Rätt & fel, fel & rätt?

På Izas trettonårsdag skickade jag ett mail till hennes uppfödare, kennel Lunabjäret, med lite bilder och berättade om hur hon mådde.

I svaret jag fick stod bl a detta:

Kan undras vad er hemlighet är som gjort henne så gammal. ; )

Det är ju en fråga jag ställt mig själv också. Vad har vi gjort, och inte gjort?

Att en schäfer blir tretton år är väl iofs inte så anmärkningsvärt, men att ha fysik och sinnen så väl i behåll är ganska få förunnat.  Det är ju onekligen det som är det roliga. Att hon fortfarande har den livsglädjen och entusiasmen som hon har. Det är bara att ta vara på varje dag. 🙂

Naturligtvis är en grundförutsättning bra gener. Där har jag inte kunnat påverka ett dugg, men än att lita på att uppfödaren gjort ett klokt val av föräldradjur. Izas mormor blev 13 år om jag inte missminner mig. Hennes mamma (en fodertik) togs bort ”för tidigt” pga allergi i familjen så hur gammal hon skulle ha blivit vet vi inte.

Hennes konstruktion/exteriör (typ 40-talsschäfer med rak rygg), som naturligtvis också är en konsekvens av uppfödarens arbete, är självklart också en mycket viktig bit. A-höfter och armbågar u.a. hade hon vid röntgen.

Men sen då?

Naturligtvis har vi gjort en del rätt och en del fel. Vad som är rätt och fel beror ju också på vem man frågar.

Men en kort summering av hennes liv och leverne blir så här:

Foder
Under sina första två-tre år fick hon färskfoder, vilket var ovanligt på den tiden. Valparna hade fått det hos uppfödaren och vi fortsatte på samma bana. Sen blev det jättestruligt med leveranserna och vi gick över till torrfoder som hon har ätit sedan dess. Det gick ju faktiskt rätt bra, det också.

Köttbullar! Hon har ätit köttbullar och köttbullar innehåller lök och… lök är giftigt för hundar. Nu har hon ju inte allena levt på köttbullar (se ovan) och inte ens ätit dem i någon större mängd men det har förekommit, det har det.

Hon har fått tillskott av fiskolja under många år och de sista åren även glucosamin.

Fysisk aktivitet
Hon fick börja gå i trappor så fort hon var kapabel till det. Dvs kunde ta sig upp och ned utan risk. Det kunde hon tidigt. Hon har alltid haft bra kroppskontroll och så även som valp. Utan att minnas exakt så kan jag tänka mig att hon sprungit i trapporna här hemma från 11-12 veckors ålder? Jag, och fler med mig, tror inte att höftledsfel uppkommer av trappgående. Finns det så finns det och trapporna gör varken till eller från.

Hon har alltid, utom när hon var riktigt liten, hoppat i och ur bilen för egen maskin. Till och med igår, när vi skulle till veterinären på seniorkoll, hoppade hon in i den nya, höga bilen för egen maskin innan vi hann hejda henne. Jag har beställt en specialgjord ramp men det är tveksamt om hon tänker använda den när vi fått den? Jag tror hon kommer tycka att det är lite ”töntigt”. 🙂

Merparten av sitt liv utomhus har hon tillbringat i koppel. Är man jakthund så är man… Ingen hade varit gladare än jag om hon sluppit kopplet men då hade hon garanterat inte blivit tretton år utan troligen blivit överkörd av en bil vid ganska unga år under någon ”utflykt”. Dessutom är det ju olagligt… Allt detta koppelpromenerande har säkert varit nyttigt på sätt och vis och risken att skada sig under vilda rundor i skogen har ju minimerats. Dock ett rätt tråkigt liv för alla inblandade.

