Visst är en del buskar och träd lite ”luggslitna” efter den tuffa vintern, men det är trots allt mer som verkar ha klarat sig än vad jag trodde när allt låg begravt under närmare en meter snö. Nu, när det dessutom har regnat en del, har det påbörjats en ”explosion” i det tysta…
(Men precis som vanligt är vi ett par veckor senare här uppe på ”fjället” än på mer normala höjder.)
Det här inlägget har jag funderat på länge, och nu är det dags!
Av förklarliga skäl så är en mycket stor andel av de bloggar jag läser hundrelaterade. MEN – det finns undantag. Jag har några favoriter som inte har ett dugg med hund att göra, men det de har gemensamt är att de är välskrivna och att skribenterna är … skribenter! Dvs journalister, copywriters, författare… Dessutom är samtliga skrivna med olika grader av glimten i ögat. Jag känner ingen av dem, utan bara njuter av det som bjuds. En del uppdateras ofta, andra mer sällan, men de är värda att vänta på.
Här är mina fem favoriter, i slumpmässig ordning.
Lotten – en golgatavandring på legobitar
Vilka är dina ohundiga favoriter? Tipsa gärna i kommentarerna!
***
För övrigt är detta vårens ”hellweek” på jobbet. Ganska roligt, men också ganska … mycket! Hundträningen hinns inte riktigt med som den borde. Hade hoppats på en massa spår, och framför allt spårupptag men hittills – nada.
I måndags blev det dock lydnadsträning på klubben med ”gänget”.
Igår blev det konditionsträning för terriern. Tennisbollshämtning i skogen, bland stock, sten och mjuk mossa. Den här gången på lite längre avstånd och med lätt motlut på väg tillbaks till mig. Totalt blev det ca 3,5 km varav han avverkade ca 75% med rejält drag under galoscherna. Ibland har han lite svårt att komma iväg ifrån mig, mot bollarna, men när han kommit ungefär halvvägs drar han på och sen är det fullt ös. Det märktes också att han var mer införstådd med hur systemet var upplagt den här gången. 🙂
Idag fick det bli lite lydnadsträning på gräsmattan här hemma. Gjorde framsteg med både fjärren (klass III) och vittringsapporteringen. Hoppas jag? Det såg åtminstone ut så, men det kan vara glömt (av terriern) till nästa gång.
Nu är snart fotbollen slut på TV, så man kanske vågar vistas även på nedervåningen, utan hörselskydd? Det ÄR lugnare när husse ser matcherna live på Borås Arena, men ikväll kom han inte iväg. Tyvärr…
Dagens spår till lilleman blev något av ett mandomsprov – nästan tre kilometer, med en pip och elva apporter! Varierad terräng; mossa, hygge, ris, åker med kortkort gräs, gammalt torrt fjolårsgräs, berghällar etc. Mestadels var han en riktigt duktig blogghund! Han spårade som bäst och mest fokuserat från 1-2 kilometer?! Vid 2 kilometer slarvade han bort sig lite, och hade jag inte vetat var spåret gick hade vi nog varit ”borta”. Men på tävling är ju spåret slut efter 1,5 så… 😉 Sista kilometern var han trött, men han fortsatte spåra. Dock mattades intresset för pinnarna markant. Han stannade och tittade lite frågande på dom. Men det kan jag ta. På det stora hela är jag jättenöjd. Spåret innehöll inga särskilda svårigheter, mer än terrängskiftena. Idag fokuserade vi på längden. Dock hade vi flera förledningsspår att reda ut, efter en grannfamilj som bitvis gått samma väg. Men vid fjärde ”krocken” struntade han fullständigt i deras spår och valde mitt utan att tveka.
När vi var klara skulle vi ju hem igen, och då märktes inte någon trötthet minsann. Han rejsade med sina pipar så det stod härliga till! 🙂
Han fick vila en stund när vi kom hem, och sen körde jag ett uppletande. Förvisso bara på åkern, där det var lättsprunget (och lättgått) men han jobbade på bra. Fyra pytteföremål plockade han in ganska snabbt, men sen kroknade han och behövde hjälp med de två sista. Men … på tävling är det ju bara fyra. 😉
Inte nog med det. På eftermiddagen började vi pilla på hans frisyr till Årets Border. En bra stund på trimbordet blev det, ute på altanen i solskenet. Vi avslutade med kloklippning, till hans stora förtvivlan. Trim och kloklipp var nog tillsammans dubbelt så mentalt påfrestande som tre kilometer spår + uppletande. Resten av dagen har han sovit hårt, tungt och drömlöst (tror jag).
