En av de saker terriern är bra på är … att hångla! 🙂 Igår kväll låg han i lugn och ro i mitt knä och gnagde nöjt på ett tuggben. Helt plötsligt släppte han benet, slängde sig handlöst bakåt så att han hamnade på rygg med sitt huvud ungefär vid mitt huvud, och sen drog det igång. Han pussades och pussades och pussades och… Det fanns liksom ingen ände på hans kärlek.
Eller också hade jag ätit slarvigt?
Har ni missat den här bloggen så är det dags att göra ett besök nu;
En polishund och hans husse bloggar, och det är bara underbart!
Efter 16 år vid samma myndighet kan jag inte låta bli att beundra självdistansen. En polis som drar paralleller mellan sig själv och Piff och Puff… 🙂
Den coola aproachen spricker då direkt hos moderskeppets förare och när han skall påkalla hjälp från polisradion så blir det med pipig och sprucken röst och då i samma anda som när Piff o Puff diskuterar under julafton….
Igår kväll, i snöstormen, blev det köksträning för båda hundarna. Och båda drabbades av härdsmälta, men i olika situationer.
Först ut var Iza där vi fortsatte med sittastillamedgodispånosen-övningarna. Insåg efter en stund att just godis inte var optimalt eftersom det var högst självbelönande att göra fel. Dvs inte sitta still – godis ramlar ner – belöning. För oddsen att jag skulle hinna först till godisen var, milt uttryckt, dåliga. Nå, vad tar man då istället? Funderade febrilt på vad som kunde tänkas passa på en hundnos och inte vara ätbart (hon har faktiskt vissa hämningar angående vad som är ätbart) och kom fram till – värmeljus. Och så fick det bli.
Är det sådana här övningar som gör att man blir anmäld till djurskyddsinspektören?
Det gick faktiskt riktigt hyfsat och jag kunde t o m röra mig lite framför henne utan att ljuset ramlade ner. Nästa steg får väl bli ett tänt värmeljus… 😉 (jag skämtar!).
Sen återupptog vi vinka-träningen som jag, med sönderrivna lår, la ner för några år sedan. Vinka med höger tass fattade hon snabbt, och då blev jag lite övermodig och tyckte jag kunde passa på att lära in vinka med vänster tass – på annan signal – men just precis där kom schäfer-härdsmältan…
När det var terrierns tur hade han varvat upp och samlat mod, mycket mod, i vardagsrummet. Han var så uppvarvad att han omedelbart drabbades av härdsmälta och slängde sig platt på golvet med hakan i backen helt oavsett vad jag sa, eller om jag sa nå’t. Fick ägna en stund åt att öppna öronen på honom och helt sonika träna sitt och ligg och faktiskt se till att han gjorde det jag bad om. Det tog ett tag innan han började lyssna och sortera i sitt rörelseschema men till sist så… 🙂 Lite hoppaöverbandettillrutan-träning hann vi också med. Det var ett tag sen sist men han verkade inte ha glömt. Nu återstår mycket finslipning – utomhus – innan det momentet är tävlingsmässigt. Men det känns som om jag är på rätt spår. Dock måste han ha mer fokus framåt för nu slänger han sig nästan baklänges över bandet ibland.
Nu håller jag tummarna för att detta var den sista snön som kom, åtminstone innan det som redan finns har försvunnit. När det är barmark och tjälen släppt gör det inte så mycket med något bakslag, för då försvinner det åtminstone fort.
…efter den katt som flytt. Eller möjligen kommer?
Idag slogs det nog någon form av trasselrekord på promenaden, och jag tror inte det var mitt fel?
Det började redan vid utpassagen genom dörren när Iza helt plötsligt hade Karlssons koppel virat ett helt varv runt en frambenet, och blev förbannad på honom för att han var under hennes mage…? Men hade ju liksom inget val.
Vid ett tillfälle tog det oss ungefär fem minuter att förflytta oss en sträcka på ca 20 meter. Först trasslade den ena in sig i sitt eget koppel. Och under tiden jag trasslade loss den ena trasslade den andra in sig i sitt koppel. Och under tiden jag trasslade… ja, ni förstår?