Tränings- och tävlingsmässigt har vi ju bara kört spår och brukslydnad och hon är sparsamt tävlad. Vi har t ex aldrig kört skydd, som sliter en hel del på kroppen. Anledningen till att vi avstått skyddet är ju inte främst risken för skador och slitage utan mattes bristande kunskaper kombinerat med tidsbrist. Vi har kört agility på hobbynivå, men periodvis hyfsat mycket. Hon har ju aldrig varit särskilt försiktig (läs: mer vild än tam) och ”flugit” både balanshinder och vippbrädor ett antal gånger utan att ta någon märkbar skada, varken fysiskt eller mentalt.

Hon har simmat! Från ca sex års ålder fram till ca tio har hon frisksimmat på djursjukhuset mer eller mindre regelbundet. Detta tror jag har varit oerhört positivt för fysiken. Tyvärr fick hon en del hudproblem (någon form av milt våtexem?) till och från under de sista åren och till sist gav jag upp. Det blev ändå ingen kontinuitet i det. Sen vi slutade med simmandet har hudproblemen inte återkommit men hon hade troligen varit ännu fräschare i kroppen om vi hade kunnat fortsätta. Dock tror jag att det haft en oerhört positiv inverkan på henne som hon på sätt och vis lever på än idag.

Fästingmedel
Från ett års ålder har jag använt ”värsta” sortens fästingmedel på henne. Först Scalibor och från att Karlsson flyttade in; Exspot. Detta har resulterat i väldigt få fästingar under åren och hon har aldrig haft några fästingburna sjukdomar. Den enda negativa bieffekten jag tycker mig ha märkt, framför allt de sista åren, är en ökad fällning. Dock inget som sker fläckvis utan det är mer som en vårfällning som aldrig tar slut.

Med tanke på detta ställer jag mig skeptisk till folk som ”av princip” vägrar använda fästingmedel för att det är gift, och de inte vill ha gift på sina hundar. Naturligtvis vet jag att det finns hundar som inte tål det, men den där generella skepsisen är jag tveksam till. Av två onda ting liksom…?

Men, är det säkert någon som tänker, kan inte vingligheten bero på fästingmedlet? Det tror jag inte. Det är något som drabbat inte bara schäfrar sedan långt innan man uppfann fästingar och fästingmedel. Eller nåja, fästingarna var nog uppfunna. Pappa hade en hund som drabbades av det på 80-talet och han hade definitivt inte fått något fästingmedel.

Kastrering
Hon kastrerades ju vid 3,5 års ålder pga täta löp. Om man bortser från att själva operationen (komplikationer i efterhand) höll på att kosta henne livet (veterinärfel?) så är jag ganska övertygad om att det varit positivt att slippa löp/hormonsvängningar. Hon har ju inte heller kunnat få livmoderinflammation. Hon har även, hittills, sluppit juvertumörer även om risken för sådana enligt experterna inte minskar nämnvärt när kastreringen sker vid så förhållandevis hög ålder.

Lillebror
Helt ärligt tror jag att Karlsson har en stor del i det hela. Han håller henne igång på ett sätt som vi garanterat inte hade lyckats med. Bara konkurrensen gör att hon är tvungen att vara alert. 🙂

Så, det var väl en kort sammanfattning av konceptet. Vad som är rätt och fel är ju svårt att avgöra, men det blev ändå rätt bra i slutänden.

Igår var vi, som sagt, på seniorkontroll. Provsvar har vi inte fått än men hjärta och lungor lät bra och veterinären tyckte också att hon var i väldigt fin form. Lite katarakt (grå starr) har hon men det är inget som märks i vardagen, än. Muskulaturen i bakdelen har naturligtvis blivit sämre, pga schäfervingligheten, men det är inget att göra åt mer än att försöka hålla henne igång och gärna röra sig i terräng där hon tvingas jobba med bakbenen. Matchvikten är densamma nu som den varit i princip hela hennes vuxna liv, dvs 26 kilo. Jag skulle ge bra mycket för den hundens ämnesomsättning. 😉

Som sagt; på det här viset har hon levt och vad av ovanstående som är de egentliga framgångsfaktorerna, förutom generna, vågar jag inte svara på. Dock har vi gjort en del som många ”fanatiker” anser är helt förkastligt och jag är inte riktigt benägen att hålla med. Nu ska vi bara göra det bästa av den tiden vi har kvar tillsammans.

