Nu är vi redo för advent! Ljusstakarna är på plats, diverse andra lysande attiraljer är där de ska vara. När det gäller tomtarna så blir det färre och färre för varje år. Nu är det (nästan) bara Nittsjö-tomtar som kvalar in men de får å andra sidan komma ut ur garderoben redan nu. Började tydligen samla på Nittsjö-tomtar förra året förresten. Hade några sedan långt tillbaks, ärvde några av mamma och i somras (!) blev det några till när vi besökte fabriksbutiken utanför Rättvik. Så kan det gå när man minst anar det. 🙂
Den observante och analytiskt lagda kan som vanligt fundera på varför jag undviker tomtar som erbjuder ögonkontakt? Detta gäller dock inte Nittsjö-tomtarna. Kommer man från Rättvik så känns man liksom … trygg. 😉
Nu har jag tre veckor på mig att våndas över om jag ska våga vägra gran? Detta har ältats i ett antal år nu och hittills har jag inte vågat vägra. Med tanke på den svindyra, lokaltillverkade julgransfoten jag tvingades köpa förra året på grund av att den inköpta granen hade för ”fet” stam för den befintliga foten så är det väl tveksamt om jag kommer våga vägra i år heller? Tre veckor…
Nu ska vi bara överleva jul och nyår sen kan vi byta julpyntet mot tulpaner och ivrigt vänta på våren. 🙂
Nåja, om vi ska vara ärliga så fick Iza en något undanskymd placering på omslaget – infälld, uppe i ena hörnet. Inne i tidningen fick hon dock en helsida och ett par mindre framträdanden på temasidorna om ”den äldre hunden” som Jenny Wibäck har skrivit. Kan man inte bli berömd och hamna i Brukshunden under sin livstid så kan man tydligen (som många stora konstnärer) bli berömd när man inte finns längre. Det värmer dock mattehjärtat ändå. 🙂
Som avslutning på tema-sidorna finns en dikt bredvid bilden på Iza. Det är inte jag som har skrivit den och jag har ingen aning om vem som gjort det men … det mesta stämmer så klockrent på Iza. Tårarna bara rinner när jag läser raderna…
Eftersom texten nog är svår att läsa citerar jag den, under bilden.
”JAG ÄR INTE RIKTIGT SOM FÖRR Jag är inte riktigt som förr men vill vara med ändå Letar gärna saker eller godis, även om nosen är lite grå Ibland känner jag mig stel och behöver lite extra tid Men din sida är en plats jag alltid vill vara vid Precis som alla hundar vill jag ibland få känna mig som en valp Få busa, lära nytt och använda det som finns under min skalp Ibland skäller jag i onödan, men det är inte för att vara dum Försämrad hörsel kan göra det lite svårt att uppfatta tid och rum Lederna värker men det kan lindras av en mjuk och varsam hand Klappa mig därför ofta, klia mig på ryggen och massera litegrand Eftersom jag inte alltid kan berätta när något är fel Så ta mig regelbundet till doktorn och kolla så att jag är hel Jag är inte riktig som förr, men jag lever här och nu Jag vill helst ha det som vanligt – äventyr tillsammans – jag och du Den äldre hunden”
Förra gången jag var schäferlös (för 14 år sedan) och bakade mina skurna pepparkakor drabbades jag av pepparkaksarmbåge. Som tennisarmbåge fast tvärt om, typ. Nu har vi kört en repris på det så vi får se hur armbågen mår i morgon. Antar att schäferägandet har gett en hyfsat vältränad högerarm som mattas snabbt när schäfern inte längre finns.
Idag har jag även fått hjälp att (förhoppningsvis) rätta till inställningarna i finkameran efter utlåningen i september. Vi har inte riktigt kommit överens sedan dess, jag och kameran. Färgerna i bilderna har varit på tok för ”ilskna” för min smak. (Proffs-)fotografen jag fick hjälp av idag hittade ett par inställningar som jag inte ens visste fanns men som nu är mer rätt inställda. Lusten att fota har, pga detta, varit rätt låg under hösten men idag (innan jag fick hjälp med kameran) tog jag fram kameran och körde lite testbilder. Efter lite photoshoppande är de väl åtminstone acceptabla. Det ska bli intressant att se hur det ter sig nästa gång?
