För att inte skilja mig från mängden har jag naturligtvis adventspyntat idag. För varje år som går så lämnas mer och mer i kartongerna, men å andra sidan köps det något nytt också… Dags att göra ett rejält rens snart, och inte bara fylla på förrådet. Mina favorittomtar, från Nittsjö keramik, plockades också fram. Men till jul blir det bara granen, och inget mer. Om det ens blir gran i år?

På eftermiddagen fanns det möjlighet till ridhusträning. Dock inte i lyxridhuset som vi ska träna i på onsdagar utan i det betydligt mer ”jordnära” ridhuset som vi var i förra vintern. Lille Lennart var naturligtvis toktaggad, men min fantasi och motivation var inte fullt lika hög. Körde bl a rutan som jag inte tror vi tränat alls på ett par månader, och det gick riktigt hyfsat. En vittringsapportering med ”tävlingsledare” fick vi också till, och det löste han fint trots alla intressanta dofter på ”golvet”. En hel del annat pyssel blev det också, men som sagt; mitt fokus var inte riktigt på topp.

När vi kom hem upptäckte jag att såret på svansen blöder lite, med betoning på lite. Jag tror, och hoppas, att det bara är för att någon sårskorpa släppt – lite för tidigt. Under träningen kan det omöjligt ha skett, men möjligen i buren på vägen hem. Nu är det dock noga rengjort, och för säkerhet  skull har jag lagt på ett bandage också. Suck… det som verkade så bra igår? Hoppas verkligen att det inte ska strula nu, utan fortsätter läka fint.

I samband med ridhusträningen glömde jag bort att jag inte hade mina Icebug på mig, när jag skulle gå till bilen. Det slutade med en vurpa à la klassiskt bananskal, dock utan bananskal. Min hjärna tyckte tydligen att det kändes som en god idé att ta emot kroppen med vänstra armbågen, så nu är den lite öm. Det är på den nivån att jag inte gärna vill vila den på bordet nu när jag skriver. Men… det kunde ha blivit betydligt värre, så man får väl vara tacksam.