130118G

Upp över mina öron…

När jag, för ett drygt år sen, bestämde mig för att byta ”hemmaklubb” till Kind BK var jag redan lite insyltad. Jag hade lovat att göra tidningen (dvs montera ihop den till ett tryckfärdigt original, ett nummer/år.) och jag var med i lägerkommittén.

Innan dess hade jag fört en lugnt och skön tillvaro i några år, utan några fasta åtaganden. Jag hade bara gjort punktinsatser, typ tävlinssekreterare och testledare. Efter rätt många år som väldigt ”aktiv” var det skönt och välbehövligt. Å andra sidan tycker jag ju faktiskt att det är kul att vara engagerad, till en viss gräns.

Men nu vet jag inte vad som hänt? Helt plötsligt är jag insyltad upp över öronen? Sammankallande i infokommittén = ansvarig för hemsidan (som jag nyss gjort om helt och hållet) och tidningen, någon sorts ”spindel i nätet” i lägerkommittén och … ledamot i styrelsen?

Vad hände? Det var ju inte riktigt så här det skulle bli, väl…? Just nu känns det som om jag borde ha dragit i handbromsen lite tidigare.

Som tur var så var jag vaken när jag blev tillfrågad av valberedningen om att bli sekreterare och lyckades tacka nej, tack och lov. Ovanstående uppgifter innebär alldeles tillräckligt (=på tok för mycket) med tid framför datorn även utan ett sekreteraruppdrag. Men … när samtalet om ledamotsposten kom var jag tydligen inte riktigt på min vakt?

Inför nästa år ska jag ta mig ett allvarligt snack med mitt idéella jag och sålla lite bland uppdragen. Annars är nog risken att jag springer in i den idéella väggen igen och gör … ingenting. Där vill vi inte heller hamna. Att ”lagom är bäst” stämmer bra, faktiskt.

Underhållningsvärdebaserad hastighet?

Ibland klagar husse på att Iza går sakta. Det kanske inte är så konstigt i den åldern iofs, men eftersom man vet att hon kan pinna på längst fram i kopplet, som förr i tiden, så börjar man ju undra lite. Bland annat är hon rätt seg om han går ut med henne och jag inte är hemma. Är jag hemma har hon bråttom tillbaks till matte. 🙂

Idag blev det tydligare än någonsin att det är tänkbar kommande underhållning som reglerar farten till stor del.

Som underhållning räknas bl a;

  1. Chans att se katt(er)
  2. Chans att se häst(ar)
  3. Chans att se galna hundar
  4. Möjlighet att nosa upp kattskit
  5. Möjlighet att nosa upp hästskit
  6. Möjlighet att nosa upp älgskit
  7. Möjlighet att nosa upp rådjusskit
  8. Möjlighet att nosa reda på koskit/gödsel i snövallar (eller på vägen)
  9. Inventering av viltspår, och…
  10. …löslöpande Karlsson. 🙂

Idag på lunchpromenaden sprang vi på jägare efter ca 300 meter. Innan dess hade hon haft bra fart, baserat på främst punkt 1, 4, 6, 9 och 10 här ovanför. Vi vände och gick hemåt igen, och jösses så segt det blev? Hon släpade efter mig i kopplet och såg ut som om hon ”sålt smöret och tappat pengarna” som mamma brukade säga. ”Gå hem efter 300 meter? Så kan man ju inte göööra?”

Men … när vi fortsatte förbi huset blev det fart på tanten och hon gick i täten igen, precis som vanligt, baserat på punkt 1, 2, 3 och 8. 🙂

130215A

 

 

 

(Nästan) helt inofficiellt!

Igår var det årsmöte i Kind BK. I bilen på väg hem började jag fundera, och kom fram till att jag kanske är ägare till landets mest INofficiellt meriterade borderterrier?

Titta man på hunddata så finns det en (som i 1) officiell titel – LP II. I övrigt är det glest. Man skulle nog till och med kunna kalla det för … tomt?