Vi provkörde också bollkastaren jag köpte i slutet av sommaren. Total förvirring rådde innan matte fick ordning på den så att bollen hamnade där både jag och terriern trodde. Vi ägnade en stund åt att tappa bort den lilla camouflagefärgade gappay-bollen också. Att jag aldrig lär mig? Men innan vi var klara var även den återfunnen. 🙂
Igår lyste flitens lampa på hemmaplan. Det började med fönstertvätt och när jag ändå hade ”flow” fortsatte jag med diverse andra projekt som stått på den mentala att göra-listan en längre tid. Jag undrar lite stillsamt var all energi kommer ifrån men vågar inte låta bli att ta vara på den. Det kan ta slut fortare än man anar. 😉
Karlsson var väl måttligt imponerad av mina sysslor. När jag flyttade soffan där han låg, för att komma åt att tvätta fönstret, öppnade han en ögat. Sen slöt han det igen.
Senare fick han gå promenad med husse så det löste sig hyfsat till sist, även för hans del.
Idag blev det favorit i repris:
Söndag
Sol
Sökträning
Snöfritt (åtminstone där vi var)
Plusgraderna lyste med sin frånvaro idag men det kompenserades av den molnfria, klarblå himmeln. Vad kan man mer begära i november?
View from a figurantlega. 🙂
Idag var rutan inte lika lättsprungen som förra gången så det blev lite jobbigare för kortbeningen och inte alls lika bra flyt i mitt stigarbete. Ganska mycket täta hallonsnår (utan hallon) som han faktiskt trasslade sig igenom hyfsat rakt, lite mer kuperat och allmänt mer svårframkomligt. Inga protester eller ledsamheter när jag tog in och skickade om dock. Minimalt med ”tafsande” på figgarna och bra skall. Nära-figgar på både ut- och ingång som han tog fint. Dock hade vi motvind, om än svag, i rutan idag igen så det blev tyvärr en del bakåtslag ”i vind”. Jag har även insett att jag varit rätt kass på att berömma. Både när han är på väg ut och när han markerar. Idag skärpte jag till mig och han vände inte, vilket jag nog varit lite rädd för. Han jobbade på fint ändå och förstod väl förhoppningsvis att han var duktig. 🙂
När vi kom hem lyckades jag slarva bort hus-/bilnycklar på sju meter mellan bilen och huset?! Hur lyckas man med sådant? Jag letade i alla fickor – igen och igen och igen. Inga nycklar… Till sist hittade jag dem – i en ficka jag inte ens visste att jag hade. När jag sen räknade, bara på skoj, hur många tänkbara fickor det fanns så slutade det med … 18. Arton tänkbara fickor! Plus de två otänkbara. (Den där nycklarna låg har ju en bror, på andra sidan.) Inte underligt att saker försvinner ibland. 🙂
Efter hemkomsten har jag fortsatt med mitt effektiva liv vilket idag resulterade i diverse förberedelser inför ”julklappsracet” som i år går av stapeln här, om två veckor. Vi kan väl säga så mycket som att det innebar en del bakning. 🙂 Det är nog nytt tidighetsrekord för saffran och pepparkaksdeg. I övrigt håller jag mig helt till traditionen; inga ljusstakar eller annat pynt förrän nästa helg. Men då går vi all in med adventspyntet, och glöggen.
Glöggen i snyggaste flaskan ever förresten. Dalamotiv och mitt turnummer – kan det bli bättre? Inköpt för ca en månad sedan men alltså inte öppnad än. I princip struntar jag nog i hur den smakar – det räcker att titta på den. 🙂
Har ni märkt en sak? Bloggen har ryckt upp sig! Jag tror vi kan vara på väg mot någon sorts årsbästa den här månaden med ett snitt på ett inlägg varannan dag, hittills. Men det är ju åtta dagar kvar… 🙂 Det är ju den här sortens uppdateringar, vardagliga, utan att det ”hänt” något särskilt som jag egentligen saknat att göra men inte heller haft inspirationen till och så har det hamnat på fejjan istället. Nu blir det en del dubbleringar, men det får man stå ut med om man läser på båda ställena.
På förmiddagen, när jag satt och jobbade, flög den lilla jakthunden helt plötsligt upp ur sin bädd och fattade posto i den platsbyggda hyllan vid murstocken. Han snusade, lyssnade, gjorde ansatser till att gräva (i laminatgolvet!) och var mycket intresserad. Just där är det väl tätat med lister o dyl så att vaddetnuvar skulle krypa fram just där kändes inte särskilt troligt. Och en husmus i murstocken?! Tja, konstigare saker har väl hänt?
