Ett brandlarm på fyra tassar

Den där lilla terriern vi har går igång på brandvarnare. Jäklar så han gapar om man lyckas dra igång en av husets alla dylika tingestar. Eller om någon av patienterna i House mår dåligt… Jag vet inte vad det är som triggar honom? Brandvarnarljudet är självklart obehagligt. Det ska det ju vara. Men sjukhuspipmaskiner, även på riktigt låg volym, har samma effekt. Och gapar terriern så gapar schäfern på honom.

I lördags natt gick terrierlarmet. Både jag och husse tyckte oss höra något enstaka pip, typ batterislutpip, men husse gick upp och lyckades inte lokalisera det innan det upphörde.

Natten till igår inträffade samma sak. Husse var inte hemma så jag fick rycka ut och kolla, men inget mer hördes och terriern slutade till sist. Hur det gått i natt vet jag inte eftersom jag tillbringat natten på ett norskt hotellrum.

Norskt hotellrum borde väl kunna vara lugnt och skönt?

Trodde jag…

Kl 00.00 drog TV:n igång, ackompanjerad av en ilsken pipsignal. Föregående gäst som haft vänligheten att ställa TV:n på väckning kanske? Undrar spänt om samma sak kommer inträffa i natt igen? Är inte säker på att jag lyckats stänga av det för gott…

Ogräs

Kameran åkte fram för en tur i vägkanten idag. Ogräs och sly är väl sällan så vackert som på vintern, med rimfrost och sol. En av de få (troligen den enda) fördelarna med vintern; man kan ta vackra bilder. Men … det kan man på sommaren också. 🙂 Vintern gör sig bäst på bild och nu finns det två snöiga inlägg i rad här som man kan titta på nästa gång det blir en mild vinter, så det så! 😉

130123A 130123B 130123C 130123D 130123E 130123F 130123G 130123H 130123I 130123J 130123K 130123L

Schäfertanter kan också…

…springa omkring och bli fotograferade i snön. När man ser de här bilderna är det svårt att tro att hon blir tonåring om tre veckor?! Men som sagt; när hon har ”fast mark” under fötterna är det inga direkt märkbara problem med bakkärran. Det är inomhus i låga farter. En kort och rolig fotosejour hade vi iaf igår, när hon var rejält uppvärmd efter lunchpromenaden. 🙂

Den ”skrynkliga” pälsen (som husse kallade den) skyller vi på begynnade fällning och att matte gärna vill låta henne behålla underullen så länge det är möjligt med tanke på den rådande temperaturen. Just nu är det -15. Brrr…

130118A 130118B 130118C 130118D 130118E 130118F 130118G 130118H 130118I

Sökstrul och -funderingar

Insåg att jag, om inte annat för min egen skull, kanske borde rekapitulera söndagens sökträning?

Eftersom det kändes som om vi inte utvecklat det hela på ett tag var det dags för det tyckte jag. Det gäller ju att inte gå för fort fram men nu har vi kört på i princip samma sätt länge. De sista gångerna har han knyckt lösrullen kvickt som sjutton hos figgarna och det är ju en bra utveckling i motsats till vad han hållit på med förut, dvs springa några varv runt figgen och sen ta rullen och lägga sig och tugga på den – fortfarande hos figgen. Nåja, det kanske vi har kommit över nu? Återfall kan dock alltid komma.

Eftersom vi hittills bara ”flyttat fram” figgarna i rutan, dvs det har hela tiden varit samma människa på höger resp. vänster sida så kändes det som att det var dags att byta ut figgarna mellan skicken. Vi var gott om folk så det kändes som ett bra upplägg. Alltså fick en gå med ut som ”domare” och den som legat ute fick gå med in. Förut har det ju bara varit sista figgen som gått med in. Han verkade inte som om han tog någon direkt notis om vem som gick med ut och in men kanske gjorde han det ändå för han hade vissa problem att ta sig ut i rutan vid några tillfällen. Det är väl bara att jobba vidare med det så att han inser att det finns ”gubbar” kvar i skogen så länge jag skickar honom.