Tittar man däremot på hans INofficiella ”titlar” (och bucklor) så är det långt ifrån tomt. 🙂

Årets Bruksborder, 2008, 2009 och 2011

Årets lydnadshund, Borås BK, 2009

Årets klass II-hund, Borås BK, 2009

Årets högrehund, Borås BK, 2010 och 2011

Sjuhäradsmästare i klass II 2009 och 2010. (2009 även Sjuhäradsmästare med laget).

Utställning: vinnare valpklass 4-6 månader på Årets Border 2006 och plac. 2 i öppenklass på Årets Border 2009. En 2:a placering där är iofs inte kattskit. Stor konkurrens och domare är rasspecialister från England. Hade det varit off. hade det nog varit ett ck iaf, vilket han aldrig lyckats få officiellt.

En rätt hyfsad lista ändå, presterad av (knappt) nio kilo träsktroll?

Igår, i samband med årsmötet, kompletterade vi den med ytterligare en INofficiell ”titel”, nämligen:

Årets Lydnadshund i Kind BK!

Mycket otippat faktiskt? Vad kriterierna är vet jag inte riktigt, men jag antar att tävlingskommittén vet? Vi nöjer oss med att lägga ytterligare en titel på INOFF-listan. 🙂

120605A

 

 

Snowracer!

Idag har jag försökt jobba ikapp en del i det ganska kraftigt försummade hemmet. Det blir så när man är intensivt idéell under en period. Det har väl gått … sådär. Men lite bättre ordning är det nog nu än det var i morse?

Ett träningspass med terriern klämde jag också in. Mot slutet åkte kameran fram. Håll tillgodo med ett gäng snönbilder – igen. Och jösses så jag längtar efter barmark! Jag begär inte gröna gräsmattor och 20° (även om det vore väldigt skönt), jag skulle nöja mig fint med barmark just nu.

130210ADet var länge sen vi körde hoppet. Han tog i för allt han var värd. 🙂

130210B

Ett utsnitt av samma hoppbild.

130210D

130210E

130210C

130210J

130210G

130210F

130210K

13-årskalas!

130118D

Idag blir hon tonåring, min alldeles egen tokfia! Tretton år – det är mycket på en schäfer. Eller … åldern i sig är väl inte helt ovanlig, men däremot att vara så pigg och alert är nog få förunnat. Som jag tidigare nämnt; bakdelen hänger inte riktigt med i alla lägen men det verkar inte vara något som bekymrar pantertanten. Hon är mest irriterade att hon inte får springa nerför trappan i flygande fläng på egen tass numera,

Kalasat har vi gjort men tårtan försvann så fort att det varken hann bli bild eller film. 🙂 Presenter känns ”sådär” till en som ”har allt” och inte bryr sig särskilt mycket om leksaker. Men det är ju populärt att ge bort upplevelser så det fick bli ett lydnadspass på infarten istället. En frusen husse filmade en liten del utav det. När jag tittar på filmen inser jag att om vi gick ut och tävlade nu skulle vi kanske rent av kunna få en femma på skallet? Hon är aningen mer markbunden nu än hon var på den tiden vi tävlade, även om det fortfarande är lite ”hoppigt”. 🙂 (Den svartsjuka sufflören i bakgrunden befinner sig inne i huset!)

 

Igår kväll var det också en form av födelsedagsfirande. Husse fyllde förvisso år för mer än ett halvår sen men igår var det dags att kassera in födelsedagspresenten. Galenskaparna – 30 årskalaset, på Lorensbergsteatern, stod på programmet. Tyvärr är det inte riktigt ”my cup of tea” men husse ville ju se det så vad gör man? Det visade sig att det inte var riktigt hans ”cup of tea” heller, till hans stora förvåning. Jag skrattade nog ungefär tolv gånger så mycket under 1,5 timme med Johans Glans för två veckor sedan som jag gjorde under tre timmar igår.

