Fjärde sökpasset…

…bidde fiasko. Det bidde inte alls vid närmare eftertanke, åtminstone inte för oss.

Efter två praktiskt taget sömnlösa nätter med, som det populärt brukar kallas ”bröstsmärtor” som gjort det omöjligt att ligga ner, bar det tidigt i morse iväg till akuten. Jag trodde väl egentligen inte att det var något med hjärtat, även om det onda satt väldigt strategiskt placerat, men kände att det var dags att i så fall utesluta det och gå för diagnosen muskelinflammation som jag själv trodde mest på. Efter EKG, diverse blodprover, några timmars väntan och rätt många sidor i boken jag var förutseende nog att ta med mig kom läkaren fram till samma diagnos eftersom alla prover var helt OK. Rekommendation; ipren/alvedon eller liknande samt att röra på mig. Den första rekommendationen följde jag stenhårt och direkt vilket ledde till att jag faktiskt fick fyra timmars sömn, som utan problem kunde ha blivit fyra till, när jag kom hem.

Under de omständigheterna kändes det inte som någon god idé att ge sig ut i sökskogen. Rent fysiskt hade det nog fungerat, om jag inte somnat vid ratten på vägen dit, men jag hade troligen inte varit någon succé varken som hundtränare eller figurant. Vi får ta nya tag nästa helg, eller när det nu kan tänkas bli. Jag och Karlsson är iaf disponibla fr o m juldagen. 🙂

Karlsson var förresten hur charmig som helst i natt, när jag försökte hitta något sätt att ligga på som inte gjorde ont. Han, som normalt sover som en gris i sin lilla säng vid våra fötter, knallade resolut upp och la sig vid mitt huvud där han ägnade sig åt att ge mig en tröstande slick på näsan ungefär var fjärde sekund. Jag kan ju inte påstå att det hade någon direkt sövande effekt, men jag blev åtminstone lite mindre ledsen. 🙂

När jag vaknat till följde jag rekommendation nr två och rörde på mig genom att utföra en lätt medioker julstädning, rörelse som rörelse liksom?

Sedan drabbades jag av insikten att jag har 40-45 pelargoner i lagården som inte fått minsta gnutta vatten på 5-6 veckor så det blev nästa projekt. Man kan ju konstatera att alla inte tar det där med vintervila på så stort allvar.

Den högra är en Mårbacka. En rosa! Jag har över huvud taget ingen vit mårbacka, åtminstone inte på sommaren. Antagligen är det väl bristen på vatten, ljus och värme som fått den att konvertera. Vi får väl se om det bara är tillfälligt? Den vänstra, Carmel, ser ju inte jättepigg ut, men för någon vecka sedan var det säkert en riktigt fin blomma. För övrigt ser det mesta rätt risigt och … vintervilande ut, precis som det ska vara.