I helgen hade vi miniläger på klubben. En trevlig tillställning från fredag till söndag med husvagn och hela kitet. Vi var ett 20-tal personer som startade med planering och middag på fredagen även om det blev lite ”10 små negerpojkar” av det hela innan helgen var över. De flesta bodde hemma men vi var några tappra som övernattade i stuga och husvagnar. Så mycket fotat blev det inte. Lördagen bjöd på bra fotoväder men eftersom fotografen smakat på rödvinet och löst värdsproblem (eller nå’t) halva natten hittade inte kameran ut ur husvagnen. På söndagen vräkte regnet ner så då blev det bara några stackars bilder för att på något sätt ha helgen dokumenterad till klubbhistoriken. Tre iPhone-bilder var annars vad jag fick ihop för privat bruk. 😳

Lördagen började med bitande kyla (nåja, -2 typ men man är ju inte van) och en något annorlunda utsikt än vad man är van vid från sommarlägren. Som tur var hade jag kollat väderleksprognosen och lagt lite extra energi på att leta fram långkallingar, mössor och vantar.

På lördag förmiddag körde vi lite lydnad och budföring och på eftermiddagen bar det iväg ut i sökskogen. Eftersom vi var rätt många bad jag att få ett tävlingsmässigt upplägg. Rutan var helt ny för både mig och Karlsson vilket ju var en fördel i sammanhanget. Jag var alltså inte med och vallade och träningskompisarna fick äran att placera ut tre figuranter, precis som på tävling. Enda skillnaden mot tävling var att figuranterna fick, och skulle, belöna.

På första skicket drog Karlsson rakt ut i ca 20 meter och sen iväg kraftigt åt höger. Han lyssnade inte när jag ropade och efter en liten stund (som kändes som en evighet) började han skalla – längst bort i rutan?! Jag och ”domaren”, som även är domare på riktigt, traskade iväg och mycket riktigt; han hade fått sista figuranten i vind och dragit direkt dit. Inte optimalt men sådant som naturligtvis händer även på tävling, framför allt i lägre klass kan jag tänka mig där figuranterna ju ligger ganska tätt. Trots att det tog (ytterligare) en evighet för mig att ta mig dit pga tokigt vägval och allmän trötthet så mattades inte skallet det minsta. Mycket positivt! En nyttig erfarenhet för mig också, som ledde till ett antal funderingar och frågor som i sin tur genererade en del regelboksläsande och diskuterande på kvällen. Då var dock rödvinet konfiskerat som tur var. 😉

Nåja, tillbaks till sökrutan. På andra skicket tog han figurant nummer två (som väl egentligen borde ha varit nummer ett) och på tredje skicket tog han figurant nummer tre (som borde ha varit nr 2). Cirka fyra minuters effektiv söktid klockades vi på och maxtiden är åtta minuter så ur den synvinkeln kändes det helt ok. Domaren gav oss betyg åtta. 🙂

Note to self 1; OM djuret drar iväg och tar en figge längre fram i rutan; glöm inte att även första hörnet ska sökas av! Där rök en poäng.

Note to self 2; få ordning på transporterna tillbaks till stigen. De var en aning stökiga och där rök den andra poängen.

På kvällen, när domaren läste regelboken ”mellan raderna” så halkade vi ner på en sjua.

Note to self 3; låt inte domaren läsa regelboken alltför noga innan betyget sätts. 😉

På söndagen körde vi sök på förmiddagen, i samma ruta. På grund av älgjakten var det den enda mark vi kom åt. Lite spännande att se vad han skulle göra med tanke på erfarenheterna från dagen innan?

