Fy vad det skär i mattehjärtat när schäfertanten börjar bli gammal. Varje steg (nåja) hon tar så tittar jag på henne och ser om allt fungerar som det ska. Det jag kommer fram till är att de främre 75 procenten fungerar alldeles utmärkt, de sista 25 fungerar sämre i vissa situationer, men det tar hon liksom ingen notis om.
Det är ett tag sedan jag behövde klippa klorna på baktassarna. De sliter hon så bra på egen tass genom att inte lyfta ordentligt på bakbenen. Hon har även tappat en del muskulatur i ländryggen. Det som märks är en viss vinglighet när hon reser sig och när hon ska svänga snabbt och tight inomhus på hala golv. Det verkar dock inte vara något hon lider av. Jag misstänker att det är en begynnande ”schäfervinglighet”. Vad det beror på är nog ingen som riktigt lyckats reda ut men experterna verkar vara ganska överens om att de inte har ont i alla fall. Min tolkning är att nervimpulserna inte riktigt når fram till bakbenen i alla lägen och att de därför inte gör riktigt det som främre delen av hunden förväntar sig. Den här åkomman kan ju drabba betydligt yngre hundar så om det inte kommer förrän nu får man väl i och för sig vara tacksam.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det ingen fara när hon har styrfart. Ute traskar hon på i bra tempo och hänger utan problem med på våra vanliga rundor. När det är dags för promenad galopperar hon (om jag inte hinner hejda henne) som en nyfångad mustang till ytterdörren. Hon är vaken och ”med”, glad och positiv och vill massor. Hon hör bra och ser (för?) bra.
Hon vill göra allt som hon alltid har gjort; t ex springa upp och nedför trappan varje gång jag byter våningsplan. De dagar jag sitter hemma och jobbar blir det ju några gånger eftersom arbetsrummet ligger en trappa upp. Och det är här vi börjar få problem…
För ett par veckor sedan tappade hon fotfästet när hon kommit upp några steg och ramlade baklänges. Sin vana trogen ruskade hon bara på sig och tog ny sats. Ingen skada skedd.
Idag fick hon för sig att göra en brandkårsutryckning när hon för en gångs skull legat kvar uppe när jag gick ner. Hon fick ruskigt bråttom, tappade balans/fotfäste och ramlade ner. Riktigt hur långt upp hon var när detta hände hann jag inte uppfatta men det såg riktigt otäckt ut när hon landade i väggen vid trappans slut. 😦
Men … hon kravlade sig upp, ruskade på sig och såg ut som om ingenting hade hänt. Mirakulöst nog verkar det inte ha gjort det heller?! Hon verkar helt ok, eller åtminstone inte sämre än innan sin frivolt. Detta hände på förmiddagen och jag kunde inte se något konstigt på promenaden vid lunch. Nu ikväll verkar hon fortfarande helt ok. Hon skapar sig heller aldrig några negativa minnesbilder, av någonting, den hunden. Det kan ju vara både positivt och negativt…
Den där hunden måste vara till viss del katt och frågan är hur många av sina liv hon har kvar? Två utav dem förbrukade hon ju inom loppet av 12 timmar redan i samband med att hon kastrerades, vid tre års ålder.
Fortsättningvis blir det övervakade trapptransporter, både uppför och nedför, i den mån jag hinner med, för hon är attans snabb för det mesta. När hon inte måste gå ner så får jag försöka komma ihåg att stänga dörren (jag har satt upp en stor, fet lapp som påminnelse) och nedanför trappan har jag nu applicerat ett kompostgaller så att hon inte springer med upp i onödan heller. Helt plötsligt känns det lite som att vara med valp igen. Och på tal om det; när husse träffade en något perifer bekant igår på promenaden så hade han frågat om hon var valp… 🙂
Men som sagt; det är ångestfyllt det här, och på sätt och vis blir det nog svårare av att hon är så fräsch för övrigt – hur knasigt det än låter? Antagligen skulle det vara lättare att acceptera att dagarna är räknade om hon verkade trött och började tappa gnistan? Men … hon är ju lika glad och galen som hon alltid har varit! Jag vet ju att jag inte på något sätt är unik i den här situationen och inte heller med mina känslor inför det, men det gör det inte mindre jobbigt. Det gör det faktiskt inte. 😦
Men … så länge hon inte verkar ha ont och vill hänga med så får hon göra det. När hon inte vill det längre så… 😦
Det är så här jag har det för det mesta. Hennes frågande blick och parapbolöronen som
undrar vad jag gör, vart jag ska och varför? Sällan mer än två meter bort om hon får välja.
(IRL är dock ”fisheye-effekten” inte lika påtaglig som när man tar närbilder med Fånen.)
Det finns helt klart en till som kommer att sakna henne, förutom husse förstås…
vallterrier.com 