Efter en stund övergick han till liggande (tyst) bevakning…
…och efter ytterligare en stund beslutade han sig för sovande bevakning. Eller också var det bara en skenmanöver för att lura husmusen?
Någon husmus dök dock inte upp så vi gick ut i skogen och käkade bark istället. Om den hunden skulle tvingas leva ensam i skogen skulle han inte behöva vara hungrig i alla fall. Gräs, ormbunkar, gräsätarbajs (älg, rådjur, hare, häst…), kattbajs och … bark?! Men det måste vara bark från gammelgranar med mycket mossa på. Näringsinnehållet i den dieten kan vara av något tveksam kvalitet för ett rovdjur, men tomt i magen skulle det i alla fall inte bli.
Sen ägnade vi en stund åt att tappa bort bästa, camouflagefärgade gappaybollen. När jag kastar åt ett håll, terriern springer åt ett annat och vi med gemensamma krafter leter åt ett tredje så tar det en stund. Men vi letade säkert i 10 minuter utan att han gav upp.
Det var jag som tröttnade till sist, och på vägen därifrån hittade jag bollen, på ett fjärde ställe.
Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med, och vad jag tror om min egen kastförmåga – även om det var snöre på bollen? Funderar på att köra med den knallrosa (nästan självlysande) bollen, med knallrosa snöre, resten av hösten/vintern?
Att Karlssons morgontrötthet blommat ut sedan han blev ensamhund har jag väl avhandlat förut tror jag. Men den slår nya rekord då och då. I morse var ett sådant tillfälle…
För första gången på två veckor skulle han iväg till dagmatte/svärmor men eftersom husse, som normalt kör dit honom, var ute och tog hand om årets första snö invaggades han i en falsk trygghet och trodde att han skulle få sussa vidare efter morgonkiss och frukost. När det var dags att åka låg han i hallen. Jag satte på honom halsband och koppel men han låg lugnt kvar med en mycket oförstående min.
Genom ett löfte om godis fick jag honom på benen men så snart han tilldelats mutan … gick han och la sig igen. Han tänkte minsann inte åka någonstans!
Hur det var fick jag upp honom igen och ut genom dörren. När vi kom ut på trappan var det tvärnit igen. Kallt, blött, snö. Nä … han tänkte minsann inte gå någonstans! Normalt bryr han sig ju inte om väder, men före 07 är det tydligen andra regler som gäller.
Efter viss övertalning befann vi oss vid bilen och där hoppade han in frivillig. Varmt, mjukt och gott då går det an.
Väl framme hos svärmor hade han gömt sig längst in i buren. (Jodå, den är så stor att han kan gömma sig, tror han.) Han tänkte minsann inte hoppa någonstans!
När vi kom in till svärmor blev han så nöjd när hon lovade att de skulle sova en stund till. 🙂
På eftermiddag/kväll är det betydligt mer fart, fram till ca 21 sen stensover han igen.
Den här dygnsrytmen har säkert haft sitt pris även i tävlingskarriären. Även om han rycker upp sig när det är tävling på gång så går det inte att komma ifrån att många av hans bästa lydnadstävlingar varit kvällstävlingar. Startnummer 1 på en spårtävling med samling 07.00 var väl inte optimalt…
Men jag undrar ju lite stillsamt vad som händer den dagen han får en morgonpigg lillebror, som bjuder konkurrens om frukosten? Om han fick bestämma skulle det nog bli en bt till för den här morgontröttheten verkar vara rastypisk. 🙂
Att jag inte gillar vintern kommer väl inte som en överraskning för någon som hängt med här ett tag. Karlsson är inte heller särskilt imponerad utan tycker mest att det är onödigt kallt om tassarna. Idag var det dock en vinterdag helt i vår smak. Mer vitt än så här behövs inte men ska man tro väderleksprognoserna så blir det ändring på det redan i natt. 😦
Under hyfsade förhållanden, och med stillastående djur, tar ju faktiskt Fånen ganska ok bilder. Att släpa med finkameran på långrunda lär nog aldrig ske, om jag inte skaffar mig en sherpa förstås. Det bästa är dock att Karlsson inte alls blir lika sur som när ha tvingas posera framför finkameran. Fast lite sur blir han ändå, ibland.
