Månad: november 2010

Efter att ha blivit både schamponerad (för första gången i sitt liv) och fönad (för första gången i sitt liv) funderar nu Lennart på om han ska bli pudel istället?

Både drama 1 och drama 2 avlöpte dock smidigare än vad jag väntat mig. Att det är skönt att bli spolad med kallt vatten när det är riktigt varmt på sommaren har han kommit på. Men att bli instängd bakom duschväggen, ståendes på en lagom ranglig tvättkorg i plast, tillsammans med matte var jag inte lika säker på att han skulle köpa. Men antingen tyckte han att det var rätt OK, eller också var han paralyserad av skräck, för stilla stod han. Och schamponerad blev han.  🙂 Rejält torkad med handdukar och sen blev det en sväng på trimbordet tillsammans med fönen, och även det accepterade han. Det kanske är en pudel som bor under den strävhåriga, skäggiga ytan? Fluffet i pälsen fick helt klart en annan dimension efter badet också. Trimdax igen, men inte idag.

Vadan detta rabalder då, helt plötsligt? Jo, i morgon är det dags för operation av irritationsmomentet på svansen, och då ska man ju bada i desinficerande schampo kvällen innan om man är hund. Så är det, och så fick det bli. Hur desinficerad han kommer vara i morgon är dock skrivet i stjärnorna. Givetvis for han runt i huset som ett JAS-plan på crack när han blev utsläppt ur duschen, och slängde sig runt och rullade sig på allt som gav det minsta motstånd. Dvs hundplädar och mattor, och de är nog inte särskilt sterila. Nåja, det är som det är, och på goda grunder tror jag att det kommer ske lite extra desinficering, just på svansen, i morgon.

För övrigt är jag rätt nojjig inför morgondagen. Så nojjig att S påpekade att det faktiskt inte är en bypass-operation han ska genomgå, utan ett ytligt ingrepp på svansen. Men det är inte själva ingreppet jag nojjar över, utan narkosen. Förhoppningsvis kanske de bara kör lugnande och lokalbedövning, men jag vet inte. Å andra sidan så har de väl troligen sövt både hundar i Lennart storlek, och ett antal betydligt mindre djur, så det borde väl gå bra. 07.20 i morgon ska han lämnas in, och sedan hämtas på kvällen.

Idag var det planerat spårträning på eftermiddagen, om vädret var hyfsat. Och hyfsat blev det. Faktiskt jättehyfsat om man tar med i beräkningen att vi skriver november. Solsken och uppehåll! Jobbade halva dagen och sen blev det kompledigt. Vi drog iväg till Tranemo för en date med S. När jag, som första ekipage, anlände till skogen där vi tänkt vara så kom det små gröna män ur buskarna. Eller, den ena var rätt stor, men grön. Tydligen pågick det jaktprov både där och på ett par andra tänkbara ställen. De var dock snälla och vänliga, och verkade ha koll på aktiviteterna även i andra skogsområden. Efter lite spånande kom vi på ett ställe som troligen skulle vara tomt, så det var bara att åka vidare.

Efter spårläggning körde vi uppletande, och hej vad det gick! Mycket spring i benen hade han, och även om det var tungsprunget (med korta ben) så gav han järnet. Inga tendenser till klibbande, utan full fart ut, och runt, och hit, och dit. Det var ju positivt. 🙂 Å andra sidan hittade han bara tre av sex föremål… Nåja, man kan ju inte var glad jämt.

Spåret gav chanser till många varierande sinnesstämningar hos matte. I början var det rörigt som sjutton. Han hittade på en hel del saker som inte hade så mycket med själva spåret att göra. Efter en del strul tog han plötsligt i för kung och fosterland och spårade kanonfint. Nästan ända fram till slutet… Där gick spåret utmed en skogsväg och naturligtvis kunde han inte hålla sig utan ”ramlade” ut på vägen och försökte spåra där istället! Efter en stund fick han lite hjälp tillbaks till spåret, tog upp det, och gick ut på vägen igen, 15 meter före slutet?! Då var måttet rågat för matte. Sele och lina åkte av och han fick sitta och titta på när jag hämtade slutet. Inga pipar, inget godisregn! Någon måtta får det vara liksom. Men det här med vägar ÄR ett problem, i synnerhet på tävling…

Till sist några bilder från när solen gick upp i morse. Det är vackert med frost! Jag förstår inte vad vi ska ha snön till?

