Det här citatet hittade jag i Borås Tidning i morse. Det påminde mig om att en av fördelarna med att bli äldre är man kanske/möjligen/eventuellt blir en aning mer ödmjuk med åren? 😉
Speciellt kom jag att tänka på en händelse för ett antal år sedan, när jag som vuxen red lektion på ridhuset här i stan. Efter en lektion stod jag och kompisarna från gruppen och pratade utanför entrén. Vi hade väl samtliga någonstans mellan 20 och 30 års ridvana (per person), och vi kunde ingenting! Det kändes bokstavligen så, just då, för oss allihop.
Efter en liten stund la vi märke till ett samtal som pågick bredvid oss. Vårt samtal tystnade efter hand och vi började lyssna istället.
En liten bit ifrån oss stod ett gäng ponnyryttare i 10-12-årsåldern. De kunde allt. Bokstavligen A-L-L-T! Undrar hur mycket de kan idag? De kanske har landat? 😉