Ett brandlarm på fyra tassar

Den där lilla terriern vi har går igång på brandvarnare. Jäklar så han gapar om man lyckas dra igång en av husets alla dylika tingestar. Eller om någon av patienterna i House mår dåligt… Jag vet inte vad det är som triggar honom? Brandvarnarljudet är självklart obehagligt. Det ska det ju vara. Men sjukhuspipmaskiner, även på riktigt låg volym, har samma effekt. Och gapar terriern så gapar schäfern på honom.

I lördags natt gick terrierlarmet. Både jag och husse tyckte oss höra något enstaka pip, typ batterislutpip, men husse gick upp och lyckades inte lokalisera det innan det upphörde.

Natten till igår inträffade samma sak. Husse var inte hemma så jag fick rycka ut och kolla, men inget mer hördes och terriern slutade till sist. Hur det gått i natt vet jag inte eftersom jag tillbringat natten på ett norskt hotellrum.

Norskt hotellrum borde väl kunna vara lugnt och skönt?

Trodde jag…

Kl 00.00 drog TV:n igång, ackompanjerad av en ilsken pipsignal. Föregående gäst som haft vänligheten att ställa TV:n på väckning kanske? Undrar spänt om samma sak kommer inträffa i natt igen? Är inte säker på att jag lyckats stänga av det för gott…

Ogräs

Kameran åkte fram för en tur i vägkanten idag. Ogräs och sly är väl sällan så vackert som på vintern, med rimfrost och sol. En av de få (troligen den enda) fördelarna med vintern; man kan ta vackra bilder. Men … det kan man på sommaren också. 🙂 Vintern gör sig bäst på bild och nu finns det två snöiga inlägg i rad här som man kan titta på nästa gång det blir en mild vinter, så det så! 😉

130123A 130123B 130123C 130123D 130123E 130123F 130123G 130123H 130123I 130123J 130123K 130123L

Schäfertanter kan också…

…springa omkring och bli fotograferade i snön. När man ser de här bilderna är det svårt att tro att hon blir tonåring om tre veckor?! Men som sagt; när hon har ”fast mark” under fötterna är det inga direkt märkbara problem med bakkärran. Det är inomhus i låga farter. En kort och rolig fotosejour hade vi iaf igår, när hon var rejält uppvärmd efter lunchpromenaden. 🙂

Den ”skrynkliga” pälsen (som husse kallade den) skyller vi på begynnade fällning och att matte gärna vill låta henne behålla underullen så länge det är möjligt med tanke på den rådande temperaturen. Just nu är det -15. Brrr…

130118A 130118B 130118C 130118D 130118E 130118F 130118G 130118H 130118I

Sökstrul och -funderingar

Insåg att jag, om inte annat för min egen skull, kanske borde rekapitulera söndagens sökträning?

Eftersom det kändes som om vi inte utvecklat det hela på ett tag var det dags för det tyckte jag. Det gäller ju att inte gå för fort fram men nu har vi kört på i princip samma sätt länge. De sista gångerna har han knyckt lösrullen kvickt som sjutton hos figgarna och det är ju en bra utveckling i motsats till vad han hållit på med förut, dvs springa några varv runt figgen och sen ta rullen och lägga sig och tugga på den – fortfarande hos figgen. Nåja, det kanske vi har kommit över nu? Återfall kan dock alltid komma.

Eftersom vi hittills bara ”flyttat fram” figgarna i rutan, dvs det har hela tiden varit samma människa på höger resp. vänster sida så kändes det som att det var dags att byta ut figgarna mellan skicken. Vi var gott om folk så det kändes som ett bra upplägg. Alltså fick en gå med ut som ”domare” och den som legat ute fick gå med in. Förut har det ju bara varit sista figgen som gått med in. Han verkade inte som om han tog någon direkt notis om vem som gick med ut och in men kanske gjorde han det ändå för han hade vissa problem att ta sig ut i rutan vid några tillfällen. Det är väl bara att jobba vidare med det så att han inser att det finns ”gubbar” kvar i skogen så länge jag skickar honom.