Mycket riktigt – på första skicket drog han iväg precis som dagen innan när han hittade första figgen, men … han lyssnade på min muntliga korrigering och tvärvände. Skickade om och han drog iväg och tog hörnet med marginal. Bakåt. Jag var tvungen att kalla in, och han tvärvände. Åtminstone nästan. 🙂 På tredje skicket från samma punkt slog han framåt och hittade figuranten. Bingo! Och dagens lilla överraskning var att han inte fick någon belöning hos figuranten! WHAT? sa han, men transporten till stigen blev betydligt mer organiserad när det inte fanns några leksaker att hålla ordning på. Han var dock inte det minsta tveksam till nästa skick, och se där fanns det ju leksaker! Sen gick han som tåget, typ, med tomskick, flying och hela paketet och fick till sist en närafigge på ingång och som avslutning en springande figurant med direktbelöning. Jag tror vi var överens om att det var ett riktigt roligt pass. 🙂

På söndagen fick jag också, än en gång, se att det inte alltid är lyckat med en ”för” lydig hund i söket. En hund med några SM-medaljer i bagaget (dock ej i sök) missade två figgar pga att husse ropade precis när den var på väg att markera. Då valde den husse istället för figuranten. Samma sak såg jag hända även på tävlingen jag kollade på för ett par veckor sedan. På den punkten känns det som om Karlsson är lagom olydig. Har han figurant i näsan så struntar han i mig och har han ingen figurant i näsan så kommer han in, åtminstone ibland. 😉

På eftermiddagen körde vi markeringsövningar på ett par dolda figuranter i skogen vid klubben. Inte heller det var några som helst problem.

I november är det två år sedan vi började träna sök. För tre månader sedan hade vi inte ens kommit i närheten av att testa fastrullen och jag var på god väg att ge upp . I morgon är det exakt tre månader sedan han fick prova en skallmarkering för första gången och nu läser jag tävlingskalendern! Kan inte sluta fascineras över vilka framsteg vi gjort, både han och jag, sen vi hittade rätt knapp att trycka på. 🙂

Jag är grymt tävlingssugen och var det inte för att tävlingssäsongen snart är slut och risken för iskalla platsliggningar är överhängande så hade jag anmält NU. Men … jag försöker hålla mig i skinnet till våren och slipa till det hela ytterligare under den snöfria vintern som jag har beställt. 😉 För visst finns det massor av detaljer att jobba på men att han har förutsättningar att fixa ett lägresök tvivlar jag inte längre på, sen kan ju vad som helst hända på tävling, naturligtvis.

Sen var lägret över och det var bara att åka hem och packa upp alla blöta saker, hänga skunkar och andra mystiska föremål på tork och röja ur husvagnen. Det blev en mycket trevlig helg och jag hoppas verkligen att det blir repris till våren, och till hösten, och till… 😉

Att Karlsson är cool bland andra hundar kom förvisso inte som någon nyhet, men igår överraskade han mig ändå på ett positivt sätt.

Dagen skulle tillbringas i fotostudion för jobbrelaterad modellfotning och eftersom dagmatte/svärmor var upptagen på annat håll blev jag tvungen att ta med Karlsson. Den bokade modellen har en liten fransk bulldog-tjej som är hennes ständiga följeslagare och om det skulle bli för stökigt att ha dem båda två i studion så hade jag förberett mig på att ha Karlsson i bilen till och från och dessutom hade jag med mig en tygbur. Att ha två vilt lekande hundar bland proffskameror och blixtar (med tillhörande stativ och sladdar) kändes inte optimalt men jag hade inte behövt oroa mig.

När den lilla frallan gjorde entré tog Karlsson emot innanför dörren. Han blev glatt överraskad och gjorde en lekinvit eller två som togs emot på ett ganska avmätt sätt och sen var det klart. Frallan gick och la sig i sitt hörn och Karlsson gjorde någon lov då och då, på behörigt avstånd, för att kolla vad/vem det var som snarkade i hörnet men i övrigt lät han henne vara i fred. Stundtals gick han också helt frivilligt och la sig i tygburen! I övrigt gjorde han väl vissa försök att få med sig själv eller sin lilla svans på jobbbilderna men det misslyckades för det mesta. 🙂

Trots tillgången till proffsutrustning var detta enda bilden som blev tagen på assistenterna, med iPhone. Utan blixt. 🙂

Det var ju inte första gången han var med på fotojobb, och han har t o m lyckats bli bortslarvad i en gigantisk fotostudio med massor av vinklar och vrår, trodde åtminstone hans matte, och några av fotograferna som hjälpte till att leta. Till sist hittade vi honom, inte ett dugg bortslarvad utan exakt där han skulle vara. Och där även hans matte borde ha varit… 🙂 Gårdagens studio var betydligt mer begränsad till ytan och risken för bortslarvning minimal.