Iza är, och har alltid varit, en väldigt orädd hund. Visst… hon har säkert varit rädd men nyfikenheten har alltid tagit överhanden. På mentalbeskrivningen var det raka spåret fram till avståndslekare, dumpe, skrammel och spöken. På korningen var hon skendräktig och betedde sig lite skumt, men inte någonstans fanns det ens en antydan till flykt. Men det finns en sak hon är rädd för, och innerligt avskyr – Klorhexidinspray!

Första (och enda) gången jag försökt behandla en sårskada på henne med Klorhexidinspray tappade hon koncepterna fullständigt och det var inte långt ifrån att jag fick mig ett försvarsbett i armen. Vi var instängda i det lilla badrummet så flykt var liksom inget alternativ. Eftersom det finns Klorhexidin på vanlig flaska brydde jag mig inte om att bråka. Klorhexidin på bomullstuss, eller droppad direkt i såret rör henne inte i ryggen, så det handlar uppenbarligen inte om att det svider (vilket jag inte tror att det gör), utan det är sprayeffekten och ljudet som blir för mycket för min vanligtvis så tuffa tant.

Nåväl, vi har klarat oss långt med vanlig K-hex.  Men nu när Karlssons har sin ”böld” på svansen tyckte jag det passade bra med sprayen. Vid våra dagliga behandlingar har Iza varit utanför den stängda dörren, men idag brydde jag mig inte om att fösa ut henne. När det var dags för sprayen blev jag raskt påmind om hennes antipatier. Direkt jag tog flaskan rusade hon ut ur rummet med svansen mellan benen!

Minnet sitter uppenbarlig i. När Karlsson var färdigbehandlad försökte jag få henne att komma fram och nosa på flaskan. Om jag höll en Frolic intill tog godissuget överhanden och hon kom fram och snappade åt sig den, men backade raskt undan igen. Men… är det hennes enda riktiga rädsla så tror jag vi kan leva med det. 🙂

Sen har vi ju iofs skottberördheten som dykt upp på äldre dagar. Igår fick husse bevis för att jag inte hittat på. Han och hundarna var hemma ensamma när det small av ett skott inte så långt från huset. Iza hade kommit farande, lite orolig, och ville vara nära honom en liten stund, men värre än så var det inte. När jag kom hem och husse skulle berätta så konstaterade han att Iza är ”fruktansvärt skotträdd”. Jag, å min sida, konstaterade att det är tur att det finns grader i helvetet, och att husse aldrig träffat en hund som är fruktansvärt skotträdd, och därmed har dåligt med referenser. Och ja, öronen är kollade och vaxproppen som hittades är borttagen, men fenomenet kvarstår. Som sagt, hon reagerar men blir inte hysterisk, så jag kan inte göra så mycket mer än hoppas att Karlsson inte lägger någon vikt vid det hela om det smäller när de är tillsammans.

***

Så över till avdelningen konstiga drömmar… I natt har jag hunnit med tre, men den sista bleknade bort för fort för att jag skulle hinna fånga den.

1. Jag och en kompis var i Thailand, och det enda ”husrum” vi kunde hitta var ett ställe där vi fick gå och hämta sängar i ett förråd och sova utanför hotellentrén. Det var en massa andra mer eller mindre konstiga förvecklingar också, men just det är det tydligaste minnet av drömmen.

2. Någon hade bestämt att oktober och november skulle slås ihop i datumräkningen så helt plötsligt visade kalendern att det var den 50:e november.

Drömtydning på det någon? 😉

Detta mötte mig när jag klev ur bilen hemma, i mörkret, igår kväll.

Antingen är det en rysk miniubåt som gått rejält på grund. Väldigt rejält!

Eller så är det vår nya avloppstank?

