MVG och blodad tand

Detta blir ett lååångt blogginlägg så ni som är intresserade av detaljerna i vår spårtävling kan nog gå och hämta en kopp kaffe. Nu!

*

*

*

*

*

Så! Har ni hämtat kaffet nu, för nu tar vi det från början!

Det började med att jag skulle gå och lägga mig igår kväll, utan att vara det minsta trött men jag skulle ju upp tidigt. Hade nog egentligen behövt dopa mig med ett par glas rödvin men med tanke på att jag skulle köra bil i svinottan var det inte något alternativ.

Hur som helst så somnade jag, helt emot mina normala rutiner inför tävling. Och drömde värdens värsta mardröm. Jag drömde om Karlsson, som egentligen var en katt, eller ett marsvin, eller … faktiskt en katt. Det varierade. Hur som helst var han sjuk och det var riktigt, riktigt äckligt, men jag ska bespara er detaljerna. Om katten, eller marsvinet, eller katten…

Vaknade kallsvettig och konstaterade att det bara var en dröm, och att eftersom jag drömt så måste jag ha sovit! Trodde då att det var kört med vidare sömn men somnade om! Och sov tills klockan ringde!

Hälften av frukosten åkte i soporna. Magen var inte riktigt i skick att stoppa i sig mat, det var för många fjärilar i vägen. Slängde upp Karlsson till husse innan vi åkte och han verkade inte det minsta ledsen för att få gå och lägga sig igen. 🙂

Iväg bar det mot klubben och eftersom jag var framme i god tid så hann jag värma upp med lite positiva kontaktövningar innan ”uppropet”. Vi drog startnummer 3 och klubbkompisarna drog 2 och 4 så det kändes bra inför platsen; kända lugna hundar på båda sidor. Dessutom var vi bara fem startande pga av återbud.

Platsen gick bra. När vi kom fram efter att ha varit gömda så låg alla hundar snyggt och prydligt, ungefär där vi lagt dom. Men när jag var ca fem meter från Iza så reser hon sig och kastar sig runt halsen på mig?! Det har aldrig hänt förut utan hon har lugnt legat kvar. Men det var som om hon ville säga; mamma, mamma var har du varit, jag trodde aldrig du skulle komma tillbaks. Blev mycket förvånad men momentet var ju slut när tiden var ute så betyget blev 10 ändå. Vet inte om lägre-hundarna, som stod snett framför, kan ha stökat till det lite i hennes hjärna?

Därefter bar det iväg ut till spåren. Jag blev förvarnad om att terrängen i spåret inte var den mest lättforscerade och det visade sig stämma. Det började redan när vi (jag och spårläggaren) inspekterat upptagsrutan och jag, på vägen tillbaks, trampade ner HELA vänsterbenet i en håla under en rotvälta! Klarade mig utan andra skador än en jordig känga och ett jordigt byxben, men ändå…?

Jag skickade ut Iza i rutan och hon går ut och väljer håll. Jag hängde på och funderade på när de skulle säga ”tillbaka till rutan”. Men ingen sa något? Så vi ångade vidare med en mycket förvånad men glad matte längst bak i snöret.

Detta var nog det värsta spår jag gått någon gång. Spårets första ca 70% bestod av risigt hygge, stenar och klippblock, stora diken och vattenhålor och… inga pinnar? Efter en bra bit hittade dock Iza en pinne. Lycka! Sen hittade hon en till men jag var fortfarande övertygad om att hon traskat över en hel hög för det kändes oroväckande glest. Att räkna pinnar i spåret är inte min starka sida. Jag stoppar dom i fickan, belönar, och tassar vidare. Iza kändes inte heller sådär helt övertygande i sitt spårarbete så jag var mycket tveksam till om vi skulle greja det. Vi hade även ett par tappt som hon dock redde upp på egen hand efter lite funderande. Och, rätt vad det var stod hon med den långa slutapporten i munnen!!! Nu återstod bara att ta reda på om vi klarat tiden? Och hur många pinnar vi egentligen hade?
Det visade sig att vi fixat tiden, med två minuter tillgodo! 28 minuter hade vi alltså flåsat runt därute i skogen?! Och Iza hade inget lätt jobb att baxa runt sin matte. Själv försvann hon vid ett par tillfällen, när hon ”ramlade” ner i stora hålor/bäckar/diken, och där skulle jag ta mig fram! Men, hur som helst, det gick vägen. Sju pinnar hade vi med oss i ”mål” så där försvann 19 poäng. Åtta pinnar hade ju varit det optimala.

