Månad: september 2010

Ny vecka, nya tag. Eftersom jag i grund och botten har väldigt många terrierdrag (envishet och kamplust) i min personlighet så har jag åter drabbats av en portion jävlaranamma! Och som Stine sa i söndags, i sitt peppingsamtal: fokusera på det positiva, så det gör vi!

1. I lördags gjorde vi vår bästa lydnad hittills!

2. Både lördag och söndag gjorde han kanonfina upptag och valde framspår!

3. Han jobbade fint och koncentrerat nästan ända till slutet i spåret på lördagen trots riktigt svårt underlag!

4. Lördagens spår var också jättefint, till och med tredje pinnen!

Igår kväll tog vi nya tag och åkte till klubben där vi körde uppletande i tävlingsrutan. Han fick titta på när jag vallade och la ut föremål, och … hej vad det gick! Han såg stundtals ut som ett lågtflygande JAS-plan i rutan men näsan var ändå på. Belöning fick han inte förrän efter fjärde föremålet. Sen tog han ett till och det sjätte fick han lite hjälp med, men fick in även det till sist.

Efter det körde vi ett pass lydnadslydnad, och det var väl inte fullt lika lyckat. Pip och gnäll, tjuvstarter och lite andra hyss. Framför allt tjuvstarterna, eller att han gick efter mig när han skulle sitta/ligga kvar, var lite oväntat? Det händer ”aldrig”, så jag vet inte riktigt vad som rörde sig i det lilla huvudet? Hoppas att det var en tillfällig svacka bara. Det positiva (vi skulle fokusera på det, right?) var att han valde rätt vittringspinne (med ganska svag vittring) bland 16 neutrala pinnar, och att han kollade rätt noga innan han gjorde sitt val.

Tisdag eftermiddag blir det ledigt för spårträning och efter det lydnadslydnad! Nu jäklar! 🙂

Nu sitter jag här igen, rejält deppig efter ännu en misslyckad tävlingsdag. En tävlingsdag som blev läskigt kort…

Idag var det Kinds BK som stod för arrangemanget. Samling 08.00 och direkt ut till spåren. Eftersom jag dessutom drog startnummer två (men spår tre, ja det var lite komplicerat) så var jag skeptisk till terrierns form. Morgonpigg är ju inte hans andra namn direkt. När jag plockat ut honom i bilen och fått av honom pyjamasen piggnade han dock till och verkade riktigt taggad.

Ett kanonfint upptag, åt rätt håll, och jag har svårt att tro att det blev något annat än betyg 10, men det vet jag inte. Sen spårade han jättefint och plockade tre pinnar i ganska rask följd och jag kände att nu… NU! Efter tredje pinnen kom vi fram till en väg och han drog sig naturligtvis ut mot den. Eftersom det var ett färskt hygge på andra sidan vägen var jag ganska säker på att vi inte skulle över där. Jag backade och frågade ”var är spåret” (jag brukar säga så när han är vilse, och det brukar oftast fungera) varvid han traskade iväg åt höger och jag hängde på. I min värld kändes det också mest logiskt just då, men med facit i hand inser jag att om det hade varit rätt hade spåret varit alldeles för kort… Nåja, han spårade fint såg det ut som, men inga pinnar? Efter en liten stund kom vi ut i en ledningsgata och ganska snart såg jag bilarna och insåg att det var kört, idag igen… 😦

Vid analys tillsammans med spårläggaren visade det sig att vi borde gått åt andra hållet vid vägen, senare passerat över vägen och rundat hygget. Men det var så dags då… Och det som gör mig mest besviken är att han ”skenspårade”. Att någon annan, människa eller vilt, skulle ha gått precis så känns inte troligt. Han gjorde alltså något bara för att göra mig nöjd – typ. Naturligtvis skulle jag ha gjort ett nytt upptag från vägen och in mot skogen, men det är lätt att vara efterklok.

Jag inser också att när vi spårar hemma, och vill ha lite mer längd på spåren, så går vi ofta ut på vägar. Antingen över vägen eller också följer vi vägen en bit och in i skogen. Om vi alls ska fortsätta med den här verksamheten, vilket känns ytterst tveksamt just nu, blir det alltså mycket träning på spår som går mot vägar, och sen utmed vägen istället för över.

