Den sköna känslan efter söndagens sök förbyttes framåt kvällen mot oro. Det lilla djuret gjorde ju inte så mycket väsen av sig på eftermiddagen men det brukar han inte göra efter sökträningarna. Han vet nämligen hur man återhämtar sig och receptet är – vila. När han missade att påtala att det var dags för kvällsmat tänkte jag inte så mycket på det men sen, när han inte kunde/ville hoppa upp i mitt knä när jag satt framför TV:n, började jag bli orolig. Det är ett språng han normalt tar från stillastående, med god marginal. När han väl kommit upp ville han inte hoppa ner, trots att avståndet från fotpallen är lågt? Dessutom såg han allmänt olycklig ut. Jag började misstänka ”fis på tvären” (magknip). Det är länge sedan han drabbades av det nu, säkert ett par år, så jag hade nästan glömt hur det var.

Jag gick igenom programmet som brukar fixa det problemet; promenad, fysisk aktivitet, bajsa, skall… men inget hjälpte. Jag tog även tempen men den låg på sina normala 38,1. Känslan var fortfarande att det var något med magen, eller ryggen? Eller en sträckning efter sökträningen som inte visade sig förrän efter en stunds vila men det kändes inte troligt eftersom han inte haltade.

Jag bet ihop (inte bara mentalt utan även bokstavligen att döma av hur käkarna kändes igår morse) och gick och la mig med en förhoppning om att han skulle vara ok på morgonen. Det var han inte. Inte direkt sämre, men inte bättre heller.

Eftersom jag, av olika anledningar, tappat förtroende för djursjukhuset här i stan bestämde jag mig för att försöka få en tid på Västra Djursjukhuset i Göteborg. Kl 07.00 *pip* hängde jag på luren och fick välja mellan två tider, beroende på hur snabbt jag trodde jag kunde vara där. Jag tog den senare eftersom morgontrafiken i Göteborg känns aningen opålitlig. Det flöt dock på bra och jag var framme nästan en timme för tidigt. När jag rastade av honom verkade han rätt pigg och ok och jag trodde att han återigen tillfrisknat mirakulöst under bilresan, som senast vi drog akut till Gbg… Men ny plats med nya dofter och intryck kan ju få vem som helst att piggna till en smula, antar jag?

Veterinären kände, klämde, tryckte, sträckte, fixade och donade och … hittade ingenting? Det lilla djuret uthärdade stoiskt alltihop utan någon reaktion. Vi fick order om att åka hem och avvakta för att se hur det utvecklades.

När vi kom hem var han ungefär lika låg – igen?! Vi gick ut på en kortare promenad och jag testade honom lite.  Jag konstaterade att galopp inte var populärt. I lägen där han brukar ligga som en rem efter backen i full galopp travade han och såg allmänt lidande ut. När han fick välja gångart helt själv travade han fint, men att sträcka ut – nej. Jag provade även ett kortare kryp och han kröp, men med bakbenen under sig och inte utsträckta som han brukar.

Jag som brukar kunna hålla huvudet kallt och inte måla fan på väggen i onödan har lite svårt för det när det gäller djuren. Vid det här laget hade alla möjliga diagnoser snurrat runt i huvudet. När det var som värst så var det diskbråck, samt funderingar på om småhundar kan få L7S1? Det kändes helt klart som om det var något knas i ländryggen om det inte var magen som spökade. Eftermiddagen gick utan någon påtaglig förändring, mer än att han faktiskt hoppade upp i soffan själv och la sig att sova.

På kvällen vände det tvärt, utan att det hänt något särskilt. Helt plötsligt satt han på fotpallen och gjorde high five, i massor. Han hoppade upp och ner (och hit och dit) och sen tog han en boll och började rusa runt med?!

iPhonebild i befintligt ljus med terrier som har bråttom. ..
Nåja, tempot framgår ju med all önskvärd tydlighet i alla fall.

Ingen kunde ha varit mer lättad än jag. Var det en ”fis på tvären” i alla fall? Troligen. Skillnaden var att det tog 24 timmar för den att släppa taget den här gången, mot tidigare ungefär 1 timme… Hoppas det dröjer länge till nästa liknande pärs.

Idag på lunchpromenaden var allt precis som vanligt (full galopp som en rem efter backen) och jag drog en lättnadens suck på allvar.

12 sekunder actionrulle!

Snälla lilla terrier, skräm inte matte från vettet fler gånger! Matte är inte säker på att hon klarar det?

Det enda positiva är att jag nu vet var jag ska vända mig nästa gång jag behöver veterinär (för något annat än vaccination eller akutvård på nattetid) för Västra var definitivt en positiv upplevelse. Jag hoppas dock att det dröjer till nästa veterinärbesök för den årliga vaccinationen lyckades vi fixa till igår också.