Ruskprick och optimist på äventyr

Ruskpricken är Iza (som fäller något fantastiskt just nu och följdaktligen påminner om en ”ruskprick”) och optimisten är – jag. När jag kom hem från jobbet idag slängde jag raskt på mig skogsmullekläderna och knatade iväg ut i skogen tillsammans med Iza. Tanken var att hämta ”mina” trattkantareller. Redan i starten av promenaden insåg jag att OM det fanns lika gott om trattisar som det brukar göra just där så skulle det bli svårt att hinna med innan det blev mörkt.

Vi har inte gått den här rundan på ett tag eftersom husse berättat hur sönderkört det blivit av skogsmaskinerna men nu var det alltså dags, och jag ville inte gärna gå i mörkret.

När vi kom fram till trattisarna visade det sig vara snabbplockat. Stället var i princip länsat men jag tror inte det är någon människa som varit framme eftersom det precis intill skogsvägen stod en hel hög med stora fina exemplar som båda jag och Iza höll på att trampa ihjäl. Längre in från vägen (nu snackar vi 2-3 meter) var det dock glest. Jag misstänker således ett (rå?)djur, eller möjligen flera.  Det  som fanns rafsade jag  snabbt ihop och så traskade vi vidare.

Den delen av rundan som jag trott var sönderkörd var det inte speciellt farligt med och jag gick och flinade åt husse som överdrivit så. ”Det går att balansera i mitten” liksom… Vaddå balansera? Det var åtminstone en meter brett, orört, i mitten av vägen. Men sen…

071018a.jpg

Här hade vi tidigare en rätt mysig skogsväg. Men det var då det. På vissa ställen var det verkligen rena balansakten att ta sig fram och nivåskillnaden var nog närmare en meter mellan mitten och hjulspåren. *suckar djupt*

Detta är ingen väg jag fortsättningsvis tänker gå med två hundar samtidigt. Två hundar som ganska konsekvent vill gå åt olika håll. Nej, en hund i taget får det bli i så fall. Oerhört tråkigt för detta är annars en riktigt mysig, och lugn, runda (när man väl tagit sig förbi rottisarna).

Igår kväll tog jag bara med mig Karlsson till klubben. Den lilla pysslingen fortsätter att imponera.

Om man inte haft sådana hundar som jag har haft så förstår man nog inte riktigt hur fascinerad jag är över att kunna träna med honom lös mitt bland en massa andra hundar. Detta är ju något som de flesta tar för självklart, men inte jag…
Min första schäfer, Dixie, ville helst döda allt som gick på fyra tassar. Åtminstone lät hon så. Koppel var alltså en förutsättning när det fanns andra hundar inom en kilometers omkrets.

Iza är ju inte det minsta elak men däremot väldigt impulsiv och nyfiken. Nu börjar hon bättra sig och jag vågar lita på henne lite mer, men inte fullt ut. Det räcker med att någon kastar en boll eller kör en inkallning så kan hon fladdra iväg, eller åtminstone känns det så.

Men lille K… 😀 När han väl fått kolla läget i någon minut eller två är det fullt fokus, åtminstone igår. Det var massor av nya hundar på plan. Hans favorit-russel körde agility för fulla muggar. Det klickades och det peps med pipdjur. Och Karlsson tittade väl till ibland men det räckte med en harkling för att han skulle fokusera igen.

Körde fjärrdirigeringen (lydnadsklass II) några gånger igår och han är bara sååå duktig. Vi har tränat detta ett par gånger bara och igår var jag nog ute på fullt avstånd = 5 meter. Nu är jag förvisso inte domare men jag kan inte i min vildaste fantasi förstå vad man skulle kunna dra poäng för? Riktigt snabba positionsväxlingar och inte en centimeter han flyttar sig framåt. Och jag behöver inga dubbelkommandon (mer än de tillåtna). Det känns nästan som om vi inte ska träna detta så mycket för att inte förstöra något… Undrar om det är rätt taktik? 😉