Men… just nu känner jag mest för att lägga ner hela bruksbiten. Förhoppningsvis går det över, och mitt i författandet av detta blogginlägg blev jag uppringd av Stine som körde en stunds pepping, idésprutning och tävlingspsykologiande. 🙂 Tack för det Stine, det behövdes! Så just nu känns det lite mer hoppfullt än när jag började skriva denna text. Men på vägen hem och en stund efter hemkomsten var det fullständig pyspunka på matte. Det var så illa att jag t o m grät, och lät Karlsson slicka i sig tårarna vilket han faktiskt gjorde alldeles på eget initiativ.

Dock ställer jag mig frågan, hur löjlig är jag som tror att jag ska kunna få upp en liten terrier till elitklass? Hur patetiskt är det att göra elva tävlingar i högre klass utan att bli uppflyttad? När är det dags att ge upp? Nu, eller sen? Det som retar mig är att alla bitar finns där, i större eller mindre omfattning, men inte samtidigt. Om vi ska ta statistiken från början av högrekarriären blir det så här (endast för nördar, för jag kommer inte lämna några förklaringar):

Tävling 1, våren 2009: Kass lydnad, 10 på upptaget och 7-0  pinnar, 32 minuter.

Tävling 2, våren 2009: Kass lydnad (förmodligen hade han magknip utan att jag fattade det), förvirrat upptag och en pinne i spåret.

Tävling 3, hösten 2009: Hyfsat upptag, tre pinnar, sen var vi borta…

Tävling 4, hösten 2009: Kanonupptag, 6+1 i spåret och 33 minuter… Uppflyttningspoäng på lydnaden.

Tävling 5, hösten 2009: Upptag med spår åt rätt håll men lite strul, Han genade fram till slutet och missade några pinnar på vägen. Uppflyttningslydnad. Ganska dåligt uppletande, men iaf poäng. Här blev vi äntligen godkända.

Tävling 6, våren 2010: Uppflyttningslydnad, struligt upptag, tappade spåret efter sjätte pinnen och då var även tiden ute.

Tävling 7, våren 2010: Lite struligt  upptag men framspår, 5+1 inom tiden. Uppflyttningslydnad. Ganska dåligt uppletande. Så nära uppflyttning har vi aldrig varit.

Tävling 8, våren 2010: Dålig lydnad, dåligt upptag, 7+1 och exakt 30 minuter på spåret. Ganska bra jobb på uppletandet men dålig utdelning på föremålen och betyg 0.

Tävling 9, hösten 2010: Struligt upptag (vildsvin?) och ganska struligt spår med endast 3+1, men inom tiden. Uppflyttningslydnad. Ganska bra uppletande även om det bara blev betyg 6,

Tävling 10, hösten 2010 (igår): Uppfyttningslydnad även utan platsen som vi aldrig behövde göra. Kanonfint upptag, 4+0 i spåret och för lång tid. Bytte spår alt. skenspårade på slutet.

Tävling 11, hösten 2010 (idag): Kanonupptag, 3+0…

Försöker man summera det här så har vi en ganska stabil lydnad känns det som. Man kanske vågar tro att min upptagsträning har haft viss effekt? Spårsäkerheten är ”sådär” men en bra dag kan det fungera hela vägen. Uppletandet är väl egentligen den genomgående svaga punkten även om jag tycker mig se viss förbättring. Nu har vi ju inte gjort särskilt många uppletanden på tävling så man kanske inte kan dra andra slutsatser än att det kan bli mycket bättre. Men spåret…?

Han har alltså haft alla delar; 10 på upptag, 10 på spår och uppflyttningslydnad, och åtminstone betyg på uppletandet. Allt det samma dag så…

Nu har vi två spårtävlingar kvar i höst, och går det inte vägen då heller får jag fundera allvarligt på fortsättningen, för just nu känns det inte kul, även om Stines telefonsamtal (och peppande inlägg på Facebook) hjälpt upp det hela litegrann.

Och, btw… fick påpekat för mig i morse att platsliggningen i högre klass faktiskt är värd 40 poäng och inte 30 som jag skrev, vilket innebär att gårdagens lydnad (utom platsen då) faktiskt var all time high!