Dessutom försökte jag hänga med lite längre på påvisen. Innan har jag i princip bara satt på påviskopplet och gått med ett par meter för att sen låta honom springa ensam ut och så har jag kommit efter. Men … det strulade till det och han tappade fokus flera gånger. Minsta lilla ryck, om jag t ex snubblade till, så glömde han vad vi höll på med. Lärdom av det (tror jag); inte lägga figgarna på fullt djup när jag ska köra kopplat. Ju kortare sträcka desto mindre risk att jag strular till det, typ. Sen får man naturligtvis förlänga efter hand.

Förra våren hade jag ju problem med att han gärna körde ”kommunsök”. Dvs han sprang och letade figge tills han hittade och struntade i om jag ropade. Detta har dock blivit mycket bättre, ja kanske för bra? Vid något tillfälle hade figuranten sett hur han stannade en bit ut och liksom väntade på att jag skulle ropa…

*suck*

Det är inte lätt det här, men ändå (eller kanske just därför) ganska roligt. 🙂
När vi var klara stod vi vid ryggsäckarna och Karlsson var lös. S och Laban gick förbi mot rutan eftersom det var deras tur. Då flög fan i det lilla träsktrollet. Han brukar ju inte bry sig om andra hundar men då for han iväg och skulle efter Laban?! Jag tror inte för ett ögonblick att han tänkte ge Laban spö, men däremot försöka hinna före honom ut i rutan. 🙂 Jag fick dock ett bra tag i ryggskinnet på honom så det blev inget med det. Men då insåg jag vad som kanske behövs. Konkurrens! Det var länge sen nu. Dags att presentera en random malle för honom innan det är vår tur nästa gång. 🙂

Och så en bild från den ljuva sommartid! Längtar ohemult mycket faktiskt!

(Ber om ursäkt för det extremt nördiga inlägget, men som sagt; mest för mitt eget ”kom-ihåg”.)

120819F

Ombytta roller

Gårdagens ganska ledsamma inlägg fick mig att minnas den här bilden.

130116B

Karlsson var knappt fyra månader och tränade på att gå i trappan. Izas uttryck säger väl allt om hennes förtroende för hans förmåga? Om hon tvivlade på att projektet skulle lyckas tycker man ju att hon kunde ha överlåtit den breda ”yttersvängen” i trappan till den lilla amatören, men det gick bra ändå till sist.

Nu är det jag som lotsar henne nedför trappan och fungerar som någon slags krockkudde. Karlsson springer i full fart både upp och ned sedan många år.

Every step she takes…

Fy vad det skär i mattehjärtat när schäfertanten börjar bli gammal. Varje steg (nåja) hon tar så tittar jag på henne och ser om allt fungerar som det ska. Det jag kommer fram till är att de främre 75 procenten fungerar alldeles utmärkt, de sista 25 fungerar sämre i vissa situationer, men det tar hon liksom ingen notis om.

Det är ett tag sedan jag behövde klippa klorna på baktassarna. De sliter hon så bra på egen tass genom att inte lyfta ordentligt på bakbenen. Hon har även tappat en del muskulatur i ländryggen. Det som märks är en viss vinglighet när hon reser sig och när hon ska svänga snabbt och tight inomhus på hala golv. Det verkar dock inte vara något hon lider av. Jag misstänker att det är en begynnande ”schäfervinglighet”. Vad det beror på är nog ingen som riktigt lyckats reda ut men experterna verkar vara ganska överens om att de inte har ont i alla fall. Min tolkning är att nervimpulserna inte riktigt når fram till bakbenen i alla lägen och att de därför inte gör riktigt det som främre delen av hunden förväntar sig. Den här åkomman kan ju drabba betydligt yngre hundar så om det inte kommer förrän nu får man väl i och för sig vara tacksam.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det ingen fara när hon har styrfart. Ute traskar hon på i bra tempo och hänger utan problem med på våra vanliga rundor. När det är dags för promenad galopperar hon (om jag inte hinner hejda henne) som en nyfångad mustang till ytterdörren. Hon är vaken och ”med”, glad och positiv och vill massor. Hon hör bra och ser (för?) bra.

Hon vill göra allt som hon alltid har gjort; t ex springa upp och nedför trappan varje gång jag byter våningsplan. De dagar jag sitter hemma och jobbar blir det ju några gånger eftersom arbetsrummet ligger en trappa upp. Och det är här vi börjar få problem…

För ett par veckor sedan tappade hon fotfästet när hon kommit upp några steg och ramlade baklänges. Sin vana trogen ruskade hon bara på sig och tog ny sats. Ingen skada skedd.

