Let the show begin!

Nu är vi redo för advent! Ljusstakarna är på plats, diverse andra lysande attiraljer är där de ska vara. När det gäller tomtarna så blir det färre och färre för varje år. Nu är det (nästan) bara Nittsjö-tomtar som kvalar in men de får å andra sidan komma ut ur garderoben redan nu. Började tydligen samla på Nittsjö-tomtar förra året förresten. Hade några sedan långt tillbaks, ärvde några av mamma och i somras (!) blev det några till när vi besökte fabriksbutiken utanför Rättvik. Så kan det gå när man minst anar det. 🙂

Den observante och analytiskt lagda kan som vanligt fundera på varför jag undviker tomtar som erbjuder ögonkontakt? Detta gäller dock inte Nittsjö-tomtarna. Kommer man från Rättvik så känns man liksom … trygg. 😉

Nu har jag tre veckor på mig att våndas över om jag ska våga vägra gran? Detta har ältats i ett antal år nu och hittills har jag inte vågat vägra. Med tanke på den svindyra, lokaltillverkade julgransfoten jag tvingades köpa förra året på grund av att den inköpta granen hade för ”fet” stam för den befintliga foten så är det väl tveksamt om jag kommer våga vägra i år heller? Tre veckor…

Nu ska vi bara överleva jul och nyår sen kan vi byta julpyntet mot tulpaner och ivrigt vänta på våren. 🙂

131130A

Omslagstant?

Nåja, om vi ska vara ärliga så fick Iza en något undanskymd placering på omslaget – infälld, uppe i ena hörnet. Inne i tidningen fick hon dock en helsida och ett par mindre framträdanden på temasidorna om ”den äldre hunden” som Jenny Wibäck har skrivit. Kan man inte bli berömd och hamna i Brukshunden under sin livstid så kan man tydligen (som många stora konstnärer) bli berömd när man inte finns längre. Det värmer dock mattehjärtat ändå. 🙂

131129F131129G131129I

Som avslutning på tema-sidorna finns en dikt bredvid bilden på Iza. Det är inte jag som har skrivit den och jag har ingen aning om vem som gjort det men … det mesta stämmer så klockrent på Iza. Tårarna bara rinner när jag läser raderna…

Eftersom texten nog är svår att läsa citerar jag den, under bilden.

131129H

”JAG ÄR INTE RIKTIGT SOM FÖRR
Jag är inte riktigt som förr men vill vara med ändå
Letar gärna saker eller godis, även om nosen är lite grå
Ibland känner jag mig stel och behöver lite extra tid
Men din sida är en plats jag alltid vill vara vid
Precis som alla hundar vill jag ibland få känna mig som en valp
Få busa, lära nytt och använda det som finns under min skalp
Ibland skäller jag i onödan, men det är inte för att vara dum
Försämrad hörsel kan göra det lite svårt att uppfatta tid och rum
Lederna värker men det kan lindras av en mjuk och varsam hand
Klappa mig därför ofta, klia mig på ryggen och massera litegrand
Eftersom jag inte alltid kan berätta när något är fel
Så ta mig regelbundet till doktorn och kolla så att jag är hel
Jag är inte riktig som förr, men jag lever här och nu
Jag vill helst ha det som vanligt – äventyr tillsammans – jag och du
                                                
                                                        Den äldre hunden”

Pepparkaksarmbåge?

Förra gången jag var schäferlös (för 14 år sedan) och bakade mina skurna pepparkakor drabbades jag av pepparkaksarmbåge. Som tennisarmbåge fast tvärt om, typ. Nu har vi kört en repris på det så vi får se hur armbågen mår i morgon. Antar att schäferägandet har gett en hyfsat vältränad högerarm som mattas snabbt när schäfern inte längre finns.

Idag har jag även fått hjälp att (förhoppningsvis) rätta till inställningarna i finkameran efter utlåningen i september. Vi har inte riktigt kommit överens sedan dess, jag och kameran. Färgerna i bilderna har varit på tok för ”ilskna” för min smak. (Proffs-)fotografen jag fick hjälp av idag hittade ett par inställningar som jag inte ens visste fanns men som nu är mer rätt inställda. Lusten att fota har, pga detta, varit rätt låg under hösten men idag (innan jag fick hjälp med kameran) tog jag fram kameran och körde lite testbilder. Efter lite photoshoppande är de väl åtminstone acceptabla. Det ska bli intressant att se hur det ter sig nästa gång?

Vi provkörde också bollkastaren jag köpte i slutet av sommaren. Total förvirring rådde innan matte fick ordning på den så att bollen hamnade där både jag och terriern trodde. Vi ägnade en stund åt att tappa bort den lilla camouflagefärgade gappay-bollen också. Att jag aldrig lär mig? Men innan vi var klara var även den återfunnen. 🙂

131126A 131126C 131126D 131126E 131126F 131126G

On the bright side!

