Aerodynamikens mysterier?

Så här ser bilen, som stått stilla och orörd sedan i måndags kväll, ut numera. En något ojämn fördelning av snömängden. Förklaringen är naturligtvis blåsten, men ändå…? Var jag sjuk den lektionen i fysiken kanske?

Dagens lunchpromenad gick exakt samma väg som igår. 60% oplogat, 40% plogat. Jag trodde ju i min enfald att vi kanske skulle ha någon liten hjälp av det jobb vi la ner igår, men icke. Det fanns inte ens tillstymmelser till hål i snön efter våra tassar. Bara ett slätt snötäcke. Dessutom betydligt mer packat än igår, och därmed mer tunggått. Också på grund av den förb… vinden. Men… det är bra fysträning, framför allt för lille Lennart som får gå i snö upp till magen, och mer därtill stundtals.

Jag är ganska säker på att den här filuren har ungefär samma känslor för snön som jag har, dvs inte särskilt imponerad… Och hon som står i bakgrunden föredrar definitivt sommar och sol.  (ajFån-bild).

Ikväll är det start för vinterns ridhusträningar. Jag ska åka dit men inte delta. Den konvalecenta svansen bör nog inte vistas i den bakteriefloran, även om såret ser helt och fint ut. Vi lugnar oss till nästa vecka. Och att ta in Iza i den miljön…? *skrattar ihåligt*

En vanlig tisdag i november…

…när snön och nordanvinden yr utanför knuten kan man ha det så här. Bilderna är tagna med den lilla ”partykameran”, och alla utom den första är tagna utan blixt. Det enda ljus som fanns i rummet var motljus från TV:n och ett par fönsterlampor, och inte tillstymmelse till ”medljus”. Jag måste säga att jag är imponerad av kamerans ljusstyrka! Det var ju iofs därför jag köpte just den, men ändå… Jag har inte photoshoppat något med ljuset utan det är ”original”.

Hygien är viktigt säger Karlsson, som nästan är som en katt i det avseendet.
Nu, när han inte kommer åt att putsa sig själv går han loss på storasyster lite extra. 🙂

 

Det finns x antal tuggben av samma kvalisort, men Karlsson är alltid
mest sugen på det Iza för tillfället är i besittning av. 🙂

 

Det är med mycket nöd och en smula näppe tassarna når utanför trattkanten och kan hålla
i benet, men trägen vinner. 🙂 Stillastående eller -liggande motiv underlättar ju vid fotning
utan blixt, men lite rörelseoskärpa kan ju också vara charmigt, eller…?

 

Nu är han lite trött, men vill ändå gärna ha bästa benet inom räckhåll. Här har han ju
dessutom tillgång till tre ben; mina två som kudde, och ett tuggben. 🙂

 

Tidigare på kvällen körde vi ett träningspass i lokalen, till terrierns förtjusning. Och till min förtjusning också för den delen. Det var första gången på en vecka med tanke på den konvalecenta svansen. Det är bara att, ännu en gång, konstatera att han är rena rama lyckopillret. Även om inte allt blir perfekt så har han en sådan enorm vilja, och försöker så att han nästan spricker. 🙂