F ö kan man ju betänka det här rådet jag hittade någonstans på nätet förra veckan:
”Ljussättningen är a och o vid smartmobilsfotografering. Om du har möjlighet är det bättre att fotografera utomhus i dagsljus än inomhus på kvällen.”
Men … surprise? DET hade jag nog inte kunnat räkna ut själv. 😉 Det var väl tur att varken Karlsson eller frosten befann sig inomhus, på kvällen. 😉
Idag har min jobbdator varit på rehab och jag har jobbat hemma (med jobbsaker) på min privata dator. Det var en befrielse att som omväxling slippa mail, skype och allt annat som ”stör”. Produktiviteten har varit hög. Det kan dock bli intressant att vittja inboxen i morgon…
Den sköna känslan efter söndagens sök förbyttes framåt kvällen mot oro. Det lilla djuret gjorde ju inte så mycket väsen av sig på eftermiddagen men det brukar han inte göra efter sökträningarna. Han vet nämligen hur man återhämtar sig och receptet är – vila. När han missade att påtala att det var dags för kvällsmat tänkte jag inte så mycket på det men sen, när han inte kunde/ville hoppa upp i mitt knä när jag satt framför TV:n, började jag bli orolig. Det är ett språng han normalt tar från stillastående, med god marginal. När han väl kommit upp ville han inte hoppa ner, trots att avståndet från fotpallen är lågt? Dessutom såg han allmänt olycklig ut. Jag började misstänka ”fis på tvären” (magknip). Det är länge sedan han drabbades av det nu, säkert ett par år, så jag hade nästan glömt hur det var.
Jag gick igenom programmet som brukar fixa det problemet; promenad, fysisk aktivitet, bajsa, skall… men inget hjälpte. Jag tog även tempen men den låg på sina normala 38,1. Känslan var fortfarande att det var något med magen, eller ryggen? Eller en sträckning efter sökträningen som inte visade sig förrän efter en stunds vila men det kändes inte troligt eftersom han inte haltade.
Jag bet ihop (inte bara mentalt utan även bokstavligen att döma av hur käkarna kändes igår morse) och gick och la mig med en förhoppning om att han skulle vara ok på morgonen. Det var han inte. Inte direkt sämre, men inte bättre heller.
Eftersom jag, av olika anledningar, tappat förtroende för djursjukhuset här i stan bestämde jag mig för att försöka få en tid på Västra Djursjukhuset i Göteborg. Kl 07.00 *pip* hängde jag på luren och fick välja mellan två tider, beroende på hur snabbt jag trodde jag kunde vara där. Jag tog den senare eftersom morgontrafiken i Göteborg känns aningen opålitlig. Det flöt dock på bra och jag var framme nästan en timme för tidigt. När jag rastade av honom verkade han rätt pigg och ok och jag trodde att han återigen tillfrisknat mirakulöst under bilresan, som senast vi drog akut till Gbg… Men ny plats med nya dofter och intryck kan ju få vem som helst att piggna till en smula, antar jag?
Veterinären kände, klämde, tryckte, sträckte, fixade och donade och … hittade ingenting? Det lilla djuret uthärdade stoiskt alltihop utan någon reaktion. Vi fick order om att åka hem och avvakta för att se hur det utvecklades.
När vi kom hem var han ungefär lika låg – igen?! Vi gick ut på en kortare promenad och jag testade honom lite. Jag konstaterade att galopp inte var populärt. I lägen där han brukar ligga som en rem efter backen i full galopp travade han och såg allmänt lidande ut. När han fick välja gångart helt själv travade han fint, men att sträcka ut – nej. Jag provade även ett kortare kryp och han kröp, men med bakbenen under sig och inte utsträckta som han brukar.
Jag som brukar kunna hålla huvudet kallt och inte måla fan på väggen i onödan har lite svårt för det när det gäller djuren. Vid det här laget hade alla möjliga diagnoser snurrat runt i huvudet. När det var som värst så var det diskbråck, samt funderingar på om småhundar kan få L7S1? Det kändes helt klart som om det var något knas i ländryggen om det inte var magen som spökade. Eftermiddagen gick utan någon påtaglig förändring, mer än att han faktiskt hoppade upp i soffan själv och la sig att sova.
