Det här citatet hittade jag i Borås Tidning i morse. Det påminde mig om att en av fördelarna med att bli äldre är man kanske/möjligen/eventuellt blir en aning mer ödmjuk med åren? 😉

Speciellt kom jag att tänka på en händelse för ett antal år sedan, när jag som vuxen red lektion på ridhuset här i stan. Efter en lektion stod jag och kompisarna från gruppen och pratade utanför entrén. Vi hade väl samtliga någonstans mellan 20 och 30 års ridvana (per person), och vi kunde ingenting! Det kändes bokstavligen så, just då, för oss allihop.

Efter en liten stund la vi märke till ett samtal som pågick bredvid oss. Vårt samtal tystnade efter hand och vi började lyssna istället.

En liten bit ifrån oss stod ett gäng ponnyryttare i 10-12-årsåldern. De kunde allt. Bokstavligen A-L-L-T! Undrar hur mycket de kan idag? De kanske har landat? 😉

Jodå, trots att minusgraderna och snön tyvärr har återvänt (även om snötäcket än så länge är måttligt) så hittade jag ett vårtecken på lunchpromenaden. Schäferrumpa där det börjar sticka ut ”lösa” hårtussar är minsann ett vårtecken så gott som något. Det börjar alltid på nedre delen av låren, sen vid svansroten och sprider sig neråt svansen, och sen framåt. Joråsåatte…

Jag upptäckte även att småsnöandet som nu pågått ett par dagar, i kombination med en rätt grinig nordanvind, har skapat en avancerad mosaik på den nygjorda/omgjorda/renoverade vägen. Men … helt ärligt hade jag klarat mig väldigt bra utan den mosaiken.