Det som var mindre lyckat var att spårläggaren/mottagaren satt inom synhåll från slutet – med tre hundar! Som dessutom började skälla när vi dök upp! Hade Iza fått syn på dom innan hon hittade slutet så vete sjutton…? Enligt tävlingsledaren, som jag berättade detta för, hade det varit skäl nog för ett omspår om det inte gått vägen. Det är dock mycket tveksamt om mina ben hade klarat ett omspår för de liknade mest spagetti vid det laget.

Betyget på spåret blev: 10 på upptaget och 9 på spåret.

Tillbaks till klubben, en stunds vila och sedan var det dags för lydnaden. Och jag är sååå nöjd med min lilla hund! Hon höll ihop och hade bara ett ”släpp”, men det var som tur var mellan momenten. Lydnaden gick som nedan;

Fritt följ; 8,5/8 (Tränger ngt, DK, nosar)
Hon ”släppte” lite i början, segade och var på väg att börja nosa, men var sen med mig kanonfint hela vägen.

Inkallning med ställande: 0/0 (DK, stannar ej)
Hon stannade, men först ca fem meter framför mig när det var dags för nästa inkallningskommando. Trots att jag var glad, berömde och klappade om henne (nollpoängar’n var ju kalkylerad och därmed inget att bli besviken över) så kände hon att det inte var bra och drog ett varv. Hon betade gräs, gick ut i kanten och kissade och… Lyckades dock ta det lugn och till sist kom hon in igen så att vi kunde fortsätta. Skämmigt är det när det händer, men om det är mellan momenten så gör det ju inte sååå mycket. (Hm, trodde jag på det själv eller?)

Framåtsändande: 5/5 (DK, snett, stannar upp, okoncentrerad)
Inte så mycket att säga om dom domarkommentarerna, stämmer på pricken.

Kryp: 8/8,5 (DK, något hög bak)
Hon kröp sååå bra, och jag är sååå glad. Som vi kämpat med detta sista veckorna?! DK:t var att jag, när hon lagt sig ner, sa ”bra”. Sen kröp hon rakt, snyggt och prydligt. Så mycket mer kan jag nog inte begära.

Skall: 5/6 (förflyttar sig, hoppar)
Inte så mycket att säga om det heller. Som vanligt gjorde hon en raketstart. Hon skäller bra MEN hon sitter inte still. Här finns det poäng att plocka.

Tungt föremål: 9,5/9 (snett sättande, något ojämnt tempo)
Jag är mycket nöjd med dom poängen. Kan nog inte begära så mycket mer där heller.

Hopp över hinder: 0
Iza hoppade ut och stannade sedan stint stirrande mot läktaren. Efter flera kommandon fick jag henne att sätta sig och hoppa tillbaks men då var det redan kört. Vet inte riktigt vad det var men ALLA högrehundarna nollade detta moment, på ungefär samma sätt. Hindret stod ganska nära läktaren där det fanns folk och hundar. Åt samma håll, några få meter från hindret låg även tungapporten som de nyss ”lattjat” med. Det är ingen ursäkt, men kanske en förklaring? Finns lite att träna på där. På hoppet borde vi kunna få en 10:a, och har också fått det flera gånger på tävling, om hon inte slår i hindret vilket händer ibland.

Platsliggning med skott: 10
Sen var det en stunds rast/vila igen innan det var dags för uppletandet. När det var vår tur så kändes Iza förhållandevis laddad och införstådd med vad vi skulle göra. Första skicket var bra fart ut och föremål in. Sen blev det lite segt (trav) men hon letade ändå förhållandevis aktivt och var ute på djupet flera gånger. Dock tog hon en kissepaus i rutan trots att hon var rastad!!! Hon är dock ganska förtjust i att markeringskissa så det handlade nog om det. Det slutade med tre föremål och betyg 6/7. Pratade med en av domarna efteråt om mitt uppträdande och där fanns det tydligen inte så mycket att anmärka på vilket var glädjande. Här saknar jag ju helt klart rutin och är väldigt osäker på vad jag får göra, hur mycket jag får göra, när jag får göra vad osv. Men tydligen var jag ”godkänd”. 🙂

