I torsdags hände det!

De somnade! I samma rum! Bredvid varandra!

Karlsson blev kanske så trött av att se alla pappersstrimlor på arbetsrumsgolvet (”lövblås/lövsug” står på mattes mentala inköpslista 😉 ) att han somnade av ren utmattning. 🙂 Nu ska det ju erkännas att Karlsson mestadels har fått tillbringa dagarna sovandes i favoritsoffan, på favoritfleecefilten, i favoritvardagsrummet för att inte helt tappa sans och vett. Maro har sovit med mig i arbetsrummet. Men när de hade brottats på ett vänskapligt och ganska ljudlöst sätt en stund efter lunchpromenaden bestämde jag mig för att det var dags. Och det funkade! Halleluja!

Å andra sidan tyckte Karlsson att det var nödvändigt att låta som en grottbjörn när han hittat en skatt (?!) i form av en del av en demolerad tom toarulle igår kväll. Snacka om fynd, eller…? Att han har en stor portion resursförsvar kom ju inte som någon överraskning men jag ställer mig en smula frågande till hans val av resurser? När jag sträckte fram handen spottade han glatt ut den, men att släppa den till Maro var det inte tal om. Eller rättare sagt; rätt mycket tal…? Nåja, terrier … mycket snack och liten verkstad, förhoppningsvis.

Vid ett liknande scenario här om dagen gav Maro faktiskt upp, tog ett tuggben som Karlsson för tillfället inte brydde sig om och … gick och la sig. Förhoppningsvis tröttnar han väl i längden på Karlssons principer och demonstrationer men än så länge är det nog lite spännande. Det ska tilläggas att det mesta som jag tror Karlsson betraktar som ”resurser” är undanplockat men vem kunde ana? Toarulle liksom? De kan ju äta bredvid varandra utan konflikter trots att båda är matgalna så det finns nog hopp om övriga livet också.

I tisdags när vi var på klubben bestämde sig Maro för att han ska bli skyddshund. Såg ju jätteroligt ut, typ. 🙂

I onsdags var vi på klubben igen. Många hundar av olika varianter men det var väl egentligen inget som direkt förvånade honom, utom:

Hundar med kläder, tofsar och rosetter! Vafalls?

För övrigt lekte vi och tränade på koncentration och ögonkontakt och jodå, han får klart godkänt med tanke på sin ringa ålder. Karlsson var också med och fick köra lite lydnad. Dessutom fick han mingla på altanen och tigga hamburgare när träningen var slut. Det var nog dagens höjdpunkt tror jag. 🙂

Igår var Karlsson på retreat hos svärmor. Han kan nog behöva en vilodag ibland. Jag och Maro fick alltså gå ut i skogen på tu man tass och det var mysigt. Jag vågar ju inte släppa dem ihop än eftersom jag tror det kan bli lite väl vilt om Karlsson sätter fart så annars får de turas om att gå kopplade. Nu fick Maro vara lös nästan hela promenaden. Han är terränggående (ca 90% av den lilla rundan var ”off pist”) och snabb men lyhörd och följsam. När han satte full fart framåt så vände jag och gick åt andra hållet och det gick faktiskt inte att lura honom. Efter någon sekund märkte han det och sprang ikapp mig. Känns som ett bra utgångsläge. 🙂

En följetong i mitt facebookflöde nu är temat ”som man bäddar får man ligga”. Detta är ett exempel från veckan som gått…

Igår eftermiddag, när arbetstiden var slut, var det faktiskt ganska ok väder (=uppehåll, man har inte så stora krav efter sista tidens skyfall) så jag tog med mig kameran och valpen och gick ut på gräsmattan för lite fotning. Valpen är ju hyfsat vattentät men jag kan tyvärr inte säga detsamma om kameran… Det hade ju varit ännu bättre om jag inte överskattat ljuset och kört på inställningar som var generalknasiga. Men med lite photoshoppning gick det att rädda några bilder i alla fall.

Mattes senaste innovation i leksaksbyggarbranschen var uppskattad. Tyvärr lite otymplig för fickan på träningsvästen… 🙂

Köpesaker funkar också.

Avslutningsvis ett nytt hallelujah moment som utspelade sig precis när jag började skriva detta.