Varför ska man lägga huvudet på sina egna tassar när
man kan lägga det på syrrans istället?
När jag la spåret skrämde jag iväg ett par älgar, ungefär vid 1 km. Jag, med min älgfobi, var på god väg att lägga slutpinnen där och gå hem igen, men sen bet jag ihop, planerade om färdvägen lite, och fortsatte.
Och för en halvtimme sedan fick vi oväntat besök!
Taget från vardagsrumsfönstret, med altanräcket i förgrunden.
Här hade jag vågat mig ut på altanen…
En liten bit sprang de när de upptäckte oss,
men inte särskilt långt…
Ganska snart ställde de sig och betade, och snacka om att älgkon
ser ut som en häst här! Lite stora öron kanske. ;-)
Det är inte lätt när halsen är för kort för att man
ska nå ner till marken. 🙂
Nu har väl jag fått älgterapi så det räcker för åtminstone en vecka? Problemet är att jag misstänker att kon tänker dumpa kalvarna hos oss, precis som vanligt… Inte vet jag hur en dräktig älg ser ut, om det går att avgöra på bilderna – men det är väl ändå dumpdags antar jag?
Nu stundar en hysterisk arbetsvecka. Troligen den värsta på hela vårsäsongen. Dessutom är det en del annat som ska hinnas med, inte minst på hundträningsfronten, så om jag blir frånvarande här så har det sin förklaring. Vi får väl se hur jag ska få ihop det. Och så undrar jag; när kommer den där helgen när man på söndagkvällen kan känna – YES, jag hann med allt jag planerat…?
Gör inte ni heller så varje dag? Oerhört fascinerad är jag, och vilka galoppombyten! Underbart!
***
Idag har jag varit tävlingssekreterare på elitspårtävlingen, och Karlsson har varit min assistent. Jag vet inte vem som är tröttast, men jag tror det är Karlsson? Och jag undrar varför jag är så trött? Kanske kan det ha något att göra med att klockan ringde 05.30 för trettonde dagen i rad, men i morgon är det utlovat sovmorgon, OM husse får med sig hundarna ner från sovrummet? Iza brukar protestera vilt mot att lämna mig nämligen…
Låt mig presentera våra nya träningskamrater!
Japp, ni ser alldeles rätt – 21 tennisbollar är det (varav fyra piper!).
Vi påbörjade fysträningen igår med att han fick hämta 10 tennisbollar. Mer om det kan man läsa i Lennarts blogginlägg från igår. Idag hittade jag en tennisbollsgömma (ja, jag har för mycket hundleksaker) som jag glömt bort. Det totala antalet tennisbollar utökades snabbt till mer än det dubbla.
Ikväll tog vi med dem ut i skogen och sen fick han hämta den ena efter den andra. Vi började väl på 50 meters avstånd, sen utökade jag till ca 70, men om man snittar på 60 meter blir det 60x2x21 blir det 2520 meter! Två och en halv kilometer i racerfart blir rätt bra träning, hoppas jag. Nu var det väl inte racertempo hela tiden, han tenderade att ”vila” lite på vägen ut ibland, men ändå… Och naturligtvis sorterade han snabbt ut de fyra som piper, och dessa avlämnade han efter några extra ärevarv.
När alla bollarna var levererade tog vi en ”nedvärmningspromenad” i den mjuka mossan, och när vi kom hem stretchade jag honom, och det tyckte han var en skum upplevelse. 😆
Vi får väl se hur långt vi kommer med hjälp av ett gäng tennisbollar, men kondisen på honom borde väl inte sämre i alla fall.
Ha en trevlig Valborg! Här blir det lugnt, för i morgon ska jag tävlingssekretera på klubbens elitspår vilket innebär att klockan ringer ungefär samma tid som en vanlig arbetsdag…
För det första vill jag påpeka att ni inte ska tro på ALLT som den lille terriern skriver här i bloggen. Han har en något förvriden verklighetsuppfattning ibland. 🙂 Och när han väl skriver blir det så lååångt?! Kanske skulle släppa till tangenbordet oftare så att han inte hinner samla på sig så mycket. Eller inte släppa till tangentbordet alls? Tål att tänka på…
Som jag tidigare skrivit så har det hänt grejor i skogen i vinter. Massor av grangrenar och grantoppar som gett sig för den tunga snön. Och massor av lövträd som dukat under helt eller delvis.