Igår lyste flitens lampa på hemmaplan. Det började med fönstertvätt och när jag ändå hade ”flow” fortsatte jag med diverse andra projekt som stått på den mentala att göra-listan en längre tid. Jag undrar lite stillsamt var all energi kommer ifrån men vågar inte låta bli att ta vara på den. Det kan ta slut fortare än man anar. 😉
Karlsson var väl måttligt imponerad av mina sysslor. När jag flyttade soffan där han låg, för att komma åt att tvätta fönstret, öppnade han en ögat. Sen slöt han det igen.

131124B

Senare fick han gå promenad med husse så det löste sig hyfsat till sist, även för hans del.

Idag blev det favorit i repris:

  • Söndag
  • Sol
  • Sökträning
  • Snöfritt (åtminstone där vi var)

Plusgraderna lyste med sin frånvaro idag men det kompenserades av den molnfria, klarblå himmeln. Vad kan man mer begära i november?

131124AView from a figurantlega. 🙂

Idag var rutan inte lika lättsprungen som förra gången så det blev lite jobbigare för kortbeningen och inte alls lika bra flyt i mitt stigarbete. Ganska mycket täta hallonsnår (utan hallon) som han faktiskt trasslade sig igenom hyfsat rakt, lite mer kuperat och allmänt mer svårframkomligt. Inga protester eller ledsamheter när jag tog in och skickade om dock. Minimalt med ”tafsande” på figgarna och bra skall. Nära-figgar på både ut- och ingång som han tog fint. Dock hade vi motvind, om än svag, i rutan idag igen så det blev tyvärr en del bakåtslag ”i vind”. Jag har även insett att jag varit rätt kass på att berömma. Både när han är på väg ut och när han markerar. Idag skärpte jag till mig och han vände inte, vilket jag nog varit lite rädd för. Han jobbade på fint ändå och förstod väl förhoppningsvis att han var duktig. 🙂

När vi kom hem lyckades jag slarva bort hus-/bilnycklar på sju meter mellan bilen och huset?! Hur lyckas man med sådant? Jag letade i alla fickor – igen och igen och igen. Inga nycklar… Till sist hittade jag dem – i en ficka jag inte ens visste att jag hade. När jag sen räknade, bara på skoj, hur många tänkbara fickor det fanns så slutade det med … 18. Arton tänkbara fickor! Plus de två otänkbara. (Den där nycklarna låg har ju en bror, på andra sidan.) Inte underligt att saker försvinner ibland. 🙂

131124CEfter hemkomsten har jag fortsatt med mitt effektiva liv vilket idag resulterade i diverse förberedelser inför ”julklappsracet” som i år går av stapeln här, om två veckor. Vi kan väl säga så mycket som att det innebar en del bakning. 🙂 Det är nog nytt tidighetsrekord för saffran och pepparkaksdeg. I övrigt håller jag mig helt till traditionen; inga ljusstakar eller annat pynt förrän nästa helg. Men då går vi all in med adventspyntet, och glöggen.

Glöggen i snyggaste flaskan ever förresten. Dalamotiv och mitt turnummer – kan det bli bättre? Inköpt för ca en månad sedan men alltså inte öppnad än. I princip struntar jag nog i hur den smakar – det räcker att titta på den. 🙂

Borttappad och bortkommen?

Har ni märkt en sak? Bloggen har ryckt upp sig! Jag tror vi kan vara på väg mot någon sorts årsbästa den här månaden med ett snitt på ett inlägg varannan dag, hittills. Men det är ju åtta dagar kvar… 🙂 Det är ju den här sortens uppdateringar, vardagliga, utan att det ”hänt” något särskilt som jag egentligen saknat att göra men inte heller haft inspirationen till och så har det hamnat på fejjan istället. Nu blir det en del dubbleringar, men det får man stå ut med om man läser på båda ställena.

På förmiddagen, när jag satt och jobbade, flög den lilla jakthunden helt plötsligt upp ur sin bädd och fattade posto i den platsbyggda hyllan vid murstocken. Han snusade, lyssnade, gjorde ansatser till att gräva (i laminatgolvet!) och var mycket intresserad. Just där är det väl tätat med lister o dyl så att vaddetnuvar skulle krypa fram just där kändes inte särskilt troligt. Och en husmus i murstocken?! Tja, konstigare saker har väl hänt?

131122D

Efter en stund övergick han till liggande (tyst) bevakning…

131122E

…och efter ytterligare en stund beslutade han sig för sovande bevakning. Eller också var det bara en skenmanöver för att lura husmusen?