Först hjälptes de åt att strimla en tidning. Det blev så många bitar att inte ens Karlsson kunde bestämma sig för vilken som var värd att betrakta som resurs utan det blev ett ganska trevligt (nåja, kanske inte för städerskan = moi) grupparbete. Sen brottades de en stund och Karlsson försökte varva ner Maro genom att tvätta hans öra men det var inte helt enkelt. För övrigt är jag övertygad om att Karlsson kommer smälta som smör den dagen Maro kommer på att sådana tjänster bör återgäldas… 🙂

Och sen – hallelujah!

Jag antar att det är samma förträngningsmekanism som får kvinnor att genomgå flera förlossningar som får folk att skaffa valp mer än en gång? Annars skulle det inte finnas några vuxna, förståndiga omplaceringshundar att uppbringa och ingen skulle ha mer än ett barn… 😉

Idag är det tre veckor sedan det lilla yrvädret flyttade in och … inget är som förut. 😉 Bloggandet är bara en av de saker som fått stryka på foten. Karlssons första tid dokumenterades flitigt, ofta med flera inlägg om dagen. Nu hinner jag med ett i veckan, och knappt det. Det säger ju en del… Tyvärr har Karlssons första år ”försvunnit” när den bloggtjänsten helt plötsligt lades ned, utan förvarning. 😦

Den här bloggen innehåller tyvärr mest iPhonebilder. Vädret utomhus de sista dagarna har inte  inbjudit till utomhusfotografering med finkameran.

Har någon av mina tidigare valpar varit så här jobbig? Inte vad jag kan minnas, men jag minns väl antagligen fel.

Dixie, den första schäfern, var jobbig men det var ju min första egna hund så jag hade inte så mycket att jämföra med. Hon urartade sedan till en äkta problemhund med mycket stress i kroppen så att valptiden var jobbig kanske inte var så konstigt.

Iza var ju ensam hund i huset och var väl antagligen också rätt jobbig men det har jag som sagt förträngt. 😉

När Karlsson kom tog ju Iza hand om en hel del jobb, som den kloka ”tant” hon då var. Om inte annat tvingades hon bli en klok tant i umgänget med honom. Hon hade ju också storleken på sin sida, med ett fysiskt övertag som hon mestadels använde sig av för att vara snäll, men ändå…

Maro är en ”pain in the ass” på Karlsson och när man släpper ihop dem är det som att släppa lös en atombomb i huset. Karlssons känslor är nog blandade men det viktigaste är han får ha sina sovmorgnar i fred, och det ser vi till att han får. Hans morgonhumör är inte riktigt kompatibelt med Maros glättiga dito. Det ”glättiga” är förvisso inte så kompatibelt med någon annan i familjen heller på morgonen. Det där med ”slow start” kan vi uppenbarligen glömma ett tag framöver men vi är evinnerligt glada att han sover hela nätterna och inte vaknar förrän vi gör det. Han sover sig till och med igenom mina snoozningar på morgonen. 🙂 Men när vi väl går upp är det fullt ös…

Delvis tycker Karlsson nog att det är riktigt roligt med en brottningsmatch då och då, eller att ha någon som hänger i andra änden av leksakerna men när han inte tycker det går inte budskapet fram riktigt. Eftersom han konstant, när de drar i samma leksaker, låter som en mycket stor och ilsken humla är skillnaden, åtminstone i våra öron, hårfin när han säger ifrån. Maro backar möjligen undan en sekund men sen är han ”på” det igen, som en… som en… terrier?!

Ibland kan vi dock uppföra oss riktigt bra. Vi tränar ihärdigt på att sitta snyggt innan vi går ut genom dörren och det börjar fungera riktigt bra. (Mina ”pissetofflor” är det dock ingen ordning på. De bor för det mesta utomhus också, sedan tre veckor tillbaka.)

Han har också snabbt lärt sig att vänta på ”varsågod” vid matskålen. Även om han är så ivrig att han skakar så väntar han.

Vi har också tränat lite omvänt lockande och det fattade han jättefort så bara han koncentrerar sig så sjunker lärdomarna in fort. Ögonkontakten utvecklas också snabbt, och snart har han kanske förstått att vänster sida av matte är mer lönsam än höger? 😉

Ibland kan de uppföra sig i andra sammanhang också, som t ex när jag uppehåller mig vid spisen eller köksbänken, men det går snabbt över.