Idag gick vi en av våra favoritrundor för första gången sedan snön försvann, och … det är numera en hinderbana. Här är det normalt sett en trevlig stig av bredare typ. Nu kräver det lite mer jobb när man ska ta sig fram. Och det här är bara ett exempel från den här delen av skogen. Vi hade redan passerat x antal liknande hinder (eller värre).
Hej, Lennart Å. Karlsson här igen. Eftersom mattetanten tog mentalt slut efter allt tävlingsbloggande i helgen så får jag väl göra en insats. Herregud liksom, hon har inte bloggat på fyra dygn nu! Folk kan ju tro att hon lagt ner för gott, men jag tror faktiskt att hon kommer tillbaks så småningom.
Tävlingsbloggande var det ja. Det gör man ju när man tävlat, och det var tydligen det vi gjorde i helgen. Vi började på en av mina tre hemmaklubbar, och eftersom jag kände mig så hemma tyckte jag att de som var där borde veta hur duktig jag egentligen är, och därför passade jag på att busa till det lite. Men trots mina bus var matte ganska nöjd med poängen. Sen började det roliga…
Vi åkte ut i skogen till ett ställe jag tyckte jag kände igen litegrann. Där skulle jag spåra, och då lyckades jag lura iväg tanten åt fel håll! Jösses vad naiv hon är ibland? Nåja, dom ropade åt oss att vända så det gjorde vi, och sen bar det iväg. Jag hade inga som helst problem att ta mig fram, men klumpfoten jag hade längst bak i snöret?! Vad ska jag ha henne till? Egentligen? Hon är ju fullständigt värdelös på att ta sig fram i ris, bland stenar, rötter och i nedförsbackar. Och i uppförsbackar. Det var ett himla tjoande och hojtande; ”stanna”, ”vänta”, ”oj”, ”ooops”, ”j*vlar”, ”h*ete* osv lät det hela tiden bakom mig. Hur skulle det vara om man kunde få lite arbetsro? Som hämnd för detta bestämde jag mig för att ta ett varv till i den stökigaste terrängen, och då låg hon helt plötsligt platt på rygg, baklänges i uppförsbacken? Hur gör hon?! Eftersom jag hade henne att släpa på så hann vi naturligtvis inte runt i tid, men hade jag varit ensam är jag övertygad om att jag hade fixat det. Ge mig bara en ryggsäck att stoppa spårapporterna i så… F ö sa tanten som gått spåret att hon hört oss jättelänge. ”Oss”? Jag sa ingenting…
Efter det fick vi tydligen inte vara med mer, för då åkte vi hem.
På söndagen bar det iväg igen, och då började vi med att åka ut i skogen. Ett helt nytt ställe den här gången. Tyckte att jag lurat henne tillräckligt på lördagen så den här gången gick jag åt rätt håll, men efter en liten stund försökte jag mig på en luring i alla fall. Det luktade jättegott av något, jag tror att det var en ekorre, och jag försökte övertala henne att vi skulle leta efter den istället för efter pinnarna. Tyvärr överlistade hon mig (!?). Den här dagen hade hon betydligt lättare att ta sig fram och vi hittade några pinnar. På ett ställe luktade det jättemycket pinne och vi hjälptes åt att leta en lång stund men hittade ingen. Jag tror att ekorren stulit den! Stressad var hon också tanten, så jag fick inte leta klart… Till sist hittade vi iaf den långa, viktigaste, pinnen och då blev hon så där pinsam igen och ropade och betedde sig. Nåja, jag får försöka lära mig leva med det, för jag lär väl inte bli av med henne i första taget. Hon var betydligt gladare den här dagen i alla fall, även om vi tydligen missat två korta pinnar, men hon tyckte 22 minuter (som vi tydligen hållit på) var helt OK.
Sen åkte vi till ytterligare ett nytt ställe, och eftersom jag inte varit där tidigare och dom som var där omöjligen kunde känna till min kapacitet tyckte jag det var lika bra att visa mig på styva linan. Mattetanten var jätteglad även efter lydnadsdelen, men det skulle jag snart ändra på, för det var ungefär här hon övergick i sitt luddiga normaltillsånd. Hon påstod (efteråt) att det var uppletande det handlade om, men huuur skulle jag veta det? Av en slump snubblade jag över två saker som jag lämnade över till henne, men varken hon eller domartanterna var särskilt imponerade över det? Räcker det inte att vara söt liksom?
Nåja, hon var nog ganska nöjd med mig ändå tror jag, för resten av dagen hade jag ju varit duktig.