Idag skulle vi våga oss ut i skogen för första gången sedan i måndags när älgjakten drog igång. Det brukar bara vara en dag eller två här omkring och jag utgick ifrån att det borde vara lugnt om jag inte hittade några bilar på de traditionella jägarparkeringarna.

Karlsson fick på sig älgjaktsmundering och vi traskade iväg. (Observera den hyfsat snygga posen som han ställt sig i alldeles självmant!)

Ca 20 meter efter att den bilden togs träffade han en padda! Han hann troligen slicka på den innan jag förstod vad det var och röt ”NEEEEJJJJJ”. Sen tog det inte många sekunder innan salivavsöndringen var igång… På bilden nedan hade det ändå lugnat ner sig rejält.

Det blev till att ta kortaste vägen hem igen och beordra honom att gurgla sig ordentligt. Jag trodde inte att det kunda hända så mycket mer än ett fasligt drägglande men tydligen kan det bli rejäla förgiftningssymptom om det vill sig illa. Det beror naturligtvis på hur intensiv kontakten varit, och det här var nog minimalt, men det är ju bra att känna till.

Nu ska vi förbereda för helgens mini-läger på klubben. Miniläger med husvagn och hela paketet. 🙂 Ska bli riktigt skönt med en liten lägerbubbla som omväxling mot det för tillfället tämligen kaotiska jobbet.

Helt enligt plan så har vi varit hemma den här helgen. Helt och hållet hemma. Min bil har inte rört sig ur fläcken och vi har inte varit längre bort än våra ben burit oss. Lite udda, men ganska skönt. 🙂

To do-listan var lång och t o m jag insåg att allt inte skulle hinnas med. Delar av den har dock betats av. Jag har t ex undanröjt några högar med blandade saker. Väldigt blandade saker faktiskt. Varför kan inte prylarna gå och lägga sig där de hör hemma när man är färdig med dem? Va’!

Jag har trimmat terrier i solen på altanen där termometern visade +25° vid solväggen. Barfota, utomhus, i T-shirt i mitten av oktober är man ju inte direkt förberedd på men den sortens överraskningar är helt ok. Den andra hade nog hellre genomlidit en snöstorm (eller tre) än blivit trimmad. Tänk förresten om det var lika lätt för en annan att se 25% smalare och 50% yngre ut, bara för att man blev av med lite päls? Kunde vara värt en vaxning om det funkade. 😉

Jag har satt upp nya gardiner i vardagsrummet, tillagat mitt livs första pulled pork, varit lite ideell framför datorn och idag utforskade vi, tillsammans med husse, en delvis ny runda.

Den innehöll bitvis rätt stökig terräng (läs hyggen) och trots att den bara var dryga fem km så tog den på krafterna. Terriern, som försökte valla in mig och husse (som gick med en bits mellanrum just för att få honom att springa) sprang väl åtta-nio km skulle jag tro, och då verkligen sprang han i full fart en stor del av sträckan. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och… 🙂

När det lilla djuret såg ut så här framåt eftermiddagen idag, när jag råkade slå ner rumpan i fåtöljen, insåg jag att vi inte tränat något på hela helgen.

Inte ens en liten rallysnurr tror jag? Det fick bli ett kort rallypass på köksgolvet och sen var han rätt nöjd. Det där med att lära sig nya saker tar på krafterna. 🙂

Nu laddar vi för nästa helgs miniläger på klubben, med husvagn och hela köret. Ska bli kul! Först står dock en tuff arbetsvecka på schemat…

Jag kan inte påminna mig att jag varit någon speciellt flitig höstfotograf, men i år känns det som om hösten är mer spektakulär än vanligt och då kan jag inte riktigt hålla fingrarna i styr.