Dessutom försökte jag hänga med lite längre på påvisen. Innan har jag i princip bara satt på påviskopplet och gått med ett par meter för att sen låta honom springa ensam ut och så har jag kommit efter. Men … det strulade till det och han tappade fokus flera gånger. Minsta lilla ryck, om jag t ex snubblade till, så glömde han vad vi höll på med. Lärdom av det (tror jag); inte lägga figgarna på fullt djup när jag ska köra kopplat. Ju kortare sträcka desto mindre risk att jag strular till det, typ. Sen får man naturligtvis förlänga efter hand.

Förra våren hade jag ju problem med att han gärna körde ”kommunsök”. Dvs han sprang och letade figge tills han hittade och struntade i om jag ropade. Detta har dock blivit mycket bättre, ja kanske för bra? Vid något tillfälle hade figuranten sett hur han stannade en bit ut och liksom väntade på att jag skulle ropa…

*suck*

Det är inte lätt det här, men ändå (eller kanske just därför) ganska roligt. 🙂
När vi var klara stod vi vid ryggsäckarna och Karlsson var lös. S och Laban gick förbi mot rutan eftersom det var deras tur. Då flög fan i det lilla träsktrollet. Han brukar ju inte bry sig om andra hundar men då for han iväg och skulle efter Laban?! Jag tror inte för ett ögonblick att han tänkte ge Laban spö, men däremot försöka hinna före honom ut i rutan. 🙂 Jag fick dock ett bra tag i ryggskinnet på honom så det blev inget med det. Men då insåg jag vad som kanske behövs. Konkurrens! Det var länge sen nu. Dags att presentera en random malle för honom innan det är vår tur nästa gång. 🙂

Och så en bild från den ljuva sommartid! Längtar ohemult mycket faktiskt!

(Ber om ursäkt för det extremt nördiga inlägget, men som sagt; mest för mitt eget ”kom-ihåg”.)

120819F

Ombytta roller

Gårdagens ganska ledsamma inlägg fick mig att minnas den här bilden.

130116B

Karlsson var knappt fyra månader och tränade på att gå i trappan. Izas uttryck säger väl allt om hennes förtroende för hans förmåga? Om hon tvivlade på att projektet skulle lyckas tycker man ju att hon kunde ha överlåtit den breda ”yttersvängen” i trappan till den lilla amatören, men det gick bra ändå till sist.

Nu är det jag som lotsar henne nedför trappan och fungerar som någon slags krockkudde. Karlsson springer i full fart både upp och ned sedan många år.

Every step she takes…

Fy vad det skär i mattehjärtat när schäfertanten börjar bli gammal. Varje steg (nåja) hon tar så tittar jag på henne och ser om allt fungerar som det ska. Det jag kommer fram till är att de främre 75 procenten fungerar alldeles utmärkt, de sista 25 fungerar sämre i vissa situationer, men det tar hon liksom ingen notis om.

Det är ett tag sedan jag behövde klippa klorna på baktassarna. De sliter hon så bra på egen tass genom att inte lyfta ordentligt på bakbenen. Hon har även tappat en del muskulatur i ländryggen. Det som märks är en viss vinglighet när hon reser sig och när hon ska svänga snabbt och tight inomhus på hala golv. Det verkar dock inte vara något hon lider av. Jag misstänker att det är en begynnande ”schäfervinglighet”. Vad det beror på är nog ingen som riktigt lyckats reda ut men experterna verkar vara ganska överens om att de inte har ont i alla fall. Min tolkning är att nervimpulserna inte riktigt når fram till bakbenen i alla lägen och att de därför inte gör riktigt det som främre delen av hunden förväntar sig. Den här åkomman kan ju drabba betydligt yngre hundar så om det inte kommer förrän nu får man väl i och för sig vara tacksam.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det ingen fara när hon har styrfart. Ute traskar hon på i bra tempo och hänger utan problem med på våra vanliga rundor. När det är dags för promenad galopperar hon (om jag inte hinner hejda henne) som en nyfångad mustang till ytterdörren. Hon är vaken och ”med”, glad och positiv och vill massor. Hon hör bra och ser (för?) bra.

Hon vill göra allt som hon alltid har gjort; t ex springa upp och nedför trappan varje gång jag byter våningsplan. De dagar jag sitter hemma och jobbar blir det ju några gånger eftersom arbetsrummet ligger en trappa upp. Och det är här vi börjar få problem…

För ett par veckor sedan tappade hon fotfästet när hon kommit upp några steg och ramlade baklänges. Sin vana trogen ruskade hon bara på sig och tog ny sats. Ingen skada skedd.