På vägen hem pratade hon med elaka tanten i telefon, och dom bestämde att jag behöver konditionsträna? Jag?! Är det någon som behöver träna upp sin kondition så är det väl mattetanten med klumpfötterna? Äh… det blir nog inget med det tänkte jag och la mig och sov när vi kom hem.
På måndagskvällen var det träningstävling på vår vanliga klubb. Nu var det helt plötsligt en massa andra moment som skulle göras? Förstå att det är krångligt att vara hund? Lydnadsklass III heter det visst, och jag gjorde ganska bra ifrån mig, ibland.
På tisdagen åkte vi till samma klubb där vi var i lördags, och då hade hon fått för sig att vi skulle träna på stegen. Vaddå träna? Jag är jätteduktig på den, men mattetanten är lite långsam, precis som vanligt. Dessutom förstår jag inte alls varför hon pekar på nedersta stegpinnen varje gång? Det är ju jättenära till marken så det är mycket enklare att hoppa.
Sen åkte vi till gymmet, där storasyrran brukar simma eller vad det är hon gör. Men nu fick syrran sitta kvar i bilen och jag gå med in. Där träffade vi simfröken L som började klämma och känna på mig. Naturligtvis tyckte hon att jag var i jättefin form! Och söt! Möjligen var jag lite för dåligt musklad i ryggen påstod hon… Bah!
Igår blev det ingen träning alls, konstigt nog. Vilodag kallas det visst? Men idag… då började det. Konditionsträningen! Hon har tydligen lite olika idéer. Bland annat har det varit prat om att cykla, men hallå … jag har ingen cykel. Mattetanten med klumpfoten har tydligen en, men den har hon inte använt på 19 år säger hon så om hon ska testa den vill inte jag vara i närheten när hon välter.
Ikväll, efter promenaden, tog hon med sig en påse med tio tennisbollar ut och la i en hög på gräsmattan, sen gick vi ut på åkern en bit och jag fick springa och hämta den ena efter den andra. För varje gång gick hon längre och längre bort så till sist fick jag springa jättelångt för varje boll. Det roliga var att jag överlistade henne. En av bollarna var nämligen utrustad med pip och den plockade jag naturligtvis ut blixtfort! Tydligen har hon tänkt sig att vi ska göra samma sak i skogen, i den mjuka mossan, och det kan ju faktiskt bli kul. Kanske.
Over and out för idag. Vi får se när jag kommer åt tangentbordet nästa gång.
Lev väl!
…blir man efter två dagars brukstävlande!
Då ska man veta att han strax innan låg på ett fullkomligt halsbrytande sätt, på rygg på två kuddar som till stor del stack ut utanför soffans kant. Och på kuddarna låg naturligtvis hans bedårande lilla huvud. Jag möblerade om honom lite, och fick bara ett blängande som reaktion. 🙂
Matten är väl inte heller jättepigg efter två tävlingsdagar + ett pass hos naprapaten, så det blir nog natta tidigt i kväll.
Då har vi tävlat igen, för andra dagen i rad. Igår eftermiddag blev jag inringd som reserv till Marks BK och jag var inte nödbedd.
Sovmorgon i brukssammanhang med samling 09.15 men jag var på plats i god tid. Spårterrängen såg lovande ut, och spårläggaren bedyrade att det var ett jättefint spår, och jag kan bara instämma! Jämfört med gårdagens så var det ”a walk in the park”, och en bit gick vi ca två meter från en sjö! Kanske inte så kul för den som har en badglad hund, men för Karlsson var det inga större problem.
Det började dock med ett något förvirrat upptag, med kisspaus (för terriern) och nospaus (för terriern), men sen knallade han iväg åt rätt håll. Strax utanför rutan uppstod ytterligare förvirring när han fick luftvittring på någon form av vilt (ekorre?) och fullständigt glömde vad han höll på med?! Jag lyckades dock få honom på bättre tankar men innan han var helt med på noterna igen tror jag att vi hade missat en pinne. Hur som helst så knatade vi runt spåret på 22 minuter men tappade tyvärr ytterligare en pinne på vägen. 5 pinnar + slut… då behöver man ett väldigt bra uppletande för att fixa uppflyttning.
Till klubben för att köra lydnad, och idag lyfte han sig i skägget och fick ihop 34,25 poäng mer än igår!