131122F

Någon husmus dök dock inte upp så vi gick ut i skogen och käkade bark istället. Om den hunden skulle tvingas leva ensam i skogen skulle han inte behöva vara hungrig i alla fall. Gräs, ormbunkar, gräsätarbajs (älg, rådjur, hare, häst…), kattbajs och … bark?! Men det måste vara bark från gammelgranar med mycket mossa på. Näringsinnehållet i den dieten kan vara av något tveksam kvalitet för ett rovdjur, men tomt i magen skulle det i alla fall inte bli.

Sen ägnade vi en stund åt att tappa bort bästa, camouflagefärgade gappaybollen. När jag kastar åt ett håll, terriern springer åt ett annat och vi med gemensamma krafter leter åt ett tredje så tar det en stund. Men vi letade säkert i 10 minuter utan att han gav upp.

131122H

Det var jag som tröttnade till sist, och på vägen därifrån hittade jag bollen, på ett fjärde ställe.

131122I

Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med, och vad jag tror om min egen kastförmåga – även om det var snöre på bollen? Funderar på att köra med den knallrosa (nästan självlysande) bollen, med knallrosa snöre, resten av hösten/vintern?

Kvällshund?

Att Karlssons morgontrötthet blommat ut sedan han blev ensamhund har jag väl avhandlat förut tror jag. Men den slår nya rekord då och då. I morse var ett sådant tillfälle…

För första gången på två veckor skulle han iväg till dagmatte/svärmor men eftersom husse, som normalt kör dit honom, var ute och tog hand om årets första snö invaggades han i en falsk trygghet och trodde att han skulle få sussa vidare efter morgonkiss och frukost. När det var dags att åka låg han i hallen. Jag satte på honom halsband och koppel men han låg lugnt kvar med en mycket oförstående min.

131121A

Genom ett löfte om godis fick jag honom på benen men så snart han tilldelats mutan … gick han och la sig igen. Han tänkte minsann inte åka någonstans!

Hur det var fick jag upp honom igen och ut genom dörren. När vi kom ut på trappan var det tvärnit igen. Kallt, blött, snö. Nä … han tänkte minsann inte gå någonstans! Normalt bryr han sig ju inte om väder, men före 07 är det tydligen andra regler som gäller.

Efter viss övertalning befann vi oss vid bilen och där hoppade han in frivillig. Varmt, mjukt och gott då går det an.

Väl framme hos svärmor hade han gömt sig längst in i buren. (Jodå, den är så stor att han kan gömma sig, tror han.) Han tänkte minsann inte hoppa någonstans!

När vi kom in till svärmor blev han nöjd när hon lovade att de skulle sova en stund till. 🙂

På eftermiddag/kväll är det betydligt mer fart, fram till ca 21 sen stensover han igen.

Den här dygnsrytmen har säkert haft sitt pris även i tävlingskarriären. Även om han rycker upp sig när det är tävling på gång så går det inte att komma ifrån att många av hans bästa lydnadstävlingar varit kvällstävlingar. Startnummer 1 på en spårtävling med samling 07.00 var väl inte optimalt…

Men jag undrar ju lite stillsamt vad som händer den dagen han får en morgonpigg lillebror, som bjuder konkurrens om frukosten? Om han fick bestämma skulle det nog bli en bt till för den här morgontröttheten verkar vara rastypisk. 🙂

 

Lagom!

Att jag inte gillar vintern kommer väl inte som en överraskning för någon som hängt med här ett tag. Karlsson är inte heller särskilt imponerad utan tycker mest  att det är onödigt kallt om tassarna. Idag var det dock en vinterdag helt i vår smak. Mer vitt än så här behövs inte men ska man tro väderleksprognoserna så blir det ändring på det redan i natt. 😦

131120A 131120B 131120C

Under hyfsade förhållanden, och med stillastående djur, tar ju faktiskt Fånen ganska ok bilder. Att släpa med finkameran på långrunda lär nog aldrig ske, om jag inte skaffar mig en sherpa förstås. Det bästa är dock att Karlsson inte alls blir lika sur som när ha tvingas posera framför finkameran. Fast lite sur blir han ändå, ibland.

131120D

F ö kan man ju betänka det här rådet jag hittade någonstans på nätet förra veckan:

”Ljussättningen är a och o vid smartmobilsfotografering. Om du har möjlighet är det bättre att fotografera utomhus i dagsljus än inomhus på kvällen.”

Men … surprise? DET hade jag nog inte kunnat räkna ut själv. 😉 Det var väl tur att varken Karlsson eller frosten befann sig inomhus, på kvällen. 😉

Idag har min jobbdator varit på rehab och jag har jobbat hemma (med jobbsaker) på min privata dator. Det var en befrielse att som omväxling slippa mail, skype och allt annat som ”stör”. Produktiviteten har varit hög. Det kan dock bli intressant att vittja inboxen i morgon…