Som sagt; vädergudarna verkar ha tagit det där med kombinationen vind/sökträning på fullaste allvar. Idag bjöds det inte på stormvindar, men väl någon sorts kuling. Och regn. Naturligtvis. Vindarna var dock mer konsekventa idag än förra helgen och blåste från ungefär samma håll hela tiden.  Det är ju bra, typ. 🙂

Karlsson fick börja även idag och redan när jag tog ut honom ur bilen visade han en helt annan attityd än förra lördagen. Inte så att det då på något sätt var en dålig attityd då men möjligen, av förklarliga skäl, något förvirrat, lätt oförstående och ganska mycket näsan i backen. Redan under uppvärmningen idag, när vi larvade fram och tillbaks på vägen och ägnade oss åt en stunds longering, var nosen mestadels hög och ivrigt sniffande. 🙂 När han sen fick på sig ”arbetskläderna” (rulle och tjänstetecken) och vi gick utmed stigen var han fokuserad på ett helt annat sätt och verkade ganska klar över vad som väntade. Första skicket blev lite otippat ett tomskick, pga klantig matte, men han blev inte ledsen för det. Nästa skick fick han tag på figgen och lekte järnet med piparna. 🙂 Sen körde vi några repriser på det och det kändes bättre och bättre för varje gång. 🙂

När vi sedan kört igenom de andra hundarna i ösregnet var det vår tur igen. Den här gången med två vindmarkeringar i motvinden och två dykupper (inga förmaningar om dykuppernas vara eller inte vara nu, jag lyder coachen – basta!) i medvinden. Första dykuppen uppfattade han nog inte riktigt men hittade figgen rätt snabbt ändå och den andra gick bättre.

Han uppskattar leken med piparna mycket högt och har verkligen sug ut till figgarna. Vem som hänger i andra änden på pipen verkar inte spela någon som helst roll. Å andra sidan har han ju aldrig visat någon reservation mot någon människa, över huvud taget, så det är väl inte så förvånande.

Idag framfördes det dock vissa klagomål från en av figgarna som helt plötsligt upptäckte att han stod i hennes knä (!) utan att hon märkt att han var på väg. 😀 Det dundrar ju inte direkt i marken när han kommer, som det gör när de stora pojkarna är på ingång. 😉

Det var ju synd att det skulle ta mig fyra och ett halvt år att ge honom den här chansen. Redan på Kindslägret, när han var ett och ett halvt, sa vår instruktör att han förmodligen skulle bli en bra sökhund med tanke på att han gärna gick med hög näsa i spåret och försökte vinda… Nåja, bättre sent än aldrig. Man kan också tycka att det är synd att vi, när jag väl bestämde mig, kom igång så sent på säsongen. Nu vill jag ju bara fortsätta, och fortsätta och … Men det är väl bara en tidsfråga innan snön sätter stopp för det hela.

Sen undrar jag ju onekligen hur detta kommer påverka spåret men det märker vi väl så småningom.

Eftersom tomten fortfarande inte varit här med en vattentät kamera så finns det inga bilder från dagens övningar heller. Förr eller senare ska vi väl lyckas pricka någon dag med uppehåll men då glömmer jag väl kameran hemma?

När jag körde upp på vårt fjäll så övergick förresten ösregnet i össnö. Det vräkte ner rejält ett tag och fastnade till och med på marken men så vände termometern uppåt igen och snart är det nog borta, hoppas jag.

Resten av dagen har ägnats åt kakelrivning i köket. H*n som satte upp kaklet en gång i tiden (jag nämner inga namn) hade lyckats mindre bra i början och jättebra i slutet. De första plattorna plockade man bara loss med fingrarna och de sista satt som berg. Men eftersom hussen i huset älskar att gå loss med kofoten fick vi bort även dem till slut. I morgon kommer snickaren/plattsättaren så får vi se hur långt han hinner.