Iza, som normalt sett är duktig på att trassla loss sig själv de få gånger det behövs, gjorde någon slags parodi på Manuel i Pang i bygget och var bara ett enda stort ”QUE?” när jag försökte få henne att samarbeta. Karlssons paradgren har väl aldrig varit koppeluttrassling. Han börjar fatta lite nu, efter tre år, men idag var allt som bortblåst. Ja det var uppenbarligen ”one of those days”.
För övrigt snöar det som h*vete ute, även om det började 2,5 timme för sent (enligt yr.no). Och vad jag tycker om det tror jag inte jag behöver kommentera…
För de som missat senaste Hundsport och reportaget på sid 40-41 från en schäferutställning i USA kommer här några bilder på hur en amerikansk schäfer tydligen ska se ut?! Det kommer i och för sig inte som någon överraskning – jag har sett liknande bilder förut, men jag mår nästan fysiskt illa och får tårar i ögonen när jag ser hundarna. Och det värsta är att den svenska aveln av utställningsschäfer drar åt samma håll även om det är en bra bit kvar. Hoppas vid gud att någon hinner sätta stopp för utvecklingen. I USA är det nog redan för sent…
Jag har alltså fotograferat bilderna i Hundsport, därav den usla kvalitén…
Och det tragiska är att i artikeln finns endast några få rader som försiktigt antyder att det kanske inte är så här en schäfer bör se ut. Jag fick leta länge innan jag hittade dessa rader, och de som som inte är särskilt insatta i schäferns olika ”grenar” kan nog lätt få för sig att det här är idealet – bilderna har man ju sett i Hundsport!
Och som jämförelse kan man kolla Izas rygg, bakställ och vinklar. Hon skulle säkert inte nå någon som helst framgång i en utställningsring, men hon har en kropp som fungerar fantastiskt (för fantastiskt?) väl för sitt ändamål – arbete!
…på mig, när jag hävdar att vi har snö och is, utan tror att jag överdriver, så kommer här några bilder. Och jag vet att det har ramlat ner massor av snö lite längre norrut i landet, och att det finns de som har det betydligt värre. Men med tanke på att det är praktiskt taget snöfritt ungefär en mil härifrån (inne i stan) så känns det här ganska frustrerande. Pansar-snö och pansar-is…
Snödjupet på altanen!
Den där snubben på SMHI som påstår att våren har kommit till hela västsverige tror jag ännu mindre på idag efter lunchpromenaden, när såväl liten hund som stor hund OCH deras matte gick PÅ snön. Mitt på dagen är det alltså fortfarande rejäl skare, termometern visar +0,1° vid husväggen. Vår? Don’t bullshit me!
Men över till något roligare. Vi har infört lite nya rutiner här hemma vad det gäller hundarnas agerande inför promenaderna. Jag hade ju en gång för alla resignerat, men så fick jag lite nya krafter att ta tag i problemet. Den tyngst vägande faktorn var – skaderisken. Det är ju ett under att ingen av dem skadat sig i tumultet som uppstår om de själva får välja. Så valfriheten tog slut. Bara sådär! Sedan några veckor tillbaka är det följande som gäller:
Det har faktiskt funkat över förväntan. Inte klockrent, men skillnaden mot tidigare är påtaglig.