På kvällen vände det tvärt, utan att det hänt något särskilt. Helt plötsligt satt han på fotpallen och gjorde high five, i massor. Han hoppade upp och ner (och hit och dit) och sen tog han en boll och började rusa runt med?!
iPhonebild i befintligt ljus med terrier som har bråttom. .. Nåja, tempot framgår ju med all önskvärd tydlighet i alla fall.
Ingen kunde ha varit mer lättad än jag. Var det en ”fis på tvären” i alla fall? Troligen. Skillnaden var att det tog 24 timmar för den att släppa taget den här gången, mot tidigare ungefär 1 timme… Hoppas det dröjer länge till nästa liknande pärs.
Idag på lunchpromenaden var allt precis som vanligt (full galopp som en rem efter backen) och jag drog en lättnadens suck på allvar.
12 sekunder actionrulle!
Snälla lilla terrier, skräm inte matte från vettet fler gånger! Matte är inte säker på att hon klarar det?
Det enda positiva är att jag nu vet var jag ska vända mig nästa gång jag behöver veterinär (för något annat än vaccination eller akutvård på nattetid) för Västra var definitivt en positiv upplevelse. Jag hoppas dock att det dröjer till nästa veterinärbesök för den årliga vaccinationen lyckades vi fixa till igår också.
Så mycket bättre än så här blir det nog inte i november?
Söndag
Sol
Sökträning
Snöfritt
Sex grader (plus)
Stilla vind
Vad mer kan man begära? Jo, möjligen en duktig sökhund och till och med det fick jag. 🙂
Dagens ruta var ganska platt och lättsprungen, med en tydlig stig (väg) så att jag kunde koncentrera mig på hunden och sökarbetet istället för var jag skulle sätta fötterna för att inte välta eller drunkna (som det var senast). Välbehövlig kontrast! 🙂
Den lilla hunden skötte sig i stort sett fint. Kanske lite väl mycket dragning bakåt i rutan men det var inte så konstigt med tanke på att den lilla vind vi hade också drog bakåt i rutan. Vi började med en figge i varje hörn och sen körde vi ett antal tomslag innan han fick en närafigge som han tog på vägen ut, precis som det var tänkt. Efter ytterligare några tomskick (och närmare 200 meter ruta) blev det jackpot hos sista figgen!
En hel påse med pipleksaker (alla syns inte på bilden) som bara regnade ner över det lilla djuret! Lycka! Det är väl egentligen ett under att han inte briserade av beslutsångest? Vilken var bäst och vilken pep mest liksom? 🙂
Summering; ingen dämpning av tempo eller några stopp trots det stora antalet tomskick. Inga problem med ”flying”, inte ens när jag klantade till det (motoriken matte, MOTORIKEN!). Inget onödigt tafsande på figgarna heller, men då var å andra sidan inte favoritfiggen med idag. Det enda negativa var väl kanske ett lite mattare skall, med vissa avbrott, men det var inte konsekvent så än så länge drar jag inga stora växlar på det utan hoppas på slumpen. Helt klart var det i alla fall ”vägledande”. 🙂
Jag tror vi kan sova gott i natt, både jag och Karlsson. 🙂
Blev förresten påmind (via FB) om att det är 18 år sedan det stora snöstormen 1995. Själv tenderar jag i och för sig att säga att det var den 16:e november. Kan bero på att jag jobbade nattpasset på polisen och både det och snöfallet började ju faktiskt den 16:e även om de flesta inte förstod vidden av det förrän på morgonen den 17:e. En minnesvärd natt, och morgon… Då hade man inte kunnat köra sök, utan lavinhund. 😉
Den här hösten/vintern är tänkt att till stor del ägnas åt rens & röj. Förråd, garderober, lådor, skåp och allmänna ”högar”. För ett par veckor sedan var det stora garderoben som fick sig ett rens. Ikväll har jag städat lite i skafferiet och röjt i några gamla ”högar” och nu blev det ett digitalt rens, under rubriken ”blogroll”, här till höger. Det mesta försvann. 😦 Mina vänner och bekanta har till största delen lagt ner sina bloggar. Antingen är de inte uppdaterade på år och dag eller så finns de inte ens kvar. Då ryker man ur listan. Facebooks fel, antar jag?
