För ett par veckor sedan köpte jag ju en ny bil. Den gamla är fortfarande kanon (har inte ens försökt sälja den än, men snart…) men det var lite i det läget att antingen byta upp sig nu eller köra den tills det var dags för skroten. Den sistnämnda taktiken använde jag på mina fyra första bilar och den sista tiden (typ tre år eller så) innan den sista resan är aldrig kul. Ja en av dem brann förresten upp, precis när vi rustat upp den så att den skulle hålla i några år…

Nåja, ny (=bättre begagnad) bil är nu inhandlad och varför variera sig? Det nya är av samma märke, samma modell och samma färg som den gamla. Men – ett antal år yngre och med betydligt färre mil på mätaren. De är faktiskt så lika att båda två gått som länsveterinärsbilar och de jag köpt av är hundägare som i sin tur köpt bilarna från Kvarndammens bilauktioner! Tja, varför frångå ett vinnande koncept?

Det finns dock ett antal rätt drastiska skillnader på bilarna eftersom modellen liksom kommit i en ny modell. Ja ni fattar va’? Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag uppskattar nymodigheterna.

1. Den nya har ingen handbroms! Eller, jo… det har den naturligtvis, men det är en knapp på instrumentpanelen! Vafalls! Undrar hur många månader det ska ta innan jag slutar famla efter handbromsspaken (efter att jag tryckt in knappen)?

2. Den nya har ingen nyckel! Den har en ”klump” som man trycker in i ett hål i instrumenpanelen?! Mycket skumt… Jag antar att den på något sätt är batteridriven, och vad gör man den dagen man står ute i skogen och batteriet är slut? Eller laddas klumpen under körning?

3. Xenonlampor! Funkar utmärkt när man kör men är väl troligen ett halvt helvete att byta. Redan på husses bil, ett par år äldre, måste halva bilen plockas isär – typ – för att verkstaden ska komma åt lamporna… Överhuvud taget ett idiotiskt koncept om man frågar mig.

4. Rent generellt är jag skeptisk till nyare bilar just eftersom de ofta kräver (dyra) märkesverkstäder när något går sönder pga av all elektronik, men vi får väl se hur det går.

När jag skulle kolla lite i instruktionsboken hittade jag den inte och ringde förra ägaren. Det visade sig att den var dold i ett ”lönnfack” i instrumentpanelen… Ja hej och hå…

Någon dag, kanske i morgon, ska jag försöka flytta in i den nya på allvar. Just nu har hundarna liksom varsin bil eftersom bara Karlssons bur är insatt i den nya och sen ska den gamla ut på Blocket. Jag bävar…

***

Efter att detta skrevs, igår kväll, fördjupade jag mig (nåja) i instruktionsboken och fick några frågetecken uträtade. Idag har jag även flyttat in i den nya bilen på allvar men det höll på att ta en ände med förskräckelse. För att få in Izas bur krävdes det en smula list, en gnutta våld och några svordomar. Vi hade mätt, innan jag genomförde affären, men inte själva öppningen som visade sig vara mindre än det var innanför öppningen – typ. En stund såg jag ytterligare tusenlappar fladdra iväg på ny bilbur och hann bli lite nervös. Den befintliga buren har hängt med i ca 18 år och skräddarsyddes till den i början omnämnda bilen som brann upp och har sen passat i alla bilar, både mina och husses, sedan dess.