Jag är inte riktigt säker…

Btw… det här med byte av avloppssystem är, milt uttryckt, ett moment 22. Det har utfärdats ett påbud från Jerusa… eh nej, från kommunen om att den sortens avlopp som vi har här på landet inte längre får finnas. Om man inte byter drabbas man av höga böter. Men för att få byta till ett godkänt avloppssystem ska det fyllas i blanketter, ritas kartor, och inhämtas tillstånd från grannarna in absurdum… Men det skapar väl åtminstone arbetstillfällen inom kommunen antar jag?

Jag har kommit på två positiva saker med snön, men endast och enbart två. Den ena har jag nu förbrukat, och den andra klarar vi oss bra utan så nu vore det utmärkt om någon kunde ta bort skiten.

Fördel 1
Snömängden är precis lagom för att den lilla terriern ska få sig ett bra fyspass (rygg- och benmuskler) när han går koppelpromenad. Snön kräver höga benlyft, och han tar sig fram utan att hoppa groda vilket oftast blir fallet vid mer snö. Höga benlyft går dock att fixa även i högt, visset gräs alt. mjuk mossa, så snö är på intet sätt ett måste.

Fördel 2
Årets julkort är fixat. Kommer det mer snö innan deadline (gud förbjude) och jag får något kreativt anfall så kanske jag  gör ytterligare försök, men jag måste inte.

Julkortet är naturligtvis sekretessbelagt i ca 1,5 månad till, men några andra bilder på lycklig lössläppt terrier utan tratt kan jag bjuda på, även om bildkvalitén är rätt usel. Jag vill bara påpeka att han har minst lika roligt utan snö, så i den frågan står han helt på mattes sida. 😉

Ungefär så här kul är livet just nu. Lille Lennart har dock anpassat sig förvånansvärt bra till tratten. Trodde det skulle bli lite mer cirkus för han är ju ingen ”gilla läget”-hund som Iza. Hon har ju aldrig ifrågasatt någonting när det gäller att ha ”saker” på sig. Trattar, klövjeväskor, strumpor, t-shirtar… hon bara accepterar.

Men han har lärt sig att gå uppför trappan, med högburet huvud. Han klarar att hoppa upp i soffa och säng, med högburet huvud. Han klarar att gå under köksbordet, mellan stolsbenen, med lågburet huvud, men jag tror han börjar inse att det är lättare att gå runt. Han har även provat att använda tratten som snöskyffel, och det funkade jättebra. Det blev kanske inte så rent på marken, men det blev massor av snö i tratten. 😉 Nu behöver han ju inte ha tratten på sig när han är ute egentligen, för då har jag ju koll, men när vi kom hem från djursjukhuset släppte jag ut honom ur bilen utan att ta av den först, och då gick det som det gick…

Ja djursjukhuset ja… Det var snabbt avklarat. En titt och en ”kläm” från veterinären, och ut med ett recept i näven. Operationstid är bokad till nästa onsdag. Fram tills dess ska han käka antibiotika för att inflammationen ska gå ner, och så ska vi (läs: jag) klämma ut så mycket ”klägg” som möjligt under tiden, och tvätta med klorhexidin.

För övrigt upphör jag aldrig att förvånas över att jag lyckats få två hundar som ÄLSKAR att gå till veterinären?! Att Iza gör det är kanske inte så konstigt, eftersom hon över huvud taget inte lägger på sig några negativa minnesbilder utan bara minns Frolic och trevliga människor som luktar spännande (=katt). Karlsson är ju inte en riktigt lika stor hjälte rent allmänt, men även han är precis stollig när det är dags. Idag satt/stod/låg han i väntrummet, ivrigt gnällande/ylande och hysteriskt viftande på svansen. När dörren in till själva mottagningen öppnades, för en annan matte, lyckades han, i sin iver att ta sig in genom dörren, klamra sig fast på/vid en blomkruka som stod ”på vägen” och riva ut en massa singel. När det var vår tur slängde han sig in och höll sen högsta fart ända in till undersökningsrummet?! Även där visade han sig från sin trevligaste och gladaste sida. Visst är det skönt med glada hundar som gärna går till veterinären, men samtidigt lite skumt…

Och ovanpå på denna faiblesse för veterinärer så älskar dessutom båda två medicin?! Det kan ha något att göra med leverpastejen den bor i, men det finns ju otaliga exempel på hundar som noga sorterar ut tabletter ur godsakerna. Här är det snarare en fråga om att se till att rätt hund får i sig tabletterna eftersom båda hugger som kobror. 🙂

I övrigt har det inte hänt så mycket idag, förutom att snön ramlat ner oavbrutet vilket resulterat i 15-20 cm. Grannens traktor med plog åkte just förbi  för tredje gången och jag har tagit ett litet varv med skyffeln på de viktigaste ställena. Men hallå… vi skriver 9:e november?!