Nåväl, han skaffar sig nya erfarenheter och går från klarhet till klarhet. Han har ju tyckt att bilar varit lite läskiga men i samband med ett stadsbesök i lördags insåg han att det finns bussar också, och då var inte bilarna lika otäcka längre. Allt är ju liksom relativt. 😉 Nästa steg blir väl att ta med honom till Landvetter och visa honom flygplanen så kanske bussarna tappar i kraft? 😉 För övrigt tyckte han det var mycket märkligt att inte ALLA människor ville hälsa på honom när vi var i stan. 🙂

Något han inte har lärt sig är att brännässlor bränns. Jag har tappat räkningen på hur många gånger han smakat på dem för att sedan spotta och fräsa ilsket. Senaste taktiken är att hugga tillbaks när nässlorna är dumma. Tveksamt om det hjälper, men trägen kanske vinner? 😉

Högst upp på önskelistan verkar han ha en egen toarulle. Han har sneglat längtansfullt, och han kastar sig som en galen vithaj efter det papper man drar ut från hållaren för att själv använda. Nu har han växt till sig såpass att han når rullen på hållaren själv också. Lycka, åtminstone för honom…

När jag jobbar får han göra mig sällskap i arbetsrummet. Antingen dissekerar han Bia-bädden, leker dokumentförstörare, sliter tramporna på min träningscykel i flisor eller tuggar på något annat mindre lämpligt. Undantagsvis går han loss på något ”tillåtet” men dessa föremål har tydligen inte alls samma dragningskraft?

Ibland sover han också, faktiskt. Vi kan tillägga att golvet i rummet var städat ca en timme innan bilden togs, att bädden låg på ett helt annat ställe och att det på det hela taget såg ganska hyfsat ut på den lägre nivån. Högre upp är det desto rörigare, med allt som inte längre kan ”bo” på golvet…

Idag konstaterade jag också att man inte alltid kan vara söt, trots att man sover… 🙂 (Han är oskyldig till det slitna stolsbenet, än så länge. Gammal, välanvänd stol…)

Ibland ser det ut så här… och låter därefter. Den där stora ilskna humlan som sagt, som snart är mindre än sin lillebror. Ge det ett par veckor så… Man undrar ju lite hur han ska tackla det, den gode Karlsson?

Karlsson har i alla fall hittat ett ställe som inte illbattingen kommer åt, än… Där kan man lägga det man är rädd om. 🙂

För övrigt känner jag mig stundtals som en skild förälder med umgängesrätt som försöker kompensera sin frånvaro genom att köpa fina presenter. Igår inhandlade jag två slaktdjur på Biltema, enbart för att Karlsson skulle få slakta dem – helt utan Maro(dörens) medverkan. En höna och en gris blev det. Hönan slaktade han glatt igår. Grisen sparar vi ett par dagar. 😉 När vi får till promenader på tu man tass njuter vi också i allra högsta grad. Och ibland håller vi handen, min allra bästa vän och jag, bara för att vi kan! 🙂

… och efter den här sammanfattningen av den vilda Maro(dörens) liv och leverne har vi helt plötsligt en ovanligt lugn och civiliserad kväll?! Möjligen blev han så upprörd över promenaden i hällregn idag att han inte hämtat sig än. Han kanske tror att det var gudarnas hämnd för hans terror av terriern och önskar sig evigt solsken, och vem gör inte det? Möjligen har terriern haft ett utvecklingssamtal med honom som jag inte uppfattat eller så är han bara lite trött i mössan? Den som lever får se, och det gör vi ju, än… 😉

Efter ett besök på Looboo Hundartiklar i Umeå, där jag bunkrade en del förnödenheter (ok då, leksaker) drog vi vidare mot husses huvudmål för resan – Pite Havsbad.

Mitt eget mål var väl egentligen Rättvik så man kan ju tycka att vi åkte en ganska rejäl omväg…

Själva Pite Havsbad var ett gigantiskt ”jippo” med rätt trånga husvagnsplatser och ganska ”stökigt”. Det fanns ett stationärt tivoli (jo, på riktigt!), vattenland, hotell, restauranger, butiker, kyrka (!) och kort sagt hade man väl inte behövt lämna campingen, framför allt inte om man hade varit en barnfamilj men vi platsar ju inte i den kategorin.