Idag fick hon för sig att göra en brandkårsutryckning när hon för en gångs skull legat kvar uppe när jag gick ner. Hon fick ruskigt bråttom, tappade balans/fotfäste och ramlade ner. Riktigt hur långt upp hon var när detta hände hann jag inte uppfatta men det såg riktigt otäckt ut när hon landade i väggen vid trappans slut. 😦

Men … hon kravlade sig upp, ruskade på sig och såg ut som om ingenting hade hänt.  Mirakulöst nog verkar det inte ha gjort det heller?! Hon verkar helt ok, eller åtminstone inte sämre än innan sin frivolt. Detta hände på förmiddagen och jag kunde inte se något konstigt på promenaden vid lunch. Nu ikväll verkar hon fortfarande helt ok. Hon skapar sig heller aldrig några negativa minnesbilder, av någonting, den hunden. Det kan ju vara både positivt och negativt…

Den där hunden måste vara till viss del katt och frågan är hur många av sina liv hon har kvar? Två utav dem förbrukade hon ju inom loppet av 12 timmar redan i samband med att hon kastrerades, vid tre års ålder.

Fortsättningvis blir det övervakade trapptransporter, både uppför och nedför, i den mån jag hinner med, för hon är attans snabb för det mesta. När hon inte måste gå ner så får jag försöka komma ihåg att stänga dörren (jag har satt upp en stor, fet lapp som påminnelse) och nedanför trappan har jag nu applicerat ett kompostgaller så att hon inte springer med upp i onödan heller. Helt plötsligt känns det lite som att vara med valp igen. Och på tal om det; när husse träffade en något perifer bekant igår på promenaden så hade han frågat om hon var valp… 🙂

Men som sagt; det är ångestfyllt det här, och på sätt och vis blir det nog svårare av att hon är så fräsch för övrigt – hur knasigt det än låter? Antagligen skulle det vara lättare att acceptera att dagarna är räknade om hon verkade trött och började tappa gnistan? Men … hon är ju lika glad och galen som hon alltid har varit! Jag vet ju att jag inte på något sätt är unik i den här situationen och inte heller med mina känslor inför det, men det gör det inte mindre jobbigt. Det gör det faktiskt inte. 😦

Men … så länge hon inte verkar ha ont och vill hänga med så får hon göra det. När hon inte vill det längre så… 😦

130115B

Det är så här jag har det för det mesta. Hennes frågande blick och parapbolöronen som
undrar vad jag gör, vart jag ska och varför? Sällan mer än två meter bort om hon får välja.

(IRL är dock ”fisheye-effekten” inte lika påtaglig som när man tar närbilder med Fånen.)

Det finns helt klart en till som kommer att sakna henne, förutom husse förstås…

130115A

Lördagsunderhållning!

Idag övertalade jag husse att lägga ett spår åt Iza. Det blir ju inte så ofta men det märks inte. Det stämmer nog som en norrman sa på lägret i somras; har dom en gång lärt sig så är det som att cykla för oss. (Jag undrar fortfarande om jag kan cykla? Det är nog närmare 20 år sen sist…)

Spåret fick bli på åkrarna i närheten av huset. Nästan 800 meter blev det. Och visst… det var fenomenal spårsnö, men jag är ganska säker på att hon använde näsan och inte ögonen och skulle hon ha använt ögonen litegrann så … spela roll? Hon hade roligt, jag hade roligt och sex av sju apporter hade vi också med oss hem. Nu sussar hon sött. 🙂

Att fota (med dvärgkameran) och spåra samtidigt är inte plättlätt, men några bilder till arkivet blev det i skymningsljuset.

130112B

130112C

130112EHär var hon en aning ”ur spår” men ljuset var i alla fall läckert. 🙂

130112FNöjd tant på 12 år och 11 månader efter avslutat värv. 🙂

Karlsson fick ett lydnadspass på tomten och sen ett pass på pilatesbollen, närmare bestämt det femte. Tanken är väl att bollen ska vara lite hårdare pumpad men just nu känns det bra att den inte sticker iväg för lätt. Även om jag låser den med knäna så…?

