Fast i omvänd ordning. Ösregnet upphörde och när jag åkte mot klubben sken solen. I samma sekund jag parkerade på klubben öppnade sig himlen – igen! Det regnade rejält under tiden vi fixade MH-banan … men … lagom när den var färdigfixad slutade det regna. Agilitybanan tömdes i samma sekund på bordercollies och jag och Iza fick den för oss själva, i solsken! Lagom när jag satte mig i bilen igen började det regna…
Själva träningspasset lämnade väl en hel del att önska. Idag hade Iza ett sån’t där ”rensahelaplanenfrånrådjursskitochharpluttar”-ryck och var inte kontaktbar i sin iver att leta (och hitta) ätbara saker på plan. I dom lägena blir jag så oerhört frustrerad. Det bara kokar i mig, och nästan kokar över. Och det är ju just det det INTE ska göra på agilitybanan. Där ska vi ju ha roligt! *suck*
Hur som helst så skärpte hon till sig efter ett tag så att vi fick något vettigt gjort. Insåg dock att det nog var något övermodigt (understatement of the week) med vår tävlingsanmälan men … so what?! Det värsta som kan hända är ju att vi diskar oss. De ekipage som INTE diskat sig vid sin agilitydebut är nog ganska lätträknade så jag kommer inte på något sätt att bli unik. 🙂
vallterrier.com 
Det verkar ju vara det roliga med agilityn. Man får verkligen gå ut och misslyckas! Man ser nog tävlingarna mer som bra träningar emmellanåt. Kanske nå´t vi bruksfolk skulle lära oss av!?
Framför allt är det tillåtet att misslyckas när både förare och hund debuterar, s a s. Många förare har väl lite större press på sig – i synnerhet de duktiga – när de debuterar med hund 2, 3, 4 osv… då ska det helst gå raka vägen upp i klasserna…
Inställningen till tävling varierar nog med ambitionerna (tänker på Ingrids kommentar ovan) – de som satsar på att vinna SM, kvala till landslaget osv, har nog en annan inriktning i sitt tävlande än de (många) som faktiskt tävlar för att det är roligt, och för att varje bana är ny och en ny utmaning.