorde jag även djupdykning bland burkarna i kryddskåpet, vilket jag uppenbarligen inte gjort på mycket, mycket länge. Eller… jag har väl dykt i skåpet, men inte orkat sortera och slänga. Igår orkade jag. Och en del av burkarna hade faktiskt ett visst affektionsvärde, med prislappar från Favör-butiken på Stora Essingen! Som jag flyttade ifrån för drygt 20 år sedan. Som grädde på moset hittade jag ett par burkar Aromat?! En ”krydda” jag aldrig varit särskilt förtjust i, ens när den var ”modern” så hur de hamnat i samlingen är en gåta. Finns det över huvud taget aromat att köpa numera? Kanske borde ha lagt ut dem på Blocket istället för att slänga?

Det elektriska problemet i fredags löste sig. Det visade sig att huvudströmbrytaren var på väg att smälta?! Tydligen ett fabrikationsfel på elskåpet, som suttit där i ganska många år, men ändå inte är av stenåldersmodell. Vattenfall fixade en nödlösning så att vi skulle få el över helgen, och sen får vår vanliga elektriker ta över. Telefon och internet har vi som sagt fortfarande inte, men enligt Telia ska det vara lagat ”senast” i morgon.

Och annars så går det upp och det går ner. Det mesta av tiden biter jag ihop, med ganska lyckat resultat, men sen behövs det bara en tanke som flyger genom hjärnan för att jag ska bryta ihop en smula. Så kommer det nog vara länge är jag rädd.

Då har jag kommit hem från klubbens årsmöte. Förra året hade jag med mig tre uppflyttningsdiplom. I år fick jag/vi nöja oss med ett diplom, men det kompletterades med två glaspjäser; den vänstra fick min bruksterrier (?) för årets lydnadsklass II-hund och den högra för ÅRETS LYDNADSHUND! Kanske dags att byta namn på hemsidan? Hoppas pappa är med mig för han hade varit stolt…

Eftersom bredbandet fortfarande har semester får ni nöja er med en halvtaskig ajFån-bild. Kvällens årsfest avstår jag dock ifrån med tanke på mitt bristande festhumör.

Och med rubriken avser jag inte snödjupet (som för övrigt är 67 cm på vår gräsmatta) utan allt annat. Förra veckans händelser räckte mer än väl för en normalt funtad människa, och för att kunna ”tackla” det på ett någorlunda sansat sätt vore det ju skönt om resten av världen fungerade som vanligt, men … nä!

Igår morse hade vi helt plötsligt varken telefon eller bredband hemma. Kabelbrott enligt Telia, ska vara lagat på tisdag. Tisdag? Ska det verkligen behöva ta nästan en vecka? Detta innebär naturligtvis att jag kan glömma allt arbete hemifrån och är tvungen att vara på plats på jobbet.

I morse uppstod helt plötsligt vårt gamla elfel igen, dvs halva huset blev strömlöst, och den här gången lagade det sig inte själv. Just nu är Vattenfall på väg ut, eftersom det troligen är något fel på inleveransen till huset. Hoppas dom hittar felet.

Igår kväll fick min stationära hemdator ett idiotryck och ”skenade”. Jag trodde hela maskinen skulle flyga i luften men det rättade till sig efter en omstart. Beteendet är tydligen inte helt ovanligt enligt ”min” datatekniker som jag konsulterat nu på morgonen.

Men det riktigt allvarliga, som inträffade igår kväll, tänker jag inte behandla här, men det var riktigt, riktigt tung…

Jag var faktiskt uppriktigt förvånad att jag inte lyckades krocka med en älg, eller något annat, på vägen till jobbet för det är nästan bara det som fattas nu…

…i vardagen, och även på jobbet.

Återseendet med hundarna igår kväll blev glatt, även om de ganska snabbt övergick till att försöka analysera hur ofta och hur länge Gino egentligen legat i mitt knä. Jag tror slutsatsen blev; ofta och länge.

Hemma har tiden stått still. Den enda påtagliga skillnaden var att kylskåpet inte innehöll särskilt mycket ätbart. Det mesta hade surnat, ruttnat och möglat medan jag var borta. Och att husse skulle ha märkt det och fyllt på förrådet med osura och omögliga matvaror alldeles på eget initiativ var tydligen för mycket begärt…? Den enda påtagliga skillnaden var väl högen av tidningar och post på köksbordet som växt märkbart under min frånvaro.

Hur som helst är jag på jobbet idag, och inte hade våra leverantörer slutat skicka fakturor heller. Nu, när det akuta är omhändertaget, känns det inte som om jag gör så mycket nytta här så jag funderar allvarligt på att ta ledigt resten av dagen och ta mig hemåt (via ICA). Eftersom snön vräker ner, vilket den gjort sedan igår eftermiddag med ett kort avbrott i morse, känns det som om man inte bör vänta alltför länge.

Än en gång; tack för alla varma och medkännande kommentarer. Även om tårarna svämmat över varje gång jag läst en ny kommentar så har de betytt oerhört mycket, det ska ni veta! Jag har även blivit påtagligt medveten om jag faktiskt inte är den enda här i världen som har förlorat en förälder. Även om det inte gör min sorg lättare att bära, så vet man att många av ens vänner vet hur det känns.