Jag är som vanligt kärringen mot strömmen och skriver nu mitt fjärde inlägg på fem dagar. Det var länge sedan uppdateringsfrekvensen var så hög. 😉
Ett annat av vinterns projekt är att göra en nystart för hemsidan. Den har heller inte uppdaterats på år och dag. Skälet är till största delen byte av dator och därmed ett nytt operativsystem ”på köpet”. Detta var inte kompatibelt med min version av webbredigeringsprogram. Nästa gång får det bli någon form av ”webb-baserad” hemsida. Antingen den webb-hotellet bjuder på eller helt enkelt en WordPress-baserad? Eller också lägger jag ner den? Det som finns där skulle lika gärna kunna finnas här och skälet till att jag skapade den var mest för att få reell användning av kunskaperna jag skaffat mig på en kurs jag gått. Den som lever får se.
Nu är det iaf fredag kväll och en alldeles för kort helg ligger framför oss. Ska försöka göra det bästa av den.
Så här kul tycker Karlsson att det här rens- och röjprojektet är…
På lägerlotteriet i somras vann jag ett presentkort på hundmassage, som jag själv tiggt ihop från en kompis som masserar. Eftersom jag inte är hund, och dessutom får regelbunden massage på jobbet, tyckte jag det var lika bra att ge presentkortet till Karlsson och idag hade han tydligen bokat tid. Och krävde skjuts? Tycker kanske att han kunde ha meddelat det där med transporten lite tydligare än att skriva in ”17.30 machach” i kalendern? Vem kunde ana att han förväntade sig att jag skulle skjutsa honom dit? Och inte kan han stava heller!
Nåja, som den goda matte jag är ställde jag naturligtvis upp. Jag slipper ju skjutsa till fotbollsträningar iaf. 😉
Med skräckblandad förtjusning (jag vet hur det känns…) lät han V klämma sig fram från nos till svansspets, eller snarare från baklår till hjässa. Han kändes tydligen mjuk och fin överallt. Bra så! Eftersom han inte är 36 kilo schäfer (det kunde ju faktiskt ha varit en sådan som vunnit presentkortet) så har han tydligen en gång till att utnyttja. Det återstår att se när han bokar in den? Till våren kanske?
Jag tror trots allt att han föredrar detta om man ställer det i relation till andra aktiviteter som kan utövas av ”tant V”, dvs trimning och kloklippning, även om det var länge sedan hon hjälpte oss med det. 🙂
…när man funderar på hur man ska aktivera terriern utan att gå utanför dörren slumpar det sig så att husse tappar en pet-flaska på golvet. Problemet löst!
Pet-flaskeapportering!
I min enfald trodde jag att det mest var valpar som var roade av pet-flaskor men det funkar tydligen bra även på medelålders hundar av terriertyp. 🙂
Han började med att tala om för flaskan att den var dum. Sen talade han om för mig och husse att vi var dumma. Därefter jagade han in den i vardagsrummet så att matte fick apportera den tillbaks till köket. Där jagade han den mellan stol- och bordsben en stund och – sen tog han sig an problemet och modifierade flaskan vilket även inkluderade bortmontering av streck-kod. Funkade bra. 🙂 Ända tills den tog sin tillflykt under skänken så att matte åter fick göra en insats.
Igår var det dags för årets andra och sista klubbmästerskap, och årets första (och sista) brukstävling för vår del. Det är ju lite av ett socialt event (eller experiment). Det brukar vara en trevlig dag bland trevliga klubbkompisar. Något hopp om att bärga klubbmästartiteln hade jag inte, om inte de andra deltagarna skulle göra bort sig fullständigt, eller utebli. 😉
I lördags kväll vräkte regnet ner och det blåste nog mer stormvindar än när det var klass 2-varning för ett par veckor sedan. Peppen för tävling var väl cirka … minimal. När vi klev upp igår morse regnade det fortfarande men som genom ett mirakel slutade det regna ganska exakt när vi lämnade gårdsplanen?!
På KM kör alla appellspår. Resten körs enligt den klass man är i (minus skott på platsen) så det var alltså högre som gällde för vår del. Frånsett lägret i somras har vi inte tränat brukslydnadsmomenten med någon ordning alls i år. Framåtsändande t ex har vi definitivt inte kört sen lägret. Men när det är inofficiellt kan man ju unna sig att testa lite och den här gången bestod testen av att kolla hur han gick utan att han tränat, åtminstone inte på det vi skulle tävla i.
