Om livet som parabolhund

Ungefär så här kul är livet just nu. Lille Lennart har dock anpassat sig förvånansvärt bra till tratten. Trodde det skulle bli lite mer cirkus för han är ju ingen ”gilla läget”-hund som Iza. Hon har ju aldrig ifrågasatt någonting när det gäller att ha ”saker” på sig. Trattar, klövjeväskor, strumpor, t-shirtar… hon bara accepterar.

Men han har lärt sig att gå uppför trappan, med högburet huvud. Han klarar att hoppa upp i soffa och säng, med högburet huvud. Han klarar att gå under köksbordet, mellan stolsbenen, med lågburet huvud, men jag tror han börjar inse att det är lättare att gå runt. Han har även provat att använda tratten som snöskyffel, och det funkade jättebra. Det blev kanske inte så rent på marken, men det blev massor av snö i tratten. 😉 Nu behöver han ju inte ha tratten på sig när han är ute egentligen, för då har jag ju koll, men när vi kom hem från djursjukhuset släppte jag ut honom ur bilen utan att ta av den först, och då gick det som det gick…

Ja djursjukhuset ja… Det var snabbt avklarat. En titt och en ”kläm” från veterinären, och ut med ett recept i näven. Operationstid är bokad till nästa onsdag. Fram tills dess ska han käka antibiotika för att inflammationen ska gå ner, och så ska vi (läs: jag) klämma ut så mycket ”klägg” som möjligt under tiden, och tvätta med klorhexidin.

För övrigt upphör jag aldrig att förvånas över att jag lyckats få två hundar som ÄLSKAR att gå till veterinären?! Att Iza gör det är kanske inte så konstigt, eftersom hon över huvud taget inte lägger på sig några negativa minnesbilder utan bara minns Frolic och trevliga människor som luktar spännande (=katt). Karlsson är ju inte en riktigt lika stor hjälte rent allmänt, men även han är precis stollig när det är dags. Idag satt/stod/låg han i väntrummet, ivrigt gnällande/ylande och hysteriskt viftande på svansen. När dörren in till själva mottagningen öppnades, för en annan matte, lyckades han, i sin iver att ta sig in genom dörren, klamra sig fast på/vid en blomkruka som stod ”på vägen” och riva ut en massa singel. När det var vår tur slängde han sig in och höll sen högsta fart ända in till undersökningsrummet?! Även där visade han sig från sin trevligaste och gladaste sida. Visst är det skönt med glada hundar som gärna går till veterinären, men samtidigt lite skumt…

Och ovanpå på denna faiblesse för veterinärer så älskar dessutom båda två medicin?! Det kan ha något att göra med leverpastejen den bor i, men det finns ju otaliga exempel på hundar som noga sorterar ut tabletter ur godsakerna. Här är det snarare en fråga om att se till att rätt hund får i sig tabletterna eftersom båda hugger som kobror. 🙂

I övrigt har det inte hänt så mycket idag, förutom att snön ramlat ner oavbrutet vilket resulterat i 15-20 cm. Grannens traktor med plog åkte just förbi  för tredje gången och jag har tagit ett litet varv med skyffeln på de viktigaste ställena. Men hallå… vi skriver 9:e november?!

Sin fönstertittarhobby har han inte gett upp i alla fall. 🙂
(Kass bild tagen från utsidan av fönstret med ajFånen.)

En reaktion på ”Om livet som parabolhund

  1. Söt i tratten! 😀
    Det där med att frivilligt käka medicin har jag här också. Jag behöver inte ens ”boa” in den i nå’t för det mesta; med konkurrensens hjälp slinker det ner ändå. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s