Då har det gått sex dagar sedan jag kastade mig på tåget och åkte mot Falun. Då var jag rejält orolig men ändå fylld av någon tro på att allt skulle ordna dig. Det gjorde det inte…

Det har varit en vecka fylld av känslor. Tvära kast mellan gråt och skratt, och skratten kan vi helt klart tacka nio kilo Gino för. Utan honom tror jag att både jag och A brutit ihop på ett helt annat sätt, men han har hållit oss på fötter och det känns oerhört skönt att han finns kvar hos A. Han har dessutom, på mitt initiativ, blivit uppgraderad från bia-bädd på golvet till en plats i sängen vilket han tyckte var helt ok när första förvåningen lagt sig.

Mina egna reaktioner har jag försökt analysera, utan särskilt lyckat resultat. T ex bad jag A ta fram skjortan som pappa fick i julklapp av mig, men som han aldrig hann använda. Det var nog den mest klockrena present jag någonsin köpt till honom, och han var verkligen jättenöjd med den. Nu ligger den i min resväska och chansen är stor att den kommer förvandlas till landets dyraste näsduk. Hur kan en skjorta som jag aldrig ens hann se honom i få ett sådant affektionsvärde? Ja Gud vet…?

En annan tanke som slog mig en kväll var: vem ska jag nu ringa till allra först när jag och Karlsson varit ute och tävlat? Det var alltid pappa som fick första samtalet oavsett resultat. Hade det gått bra blev han oerhört glad för min skull, och hade det gått dåligt så peppade han mig.

Ett litet problem i det stora hela naturligtvis, men en sak som kommer bli påtaglig med tiden. Det är fascinerande vilka konstiga tankar som dyker upp…?

Dessutom får man dåligt samvete för att man inte gråter oavbrutet, utan understundom känner sig och beter sig som om allt vore som vanligt? Det är väl autopiloten som kickar in antar jag?

Igår var vi på begravningsbyrån och det kändes väldigt bisarrt och overkligt. Första gången fär mig som, trots min ålder, varit märkligt förskonad. Dock har många praktiska detaljer gåtts igenom och spikats, och på något märkligt sätt fixade vi även det.

Nu har jag 4,5 timmars tågresa framför mig, inkl. två byten, och om allt går enligt planeringen (vilket inte verkar vara SJ:s bästa gren i dessa tider) så landar jag hemma ikväll vid 18.30. Det ska bli skönt att träffa både husse och hundar efter den här omskakande veckan. Och i morgon bär det iväg till jobbet för att försöka komma in i normala rutiner.

Det känns fortfarande märkligt att blogga om detta och jag har funderat både en och två gånger på hur, varför och om … men som Agnetha skrev i en kommentar; en stor del av mig är skrivandet och det är en bra ventil för att få ur sig saker. Pappa var dessutom en av mina flitigaste bloggläsare, och uppskattade mitt skrivande mycket så jag tror inte han misstycker, var han än är.

Avslutningsvis en bild på Gino från när han tog en kort time-out i busandet igår. Gino som helt klart är en fantastisk kurator/terapeut!

Nu är det två dygn sedan min pappa somnade in. Pappa, som alltid har varit min största supporter. Han har alltid trott på mig. Han har alltid peppat och stöttat mig, oavsett vad det har handlat om just då.

Jag har utan tvekan varit ”pappas flicka”. Förutom att vi i grund och botten varit väldigt lika till sättet, på gott och ont, så har vi haft samma intressen – hundar och hästar. Mitt yrke, under mina 16 år vid polisen hängde ju också ihop med hans yrke även om vi aldrig jobbade på samma ort.

Nu finns han inte mer?! Det känns fullständigt obegripligt, och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man verkligen förstår att det är på riktigt?

Dessutom snurrar ju frågorna i huvudet, om vad som egentligen hände? En förvisso stor och komplicerad operation, men som trots allt görs 1-2 ggr i veckan bara på det här sjukhuset, förvandlas till denna mardröm? Själva operationen gick ju bra, och tillfrisknandet likaså – i fyra dagar, och sen vände allt. Läkarna har aldrig varit med om den här typen av komplikationer säger dom, och ser ut som levande frågetecken. Obduktion ska göras, men jag tvivlar på om den kommer att ge några svar? För oss spelar det ju ingen roll egentligen, men kan det rädda någon annan i framtiden är det ju bra.

Det märkliga är att livet faktiskt går vidare? Man tror på något sätt att världen ska stanna, men det gör den inte – inte ens hos oss? Hund ska rastas, mat ska ätas, mat ska handlas, duschar ska duschas osv. Till viss del går man väl på autopilot, mellan dipparna, men en mycket stor orsak till att både jag och A faktiskt fungerar är – Gino! Utan denna lilla hund vet jag inte hur det hade gått. Han lyckas t o m få oss att skratta mitt i sorgen? Men det tar på hans krafter att hålla oss på hyfsat gott humör så igår kväll somnade han sött i mattes knä.

Tack för allt deltagande via kommentarer, sms, telefonsamtal och mail. Det värmer verkligen och betyder oerhört mycket.

I morgon ska vi till begravningsbyrån, och hur tungt det kommer att bli vågar jag inte ens tänka på nu.

På tisdag åker jag hem. Det ska bli skönt även om det känns helt rätt och bra att vara här just nu…

Och orsaken till att jag öht uppdaterar bloggen just nu är främst att jag vaknade tidigt och inte kunde somna om, och behövde något att göra.