Igår kväll när vi tränat och jag sa åt honom att hoppa ner så strejkade han. Han la sig helt sonika ner på bollen och såg ut som om han skulle stanna där ”for ever”. Sötnöten!

I morgon blir det sök för hela slanten. 🙂

Klockrent!

130111D

Det här citatet hittade jag i Borås Tidning i morse. Det påminde mig om att en av fördelarna med att bli äldre är man kanske/möjligen/eventuellt blir en aning mer ödmjuk med åren? 😉

Speciellt kom jag att tänka på en händelse för ett antal år sedan, när jag som vuxen red lektion på ridhuset här i stan. Efter en lektion stod jag och kompisarna från gruppen och pratade utanför entrén. Vi hade väl samtliga någonstans mellan 20 och 30 års ridvana (per person), och vi kunde ingenting! Det kändes bokstavligen så, just då, för oss allihop.

Efter en liten stund la vi märke till ett samtal som pågick bredvid oss. Vårt samtal tystnade efter hand och vi började lyssna istället.

En liten bit ifrån oss stod ett gäng ponnyryttare i 10-12-årsåldern. De kunde allt. Bokstavligen A-L-L-T! Undrar hur mycket de kan idag? De kanske har landat? 😉

Vårtecken!

130111A

Jodå, trots att minusgraderna och snön tyvärr har återvänt (även om snötäcket än så länge är måttligt) så hittade jag ett vårtecken på lunchpromenaden. Schäferrumpa där det börjar sticka ut ”lösa” hårtussar är minsann ett vårtecken så gott som något. Det börjar alltid på nedre delen av låren, sen vid svansroten och sprider sig neråt svansen, och sen framåt. Joråsåatte…

Jag upptäckte även att småsnöandet som nu pågått ett par dagar, i kombination med en rätt grinig nordanvind, har skapat en avancerad mosaik på den nygjorda/omgjorda/renoverade vägen. Men … helt ärligt hade jag klarat mig väldigt bra utan den mosaiken.

130111B

Border som border, eller…?

Ett bra tag har jag sugit på det här blogginlägget, i några veckor har jag ”putsat” på det, och ett ännu bättre tag har jag haft en fråga i huvudet som dyker upp minst en gång om dagen och ligger och gnager i bakhuvudet praktiskt taget hela tiden.

Nästa hund?

Det bistra sanningen är ju att Iza fyller 13 om en månad. Även om hon är förvånansvärt fräsch för sin ålder så funkar inte riktigt allt som det ska. Hon är pigg i huvudet, hon ser bra, hon hör bra. Inga akuta krämpor så vitt jag kan bedöma men det är snart dags för en ny seniorkontroll hos veterinären. Dock börjar hon bli aningen ostadig i bakstället. Detta förstår inte hjärnan utan hon brakar på som vanligt, framför allt inomhus, vilket ger en viss skaderisk. Hon är inte särskilt stel när hon har legat still, och verkar inte ha ont, men däremot är det vissa problem med att få ordning på bakbenen precis när hon reser sig. Är hon ute och har styrfart är det inga problem. Det är inomhus på hala golv det kan bli lite knepigt. Det är dock inget stort problem än, åtminstone inte om man sätter det i relation till hennes ras och ålder.

Hur som helst; hon kommer inte att finnas kvar för evigt, och vad gör jag sen?

