Tjohooo… Lennart Å. Karlsson här igen. Länge sedan, jag vet, men jag fick ju fart på mattetanten och hon skötte bloggen riktigt bra ett tag. Nu verkar hon ha tappat sugen igen så jag får väl göra en insats. Efter den här hösten har jag ju en hel del att ventilera också, så det passar rätt bra. Dessutom är jag gravt understimulerad så en stund vid datorn kanske lindrar tristessen.

Har ni hört talas om den där ketchupeffekten? Det innebär att först kommer ingenting. Sen kommer ingenting. Och sen kommer allt på en gång. Ni vet vad jag menar va’? Här är det tydligen någon sorts baklängesketchupeffekt som gäller. Först kommer det massor, och sen kommer det liksom ingenting… *suck*

Sedan augusti har vi farit omkring som skottspolar och tävlat (och tränat) på alla möjliga (och en del omöjliga) ställen. Massor av mornar har vi klivit upp i svinottan, men jag börjar vänja mig nu. Fördelen är ju att matte kör (rätt bra faktiskt, tycker jag), och jag kan sova min skönhetssömn i lugn och ro i min mysiga och egenhändigt välbäddade bur. Jag vet ju inte riktigt var vi har varit, men mattetanten påstår att vi varit i Östergötland, Småland och Skaraborg. Och så i Västra Götaland förstås.

Till vilken nytta alla dessa resor varit är något oklart, för hon har inte varit riktigt nöjd en enda gång när vi åkt hem. Jag har jobbat som sjutton; sprungit fortfort, legat och frusit, hämtat, lämnat, hoppat, släpat runt henne i skogen och gud vet vad, men nöjd blir hon tydligen aldrig. Antingen har jag inte hittat tillräckligt många såna däringa pinnar som tvåbeningarna har dille på att tappa i skogen, eller så har jag inte sprungit tillräckligt fort (eller för fort?) på gräsmattorna. Herregud liksom… vad begär hon? Jag väger trots allt bara åtta kilo!

När vi var i Östergötland snackade hon om att det skulle finnas vilda grisar i spåret?! Hon ljög. Jag kände doften av dem, och såg lite ”lämningar”, men någon vild gris såg  jag banne mig inte! Fast å andra sidan har jag nog aldrig sett en tam gris heller, så hur jag skulle se skillnad vet jag inte. Matte påstod att hon skulle tala om för mig om den var vild eller tam, men jag är fortfarande lika ovetande. Trist tycker jag, men matte var (obegripligt nog) inte ett dugg deppig över det?

Säsongens bottennapp var faktiskt smålandstävlingen. Först tyckte hon att jag skulle ligga still i pissblött gräs och iskalla vindar. Hon snackade om att hon hade behövt handskar, och där skulle lilla jag ligga still i fem minuter, alldeles naken, medan de sköt på mig, typ. Nähä, där gick gränsen! Men den riktiga skandalen kom i spåret, på samma tävling, där fegisen inte vågade gå över en bred bäck (det fanns stenar att kliva på) trots att jag talade om JÄTTETYDLIGT att vi var tvungna att gå över. Men hallå… vad ska jag  egentligen ha henne till. Jäkla klumpfot! Den gången var hon jättesur (både fysiskt och psykiskt) när vi åkte hem, men det var nog faktiskt mest på sig själv, och det hedrar henne. Lite. Hon hade skämströja och dumstrut på sig i två veckor efter det, och det behövdes sannerligen!

Som sagt, fullt upp har det varit hela hösten, och förra helgen var det tävling både lördag och söndag på hemmaplan. Klubbmästerskap hette det tydligen. På lördagen var hon faktiskt rätt nöjd, för då kom jag på silverplats efter att ha spårat, letat och lydat näst bäst. På söndagen var hon inte riktigt lika nöjd, men jag kom ändå fyra? Borde inte det duga liksom? Sen klagar hon på att jag har släpat hem för många ”bucklor” som hon inte vet var hon ska göra av? Logik är inte hennes starka sida…

Så blev det måndag, och vad händer då? Ingenting… Samma sak på tisdag, torsdag och fredag. Promenerat har vi gjort, men vad är det liksom? Ganska trist faktiskt… På onsdagen åkte vi iväg till det stället där vi brukar vara på läger på somrarna, och då fick jag faktiskt träna lite.

Men hallå… jag kommer att tyna bort! Utan min dagliga dos träningsgodis kommer jag snart inte att finnas kvar. Matte påstår att det inte gör något om jag går ner lite i vikt. Och det ska HON säga?! Snacka om att sila mygg och svälja kameler? Eller kasta sten när man sitter i glashus?

Till mattes fördel ska sägas att hon hittat några tanter som är jätteduktiga  på att gå vilse i skogen på ett roligt sätt. De har det gemensamt att de antingen börjar på ”A” eller slutar på ”nna”. Eller både och. Hoppas hon är rädd om dom för det är mycket roligare att försöka reda ut vad de haft för sig än när hon går vilse själv!

Och nu, till det värsta av allt! Här har jag hela hösten odlat min päls för att slippa frysa när jag ska ligga jättestilla i fem minuter. Jag tycker faktiskt att den klär mig oerhört bra. Varm och skön är den också. Nu ska den bort säger hon?! Hon påstår att jag ser vanvårdad ut? Ordet virvelmarsvin har också förekommit i sammanhanget? Eh… jämföra mig med ett marsvin?! Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Har hon aldrig hört talas om att ”more is more” liksom? Igår kom dessutom första snön, och så ska hon klä av mig lagom till vintern? Som sagt, det där med logik är inte hennes starka sida, tyvärr.

Avslutningsvis måste jag dock ge henne en eloge för den nya kudden hon köpt åt mig. Ska jag nu vara soff-/fåtöljpotatis ska jag åtminstone ha det bekvämt. Hon påstår att det är hennes nya nackkudde, men jag är ganska säker på att hon ljuger. Visst måste det vara så?

Så lång!

Eder
Lennart Å. Karlsson