Fritt följ: 8,5/7,5 ”vp, efter i start, luft, tappa i vinkel, dk”
Inkallning med ställande: 9,5/9,5 (!) ”några steg, bra tempo”
Framåtsändande: 8,5/7 ”stannar kliar, snett, nosar, ur momentet vid transporten”
(Idag valde han att gå mellan de två ”högraste” i gruppen på första sträckan, och efter inkallningen på andra sträckan, när vi bara hade några meter kvar till momentet var slut högg tydligen lopporna ojämnt i skägget för då var han tvungen att stanna och klia sig! Den domaren som gav 8,5 förklarade efteråt att resten varit så snyggt så han ville inte dra mer, och det tackar vi för. 🙂 )
Kryp: 6,5/6,5 ”dk flera, för övrigt bra”
(Idag krävdes det ”bara” två extra kommandon för att få igång honom, och sen kröp han fint, men extra kommandon kostar.)
Skall: 9,5 ”litet uppehåll”
Tungapport: 7 ”tappar, tveksamt tagande”
(En sekund innan tävlingsledare sa ”ta föremål” bestämde terriern sig för att slänga iväg apporten över vänster axel! Alltid ska det vara nå’t…)
Hopp över hinder: 10/10
Platsliggande med skott: 10/10
Totalt fick vi ihop 237 poäng på lydnaden vilket ju var ett rejält lyft jämfört med igår, och redan då var det OK.
Slutligen var det dags för uppletande, och då var bensinen slut i den lille terriern. Han bjöd på en ganska trist uppvisning men fick tag på två föremål i alla fall vilket gav betyg fem och då förstod jag att chansen till uppflyttning definitivt var borta.Uppletandet gick i en gammal grusgrop, full med små tallar, och solen brände på ganska bra. En typ av terräng han inte är van vid, men det skyller jag inte på, utan snarare så var det brist på ork.
Summering
Slutsumman för dagen blev 471,5 totalt. 8,5 p från uppflyttningsgränsen, men vi hade behövt en pinne till i spåret och antingen ett bättre spårupptag eller ett bättre uppletande för i specialdelen saknades 21,5 poäng. (Ja, det är komplicerade, och inte helt logiska, uträkningar som gäller.) En tredjeplacering och en liten buckla blev det också.
Nåja, vi har ytterligare ett ”godkänd” att lägga till samlingarna och det är ju ett fall framåt jämfört med ”ej godkänd”. Dessutom ett resultat som vi kan redovisa i kampen om Årets Bruksbordertiteln i början av nästa år. 😆
Här kommer några bilder från dagens spektakel. Foto: Bosse Sundqvist
Idag var det så dags för årsdebut i högre spår. Vi var första reserv på Elfsborgs BK och i onsdags fick jag det magiska telefonsamtalet.
Min stora fasa var att vi skulle få samma spår som förra året. Ett riktigt eländigt och risigt spår, och då kom vi ändå inte särskilt långt. Spårläggarens kommentar då var; ”då kom du aldrig in i det riktigt risiga”… Nåja, hur stora var oddsen bland åtta spår? Jag ville minnas att jag hade startnummer två förra året och nu fick jag nummer fem så jag kände mig ganska lugn.
Dagen började därefter med platsliggning och lydnad. Tack och lov fick de ligga plats i solen där frosten hunnit lämna gräsmattan. Hunden jämte Karlsson, en rottistik, gick upp och promenerade iväg, men mitt lilla träsktroll låg kvar och vi fick 10 i betyg.
Jag lyckades ragga upp ”farbror” Bernt som filmare, så äntligen fick jag lite glädje och nytta av videokameran. Här kommer därför momenten med tillhörande kommentarer och betyg.
Fritt följ: betyg 8/8 ”dk, vp, ls, släpar”
Innan vi skulle in låste han fullständigt på några hundar och förare bakom oss, på vägen/parkeringen. Inte alls likt honom och jag blev ganska stressad. Med tanke på detta är jag mer än nöjd.
Inkallning med ställande: betyg 8,5/9,5 ”steg”
Hm… ganska många ”steg” så 9,5 var nog snällt? Dock det bästa ställandet han gjort på tävling.
Framåtsändande: betyg 8/7,5 ”ngt snett, dk”
Inte mycket att säga om, han gick inte rakt genom gruppen i första skicket utan mellan de två ”vänstraste” människorna.
Kryp: betyg 0/0 ”flera krypkommandon, stannar, skall”
Ja, vad säger man? Det ÄR vår käpphäst. Efter en meter svimmar han och jag får ta i rejält för att få honom att fortsätta. Jag är dock nöjd med att jag verkligen fullföljde, och efter halten fanns det inget att anmärka på. Han KAN ju, men varför inte på tävling? Och som extra effekt, för att vara riktigt säker på att få en nolla, la han till ett skall i uppsättandet också.