Många raser har passerat revy i tankesmedjan…

  • Borderterrier? Inte så långsökt kanske? Å andra sidan är jag ”rädd” att jag blivit bortskämd av Karlsson och att jag kommer jämföra en ev. ”bror” med honom. Men praktisk hund i praktiskt format, dock inte optimal om man vill lyckas i brukset. Kanske inte optimal för lydnadslydnad heller om man ska vara helt ärlig. Å andra sidan kan man ju ha himla kul ändå, utan att ta sig till SM. 🙂 Detta är husses förstahandsval, helt klart. 🙂
  • Aussie? Läckra hundar men det finns en hel del problem med mentaliteten. Förvisso har jag en kontakter så att jag tror jag skulle kunna få tag på en bra, men…? Näe, det alternativet är nog skippat. Har dessutom insett att det nog mest är utseendet som tilltalar mig. De kan ju vara oerhört vackra!
  • Tollare? Tja, ja, njae… Också himla härliga hundar (om de är ”bra”) och kontakterna finns även i den ”branschen” men jag vet inte? Det klickar nog inte riktigt… Finns även en del problem med skotträdsla.
  • Working Kelpie? Jag har träffat några riktigt härliga, och ett par som varit rätt reserverade. Har egenskaperna jag söker, om det är en ”bra” WK…
  • Jaktlabbe? Har väl egentligen alla egenskaper jag önskar mig, men där stupar det på utseendet. Jag har inget emot utseendet iofs … men svarta hundar är jättesvåra att fota och fotning är, som bekant, ett stort intresse. (Jag erkänner; borderterrier är inte heller de optimala fotomodellerna 😉 ) De gula labbarna har jag ärligt talat lite svårt för. No offense… men jag har rent generellt lite svårt för enfärgade hundar, inte när andra har dem men har svårt att tänka mig en själv. 😉
  • Jaktgolden. Hanarna tenderar tyvärr att bli lite för stora…

Sen finns det de som tycker jag ska ha en malle eller en holländare, men nej… jag tror inte det. 😉

Önskelista/kravspecifikation

  • Hanhund. Inte en tik till över min tröskel, åtminstone inte med fast adress här.
  • Öppen och socialt kompetent mot både människor och djur.
  • Inte alltför stor hund, smidig och med lättskött päls. (Men den får vara större än 9 kg/38 cm 😉 )
  • Risken för aggressivitet mot andra hundar ska vara minimal.
  • Den ska vara förig och gärna lite ”förarvek”.
  • Samarbetsvillig och lättlärd med god koncentrationsförmåga.
  • Lättbelönad, helst med både mat och lek.
  • Minimalt (helst obefintligt) intresse av att förfölja vilt (även om det till viss/stor del är en uppfostringsfråga, men ett lågt grundintresse underlättar)
  • Bra förutsättningar för både bruks & lydnad.

Och nu… nu har jag börjat fundera på en ras som jag tidigare sagt att jag aldrig skulle ha, för att jag inte trodde jag skulle klara av den.

Håll i er nu!

.

.

.

.

.

.

.

Border Collie!

What? Säger vän av ordning, och även jag – lite (eller faktiskt mycket) förvånat. Blev milt uttryckt överraskad när tanken dök upp för några månader sedan.

Jag har svårt att släppa idén nu, och funderar på för- och nackdelar.

Vallning? Jo då, jag kan tänka mig att lära mig vallning. Samarbetet mellan hund och människa i vallningen är ju något alldeles speciellt. Egna får står dock långt ner på önskelistan. Men det finns väl bc som är mindre vallningsidioter än andra? Man behöver ju inte köpa från de ”värsta” vallhundslinjerna, vilket man väl troligen inte får (!) heller. Och hellre baxa runt får i en hage än att stoppa frysen full med döda fåglar, om jag skulle skaffa en retriever.

Skott? Jo skotträdsla kan vara ett problem för vallhundarna, men är man klok ska man väl fixa den biten? Och det finns ju en herrans massa bc som inte är skottberörda.

Too much? Ja det är väl det som är det största frågetecknet egentligen. Fixar jag en bc? Det är den biten som egentligen bekymrar mig mest. Det går fort, de är extremt lättlärda och de lär sig lika snabbt rätt som fel. Men en bra bc på lydnadsplan eller i brukset är trots allt häftigt att se.

Sen snubblar man över en film på en bc som maxat poängen i elitklass (320) och tänker att nej – det fixar jag aldrig! Alltså fixar inte att hantera en hund som är överallt, ingenstans och exakt där den ska vara – samtidigt. Häftigt att se på men helt säkert inte okomplicerat att hantera. Nu finns det väl varianter och alla är väl inte riktigt så här … intensiva?

I söndags träffade jag dessutom den här lilla filuren.

