Insåg att jag, om inte annat för min egen skull, kanske borde rekapitulera söndagens sökträning?
Eftersom det kändes som om vi inte utvecklat det hela på ett tag var det dags för det tyckte jag. Det gäller ju att inte gå för fort fram men nu har vi kört på i princip samma sätt länge. De sista gångerna har han knyckt lösrullen kvickt som sjutton hos figgarna och det är ju en bra utveckling i motsats till vad han hållit på med förut, dvs springa några varv runt figgen och sen ta rullen och lägga sig och tugga på den – fortfarande hos figgen. Nåja, det kanske vi har kommit över nu? Återfall kan dock alltid komma.
Eftersom vi hittills bara ”flyttat fram” figgarna i rutan, dvs det har hela tiden varit samma människa på höger resp. vänster sida så kändes det som att det var dags att byta ut figgarna mellan skicken. Vi var gott om folk så det kändes som ett bra upplägg. Alltså fick en gå med ut som ”domare” och den som legat ute fick gå med in. Förut har det ju bara varit sista figgen som gått med in. Han verkade inte som om han tog någon direkt notis om vem som gick med ut och in men kanske gjorde han det ändå för han hade vissa problem att ta sig ut i rutan vid några tillfällen. Det är väl bara att jobba vidare med det så att han inser att det finns ”gubbar” kvar i skogen så länge jag skickar honom.
Dessutom försökte jag hänga med lite längre på påvisen. Innan har jag i princip bara satt på påviskopplet och gått med ett par meter för att sen låta honom springa ensam ut och så har jag kommit efter. Men … det strulade till det och han tappade fokus flera gånger. Minsta lilla ryck, om jag t ex snubblade till, så glömde han vad vi höll på med. Lärdom av det (tror jag); inte lägga figgarna på fullt djup när jag ska köra kopplat. Ju kortare sträcka desto mindre risk att jag strular till det, typ. Sen får man naturligtvis förlänga efter hand.
Förra våren hade jag ju problem med att han gärna körde ”kommunsök”. Dvs han sprang och letade figge tills han hittade och struntade i om jag ropade. Detta har dock blivit mycket bättre, ja kanske för bra? Vid något tillfälle hade figuranten sett hur han stannade en bit ut och liksom väntade på att jag skulle ropa…
*suck*
Det är inte lätt det här, men ändå (eller kanske just därför) ganska roligt. 🙂
När vi var klara stod vi vid ryggsäckarna och Karlsson var lös. S och Laban gick förbi mot rutan eftersom det var deras tur. Då flög fan i det lilla träsktrollet. Han brukar ju inte bry sig om andra hundar men då for han iväg och skulle efter Laban?! Jag tror inte för ett ögonblick att han tänkte ge Laban spö, men däremot försöka hinna före honom ut i rutan. 🙂 Jag fick dock ett bra tag i ryggskinnet på honom så det blev inget med det. Men då insåg jag vad som kanske behövs. Konkurrens! Det var länge sen nu. Dags att presentera en random malle för honom innan det är vår tur nästa gång. 🙂
Och så en bild från den ljuva sommartid! Längtar ohemult mycket faktiskt!
(Ber om ursäkt för det extremt nördiga inlägget, men som sagt; mest för mitt eget ”kom-ihåg”.)
vallterrier.com 
Du har alltså kört med framflyttad figge hela tiden???? Jösses, det märks att du inte tränar med oss… Den typen av figge har jag ENBART använt för att träna framdrag – någon ENSTAKA gång. Jösses, inte konstigt att han inte förstår ett smack när figgen bytts ut. 😮
Bort med alla framflyttade figgar, in med rena vindövningar och låt hunden leta tills han hittar! Ich vad gäller påvisen… Får du ordning på söket så han vet vad han ska göra och om belöningen hos figgen är tillräckligt bra ska du se att drag i kopplet och en snubblande matte inte kommer att vara några större problem. 😉
Om du vill öka draget på påvisen kan du ropa och låta figgen svara vid något eller några träningstillfällen.
För övrigt var det kanske en träsktrollsbana ni var i och där hör ju faktiskt inte labradorer hemma, eller hur? 😄
Eftersom vi ofta (ända till någon gång sent i höstas) oftast varit väldigt tight med folk (4-5 st) så har det inte varit så lätt att göra på något annat sätt än flytta fram figgarna. Det finns faktiskt rutinerat folk med i gruppen som jag har litat på och eftersom vi haft annat att tänka på, typ strul med lösrullarna, noskvalster och annat, så har jag inte kommit på tanken själv, och i ärlighetens namn inte trott att det skulle påverka så mycket. De flesta i gruppen kör på samma sätt och där finns några elitekipage. Det finns uppenbarligen många vägar som leder till Rom?! Sen är det nog en viss skillnad på effekten av ett ryck i kopplet på en niokiloshund och på en i 20-30-kilosklassen…
Och hur kom labradoren in i diskussionen…?