Skall: betyg 6/6 ”efterskall”
0,5 sekund innan momentet var slut var han bara tvungen att skälla en gång till! Den ena domaren svor högt, för annars hade det blivit en 10:a sa hon…
Tungapport: betyg 8,5/9 ”dk”
Av någon anledning startade han inte på första kommandot så det fick bli ett extra. Annars inte mycket att anmärka på.
Hopp över hinder: betyg 8/9 ”dk”
Inte heller här kom han iväg vid första kommandot? Vet inte varför ena domaren dragit två poäng, för förutom dk (-1 p) så hittar jag inget fel, och det står inget annat i protokollet.
När detta var över vågade jag inte hoppas på uppflyttningspoäng, men se; det gick ihop sig. 202,75 hade vi fått ihop och 196 räcker för uppflyttning i lydnadsdelen. Sen är det ju en hel del mer som ska klaffa förstås, och det gjorde det inte.
När det var dags för spår visade det sig att jag fått samma spår som förra året. HUR kan man ha så’n otur? Upptaget blev en lagom förvirrad historia med bakspår, men till sist kom han iväg åt rätt håll. Sen hittade vi en pinne, stort ”glapp”, och fyra pinnar till. Terrängen var überdjävlig med ris, jättetäta granar, uppför och nedför på stenar, rötter och stubbar. Den största överraskningen är väl egentligen att jag sitter här med hela ben. Det var så illa att jag på fullt allvar funderade på hur ambulanspersonalen skulle få ut mig ur skogen? Vid ett tillfälle ramlade jag handlöst baklänges (!) och jag trampade snett tre-fyra gånger och var väldigt nära några rejäla stukningar. När terrängen äntligen blev lite bättre tappade han spåret och drog iväg mig på en bra extrarunda, upp i den eländiga terrängen igen. Klockan gick och till sist var tiden ute med god marginal utan att vi hade hittat pinne sju och åtta (slutet). Vi var dock väldigt, väldigt nära visade det sig efter analys med spårläggaren. Men … klockan hade ju gått för långt och för länge så det hade inte gjort någon skillnad i det stora hela.
Nåja, ytterligare en bruten och därmed ”ej godkänd” högretävling till samlingarna. Jag är dock inte ensam. Vi var flera stycken där idag som gjort fem-sex starter (och kanske mer) utan att lyckas med alla delar och få till en uppflyttning. Högre klass ÄR ett nålsöga som är oerhört svårt att komma igenom, tyvärr.
Hur som helst har han jobbat bra hela dagen och bara att släpa mig runt det spåret och hitta fem pinnar får väl anses vara en bedrift.
Och nu sussar han iaf gott på sin prinsenpåärtenbädd! 🙂
För mig är det väl bara att bryta ihop och komma igen, och som summering av dagen är jag mer glad över att jag inte har några brutna ben än vad jag är ledsen över den uteblivna uppflyttningen… Vi fick även många fina och värmande kommentarer av både domare och medtävlande, och det gör gott!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är synd att det inte finns kvällstävlingar i spår!
Lille Lennart är ju lite morgontrött och kommer inte riktigt igång förrän vid 11-tiden om han själv får välja. Men det får han ju inte på tävlingsdagarna.
Ikväll fick han ett spår, som vi just kommit tillbaks ifrån, och han var riktigt, riktigt duktig och, framför allt, snabb. Hej vad det gick! Med det tempot på tävling skulle det inte vara några problem att komma runt på tid. Det var ett lite trixigt spår, med lite extra motivationsprylar. Som första föremål efter upptaget låg en latexpipmedsvans, och första pinnen var fastbunden så att han fick kampa och dra rejält. Motivationen att komma iväg efter pinnarna blir bättre och bättre för varje gång, och tempot generellt blir också bättre. Idag var det inte tal om att stå och drömma och knapra bark från träden efter apporterna. Och när jag tänker efter har han nog inte gjort det en enda gång i år? *ritar ett kors i taket* En och annan har- och rådjursplutt slank väl ner i farten, men det minskar det också …
Kvällens roligaste var när jag lagt en apport i bortre kanten på en ganska tät grangren som fallit ner i vinter. Den var inte särskilt stor, men som sagt – tät! Jag hade gått rakt över och han markerade pinnen ett par meter innan grenen. Att gå över eller runt (50 cm till höger) föll honom liksom aldrig in. Han skulle IGENOM! Är man avlad för grytjakt kanske det faller sig mer naturligt? Nåja, till sist lyckades han pressa sig igenom, få tag på pinnen, och backa ut igen. Han såg ut som en hyfsat välplundrad julgran, dvs halva Lennart var täckt med barr, men pinnen hade han! Och jag tror nog att den ”kampen” tände honom ytterligare lite. 😆
Vi avslutade kvällsföreställningen med ett litet uppletande med synretning, och det skötte han jättefint.