130109A
Kompisens Working Kelpie-valp på 3,5 månad. En riktigt mysig liten hund utan ett spår av reservation. Enligt matte dessutom väldigt stabil och orädd, åtminstone så långt i sin levnad. Och där väcktes drömmen om en WK till liv igen. Den något ”lömska” blicken på bilden berodde uteslutande på att jag kommenderat ”sitt” för att Fånen skulle hinna fånga honom på bild och att sitta still när man bara vill pussa på fotografen är en stor prövning. 🙂

Nåja, jag hinner nog fundera några vändor till på det här och jag har en känsla av att jag på vägen kommer fega ur och så slutar det med border. Terrier alltså. 😉

Synpunkter? Åsikter? Tips? Kommentarsfältet är öppet! 😉 OCH SNÄLLA… har ni något att säga, säg det i kommentarerna här på bloggen, inte på FB. Där ”försvinner” ju kommentarerna liksom och hänger inte ihop med själva blogginlägget.

Exotiskt värre… :)

I ett par års tid (från någonstans när TV-serien började sändas) har husse muttrat om att ”man borde åka dit någon gång”.

Husse var tydligen där en gång runt 1982 och själv har jag, trots det diskreta avståndet på knappt nio mil, bara varit där en gång – 30 november 1989.

I Ullared alltså.

Jag har mest tagit det som tomma hot. Husse är liksom inte shoppingtypen. Men för ett par veckor sedan började muttrandet anta mer konkreta former. Han konstaterade också att den här veckan borde vara den optimala om man inte älskar att trängas, och det gör man ju inte.

Eftersom vi båda har det jobbmässigt lugnt just nu passade det ju faktiskt rätt bra. Det var ändå med viss bävan vi gav oss iväg i morse. Eller, det var nog mest jag som bävade. Husse såg det som ett studiebesök och jag såg det mer som ett … socialt experiment, med oviss utgång.

130108A

Så här i efterhand kan jag konstatera att:

  • Alla inblandade överlevde
  • Ingen grät
  • Ingen svor
  • Inget blodvite uppstod
  • Ingen tappade bort någon, mer än högst tillfälligt
  • Ingen behövde köa, varken in eller ut
  • Ingen behövde trängas
  • Ingen tappade bort kundvagnen
  • Ingen var särskilt imponerad

Trots att det är stort så hade jag nog väntat mig att det skulle vara ännu större. Jag tror inte att det kommer bli en resa vi gör om i brådrasket. Eller så blir det en tradition, varje år i januari? Det återstår att se.

Efter två timmar (inkl. fika) var vi på väg hem igen med tre ganska lätt packade påsar. Roligaste inköpet var nog pilatesbollen – till Karlsson. Vi har redan hunnit med ett träningspass. Bild på det spektaklet kanske kommer – en annan dag. 🙂

 

Hundhelg!

Det blev mycket hund den gångna helgen.

I lördags skulle vi vara i rasklubbens monter på My Dog i Göteborg. Vi (eller åtminstone jag, Karlsson sov väl som vanligt) konstaterade att My Dog, Disney on Ice och Gothia innebandycup + en avstängd bro i samma kvarter samtidigt inte hade någon positiv inverkan på parkeringsmöjligheterna… Hur tänkte dom där? Nåja, efter lite sightseeing (för mig, Karlsson sov antagligen fortfarande) hittade vi en p-plats och hann väl med en dryg timmes mingel och shopping innan vårt pass började.

Shoppingen blev inte så avancerad. Dagen innan funderade jag på om det var något vi behövde? Kom fram till – typ ingenting. Sen kom jag på att ett påviskoppel av ny/annan modell än det existerande, som har en tendens att trassla sig, kanske vore bra. Ett sånt blev det, men även två snygga matskålar (turkosa!), ett nytt halsband till Karlsson (turkost, och svart) och en boll (flytande, ej turkos) behövde vi visst också visade det sig. Karlsson tyckte att vi behövde en massa andra saker men jag lyssnade inte så mycket på det örat. Men när man får ner alla fynden i den ganska diskreta ryggsäcken tycker jag väl inte att man har förköpt sig, eller…? Jag kan väl iofs erkänna att avståndet till bilen i kombination med bristen på en sherpa hade en viss dämpande effekt också. 😉

Eftermiddagen tillbringades som sagt i montern, med A-C och tiken Ronja. Matte deklarerade att Ronja kunde vara rätt bitchig mot andra hundar men eftersom Karlsson läste av det innan matte ens öppnat munnen och informerat mig så blev det aldrig något problem. Han vet hur man charmar tjejer den grabben, eller åtminstone är han fullt på det klara med hur man får dem att INTE visa sin bitchiga sida. Man bryr sig helt enkelt inte om dem! En del kanske skulle kalla det att spela svårfångad? Hur som helst så gick det hur bra som helst och efter en stund stod de jämte varandra och delade (nästan) på Ronjas mattes macka. 🙂