Idag har jag och lill-Nisse varit på sightseeing (miljöträning?) i stan. Gårdagen fick han ägna sig att acklimatisera sig på hemmaplan. Det är väl så man gör med valpar och vuxna omplaceringar? 😉 Det känns fortfarande som ett mycket lyckat köp. 🙂 Nu är han nästan färdiginredd också. Det är väl i stort sett träningsprylarna som fattas men det tar vi en dag när det snöar lite mindre.

Jag har även konstaterat att det är bra mycket billigare att sitta hemma framför datorn och vara idéell än det är att vara ledig… På två helger har jag knappt gjort av med ett nickel. Det gjorde jag däremot idag… Nu är iaf klubbens nya hemsida publicerad. Lite jobb återstår men det mesta är klart och det känns skönt.

Avslutningsvis ett par bilder till (från fotosejouren för tre veckor sedan) på den nyblivna tonåringen.

130118E

130118H

Bilar jag minns. Och bilar jag helst vill glömma.

Det optimala, och utan tvekan mest ekonomiska, vore väl om man kunde klara sig utan bil. Nu är ju inte läget sådant med tanke på val av hobby och bosättningsplats. Bil är helt enkelt ett måste.

1987 köpte jag min första egna bil. En pedantskött (det gick över) Ford Fiesta av 1977 års modell som jag köpte av en jobbarkompis för … 12.000? Den hade väl sina fel och brister men på det stora hela skötte den sig väldigt bra, och gick den sönder var den (nästan) gratis att laga. Till sist (efter sex år) blev man dock väldigt blöt om fötterna om det regnade när man körde och den förpassades till skroten.

Därefter köpte jag svärföräldrarnas VW Passat av 1983 års modell. Vi rustade upp den ganska rejält och precis när man kände att ”nu kan den rulla och gå i ett gäng år” så … brann den upp?! Under färd i ca 90 knyck började det ryka betänkligt och motorn stod i ljusan låga. Som tur var hade jag ingen hund i bilen och annat av värde hann jag rädda. Nu brann förvisso inte kupén upp, med facit i hand, men bilen fick åka bärgare till skroten. Till Passaten beställde jag en ”skräddarsydd” hundbur (till den dåvarande schäfern) hos en lokal plåtslagare.

För försäkringspengarna blev det ett panikköp i form av en Opel Kadett. Inte världens mest övertänkta bilköp men jag var tvungen att ha en bil, och hundburen passade. Den bilens största misstag var när den la ner bromsfunktionen i nedförsbacken mot stans, utan konkurrens, största och mest trafikerade korsning. (För ev Boråsare; Annelundsmotet!) Dock hade jag änglavakt för inga bilar var i vägen och ingen kom till skada. Den kördes efter några år till skroten. Riktigt vad som var dödsstöten minns jag faktiskt inte?

Sen blev det en Saab 9000 som jag köpte av en bekant till husse som vunnit en ny bil på Bingolotto. Jag höll mig fortfarande till bilar med ca 10 år på nacken. Saaben var en otippat trevlig bil. Liksom lite självgående, stadig och bra på vägen och tja … behaglig att köra. Hundburen passade inte, naturligtvis, men jag hittade en begagnad som var skräddarsydd till den modellen. Den hängde med i några år men fick till sist åka en sista resa till skrotfirman, den också.

Nu återvände jag till Passat-världen och köpte husses bil när han bytte upp sig. (Hundburen passade.) En ganska lynnig bil som ibland kunde få för sig att inte starta. Trots x antal verkstadsbesök lyckades ingen hitta felet. Till sist tröttnade jag och bestämde mig för att jag skulle ha en ny bil och sålde den på Blocket. Det var den första bilen jag ägt som inte åkte till skroten!

Sen blev det en Passat – igen?! Men … det visade sig vara ett riktigt bra köp. Jag hittade en fyrhjulsdriven Passat på Blocket som jag blev lite sugen på. Dagen efter hittade jag samma bil IRL … på brukshundklubben?! Det visade sig att det var en, för mig okänd, klubbkompis som ägde den. Det blev affär och jag tuffade nöjt på i drygt fem år, (och hundburen passade). En trasig generator var väl det värsta som drabbade den bilen. En bruksbil av stora mått. När femårsgränsen var passerad, och bilen fyllt elva år, kände jag att det kanske var dags för ett byte? Med tanke på hur lite som gått sönder kanske det liksom var dags för den att börja krångla? Detta visade sig vara mitt troligen sämsta ekonomiska beslut, någonsin.