Igår kväll blev det först ett uppletande på åkern hemma, med pytteföremål, och därefter ett pass på klubben. Inget direkt revolutionerande inträffade väl, utan han skötte sig ungefär (lika bra) som vanligt. 😉
I morgon blir det i alla fall vilodag, vare sig han vill eller inte.
Från Kindslägret 2009. Foto: Martin Andersson
Igår kväll blev det träning på Elfsborgs BK. Han skötte sig fint på det stora hela, och vi fick till några riktigt fina inkallningar med ställande. Det finns hopp! Och på tal om hopp så var det inga som helst problem med 50 cm-hindret igår. Skönt!
Men – vittringsapporteringen… Här har jag ju verkligen bemödat mig om att ”go by the book” och inte ha bråttom. Det gick åt skogen. Igen.
Har ju tränat detta moment hemma, ensam, och själv lagt ut pinnarna. En gång använde jag husse som tävlingsledare, och då gick det fel. Backade och fortsatte lägga ut själv och oftast har han plockat rätt pinne i första försöket och det har känts som om han verkligen förstått vad det går ut på.
Igår kändes det som om det var dags att prova med ”tävlingsledare” igen. Och det gick åt skogen… Han markerade rätt pinne, och grep en annan. Två gånger. I tredje försöket blev det rätt.
Efter analys av ”tävlingsledaren”, som är en mycket duktig lydnadsmänniska kom vi fram till *trumvirvel* att jag gått för fort fram?! Det har väl aaaldrig hänt förr? 😉 Jag blir sååå trött på mig själv! Varför kan jag aldrig ta det lugnt vid inlärning? Och då har jag ändå gått betydligt mer varsamt fram med det här momentet än med de flesta andra. Nåja, nu får vi se till att engagera ”tävlingsledare” oftare, och att då inte köra tävlingsmässigt utan att öka upp avstånd och svårighetsgrad efterhand, trots att det är en annan människa inblandad.
Idag är det gråmulet väder, det var minusgrader när jag klev upp, och det har kommit några snöflingor! Dessutom sitter min frisör fast i Thailand och vet inte när han kan komma med ett flyg hem. Jag skulle klippa mig på fredag, och det ÄR verkligen dags… Kanske får leta upp någon annan? Eller låta håret växa?
…suger sig Karlsson (Öresunds Onyx) fast i Borderterrierbladet. Jag tror knappt det utkommit ett nummer under hans livstid utan att han på något sätt varit med, i text eller bild. Det började med att han vann valpklass 4-6 månader på sin första Årets Border, och sen har det rullat på. Vi kan ha missat något nummer, men…
Hur som helst, idag kom tidningen och jag hade ingen som helst förväntan på att han skulle vara med, men det var han. På två ställen. Dessutom var jag med?! (Lägg märke till hur väl min skjorta matchar montern på My Dog. 😆 )
Förutom bilden från montern så var han även med i resultatlistan för Årets Bruksborder, men den här gången bara på en tredjeplats, tyvärr. Man ska ju ha två resultat egentligen. Vi hade bara ett och kom ändå på en tredjeplats. Det säger kanske mer om den mördande konkurrensen än om hur duktig (eller oduktig) Karlsson är. Det som retar mig är att det hade räckt med ett godkänt resultat till i högre klass under förra året, så hade vi tagit hem titeln igen, och på två av tävlingarna var det sååå snubblande nära. Nåja, i år ska vi fixa det, och då nöjer vi oss inte med godkända resultat – hoppas jag…
Igår kväll såg jag Slumdog Millionaire. Ja jag vet, jag borde ha sett den för länge sedan, men bättre sent än aldrig.
Filmen var bra. En riktigt originell historia i en udda miljö. Men… så kommer vi till eftertexterna! Inget jag brukar lägga särskilt mycket möda på i vanliga fall, men nu blev jag sittande. Och det ångrar jag inte. En något oväntad och surrealistisk (och rolig) avslutning, milt uttryckt.
Har ni inte sett filmen? Se den.
