Att Karlssons morgontrötthet blommat ut sedan han blev ensamhund har jag väl avhandlat förut tror jag. Men den slår nya rekord då och då. I morse var ett sådant tillfälle…
För första gången på två veckor skulle han iväg till dagmatte/svärmor men eftersom husse, som normalt kör dit honom, var ute och tog hand om årets första snö invaggades han i en falsk trygghet och trodde att han skulle få sussa vidare efter morgonkiss och frukost. När det var dags att åka låg han i hallen. Jag satte på honom halsband och koppel men han låg lugnt kvar med en mycket oförstående min.
Genom ett löfte om godis fick jag honom på benen men så snart han tilldelats mutan … gick han och la sig igen. Han tänkte minsann inte åka någonstans!
Hur det var fick jag upp honom igen och ut genom dörren. När vi kom ut på trappan var det tvärnit igen. Kallt, blött, snö. Nä … han tänkte minsann inte gå någonstans! Normalt bryr han sig ju inte om väder, men före 07 är det tydligen andra regler som gäller.
Efter viss övertalning befann vi oss vid bilen och där hoppade han in frivillig. Varmt, mjukt och gott då går det an.
Väl framme hos svärmor hade han gömt sig längst in i buren. (Jodå, den är så stor att han kan gömma sig, tror han.) Han tänkte minsann inte hoppa någonstans!
När vi kom in till svärmor blev han så nöjd när hon lovade att de skulle sova en stund till. 🙂
På eftermiddag/kväll är det betydligt mer fart, fram till ca 21 sen stensover han igen.
Den här dygnsrytmen har säkert haft sitt pris även i tävlingskarriären. Även om han rycker upp sig när det är tävling på gång så går det inte att komma ifrån att många av hans bästa lydnadstävlingar varit kvällstävlingar. Startnummer 1 på en spårtävling med samling 07.00 var väl inte optimalt…
Men jag undrar ju lite stillsamt vad som händer den dagen han får en morgonpigg lillebror, som bjuder konkurrens om frukosten? Om han fick bestämma skulle det nog bli en bt till för den här morgontröttheten verkar vara rastypisk. 🙂
vallterrier.com 