Sin fönstertittarhobby har han inte gett upp i alla fall. 🙂
(Kass bild tagen från utsidan av fönstret med ajFånen.)

Det svänger snabbt här i världen: igår MFF-halsduk – idag tratt.

För knappt två år sedan hittades en fettknöl på svansen på lillebror. Jag  flängde naturligtvis omgående till veterinären. Inte akuttid, men nästan… Den rutinerade veterinären bestämde: fettknöl, och sa åt mig att hålla koll så att den inte växte, och om den gjorde det skulle den tas bort. Och koll har jag hållit. Nu på höstkanten tycker jag att den har växt lite, och i samband med gårdagens simning för Iza tidigarelade jag en vaccinationstid för att i samband med det diskutera åtgärd (=läs operation) av knölen. Det bör tilläggas att han inte själv haft minsta intresse av knölen, och inte brytt sig om när man tagit på den, så ont har han helt säkert inte haft.

Jag var också så förutseende att jag köpte en tratt igår, för att han i lugn och ro, och under roliga förhållanden, skulle få vänja sig vid den innan operationen. Smart tänkt av mig, men tratten kom till användning snabbare än jag kunde ana, och någon tillvänjning hann vi då rakt inte med….

För en stund sedan märkte jag nämligen att Iza stod och slickade på hans svans, och att han själv visade intresse. Upp med hunden på operations… eh… trimbordet, på med pannlampan, och det var ingen vacker syn. Sedan jag kollade in den ordentligt sist, för bara någon dag sedan, hade den svullnat upp rejält, och läckte lite. När jag klämde lite så… nä, isch, det vill man nog inte veta, men ut kom mängder med blodblandad talg?!

Omgående samtal till Blå Stjärnan (tack och lov att de har öppet på kvällstid, även för tidsbokning) som sa åt mig att klämma ut så mycket jag kunde, och så fick jag en tid i morgon klockan 14.

Där sprack hela min planering med att han skulle opereras en fredag, och att Iza skulle vara bortarrenderad åtminstone över helgen för att inte stöka till det hela. Nu får vi ta det som det blir, och det blir väl förhoppningsvis bra ändå…

Tratten accepterade han faktiskt oväntat lätt. Med tanke på hur livrädd han blivit när han träffat hundar i tratt (sin egen mamma, och Iza) så visste jag inte hur han skulle reagera, men det är klart – han har inte sett sig i spegeln än. 😉 Han har inte heller anpassat sig till sin nya bredd och stöter naturligtvis i både här och där, men med lite pepping och högburet huvud lyckades han ta sig upp för trappan. Och nu har han även lyckats lägga sig ner, även om det var med viss tvekan. Det kan ju tilläggas att Iza inte var så imponerad när han och tratten kom farande och skulle tvätta hennes öra, men hon lät honom hålla på tills han själv insåg att han inte riktigt nådde fram, trots sin långa tunga. 🙂

Håll nu tummarna för att allt går bra i morgon och att de kan fixa till det fint. Fram tills dess blir det täta tvättningar med klorhexidin.

Med tanke på slutresultatet i Allsvenskan bad Lennart Å. Karlsson att jag skulle lägga ut denna bild. En dag som denna är han omåttligt stolt över sin födelsestad (eller inte?). Bilden har några år på nacken och är utan några som helst betänkligheter snodd från Kennel Öresund. 🙂

Eller … bruksbordern på kuddarna? När vi kom hem idag, efter en kort visit på klubbens söktävling och ett litet träningspass, sökte den solälskande lilla hunden snabbt upp bästa fläcken i huset. Att den råkade sammanfalla med en hög kuddar störde honom inte det minsta. 🙂

Och när solen flyttade sig flyttade sig även solka… f’låt, terriern.