Idag tänkte jag vidareutveckla det hela genom att låta dem ligga kvar i hallen under punkt 1-3, och där har de ingen som helst uppsikt över köket där jag befinner mig. Det lyckades till 50%. Och den som lyckades klamra sig fast i bia-bädden var – Karlsson! Trots att Iza flängde iväg ut i köket någonstans under punkt 2 så låg han kvar! Guldhunden! Det bådar gott inför de dolda platsliggningarna som stundar. Och Iza blev om möjligt ännu mer långnäst än hon normalt är, när K fick massor av beröm och godis där han låg i bia-bädden och hon inte fick nå’t trots att hon lagt om sig, på annan plats i hallen. Men hennes beteende förvånar mig inte alls egentligen, för hon är hunden som gärna lyder – när det passar henne…
Och så här kan det se ut efter promenaden. Alla huvudkuddar är bra, utom de dåliga… typ. 🙂
Igår kväll gjorde jag en rejäl kragtagning, tog med mig Årets Bruksborder och – åkte och tränade!!! Insåg att om vi ska ha ens en liten chans att behålla det prestigefyllda vandringspriset även nästa år så gäller det att ligga i. 😉
Planen på Elfsborgs BK var till 98,5% isfri. Lite blöt och lerig på vissa ställen men på det stora hela rätt OK. Eftersom Humle och Dumle (framåtsändandefigurer) stod strategist utplacerade började jag med att testa av transporten från gruppen och framåt. Var onekligen lite skeptisk till hur riktningen skulle bli utan snövallar men på det stora hela blev den alldeles utmärkt. Nu ska helst travtempot ner ytterligare lite, och sen är det ”bara” tempoväxlingen vid gruppen kvar, hm…
För övrigt körde vi FF med tyst matte och han går faktiskt betydligt bättre när jag håller käften i starterna. Inte perfekt men bättre. Vi körde även tungapporten för första gången på hela vintern och i tredje försöket blev det klart godkänt. Galopp både ut och in och bra ingång. Kryp med vinklar hann vi också med. Högervinklarna är inget problem men i vänstervinklarna stannade han upp och behövde hjälp för att komma igång igen. Han är dock låg och fin hela tiden. En platsliggning hann vi också med, men med tanke på temperaturen valde jag att bara träna själva nedläggandet, alltså det som strulat på tävling. Igår var det dock inget problem med det, men å andra sidan var det ju inte tävling heller utan bara tävlingsmässigt. Efter en knapp minut valde jag att gå tillbaks och hämta honom, i fullt samförstånd med omkringliggande hundars mattar. Vill inte att han ska behöva ligga så länge att det blir obehagligt med tanke på temperaturen.
Det som imponerade mest igår var dock hans fokus. När man tar ut Iza efter ett rejält vinteruppehåll så är hon över huvud taget inte kontaktbar första gången. Hon har sååå fullt upp med att hålla ordning på alla andra hundar som hon inte sett på sååå länge. Helt ärligt beter hon sig som om hon aldrig sett en annan hund, någon gång – ever! Karlsson däremot han betedde sig som om vi tränat i den här miljön fyra gånger i veckan hela vintern. Visst kollade han in de andra hundarna ibland, när det var någon som såg konstig ut eller gjorde något konstigt, men det var på en fullt hanterbar nivå.
För övrigt har det varit minusgrader i natt igen, isen är hårdfrusen och på snön är det skare. I natt ska det bli -7° enligt yr.no och i morgon ska det bli snö! ”Våren är här” – kiss my ass! Ytterligare ett kriterium som måste uppfyllas för att behålla den ärofyllda ÅBB-titeln är nämligen – spårträning! Det här håller inte…
Men man kan ju alltid pigga upp sig lite med veckans tulpan. 🙂
Det krävs tydligen en titel som Årets bruksborder eller uppflyttningar för att mina läsare ska vakna till och krypa fram ur sina hålor. 😉 Efter gårdagens inlägg haglade kommentarerna och jag tackar ödmjukast för alla gratulationer.
Jag vill bara förtydliga att jag faktiskt inte tror att Karlsson är den bästa bruksbordern i vårt avlånga land. Han verkar dock vara den enda (?) som har en matte som är med i rasklubben OCH skickar in hans resultat. Sånt är livet, inga rapporterade resultat – inga bucklor! 🙂 Och angående Årets Border och ev. buckleöverlämning så är det endast av praktiska skäl, och det kommer i så fall INTE ske i stora ringen utan förmodligen bakom lämplig buske – eller nå’t. Bucklan delades ju egentligen ut på årsmötet för ett par veckor sedan, men eftersom det gick av stapeln drygt 30 mil härifrån så… Man tycker ju att de kanske kunde ha meddelat mig innan, så hade man åtminstone haft en chans att ta ställning till om jag skulle åka dit, eller fixa någon som kunde ta hand om den. Men jag ska inte klaga, jag njuter fortfarande. 🙂
***
Igår stod det medlemsmöte på agendan. För att summera kort; planera och informera är två viktiga ledord oavsett vad det gäller, arbetsliv, privatliv och idéellt liv! Eftersom man brustit i båda dessa avseenden blev det (med kort varsel) planerade lägret inställt. Hade jag fått fullständig information (som t ex att det ingick instruktörer i priset!) via hemsidan hade saken hamnat i ett helt annat läge… *suck*
***
Morgonens sista observation är att Borås Tidning ljuger! Eller möjligen är det Sten Laurin på SMHI som ljuger…
Här (exakt 9,5 kilometer från tidningshuset) är det minusgrader varje natt, och några snöflingor ramlar det också ner. Varje natt!