Om man ska försöka hitta några andra positiva saker med det hela så är det väl att man hinner få en del annat gjort, på hemmaplan, när man kommer hem tidigt en tävlingsdag. Dessutom är årets konto för uppflyttningstårtor helt orört… 😛

Utsikten från samlingsplatsen i morse, vid Tranemo kyrka, var också helt OK.

Eller åtminstone till tävlingsstatistiken på SKK/hunddata, och i den kommer det den här gången att stå ”ej godkänd”. 😦 Men det är väl bara ”på’t igen” som mina FB-vänner skriver.

Det började igår kväll med att jag hade lite otur när jag tänkte. Resultatet av det blev att jag gick upp en halvtimme för tidigt! Som om det inte hade räckt med 04.00? Nåja, 03.30 tyckte klockradion att jag skulle lämna sänghalmen, och båda hundarna var med på noterna. Det var dock bara den ena, Lennart Å. Karlsson, som fick äran att följa med på resan mot Mullsjö. Termometern i bilen visade ca +-0 hela vägen, och när jag kom fram låg frosten vit och fin på appellplan. Det var inte utan att jag blev lättad när de planerat platsliggningen som sista moment på dagen.

Vi började med lydnaden och tja… sämre har vi gjort ifrån oss. Och bättre… Men det var nog faktiskt vår näst bästa lydnadsprestation. (Uppräkning av poängen, mest för mitt eget minne, kommer sist i inlägget.) Summa summarum var att vi efter lydnaden, och alltså utan platsliggning (30 potentiella poäng) hade uppflyttningspoäng på lydnadsdelen. Men … det är ju bara en liten del av det hela, som bekant.

Därefter bar det iväg ut i skogen för spår. Efter ungefär en timmes väntan, och tjat med trevlig spårläggare, kom domarna och det var dags för påsläpp. Iväg ut kom han i bra tempo och vinklade ganska snabbt höger, gjorde kontroll och sen iväg. Jag kände mig dock inte alls säker på att det var rätt håll men ingen sa något om bakspår så vi fortsatte. Ganska snabbt gick spåret ut på ett gammalt, och tämligen välstädat, hygge. Inte ens jag hade några större problem att ta mig fram, men underlaget bestod till stor del av – jord! Och sumphålor. Vid ett par tillfällen sa det bara ”blurp” längst fram i linan när han plurrade, men han kravlade bara upp på andra sidan och fortsatte. Bitvis gick det även i skog, men jag uppskattar att ca 75% var på på hygget, i brännande sol, och det ska ju inte vara lättspårat. Dessutom hade spåret legat i närmare två timmar. Nåja, spårade fint gjorde han, men det var attans glest mellan pinnarna? När vi hittat den fjärde pinnen, som med facit i hand troligen var pinne sex eller sju ”egentligen”, så vinklade han iväg åt något som kändes som ”fel” håll, men vad gör man? Jo, man hänger på eftersom det bara är en i teamet som har spårnäsa. Och spårade gjorde han, men frågan är vad? Vi kom inte alls ut där vi borde ha gjort det, och någon slutapport fick vi alltså inte tag på. Nu hade ju förvisso inte 4+1 räckt till någon uppflyttning ändå, men det hade ju varit roligt att göra rätt även sista biten, om inte annat för Karlssons skull. Nu blev det liksom bara ett ”jasså” eftersom vi kom ut där grannspårets bilar stod parkerade och mitt huvud började mala och undra om vi förstört något för någon annan? Men det hade vi inte visade det sig – puh. Men vår tävlingsdag var definitivt över.

När jag senare träffade på spårdomarna frågade jag vilket betyg vi fått på upptaget, och fick svaret: ”10, vad trodde du?” Det värmer ju. 🙂 Det gjorde även den ena lydnadsdomarens kommentarer i efterhand, liksom tävlingsledarens. De tyckte att lydnaden sett väldigt trevlig ut, och bitvis är jag benägen att hålla med. Andra bitar var inte lika roliga.

Men det är väl f*n att det ska vara så svårt att få till allt på samma dag?