Har ni inte sett eftertexterna? Sitt kvar… 😉
Jag har ju en filmprenumeration hos Lovefilm, och råkade nu se att Ombytta roller släpps på dvd om en månad. Ombytta roller som gick som TV-serie i slutet av sjuttiotalet och början av 80-talet. Jag älskade den! Brukar sällan se tv-serier och filmer två gånger, men här är det helt klart värt ett försök. Undrar om den fortfarande är lika bra?
Kvällen igår ägnades åt en något förvirrad träff med nya träningsgruppen. Till viss del berodde nog förvirringen på att större delen av gänget skulle på möte efter en timme, hoppas jag. Hur som helst fick jag köra några framåtsändanden med hel grupp. Det gick sådär. Kvällen höjdpunkt var dock när Karlsson fick till sitt livs bästa inkallning med ställande. Några vittnen fanns inte vid det laget, men min bedömning är att det var värt åtminstone en nia?! Dessutom glimmade det till i mattes hjärna och jag gjorde inget mer försök med just det momentet. Ska bli spännande att se hur det ser ut ikväll?
Note to self; svara aldrig i telefonen en fredag- eller lördagkväll om jag inte känner igen numret!
Vid 20.30 ringde det på hemtelefonen, och jag svarade. Skulle jag aldrig ha gjort! I andra änden befann sig en kompis från Kinds BK som pga av ett missförstånd stod utan testledare till ett MH på lördagen… Det krävdes en hel del övertalning, och ”muta” i form av att tre av hundarna var borderterriers. Till sist sa jag ja, fast hela min kropp och hjärna skrek NEJ! Jag hade ju massor av andra planer för vad som skulle göras på lördagen.
Fram fort som ögat med pärmen som innehåller anvisningarna och körde en snabbrepetition av sekunder och meter, och sen var det till att gå och lägga sig. Typ. Skulle ju helt plötsligt upp tidigare än en jobbardag… Men jag kunde lika gärna ha varit uppe för sov var det sista jag gjorde i sängen. Jag lyckades skruva upp mig till oanade stressnivåer och låg och morrade förbannelser över mig själv (som inte kunde säga nej), den stackars människan som ringt mig (som jag naturligtvis förstod inte gjort det av illvilja utan för att hon var desperat), över sovrummet som höll en temperatur på ca 100° (kändes det som). Ja en och annan isländsk vulkan fick sig säkert en svordom också, samt några andra naturkatastrofer som jag inte ens vet var eller om de har inträffat. Den största orsaken till ilskan och frustrationen var dock … att jag inte kunde sova. Ska man vara testledare bör man vara hyfsat skärpt, och inte som ett vandrande lik. Till sist var klockan 02 ungefär, och någon gång efter det somnade jag. Och skulle upp igen 05.15…
Nåja, upp och iväg kom jag. Och jag överlevde hela dagen i de iskalla vindarna. Tack och lov är banan på Kinds BK väldigt ”bekväm” (lättgådd och effektiv) jämfört med banan vi har i Borås, men dagen blev lång ändå.
Överraskande nog höll jag mig vaken till framåt 22 på kvällen, men sen var det stopp. Husse lovade att försöka fixa sovmorgon åt mig, och för en gång skull lyckades det. Jag sov till 07.30 när klockan ringde! Vet inte när jag sov närmare tio timmar senast? Men skönt var det, och välbehövligt!
Idag har tiden ägnats åt mina egna hundar. I morse åkte jag iväg till en kompis som bor i skogen på andra sidan stan. Hon ville ha lite tips och råd beträffandet spårandet med sin ena hund, och det kunde hon väl få. I utbyte fick hon lägga ett spår, modell lite längre, åt Karlsson. Under tiden spåret låg till sig vallade vi en ruta åt Karlsson och så körde vi ett uppletande med sex föremål. Han skötte sig helt OK, och fick in alla sex föremålen även om det krävdes lite hjälp med det sista som låg i lä för vinden. Han jobbade på fint hela tiden.
Spåret var nog ca 800 meter och hade legat i ca två timmar. Skogen var av en sort som vi tyvärr sällan spårar i; lövskog! Eller blandskog egentligen, men det var nog ca 80% lövträd, huvudsakligen ekar att döma av de nedfallna löven på marken. Det var inte helt enkelt men han löste det bra tycker jag.
Sen var det bara att åka hem och byta hund, för då var det Izas tur att simma… Lite rens hemma sen, och lite matlagning, och så var den här helgen över.
(Kameran var med idag, men den låg så bra i bilen, tyckte jag uppenbarligen. För några bilder blev det inte tagna. Bjuder på en gammal uppletandebild istället.)
vallterrier.com 