Vi börjar med ett par iPhonebilder, repriser från Facebook.

Samma träd, med en knapp månads mellanrum.

Vackert, men inte vårt träd. Känns rätt bra när man betänker det faktum att alla löv ska ner också. 🙂

Ett annat vackert träd som inte heller är vårt. Kortet är taget för någon vecka sen. Nu är det mer ett … nakenträd.

Sen blev det en vända i den egna trädgården för att föreviga samma objekt som här om dagen. Då blåste det halv kuling och var mulet. I går sken solen, åtminstone på eftermiddagen, och det var nästan vindstilla. Den ovanligt spralliga äppelbusken (ja, det är en buske, ca åtta meter hög…) har jag aldrig lagt särskilt mycket märke till under tidigare höstar men i år skojar den till det rejält. 🙂

Nyponbusken har också oanade talanger, eller åtminstone sådana jag inte sett tidigare.

Antar att vi kan tacka den ovanligt varma och torra hösten för detta?

I förrgår påbörjade jag även avrostningen av den lilla terrierns spårkunskaper. Då trodde jag att vi inte spårat en enda gång i år. Sen kom jag på att vi faktiskt gjorde ett tappert försök på långfredagen. Då gick det åt pipsvängen fullständigt och jag tänkte; ALDRIG MER! Nu drar det dock ihop sig till klubbmästerskap igen och eftersom specialdelen avgörs i spår av appellmodell, oavsett vilken klass och gren man tillhör, så var det dags. Förra året gjorde vi ett katastrofspår och ett katastrofuppletande. Troligen noskvalsterrelaterat och efter behandling verkade näsan fungera igen även om vi inte provade den just i spåret. Men i onsdags var det alltså dags. Skulle han komma ihåg hur man gör?

Det gjorde han!

Det förlängda appellspåret tog han kanonfint, inklusive fem pinnar och slut, som om det var något vi gjorde varje dag. Han är helt klart fantastisk på att ”vila” sig i form?!

iPhonebilder i skymningen är väl inte optimalt, men mer bildbevis än såhär har jag inte. 🙂

…eller nå’t var vad jag tänkte ägna den här veckan åt.

Cocooning is the name given to the trend that sees individuals socializing less and retreating into their home more. (Wikipedia)

You lost me at retreat, skulle man kunna säga. Även om jag varit hemma känns det inte som om det är riktigt det jag ägnat mig åt?

Hittills har jag jobbat närmare 12 timmar (minus lunch med hundpromenad), förvisso hemma, men…? Sen har jag ägnat mig åt diverse hushållssysslor och tre minuters högerhandling med Karlsson på köksgolvet.

Vi får väl se hur det går resten av veckan?

En liten tur i trädgården med kameran har jag iaf hunnit med under en ”rast”. Försöker fortfarande hitta tillbaks till ”mina” inställningar efter en utlåning till en duktigare fotograf i samband med vår senaste (sista?) lydnadstävling. Han ville ändra inställningar och jag trodde väl aldrig att det skulle vara så knepigt att hitta tillbaks till mina. Det är en bit kvar men några bilder blev väl ok iaf.

Sommaren har inte släppt taget riktigt än men hösten är samtidigt väldigt påtaglig.

Det har varit lite mycket nu ett tag. Den enda nackdelen med att jag bytte klubb är att jag nu har fyra mil, enkel resa, till klubben. Den här veckan har jag kört runt 35 mil bara för möten, idéella sysslor och egen träning/tävling. I söndags var det vår rallydebut efterföljd av sökträning. I tisdags var det förberedelser för dagens tävling, möte och en liten stunds ganska oinspirerad lydnadsträning. Igår var det sökträning (återkommer till det) och idag har jag varit tävlingssekreterare på skyddstävlingen. Detta i sin tur innebar uppstigning 04.00 och 06.10 ramlade jag in genom dörren till klubbstugan. Vid 15-tiden ramlade jag ut genom samma dörr efter att en hyfsad mängd siffror (betyg) passerat genom hjärnan. Man skulle väl kunna säga att jag är lite … matt i pälsen nu? Dagen har iaf varit trevlig även om den kanske började aningen (för) tidigt.