Mot slutet hittade vi lite mysiga promenadvägar utanför campingen men man tycker ju att de, med sin lååånga sandstrand, kunde ha vikt en liten bit till officiellt hundbad? När vi frågade fick vi info om att vi kunde gå så långt bort vi kunde på stranden, bortom naturistbadet, och där smyga i med hunden. Vafalls? Nåja, vi nappade på det och husse och Karlsson strövade en bra bit ut innan Karlsson ens blev blöt om magen. Långgrunt var bara förnamnet…

Största fördelen med själva campingen var väl att det var nära till servicehuset som även var utrustat med en riktig hunddusch vilket uppskattades av Karlsson.

För första, och enda, gången satte vi upp vårt nya reseförtält, vi skulle ju faktiskt stå still i fyra nätter, och det var rätt bra timat eftersom det blev åska en kväll och även en kortare regnskur en annan.

Mindre bra timat var att jag på andra kvällen försökte backa mig till en bra fotovinkel på den vackra kvällshimlen men bara lyckades backa på den varma grillen och fick en rejäl brännskada på vaden. Vi snackar alltså skinnflådd yta på ca 15×4 cm… Inte kul alls och något som gjorde att jag fick inspektera rätt många apotek under resen av semestern för inköp av förbandsmaterial. Att bada var inte att tänka på…

Pite var för övrigt en mysig stad som vi besökte flera gånger under våra dagar där. En dag gjorde vi en dagsutflykt till Storforsen. Mäktigt, häftigt och imponerande. Tyvärr lite gråmulet och på vägen ner kom det ett rejält regnväder vilket vi inte kalkylerat med och vi blev alltså lite blötare än tänkt… Många bilder blev det iaf, på vägen upp, innan regnet kom. Som tur var överlevde både kameran och telefonerna blötan.

           

 

Fick för mig att experimentera lite med slutartiderna när jag fotade och här nedanför är det två nästan likadana bilder, åtminstone är motivet detsamma. Den första tagen med slutaren på 2000 och den andra med slutare 125.

Och så här såg det ut nedifrån, när solen kom fram och vi satt och försökte torka upp en smula…

Den sista dagen hade vi ett uppdrag; att äta palt. Närmare bestämt på Paltzerian i Öjebyn. Nu är det gjort och tja, ja, njae? Ingen större sensation åt något håll faktiskt. Inte särskilt gott, inte äckligt utan ganska ”menlöst”. Sorry norrlänningar… 😉

Medan vi var i Pite fick jag även besked om att den lilla ”gröna” hanen skulle bli vår. Han som försökte fjäska in sig när jag hälsade på helgen efter midsommar. De övriga hade valt och han blev ”över”. Det kändes bra. 🙂

På fredagen åkte vi vidare och jag kan inte, utan att ljuga, säga att jag var särskilt ledsen över att lämna Pite Havsbad…

Idag fyller Maro(dören) 10 veckor och det firar vi tydligen genom … att skicka mig till Norge på tjänsteresa?! Nåja, husse är hemma och är husseledig och första dagen på egen tass med de två fyrfotingarna har tydligen gått bra. Vi får väl hoppas att valphalvan känner igen mig när jag kommer hem? 😉

Han är en pigg liten krabat men när han sover gör han det ordentligt. Dock verkar han ha ett aktivt drömliv. En natt i förra veckan vaknade vi av att han skrek ett dödamigintedödamiginte-skrik. När han vaknade till och förstod var han var somnade han raskt om igen. Ett par dagar senare låg han innanför köksdörren, på favoritplatsen, och sov. Jag var utanför dörren, husse satt vid köksbordet och Karlsson var inte i närheten. Enligt husse sprattlade och muttrade Maro lite, som de brukar göra när de drömmer, men helt plötsligt  flög han upp från sin plats i full fart, vilt skrikande. När han vaknade till ordentligt var allt lugnt…? Jag har aldrig varit med om något liknade. Iza drömde mycket och ofta, sprattlade med benen och ”kvittrade” men mer än så blev det aldrig.