Några bilder finns inte från dagen trots att jag hade med mig komplett fotoutrustning – storkamera, lillkamera och videokamera. Den tilltänkta fotografen fick nämligen startnumret före mig på lydnaden och då sket det sig…

Här kommer lydnadspoängen:

Fritt följ: 6,5/8 dk, ss, släpper, släpar, ingen tempoväxling i språng
Det var inte bra, även om det var ett lyft jämfört med förra tävlingen. Och sen vill jag påpeka att matte växlade tempo i språngmarschen, men inte hunden… Vi måste träna mer på galoppfattningarna! 😉

Inkallning med ställande: 9/9 något långt ställande

Framåtsändande: 9/9 dk
Yes, han har lärt sig räkna till tre ”gubbar”! Rakt och snyggt redan på första sträckan idag? Mitt dk bestod i att jag på första sträckan klämde i med ett ”sss” för att få honom att slå av på tempot. Men 9 på det momentet är nog vårt rekord!

Krypande: 8,5/7 skall, nosar, dk
Han kröp – idag igen! En gång är ingen gång, två gånger är en gång-gång?! Dock fick jag ta i med ett dk i början, och tempot var lågt tyckte jag. Dessutom klämde han i med ett litet skall precis i uppsättandet? Började han månne ladda för nästa moment? Det märkliga är att den ena domaren bara kommenterat ”dk” men ändå dragit tre poäng? Men den domaren var generellt väldigt snål med kommentarerna och har dragit poäng helt utan att motivera på vissa moment…?

Skall: 6,5/7 dk, dåligt skall, glest
Instämmer helt. Han kan mycket bättre!

Tungapport: 7,5/7,5 tveksamt/dåligt upptag, dk
Historien från Linköping upprepar sig. Bra fart och målinriktad ut, nosar på apporten och börjar sen nosa runt den och när jag klämmer i med ytterligare ett ”apport” så tar han? Hur var det med den där gång-gången? Jag tror vi kan ha ett problem här…

Hopp: 10/10

Men vi hade i alla fall tur med vädret…

Igår kväll landade vi hemma efter Oslo-trippen. På vägen hem blev det, helt enligt traditionen, ett stopp vid Nordby köpcentrum, precis innanför svenska gränsen. Där finns, förutom de vanliga svenska kedjebutikerna, Sportshopen! Den här gången snöade jag in på kängavdelningen eftersom behovet av nya, lätta, bekväma och vattentäta kängor var akut. Det är det inte längre.

Ett par Viking med ”snörningsratt” blev det, av ovan modell fast svarta. Den lilla provtur jag hunnit med kändes iaf bra, och Viking har jag provat förr och trivts med. De håller ju inte i hundra år, men å andra sidan kostar de inte femtusen pengar heller…

Vid hemkomsten möttes jag (och Iza) av en tokglad Karlsson naturligtvis. Vet inte vem som tyckte det var skönast att vi var hemma, men jag tror nästan det var han? 🙂

Precis som planerat så landade paketet från Cyberphoto under mina dagar i Norge, och idag hämtades det på posten. Förutom lill-kameran så innehöll det en extern blixt till stor-kameran. Och oj – inte trodde jag det skulle ingå en så tjock instruktionsbok till en blixt? Men … det är väl bara att bita ihop och börja läsa. En annan dag…

Lill-kameran däremot har jag ju hunnit bekanta mig med via jobbet så att säga,  så det var bara att tuta och köra när batteriet väl laddat. Så mycket  tutande och körande har det dock inte hunnit bli, men ett par bilder har jag tagit med kamerans automacro och jo, det känns OK. Med tanke på att ljuset dessutom var uselt (mulet, östra sidan av huset, under altantaket) kan jag nog lugnt säga ”I think I like it”. 🙂 Det ska tilläggas också att det är en bollchryss med blommor i storlek S. De är nog bara ca tre cm i diameter, om ens det.

Ja just det… ett pass med liten K har jag hunnit med också. Ett uppletande där han lyckades kombinera det lagrade benspringet med ett riktigt bra nosarbete, och på det några lydnadsmoment. Just nu verkar han rätt nöjd i alla fall, och eftersom det är fredag får jag väl säga att jag är detsamma. 🙂