Sökstrul och -funderingar

Insåg att jag, om inte annat för min egen skull, kanske borde rekapitulera söndagens sökträning?

Eftersom det kändes som om vi inte utvecklat det hela på ett tag var det dags för det tyckte jag. Det gäller ju att inte gå för fort fram men nu har vi kört på i princip samma sätt länge. De sista gångerna har han knyckt lösrullen kvickt som sjutton hos figgarna och det är ju en bra utveckling i motsats till vad han hållit på med förut, dvs springa några varv runt figgen och sen ta rullen och lägga sig och tugga på den – fortfarande hos figgen. Nåja, det kanske vi har kommit över nu? Återfall kan dock alltid komma.

Eftersom vi hittills bara ”flyttat fram” figgarna i rutan, dvs det har hela tiden varit samma människa på höger resp. vänster sida så kändes det som att det var dags att byta ut figgarna mellan skicken. Vi var gott om folk så det kändes som ett bra upplägg. Alltså fick en gå med ut som ”domare” och den som legat ute fick gå med in. Förut har det ju bara varit sista figgen som gått med in. Han verkade inte som om han tog någon direkt notis om vem som gick med ut och in men kanske gjorde han det ändå för han hade vissa problem att ta sig ut i rutan vid några tillfällen. Det är väl bara att jobba vidare med det så att han inser att det finns ”gubbar” kvar i skogen så länge jag skickar honom.

Dessutom försökte jag hänga med lite längre på påvisen. Innan har jag i princip bara satt på påviskopplet och gått med ett par meter för att sen låta honom springa ensam ut och så har jag kommit efter. Men … det strulade till det och han tappade fokus flera gånger. Minsta lilla ryck, om jag t ex snubblade till, så glömde han vad vi höll på med. Lärdom av det (tror jag); inte lägga figgarna på fullt djup när jag ska köra kopplat. Ju kortare sträcka desto mindre risk att jag strular till det, typ. Sen får man naturligtvis förlänga efter hand.

Förra våren hade jag ju problem med att han gärna körde ”kommunsök”. Dvs han sprang och letade figge tills han hittade och struntade i om jag ropade. Detta har dock blivit mycket bättre, ja kanske för bra? Vid något tillfälle hade figuranten sett hur han stannade en bit ut och liksom väntade på att jag skulle ropa…

*suck*

Det är inte lätt det här, men ändå (eller kanske just därför) ganska roligt. 🙂
När vi var klara stod vi vid ryggsäckarna och Karlsson var lös. S och Laban gick förbi mot rutan eftersom det var deras tur. Då flög fan i det lilla träsktrollet. Han brukar ju inte bry sig om andra hundar men då for han iväg och skulle efter Laban?! Jag tror inte för ett ögonblick att han tänkte ge Laban spö, men däremot försöka hinna före honom ut i rutan. 🙂 Jag fick dock ett bra tag i ryggskinnet på honom så det blev inget med det. Men då insåg jag vad som kanske behövs. Konkurrens! Det var länge sen nu. Dags att presentera en random malle för honom innan det är vår tur nästa gång. 🙂

Och så en bild från den ljuva sommartid! Längtar ohemult mycket faktiskt!

(Ber om ursäkt för det extremt nördiga inlägget, men som sagt; mest för mitt eget ”kom-ihåg”.)

120819F