Fick just ett mail om att Borderterriersällskapets vandringspris Årets Bruksborder tillfallit min alldeles egna lilla Karlsson!?
Det är två bruksresultat under året som räknas och beroende på godkänd, uppflyttad osv, och klass får man olika många poäng. Inte trodde jag att våran uppflyttning från appell och lägre skulle räcka, men det gjorde det tydligen. Konkurrensen var förmodligen inte bedövande, om den var alls? Men skit samma – det här var jätteroligt!
Hemma hos sekreteraren (som bor någonstans utmed E4 söder om Stockholm) finns tydligen en stooor buckla att hämta, frågan är bara hur? Annars får jag väl vänta till Årets Border. Men hur vi, och framför allt Karlsson, ska klara sig utan den ända till mitten på maj har jag ingen aning om, men det kanske går?
I höstas köpte jag, på Sagaforms utförsäljning, några salladsskålar i trä med helt raka kanter. Jätteläckra, och kostade nästan ingenting. Min tanke var att använda dem som ytterkrukor till pelargoner eller något annat grönt. Men – för att detta ska fungera och ”krukorna” inte bli förstörda på nolltid behöver jag någon form av innerkrukor, förutom de som själva blommorna bor i. Nu har jag finkammat stan för att hitta den gamla sortens tråkiga ytterkrukor i plast. Min mission har misslyckats. Jag har hittat sådana men i för liten storlek. På ICA idag hittade jag dock potatissallad som levereras i burkar av perfekt storlek (konstaterade jag efter att ha mätt med medhavt måttband!). Nu återstår bara ett problem, vem f*n ska äta upp 2,5 kilo potatissallad? Men jag har inte köpt burkarna med innehåll ännu. Jag är mottaglig för andra förslag; ca 15-16 cm i diameter och max 13 cm högt får det vara.
Snöat har det gjort oavbrutet hela dagen, men nu verkar det som om det övergått i regn. För Karlssons del blev det repris på gårdagens aktivitet. På åkern utanför vårt hus hade snön drivit ihop rejält på vissa ställen vilket resulterade i att han körde fast och gick på näsan ett par gånger. Då ändrade han taktik. Istället för att springa så gick han fram, med pip i munnen, samtidigt som han försökte utveckla simhud mellan tårna för att inte sjunka igenom skaren som finns under den nyfallna snön. En syn för gudar… 🙂
Framåtsändandeträningen fortskrider och nu har han greppat att ”sakta” betyder ”trava en bit framför matte”. Jag kan uttala kommandot när han står still vänd mot mig, varvid han vänder upp och börjar trava. Alltid något att glädjas åt.
För övrigt har jag ägnat dagen åt pelargonpyssel. Vi får se vad det blir av mina sticklingar från i höstas. Dessa har utsatts för grav vanvård (läs: för lite vatten) hela vintern och ser inte särskilt pigga ut. Nu körde jag hårt och planterade om i lite större krukor och beskar – samtidigt! De var nämligen så långa och rangliga att de mer liknade hängpelargoner och var därmed väldigt svåra att hantera. Vi får väl se om de överlever, men det var ”bondpelargoner” och mårbacka som råkade ut för detta, och de verkar ju tåla en hel del.
Några som däremot klarat sig bra trots vanvården är en hängpelargon-stickling och en stjärnpelargon. Gud vet vad de har levt på, men inte är det vatten i alla fall.
Utomhus pågår något som är misstänkt likt en snöstorm! Helt enligt prognoserna förvisso, men inte blir jag gladare för det… Och det största problemet är att vi fortfarande har ett decimetertjockt täcke av snö och is ”i botten”. Temperaturen pendlar runt nollan och så länge det är minusgrader nästan varje natt lär det inte försvinna. Och nu fylls det alltså på med ytterligare 5-10 cm enligt de som vet.
Även om det bär emot att erkänna så är nu ett rejält regnväder, kombinerat med plusgrader och blåst det som står nästan högst på önskelistan. Det känns som om det är enda sättet att bli av med skiten.
