Förutom alla tankar om jobbet som surrar i huvudet så har jag ytterligare ett, och betydligt allvarligare, problem som jag hittills inte skrivit något om.
Ikväll ska jag till veterinären med Iza för kontroll av något som jag tror är en juvertumör. Jag vet, och försöker intala mig, att långt ifrån alla juvertumörer är elakartade men det är svårt att låta bli att måla f*n på väggen. Normalt sett försöker jag leva efter devisen ”att inte ta ut katastroferna i förskott utan ta smällen när den kommer” men just nu sitter jag här med tårarna i ögonen … och klumpen i magen.
Till stor del kan nog detta bero på att min förra hund diagnosticerades med juvertumörer i början av september för sju år sedan. Det började som en hälta i mitten av augusti. Efter ett par veckors vila utan förbättring tog jag kontakt med veterinär som ställde diagnosen. Det hade hunnit sprida sig till lymfarna i höger ”armhåla” (därav hältan) och tre veckor senare tog vi bort henne. Hon var 7,5 år när detta hände. Nu är Iza 7,5 år…
Dessutom har en hundbekant nyligen tagit bort sin schäfertik, lika gammal som Iza. Hon opererades för juvertumörer förra sommaren men nu hade det spridit sig till flera vitala organ och det fanns inget att göra.
Kanske inte undra på att man känner sig som man gör?
vallterrier.com 
Det löser sig. Ta det lugnt.
Du får känna oro. Det är ok. Men försök att inte ta ut något i förskott. *krama* Håller tummarna för er.
håller tummarna för er. Som hundägare kan man ju konsten att nästan oroa ihjäl sig ibland. Men som veterinär Onsjö säger: ”Måla inte fan på väggen förrän fan visar sig”, ack vad rätt han har men ack så j*vla svårt det är!
kram till er!
Hur gick det hos veterinären?
Hoppas det gick bra hos veterinären. Visst blir man lite nojjig, jag förstår dig fullständigt! I synnerhet om man råkat ut för elände tidigare, eller när någon man känner drabbas.