Därför fattade jag just ett beslut att kommande vecka eventuellt kommer innebära hundträning på hemmaplan men inget som innefattar bilåkande. Det verkar inte ens bli någon sökträning nästa helg och det blir i så fall den första helt lediga (nåja, jag ska nog kunna sysselsätta mig, ingen behöver vara orolig) helgen på jag vet inte när? En liten timeout passar nog fint för både honom och mig faktiskt.

Karlsson har varit hemma med husse idag och denne husse försökte kompensera för sitt eget bristande hundpromenerande sedan Iza ”försvann” genom att gå en runda på dryga milen med lill-tassen så det har inte varit särskilt synd om honom.

Igår tränade vi sök som sagt, och som han gick det lilla djuret! Det var nog utan tvekan hans bästa pass hittills i karriären. Efter ca 50 meter svängde rutan 90° vilket vi aldrig upplevt förut, varken han eller jag. Det innebär ju ett antal fler skick på ”utsidan” av svängen men det löste han galant. Förvisso fick han fig på varje skick, men ändå? På andra sidan fick han några tomslag som han inte var ledsen för. Efter svängen lutade det ganska brant uppåt på ena sidan men ända till sista (och 12:e?) skicket, som gick upp i branten, var det full fart och fokus. Nåja, det var en aning struligt de två första skicken om vi ska vara helt ärliga, men sen gick han som ett litet lokomotiv. Dessutom fick han skälla ända tills jag kom fram på nästan alla figgarna vilket han klarade galant. Han lydde även mig när jag kom ut?! 🙂 Hoppas, hoppas, hoppas att vi kan hålla liv i detta under vintern och komma ut på tävling till våren! Helgen om två veckor har vi ett miniläger på klubben och då blir det förhoppningsvis sökträning för hela slanten. Eller nåja… lägret kostar inget men vi hoppas väl på mer träning än så? 😉

Ytterligare några bilder från förra veckans promenad med finkameran kommer här, just because I can. 🙂

Ambivalensen firar nya triumfer här i huset. Det här med rallylydnad var ju faktiskt lite roligt?! Inte så mycket själva tävlingsmomentet (jag är fortfarande förvirrad…) men att få lite nya saker att träna på. Visst kan man träna trix ”i tomme” men har man ett mål blir allt genast roligare, och det blir tydligare vart man är på väg.

Då är frågan; ska vi pensionera det lilla djuret från lydnadslydnaden, åtminstone i den officiella formen? Ett och annat KM kanske vi kan ställa upp på även i framtiden. Eller ska vi ge det ytterligare en chans till våren?

Faktum är ju att han, lydnadsmässigt, gjort sina allra bästa tävlingar i karriären på ”bortaplan”. Gärna jätteborta, dvs ställen där han aldrig satt sin tass förut. Funderar en stund till på det där med pension eller inte och om beslutet blir ”inte” så får jag väl leta upp några klubbar inom rimligt avstånd där vi aldrig tävlat och göra något försök till när vårsäsongen drar igång.

Tills vidare fortsätter vi med söket (och hoppas som vanligt på en mild och snöfri vinter), rallysnurrar och högerhandling. I synnerhet det sistnämnda känns som en utmaning, milt uttryckt. Faktum är ju att nybörjarklassen inte var någon svårighet för Karlsson, när vi väl tränat in sitt framför/högeringång. Där var det definitivt jag som hade problem. Vilka rallymoment vi ger oss på ska dock övervägas noga och ställas i relation till ev. fortsatt lydnadstävlande. Vissa moment tror jag blir svåra att kombinera, som t ex sändande till kon. Jag får liksom upp en bild av liten terrier som ställer sig intill en rut-kon, men på fel sida rutkanten… Jo, han är lite sån – kan ha svårt att hålla isär saker som är alltför lika. Andra rallymoment kan vi nog träna på utan att det blir konflikt.

Vintern är väl lång, som vanligt…

Medan vi funderar blir det ytterligare några bilder från förra veckans fotosejour.