Dagens träning med ”gänget” är naturligtvis inställd, precis som det varit varenda söndag sista tiden pga isiga planer och annat onödigt.
Eftersom det är oklart hur frisk jag egentligen är (troligen inte särskilt?) tog jag en aktivitetspromenad med bara Karlsson igår, och husse fick ta hand om Iza. Aktivitetspromenad innebär att sträckan inte är så lång men att han får springa som f*n medan jag håller ett mer sansat tempo. Och under tiden tränar vi. Igår var det bl a lämnaavkastadlatexpipihanden-träning som stod på schemat, och efter de inledande racen funkade det riktigt bra.
Vi körde även inkallning med ställande med bakombelöning i form av latexpip vilket faktiskt också funkade bra. Trodde inte jag skulle få honom framåt över huvud taget med en sådan kanonbelöning bakom, men jo… Vid två tillfällen tog han pipen först, men sen ramlade poletten ner. 🙂
Framåtsändande på den långa raka grusvägen var nästa punkt på schemat och för första gången testade jag bakombelöning där också, för att se om jag kunde få ner tempot. Vis av erfarenheten ska jag inte ropa ”hej” än, men det kanske kan funka? Tempot sjönk men han hade fortfarande fint fokus framåt och bra riktning. Nu pratar vi ju iofs grusväg med snövallar på sidorna vilket inte inbjuder till så mycket pendlande, men ändå.
I samband med eftermiddagens födelsedagskalas hos svärmor passade jag även på att träna kryp med vinklar, eftersom hon har gångmattor som ligger perfekt placerade för ändamålet, och det skötte han också bra.
Och idag då? Ja det vete f*n… Iza ska simma i eftermiddag, och jag har pelargoner som behöver planteras om bara pelargonjorden (som jag köpte igår men glömde i bilen) har tinat upp. Men helst skulle jag bara dra täcket över huvudet och be någon väcka mig när snön har försvunnit…
Gårdagskvällens arrangemang var en riktig lyckträff! Riktigt bra var det. En stor portion humor, levererad med mycket självdistans, och många härliga skratt blandat med en portion allvar. Jag är också väldigt imponerad av folk som kan stå på en scen och hålla igång, helt ensamma, i närmare två timmar.
Enligt Ticnet är det bara två föreställningar till planerade; Karlstad IKVÄLL (Mårr, det finns biljetter kvar!!!) och Stockholm i maj. Har ni chansen så kan jag varmt rekommendera det.
Känner mig fortfarande rätt förkylningshängig och febern har nog inte släppt helt så det slinker ner en Ipren då och då. Det kanske blir långrandigt det här?
Det räcker tydligen att åka till Norge i fyra dagar och tre nätter för att tappa greppet på TV-världen?! Har till min fasa (nåja, det kanske var en liiiten överdrift) upptäckt att mina båda favoritserier, Desperate Housewives och 24, har börjat igen. Den här veckan!
Tack var den utmärkta siten tv.nu har jag dock lyckats utröna att det sänds repriser av både det ena och det andra. Dock vid extremt obskyra tidpunkter så det är egentligen som gjort för att misslyckas. Dessutom kommer 24 att sändas efter sängdags på torsdagar, och hur jag ska komma ihåg att spela in det…?
Det räcker även med fyra dagar i Norge för att tappa greppet på allt som ens kan liknas vid en frisyr. Jag brukar klippa mig var femte vecka, och var femte vecka inföll i tisdags – exakt! När jag skulle boka frisörtid kände jag mig lite wild & crazy och tyckte att vi kunde testa sex veckors intervall. Bad idea…
Om en stund åker vi in till stan för att äta snabbmiddag på en bättre krog och sedan bänka oss på Henrik Schyfferts The 90’s – ett försvarstal. Hoppas det blir så kul som jag trodde när jag bokade biljetterna i december. Då hade jag liksom ingen aning om att jag skulle ha tillbringat hela veckan i Norge och dessutom vara förkyld… Helst skulle jag bara vilja dö en smula i soffan framför Let’s Dance, men det får bli en annan dag.
Dagens positiva nyhet är att man nu kan ha ”trådade” kommentarer även i den här versionen av WordPress (=gratisversionen). Det innebär att när jag svarar på en kommentar kommer svaret att hamna på just den kommentaren. Kul … tror jag?
vallterrier.com 