Idag fick hon för sig att göra en brandkårsutryckning när hon för en gångs skull legat kvar uppe när jag gick ner. Hon fick ruskigt bråttom, tappade balans/fotfäste och ramlade ner. Riktigt hur långt upp hon var när detta hände hann jag inte uppfatta men det såg riktigt otäckt ut när hon landade i väggen vid trappans slut. 😦

Men … hon kravlade sig upp, ruskade på sig och såg ut som om ingenting hade hänt.  Mirakulöst nog verkar det inte ha gjort det heller?! Hon verkar helt ok, eller åtminstone inte sämre än innan sin frivolt. Detta hände på förmiddagen och jag kunde inte se något konstigt på promenaden vid lunch. Nu ikväll verkar hon fortfarande helt ok. Hon skapar sig heller aldrig några negativa minnesbilder, av någonting, den hunden. Det kan ju vara både positivt och negativt…

Den där hunden måste vara till viss del katt och frågan är hur många av sina liv hon har kvar? Två utav dem förbrukade hon ju inom loppet av 12 timmar redan i samband med att hon kastrerades, vid tre års ålder.

Fortsättningvis blir det övervakade trapptransporter, både uppför och nedför, i den mån jag hinner med, för hon är attans snabb för det mesta. När hon inte måste gå ner så får jag försöka komma ihåg att stänga dörren (jag har satt upp en stor, fet lapp som påminnelse) och nedanför trappan har jag nu applicerat ett kompostgaller så att hon inte springer med upp i onödan heller. Helt plötsligt känns det lite som att vara med valp igen. Och på tal om det; när husse träffade en något perifer bekant igår på promenaden så hade han frågat om hon var valp… 🙂

Men som sagt; det är ångestfyllt det här, och på sätt och vis blir det nog svårare av att hon är så fräsch för övrigt – hur knasigt det än låter? Antagligen skulle det vara lättare att acceptera att dagarna är räknade om hon verkade trött och började tappa gnistan? Men … hon är ju lika glad och galen som hon alltid har varit! Jag vet ju att jag inte på något sätt är unik i den här situationen och inte heller med mina känslor inför det, men det gör det inte mindre jobbigt. Det gör det faktiskt inte. 😦

Men … så länge hon inte verkar ha ont och vill hänga med så får hon göra det. När hon inte vill det längre så… 😦

130115B

Det är så här jag har det för det mesta. Hennes frågande blick och parapbolöronen som
undrar vad jag gör, vart jag ska och varför? Sällan mer än två meter bort om hon får välja.

(IRL är dock ”fisheye-effekten” inte lika påtaglig som när man tar närbilder med Fånen.)

Det finns helt klart en till som kommer att sakna henne, förutom husse förstås…

130115A

Lördagsunderhållning!

Idag övertalade jag husse att lägga ett spår åt Iza. Det blir ju inte så ofta men det märks inte. Det stämmer nog som en norrman sa på lägret i somras; har dom en gång lärt sig så är det som att cykla för oss. (Jag undrar fortfarande om jag kan cykla? Det är nog närmare 20 år sen sist…)

Spåret fick bli på åkrarna i närheten av huset. Nästan 800 meter blev det. Och visst… det var fenomenal spårsnö, men jag är ganska säker på att hon använde näsan och inte ögonen och skulle hon ha använt ögonen litegrann så … spela roll? Hon hade roligt, jag hade roligt och sex av sju apporter hade vi också med oss hem. Nu sussar hon sött. 🙂

Att fota (med dvärgkameran) och spåra samtidigt är inte plättlätt, men några bilder till arkivet blev det i skymningsljuset.

130112B

130112C

130112EHär var hon en aning ”ur spår” men ljuset var i alla fall läckert. 🙂

130112FNöjd tant på 12 år och 11 månader efter avslutat värv. 🙂

Karlsson fick ett lydnadspass på tomten och sen ett pass på pilatesbollen, närmare bestämt det femte. Tanken är väl att bollen ska vara lite hårdare pumpad men just nu känns det bra att den inte sticker iväg för lätt. Även om jag låser den med knäna så…?

Igår kväll när vi tränat och jag sa åt honom att hoppa ner så strejkade han. Han la sig helt sonika ner på bollen och såg ut som om han skulle stanna där ”for ever”. Sötnöten!

I morgon blir det sök för hela slanten. 🙂