Han ser till att ordna det för sig, den lille. 🙂

Morgonens studiebesök på söktävlingen blev som sagt inte långvarigt. Ekipaget jag skulle se, A och Grappa i lägre klass, började med lydnaden och hade startnummer 1. Allt gick väl inte exakt som tänkt med en lite väl yster Grappa i frosten, och eftersom lydnadspoängen inte skulle räcka till uppflyttning valde A att bryta när det fanns andra intressen som kallade.

Jag tränade lite med K när det var tomt på plan en stund, och sen åkte vi hem.

F ö börjar jag få tillbaks träningssuget, tack och lov. Några kvällar i veckan har det blivit detaljträning i ”lokalen”. Har fortfarande inte riktigt vant mig vid tanken på att träna utomhus i mörker. Och kombinationen mörker/regn går fetbort! Tur att vi har vår lokal då. 🙂 Karlsson har varit överlycklig och försökt bryta sig in genom stängda (och låsta) dörrar eftersom jag inte varit tillräckligt snabb. Och efter avslutad träning har jag bokstavligt talat fått dra ut honom därifrån. 🙂

Igår blev det spår (och pyttelite lydnad). En gammal kompis har beslutat sig för att försöka återuppta hundträningen efter några års bortavaro. Hennes schäferhane fick ett par valpspår med synretning, och i stort sett fixade han det bra. Karlsson fick ett skogsspår på 4-500 meter som han löste fint, och det bästa av allt – det låg färsk älgskit i spåret som INTE låg där när spåret lades ut. Man behöver alltså inte vara superintelligent för att räkna ut att älgen gått där efter spårläggaren. Och Karlsson valde rätt, utan någon större tvekan!:)

Om någon timme beger vi oss till Blå Stjärnan för att låta Iza återuppta sin Esther Williamskarriär. Vi har inte varit där sedan innan semestern så jag hoppas vi kommer ihåg hur man gör?

Den här helgen hade jag ju egentligen velat vara i Falun för att besöka pappas grav, men jobbet har lagt hinder i vägen både för mig och husse, och inte  medgett några längre resor. Men jag har tänkt en hel del…

Jösses vad det regnar nu för tiden?! Vi överlevde lunchpromenaden utan särskilt många droppar uppifrån, men i gengäld hade vadarstövlar och snorkel varit på sin plats. Jag försöker trösta mig med att förra hösten var rätt torr och fin (om jag minns rätt?) och då drabbades vi av vintern från helvetet. I konsekvensens namn borde då all nederbörd den här hösten innebära en vinter utan alltför mycket snö. Det är väl ett rimligt antagande? Snälla, säg att det är så…

Några snapshots (ajFån) från dagens promenad.

Den här bäcken brukar inte göra särskilt mycket väsen av sig.
Fortsätter det regna i samma takt kommer man snart kunna
arrangera forsränning i den. Det kan dock bli vissa problem för
rännarna att ta sig igenom vägtrumman som skymtar i nederkant av bilden.

Vår i vanliga fall promenadvänliga skogsväg är numera mest en flod.
Diverse spontanbäckar har också uppstått utmed vägen, där det aldrig
tidigare varit några bäckar.

En annan av stigarna vi brukar gå. Tack och lov finns det
ett alternativt ”sidospår” som är hyfsat torrt.

Mellan bild två och tre, där jag  tack och lov hade fast mark under fötterna, kom det en älgtjur av mindre format (fjolårskalv?) lufsande över vägen ca 20 meter framför oss. Stort tumult utbröt naturligtvis i flocken och hade den dykt upp på något blötare och lerigare ställe hade jag förmodligen inte suttit här utan varit ute och letat hundar…

Det här med logotyper är inte lätt. Det finns snygga, fula, roliga, bra, dåliga, oläsliga etc.

Och så finns det sådana här, som skapar helt fel associationer, åtminstone i min hjärna.

Det  enda jag kommer att tänka på är tuggummi med påstådda dentalhygieniska effekter…

Definitivt inte kakor!

Svarta kakor?!

Tack men nej tack. Även om jag nu råkade vara i en kakätarfas av mitt liv, vilket jag inte är, så skulle detta inte vara förstahandsvalet. Någon som provat?