Så var den dagen över och det var bara att vänta på resultaten, vilket visade sig ta ett bra tag. Att vi inte var uppflyttade stod ju helt klart, men det hade jag inte förväntat mig heller. När det hela var färdigräknat visade det sig att vi skrapat ihop 444,75 poäng och en andraplacering (=tämligen anskrämlig bucka och en liten fodersäck)! Det är 65 poäng mer än förra gången (för ett år sedan) och definitivt ett stort steg i rätt riktning. Det fattades ”bara” 35,25 poäng (på lydnaden) för uppflyttning och det känns faktiskt inte alls som någon omöjlighet. Det finns ju som sagt poäng att hämta, med lite mer träning. Bara en 10:a på hoppet, som alltså inte ska vara omöjligt, är ju värt 30 poäng. Kan vi sedan få till ett hyfsat ställande på inkallningen, ett lugnare rörelsemönster i skallet och ett bättre framåtsändande så… 🙂 Den stackars schäfern, som för en vecka sedan var i stort sett pensionerad, kan nog se fram emot en tuff vinter. 😀

Det finns säkert någon som läser här som tycker jag är jättefånig och patetisk som är så själaglad över ett ”godkänt”, det är ju liksom uppflyttningen det handlar om, men jag ÄR faktiskt jätteglad och nöjd. Vi funkade bra ihop hela dagen (utom efter inkallningen då), och det hela kändes positivt. De som känner denna hund och vet hur oerhört lätt det havererar i samarbetet förstår nog min glädje.

I min värld fick vi MVG = Mycket Väl Godkänd, även om det nu inte finns något sådant begrepp i de här sammanhangen. Det finns uppenbarligen potential om bara uppladdningen och kemin är den rätta!

Denna fick vi med oss hem. Den kommer dock att få en något mer undanskymd placering (än i fönstret) fortsättningsvis. 😉

Trött bruksschäfer som undrar om hennes nya matskål verkligen ska vara sååå liten? Detta var strax innan hon föll i djup sömn…

Tack för alla hållna tummar och tassar. De gjorde uppenbarligen nytta! Nu ska vi inte göra många knop resten av dagen (Iza stensover redan) utan bara ta det lugnt. Karlsson är med husse på svärfars födelsedagskalas så jag behöver inte bekymra mig om honom heller. 🙂

********************

Idag går mina tankar även till Dixie, min första schäfer. Idag, på höstdagjämningen, är det exakt åtta år sedan hon lämnade oss för gott, endast sju år gammal, pga av sjukdom. Hon fick det säkert mycket bättre, var hon än hamnade, eftersom hon aldrig riktigt kunde finna sig tillrätta i livet, men det var ändå oerhört tungt när det hände. *fäller en tår*

9 reaktioner på ”MVG och blodad tand

  1. YES! 😀 Iza har räddat sig själv från pensionering och visat matte att ” jag har minsann mer att ge på tävlingar”. Härligt jobbat! En uppflyttning är ju, precis som du skriver, inte alls långt bort.
    GRATTIS!!

  2. Toppen!!! Ni har visat att ni kan genomföra en tävling på ett bra sätt. synd med hoppet för det kan hon. Så där är det, hundar är inga maskiner. Nu är det bara att gå ut och köra med K också.

  3. Grattis – och gläds åt allt som gick bra och att känslan fanns där! Uppflyttningen är ju uppenbarligen inom räckhåll så – nästa gång tar ni det!! (Välkommen till Skåne i slutet av april…!)

  4. Ni är sååååå duktiga!!! Såklart man får vara gööörglad för ett gk-hkl-spår(fick samma med Melker en helg före dig), även jag är superglad för ett sådant resultat…Jag har tillockmed glatt mig åt 2:a pris i lkl.2 med M. Samma helg som du tävla spår…Beror nog på att jag accepterat att vi inte är bättre än vad vi presterar…Ännu;-))

    Kämpa vidare o må gott i höstrusket. Asta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s