Ja, alla tränar efter sitt huvud. Jag menade inte att vara besserwisser eller så, men det är mina erfarenheter, både från träning och från min sökintruktörsutbildning.
Labradoren… Ja, det var jag som av någon outgrundlig anledning fick Laban till Labrador. 🙂
Det kändes onekligen lite som en sågning jäms med fotknölarna Agnetha… 😦 Jag har litat på mina träningskompisar som oftast kört likadant och i vissa fall har det lett ända till SM. Jag har inte trott att det skulle bli något stort problem och det kanske det inte blir heller? En gång är ingen gång, typ… Och som jag skrev, oftast har det inte ens funnits möjlighet till något annat upplägg pga av att vi varit minimalt med människor.
Sök är sjukt kul och sjukt svårt! Jag blev inte mer än nybörjare! 😀
Det är nog klokt att bara lägga på en nyhet/svårighet i taget. Men absolut inte stå kvar i samma läge för länge. Balans, eller vad det heter 😉
Hur har du lärt in markeringen?
Jag körde canis baklängeskedjningsmodell(googla om du är nyfiken) och det var väldigt effektivt och verkade ge hunden en klar bild av vad som förväntades.
Har du sele eller halsband på vid påvis? Man kanske inte får ha sele? Men det finns väl tjänstetecken man kan fästa kopplet i? Kanske skulle det vara bättre för terriern?
Markeringarna funkar ju just nu så jag tänker inte börja trixa med det. Tjänstetecken med ring för påvis har han. Det är det som sitter på på bilden.
Just i söket har jag, som bara har kört MYCKET begränsat i den grenen, en känsla av att det finns VÄLDIGT många olika träningsmetoder? När jag körde lite i slutet av 90-talet så var det framflytt av figgar som gällde och detta på kurs med en rätt ”känd” instruktör. Jag är inte så övertygad om att det finns ”rätt” eller ”fel” i hundträning, men olika saker funkar olika bra på olika hundar… I spåret känns det mer som att det är ”låt hunden spåra, den har näsan och klarar det själv” medan i söket så är det mer ”förarpåverkan” – för att inte tala om figge-påverkan.
Sant Bibbi, det går nog att komma till samma mål på ett flertal olika sätt. Och det är oändligt mycket mer uppstyrt, och många saker som ska samverka, i söket.
Roligt med ett ”nördigt” inlägg Lotta! Jag kan verkligen inget om sök men uppskattar ändå att läsa om dina tankegångar fram och tillbaka. För så är det ju inom alla hundsporter, man funderar fram och tillbaka och testar sig fram. Som sagt, många vägar leder till Rom!
Tack. Får väl försöka ”nörda” till det lite oftare i fortsättningen. Om inte annat så är det nyttigt för en själv att sätta tankarna på pränt. 🙂
Det är alltid kul med folk som är så jäkla duktiga och bestämt hävdar att det finns ETT sätt att köra på. Märkligt nog brukar dessa ”fanatiker” lyckas bara med en hund om ens det… Jag har iaf lärt mig att det inte finns EN metod utan att alla sätt som fungerar är bra sätt.
Visa gärna var jag påstått att det bara finns ETT sätt att köra på! Och belägg gärna att jag är ”fanatiker”, är du snäll.
Svaret på båda frågeställningarna är att jag uppfattade det så i första kommentaren i det här blogginlägget.
Nu har jag bara tränat sök i ett drygt år och känner mig verkligen fortfarande som Bambi på hal is Agnetha. Jag har ingen aning om hur många sätt det finns att hantera figgarna på (om vi nu håller oss till enbart den delen av sökarbetet)? Jag kommer faktiskt bara på två; flytta fram dem eller byta dem efter varje skick, men det kanske finns fler? Om det nu inte finns fler och att vi gjort på det ena sättet och det var ”fel” i dina ögon, för så lät det ju verkligen i den första kommentaren, så blir det väl bara ett sätt kvar = ditt sätt?
Att jag blev ledsen (smileysarna var inte sura, de var ledsna) var nog mer för att det kändes som kritik mot mina träningskompisar. Jag känner mig som sagt som Bambi… etc. fortfarande och försöker göra det folk säger åt mig vilket lyckas mer eller mindre bra från gång till gång.