Kampen mot klockan

Snart är det dags. Vintertid! 😦 Jo jag vet att det egentligen heter normaltid, men jag vägrar. Det är vinter och alltså kallar jag det vintertid. Basta!

Tungt och tråkigt och tröstlöst är det, och då har vi ju ändå fått en bonusvecka i år eftersom den sista söndagen i månaden råkar vara den 31:a. Det tackar man ju för, men ändå… varför? Jag vill ha sommartid året runt. Gärna vädermässigt, men framför allt ljusmässigt. Mörkret knäcker mig!

Idag var det gränsfall att jag hann knata runt vår standardrunda i skogen efter arbetsdagens slut,  och nästa vecka är det definitivt kört. Det är övervägande ganska risigt underlag och eftersom jag tycker det har en viss charm att se var jag placerar mina fötter så gällde det att pinna på. Där det var öppen terräng gick det väl hyfsat, men långa bitar går genom tät granskog och där såg jag inte särskilt mycket. Tur jag har gått där förr så jag vet ungefär var jag ska placera fossingarna. Vi hann hem innan det blev kolmörkt, men det var inte mer heller. Sista biten försökte jag klamra mig fast på kanterna av en bäck. Vid mer tjänlig väderlek är det en trevlig skogsstig, men nu liknade den mest ett vattendrag. Att gå ”off road” istället var inte att tänka på i mörkret.

Dessutom har jag insett att jag nog hatar ryttare litegrann. Detta trots mitt förflutna i branschen. Några delar av rundan är nämligen populär även bland dem, vilket leder till att man tvingas promenera i gyttja, med 1-2 decimeter djupa hovatryck. Det är såpass brett så man borde kunna samsas, men ryttarna tycker uppenbarligen att det är för lerigt på den delen av traktorvägen där de red sist, och geggade till det, så där kan ju inte lilla hästen sätta sina söta hovar. Därför tar de ett nytt spår nästa gång vilket leder till att HELA vägen blir förstörd. Jag hoppas och tror att jag inte betedde mig lika obetänksamt när jag red? En gång (för ca 25 år sedan) har jag fått skäll av en markägare (?), och då red vi på en grusväg där det blev avtryck av hästskorna. So what? Det räckte säkert med en bil som körde där så var hovavtrycken borta. Så ryttare på grusväg har jag inga problem med, men lite mer eftertanke i skogen skulle inte skada.

För att återgå till vinter och sommar… Jag klamrar mig fast vid sommaren så gott det går. Tre lobelior har jag lyckats hålla liv i, och de är fortfarande relativt fräscha. När det varit frostnätter (och frostdagar) har de stått vid husväggen, under tak, med pyjamas på. Men när termometern visar plus igen så åker de upp på  sina platser. Bilden togs i helgen när snön fortfarande låg men termometern halkade över nollstrecket.

Och så här ser det ut i vårt sovrumsfönster – pelargonsticklingar som blommar för fulla muggar. Jag vet att jag borde nypa av blommorna för att ge mer växtkraft till bildning av rotsystem och annat, men jag klarar inte riktigt av det än. Måste få njuta, och minnas lite till. Även den här bilden är tagen i helgen, som synes på snötäcket utanför fönstret.

T. v. Barbara Eldridge, längst bak Kelette och
närmast kameran en rosa stjärnpelargon.

Den rosa stjärnpelargonen är förresten fullständigt hämningslös. Den är så ”lättodlad” så jag har inte ens brytt mig om att övervintra originalet/moderplantan utan liter helt kallt på att sticklingarna ska fylla mitt behov vad det gäller rosa stjärnpelargoner. Nu är det behovet förvisso inte särskilt stort, det är väl en av de tråkigare pelargonerna jag har, men härdig…

Nä, nu tror jag att jag ska ta mig i kragen och gå ut och träna terrier i min ”lokal”. Det skulle säkert uppskattas, att döma av hans senaste blogginlägg. Sen han skrev det har det inte hänt så mycket mer, så det är väl hög tid.