Vi kan väl säga som så att … det gick inte så bra. Men ändå ganska bra. Det beror på hur man ser det liksom. Att få ihop 160 lydnadspoäng med 1,5 nolla (krypet gav 5 från ena domaren och 0 från andra) när uppflyttningsgränsen ligger på 196 känns ju ändå rätt hyfsat när man inte har tränat flera av momenten på nästan fyra månader. Med träning kunde vi säkert ha skrapat ihop några poäng till men käpphästarna satt där de skulle. Eller snarare – där de brukar.
Spåret löste han ganska bra. Full pott på pinnarna men ett par andra tveksamheter, och en akut sattköttbulleihalsen-attack på andra sträckan (vilket ju inte domarna kunde veta, de såg bara en förvirrad och delvis stillastående hund), gjorde att betyget hamnade på 8,5.
Uppletandet gick i en för oss ny ruta, i en kohage, med ett hus i. Jag kallar det för jordkällare men Karlsson kallar det för hus och HUS brukar vi minsann inte ha i uppletanderutan, så det så! Dessutom bestod rutan i stort sett av en stor grop. Också en ny variant, men ganska intressant. Min lilla hund har ju en tendens att gärna springa samma väg ut som lönade sig sist. Här gav han sig dessutom hän åt gravitationskraften vilket innebar att oavsett hur jag flyttade mig på baslinjen och hur jag skickade så hamnade han längst nere i gropen på nästan varje skick. Han tog sig i och för sig upp på andra sidan och hittade två föremål men i övrigt hade han lite för mycket bestyr med att kolla av ”huset” och att … kissa. 🙄 Han hade dock bra drag under galoscherna både in och ut så det kan man i alla fall inte klaga på.
Lydnaden började med ett miserabelt fritt följ. Jag skulle bra gärna vilja veta vad som händer i hans hjärna så fort det är tävling? På inkallning med ställande såg jag att han stod upp när jag vände mig om men från 50 meters håll var det var svårt att avgöra om han flyttat sig. Det hade han, t o m över den magiska 3-metersgränsen. Synd det, för själva inkallningen, och framför allt ställandet, var snyggare än på länge. Jag kan inte påminna mig om att han någonsin har rest sig upp på tävling och än mindre flyttat sig? Det finns tydligen en första gång för allt? Man skulle ju kunna skylla på att det var kallt och blött på marken men det tror jag inte riktigt på eftersom han sedan låg plats i fem minuter. Förvisso skakade han som ett mycket fruset asplöv när jag kom tillbaka men han låg.
Resten av lydnaden var väl inte heller någon särskilt strålande uppvisning och det hela slutade med en 5:e placering, av sex möjliga. Men vi hade i alla fall en trevlig dag och regnet kom inte tillbaks förrän precis när vi lämnade parkeringen för att åka hem.
Några bilder från spektaklet finns inte men när jag kom hem idag låg det lite ny flärdfull, utrustning i brevlådan.
Handgjort och specialbeställt från England, www.made2measure-leatherworks.com. Finns även på Facebook. Knappt två veckor tog det från det att betalningen var genomförd tills det låg i brevlådan. Helt ok. 🙂 Nu ska jag bara komma på när vi ska använda snygg-halsbandet också? Vi är ju inte ute på kopplade finpromenader så himla ofta och när han springer lös i skogen använder jag gärna något som åtminstone delvis är av reflexmaterial. Nåja, han ska ju vara mon(s)terhund på My Dog i januari så då får han väl stila lite, om inte förr. 🙂
Idag har det fotats för jobbets räkning. Karlsson, som normalt inte gillar att bli fotad, försökte snika sig in på bilderna titt som tätt (och fick även vara med på en). När den professionella modellen hade jobbat klart tog fotografen några snapshots på djuret.
När jag ser bilden inser jag att det är en jultomte-wannabe jag när vid min barm. (Eller åtminstone ger mat två gånger om dagen. 😉 ) Det gråa skägget går inte av för hackor och skulle väl behöva en ansning men … det är ju snart jul. 🙂
Jodå, jag har skrivit på samma tema tidigare, faktiskt så sent som i våras, men det hade uppenbarligen ingen större effekt?! Bloggen är fortfarande eftersatt och uppdateras bara när det ”hänt” något. Och det gör det ju ganska sällan. Tydligen. 14 uppdateringar på hela september och oktober. Anar att det kanske fanns något mer att dokumentera för mitt eget minne men det blev inte gjort.