Hittade en annan fyrhjulsdriven Passat, endast fyra år gammal, på Blocket. Rätt många mil på mätaren men på en dieselbil inget oroväckande milantal, egentligen, och hundburen (eller rättare sagt; burarna) passade. Jag minns inte riktigt hur mycket jag skrivit på bloggen men med facit i hand kan jag konstatera att det var mitt, utan konkurrens, sämsta bilköp någonsin. Den har krånglat nästan ända från start och sista kvartalet har den åkt bärgare två (nästan tre) gånger. Den har kostat mig ca 20.000 i reparationer på ett halvår. Den yngsta och dyraste bil jag någonsin köpt! 😦

Redan i november-december förra året började jag leta ny bil men hittade inget intressant objekt inom rimligt avstånd. De jag hittade hade blivit sålda typ fem minuter innan jag ringde…

Det här är inte roligt ens med cartoon-filter på kameran!

Det här är inte roligt ens med cartoon-filter på kameran!

Så, en söndag för knappt tre veckor sedan, kom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hade packat hund och allt annat väsentligt för att åka till Kind och vara med på träningstävling. Då hade den elektroniska handbromsen låst sig?! Jag kom inte ur fläcken! Arg som ett bi packade jag ur en snopen hund, gick in till datorn och hittade den perfekta (?) bilen, i Göteborg. Annonsen var inlagd två dagar innan. Jag satt som på nålar tills bilfirman skulle öppna ett par timmar senare, och jo, den fanns kvar. Men … jag hade ju ingen bil att åka i och kunde inte ta mig dit. (Husse var ute och jobbade, som vanligt.) Lyckades dock låna ihop en bil av snälla kompisar och flängde ner till Göteborg. Klämde, kände, tindrade med ögonen, provkörde och – köpte! Helt utan konkurrens mitt dyraste impulsköp någonsin…

Jag fick tre veckor på mig att sälja måndagsexemplaret på egen tass istället för att byta in den. Detta lyckades dock inte och igår hämtade jag min nya pärla. 🙂 Jag är nog lite kär? Och jag har aldrig någonsin så glatt lämnat ifrån mig nycklarna till någon av mina gamla bilar. Inte ett spår av sentimentalitet infann sig. Jag misstänker dock att den kommer tuffa och gå rätt länge nu. Jag har väl lagat det mesta som kan gå sönder, typ. Det var nog bara jag och bilen som inte passade ihop.

Något jag raskt ska kasta i den mentala papperskorgen är dock pengarna. Jag hade aldrig köpt en så dyr bil tidigare, och ingen som minskat så mycket i värde (på så kort tid) + reparations- och bärgningskostnader. Aktiv förträngning känns som en god idé.

Men igår kväll gick jag omkring här hemma och fånflinade lyckligt. Bara känslan av att vara av med måndagsexet var värd rätt många fånflin men jag gillar verkligen min nya bil. Än så länge, kanske är bäst att tillägga. Det finns ju inget som säger att inte detta också är ett måndagsex, men man kan väl inte ha sådan otur två gånger i rad? Snälla, säg att det inte är så!

Dessutom, jag fick in hundburarna, med god marginal, vilket jag inte var helt säker på innan. Var helt inställd på att köpa ny(a) men nu slipper jag alltså det. En ramp till schäfertanten är allt som behövs. 🙂

I morse funderade jag på om hundarna skulle uppskatta en provtur i nya bilen istället för promenad på lunchen men de verkade tycka att det var en usel idé. Att ta ledigt från jobbet bara för att köra bil, lite planlöst sådär, kändes inte heller som en jättegod idé ärligt talat.

Men … välkommen hem lill-Nisse! Hoppas vi får många lyckliga år tillsammans. 🙂

130208B