Igår kväll skulle som sagt prinsessan få prinsesstårta (eller snarare bakelse) med anledning av sin födelsedag. Det är ingen vana vi har, med riktig tårta på hundarnas födelsedag, men fyller man tio så gör man.

Jag deporterade lillebror till vardagsrummet för att minska lite på stressen och konkurrensen, sen la jag upp bakelsen på en assiett och kommenderade födelsedagsbarnet ”ligg”. Jag ställde ner tallriken för att ta några foton, och hon låg. (Klorna är faktiskt inte så långa som de ser ut på bilden, men eftersom starten är oerhört betydelsefull i sprintlopp så har hon spärrat ut dem så mycket det bara går för att komma iväg snabbt. 😉 )

Jag hade en (uppenbarligen väldigt optimistisk) idé om att jag skulle mata födelsedagsbarnet med tårtan via sked, i förhoppning om att hon åtminstone skulle känna någon smak på det hela, och hinna njuta, men … nä! I samma sekund som jag reste mig från fotopositionen på golvet måste husmusen eller någon inneboende ande ha yppat det magiska ordet ”varsågod”, för födelsdagsbarnet fullkomligen inhalerade bakelsen, och jag lovar – det tog max 1,5 sekund! 🙂

Sedan var det dags för lillebror som fick en bit bakelse anpassad till sin storlek, dvs 0,3 prinsessbakelse. Och jag tror faktiskt att inahaleringstiden också var proportionell, dvs det tog 0,5 sekunder. Den enda bild jag hann med där var en lillebror med tom assiett.

Nåja, själva kalaset gick över fort, men presentkortet kan räcka länge. 😉