Dagens FB-uppdatering:
Nu är det härdsmälta i den lilla bruksterrierns hjärna… Att blir rallyhund på äldre dagar hade han nog inte kalkylerat med. 🙂 Han kan backa stående framför mig, han kan backa sittande och liggande vid vänster sida men att backa stående vid vänster sida…?! OERHÖRT KOMPLICERAT! Han kan däremot backa stående på höger sida? Sitta i snygg position på höger sida är också OERHÖRT KOMPLICERAT! Han önskar sig en ny skylt; sitt framför matte med rumpan på hennes fötter… Men roligt har vi, och mätt blir han. 🙂
Jodå, det är sånt vi pysslar med nu när ”vintertiden” gjort kvällarna kolmörka och dödat all inspiration till träning utomhus. Däremot så tränar vi lite smått och gott under och i samband med våra promenader i dagsljus. Eftersom det till helgen stundar KM i bruks har vi kört något uppletande samt ett par appellspår sista tiden. Första spåret gick som en dans. Då ska man betänka att han inte hade haft en spårsele på sig sen långfredagen! I förrgår la jag ett nytt liknande spår och det gick inte alls lika bra… Man kanske skulle låta bli att träna spår helt och hållet och så anmäla till en tävling framåt nästa höst? Då borde han ju ha vilat sig i toppform, eller…?
Eftersom kameran tydligen har gått i vintervila serveras det endast iPhone-bilder…
När den här bilden hamnade på FB var det en kompis som var mycket imponerad över att det lilla djurets ögon matchar tjänstetecknet. Vi har jobbat hårt på det, och vi började med tjänstetecknet. 🙂 Eller; så kan det gå när man glömmer stänga av blixten… 😉
En av gårdagens FB-uppdateringar såg ut som följer:
Drömde en äkta mardröm i natt; Karlsson hade sprungit bort och varit borta en vecka. Vaknade med tårar i ögonen, tände lampan och konstaterade att han låg bredvid mig i sängen men kunde ändå inte riktigt andas ut. Gick upp för att släppa taget om drömmen ordentligt och somnade sent om sider med ett fast grepp om den stackars lilla hunden som helst vill sova utan ”kladd”. *funderar på koppelpromenad idag*
Det som inte stod på FB var att jag i drömmen tog mig till polisen för att anmäla honom som försvunnen. Där stack de åt mig en blankett, sponsrad av Royal Canin! På blanketten skulle man INTE fylla i uppgifter om hur hunden såg ut, halsband, öronmärkning, chip och liknande detaljer. Det enda man skulle fylla i var vilken mat (ur RC:s sortiment naturligtvis) man skulle ge hunden när man hittade den?! WTF? Var får man allt ifrån? Nu hör det ju till saken att jag som civilanställd på polisen (någon gång på bronsåldern eller så) tagit emot ett rätt stort antal dylika anmälningar och … tja, man kan ju konstatera att det tydligen är nya tider nu. Åtminstone i drömmarnas värld.
Nästa FB-uppdatering från gårdagen:
Looki, looki! No hands, no bärsele, no flexikoppel! *betvingar mina nattliga demoner*
Sen sist har vi även hunnit tävla KM i lydnad med bedrövligt resultat. Två nollor resulterade i en sjätte (och sista) placering. Ljuspunkterna var väl 10:an på sitt i grupp och att det bara var på hopp-apporteringen han ”låste” vid min sida. I övriga springafrånmattesida-moment startade han faktiskt på första kommandot. Rutan blev lite märklig eftersom han sprang mycket snyggt rakt in i rutan och sen ”ramlade” ut med frambenen över ena sidomarkeringen. Jag kommenderade ”back” varvid han backade in på rätt sida bandet och la sig innan jag hunnit säga ”ligg”. Och vips var vi nere på en 7:a?
Två sökträningar har vi också hunnit med. Ingen av dem hör väl egentligen hemma i memoarerna så dem lämnar vi därhän även här. Vi kan väl säga som så att vi behöver jobba lite på avståndet till figuranterna. I synnerhet en utav dem som är på tok för rolig för att man ska kunna hålla distansen, ens innan roligheterna utbrutit. 🙂
En sammanfattningsblogg, vilket jag egentligen inte gillar. Dessutom i omvänd kronologisk ordning?! Nåja, det är väl bättre än inget antar jag…
vallterrier.com 