130107B

Det är dock jobbigt med mässa och shopping tyckte Karlsson. När det var lugnt vid montern la han sig ner men så fort någon närmade sig och han fick ögonkontakt reste han sig och lät sig klappas samtidigt som han välvilligt delade ut pussar till alla som ville ha. Var de i barnhöjd var det extra mysigt. Han gör sitt jobb med den äran!

130107A

När vi kom hem på kvällen gjorde vi faktiskt inte fler knop än nödvändigt och nödvändigt visade sig vara – inte många knop alls faktiskt. 🙂

130107DIgår var det dags för sökträning igen. Första passet sen första advent. Det känns onekligen som om jag glömmer mer än vad Karlsson gör när det går några veckor?

 
Det mest positiva igår var att han knyckte lösrullarna snabbt som ögat hos figgarna och sprang in till mig med dom. Inget tuggande eller snurrande alls tydligen? Ett stort framsteg! Han gjorde också några oplanerade tomslag (där han hade kunnat hitta figurant) men hade inga problem att gå ut igen när jag skickade om. OK, en gång strulade det men när han fick lite hjälp på traven och dessutom hittade en ”gubbe” när han sprang ungefär där matte pekade så blev det ju jättebra. Nu känns det som om det är dags att gå vidare. Tomskick (planerade), fastrulle, helt kopplade påvis eller något annat? Ingen vet, men jag hoppas på råd och stöd från övriga inblandade.

Jag har dock börjat med att försöka organisera transporten tillbaks till stigen. Något direkt ”här”-kommando har jag aldrig haft. Att ha honom i ett strikt fotgående känns aningen överdrivet och är inte nödvändigt, ens enligt regelboken.

En bra dag blev det i alla fall och att mossan lyste grön gjorde inte saken ett dugg sämre faktiskt. 🙂

När vi kom hem koncentrerade jag mig hårt för att inte sätta mig och passade på att slänga ut både jul & advent när jag ändå var igång. Nu står det vita tulpaner på bordet istället och inte en tomte så långt ögat når. Ljuvligt!

Kampen om fotpallen

Innan vi renoverade vardagsrummet hade jag en fåtölj med en stooor fotpall. Där fick det utan problem plats både ben/fötter och en terrier som gärna använde mina vrister som huvudkudde. När vi köpte nytt efter renoveringen (en uppsättning till mig och en till husse) var jag lite skeptisk till den mycket mindre fotpallen. Och mycket riktigt så fick vi problem. Inte så mycket terriern kanske, men jag… 🙂

130101D

…och nej, att han skulle ligga på husses fotpall när den är ledig är uppenbarligen INTE ett alternativ. 🙂

…och ja, det är Izas julklapp han lagt beslag på. Hans julklapp tog ju slut!

Statistik 2012

WordPress upprätthåller sin tradition att skicka en statistisk sammanfattning av bloggåret. Den är alltid lite smårolig. 🙂

Att jämföras med filmfestivalen i Cannes! Jo jag tackar jag, men jämförelsen haltar nog en aning, eller…?

Och att det mest lästa inlägget var ”kasta in handduken-inlägget” från i höstas känns ju … sådär.

Summering_2012_1

De där förbannade älglopporna ger sig inte. Det inlägget har nog legat i topp varje år sedan det skrevs 2007. Kanske dags att radera det snart?

Summering_2012_2

Och där är de IGEN, älglopporna?! Och hönsen?

Summering_2012_3

Det är tur man har några kommentatorer kvar iaf. Tack för att ni finns! Som jag skrivit tidigare; jag försöker intala mig att minskningen av antalet kommentarer kan skyllas på smart-fånarna. Det ÄR jobbigt att kommentera från en sån eftersom man måste fylla i sin identitet varje gång. Själv läser jag mycket från Fånen och kommenterar därför inte lika ofta nu för tiden även om jag ganska ofta går in från datorn i efterhand och skriver en kommentar.

Summering_2012_4

Tjingeling!