Han är fortfarande rätt jobbig mot Karlsson, i våra ögon. Karlsson börjar dock tina upp och lägger sig ibland på rygg på golvet och inbjuder till lite brottningsmatch. Och kan man hänga det lilla djuret i andra ändan av en leksak och kampa lite så… Det ska nog bli bra det där. 🙂

I torsdags fick vi besök av Bamse med vidhängande matte. Bamse är en klok figur som även medverkade till att Karlsson blev en trevlig och förståndig figur. Den gången var Bamse, inte helt otippat, ganska mycket yngre och mer leksugen. Nu har han mognat och är en mycket tydlig hund som med mycket små medel framför sitt budskap; låt mig vara ifred. Karlsson gjorde två små framryckningar sen köpte han argumenten till fullo och hittade på några små egna projekt innan han gick och la sig. Perfekt!

Vi har börjat gå små promenader på lunchen. Ibland går vi nästan åt samma håll alla tre men det är många saker som måste kollas upp på sidan av stigen. 🙂

De brukar få gå lösa ungefär halva promenaden var och det utnyttjar de på olika sätt. Vissa är mest inriktade på att försöka äta upp storebror… 😉

Han har en ansvarsfull och krävande uppgift som dokumentförstörare i arbetsrummet som gör att han är mån om sina lagstadgade raster. Så länge han håller sig till dokumenten i pappersåtervinningen är det väl ok, även om man får städa lite extra mellan varven. 🙂

Favoritleksaken är inte någon av de dyra, fina och påkostade sakerna som finns i leksaksförrådet. Nej, favoriten är en liten pet-flaska med okokt penna (pasta) i och allt inneslutet i en strumpa. Den kan han fara runt med på egen hand en bra stund och har han tur fastnar storebror i andra änden. Och det gäller ju att ha koll även när man sover/vilar. 😉

Den gröna tasshandduken har förvandlats till kombinerad pläd/snuttefilt som han gärna vill ha med sig även på andra liggplatser så den plockar han helt sonika ner från kroken och släpar omkring i huset. Nu har jag gett upp – han får väl ha den då…

I fredags var det kvällstävling i lydnad på Borås BK så då tog vi tillfället i akt att kolla in ett par kompisar som tävlade samtidigt som vi fick bra både miljö- och social träning. Först tyckte han det var läskigt när vi skulle gå över parkeringen med massor av skällande hundar i bilar men när han upptäckte att det fanns en massa mysiga människor där som inte hade någon annan uppgift än att gulla med honom (trodde han) så var det inte så farligt med skällandet. 🙂 Alla hundar som var tysta och trevliga vållade inte heller några problem utan han var mest nyfiken.

Han kollade in två ekipage i klass III och jag hoppas han levde efter teorin ”se och lär”. Om han kan momenten i klass III borde ju inte klass I och II var något problem, eller…? 😉

Det fanns väl lite annat än lydnadsplanen som ådrog sig ett visst intresse också. Ljung till exempel. DET har vi inte hemma… Följande två bilder är tagna av Annelie Nilsson.

Sen minglade vi på altanen och efter en liten stund la han sig helt enkelt och sov.

Han är nog en trygg liten gosse även om han döljer det väl ibland. Han är nämligen ganska ”reaktiv”. När det händer något, eller framför allt hörs något som han inte ser/vet vad det är/har hört förr, så sprallar han gärna till det litegrann. Men … får han bara går närmare och kolla in vad det är så tar nyfikenheten över och han lugnar sig snabbt. Jag har ju varit bortskämd med två extremt framåt hundar. Izas nyfikenhet tog ju alltid över och jag har nog aldrig sett henne rädd. Karlsson levde väl till viss del på storasysters framåtanda men har i princip aldrig heller verkat vara rädd för något. Men … nu har jag fått en betydligt mer reaktiv hund och det har väl förmodligen med vallhundsegenskaperna att göra. Nu gäller det att ge honom mycket miljöträning (i ganska små portioner så att han hinner smälta intrycken), kombinerad med positiva upplevelser så tror jag att det blir bra det här.

Miljöträning ja. Igår, söndag, drog vi ner till stan. Förutom att han tyckte det var lite skumt att de hade kelpievalpar i nästan varenda (stängd) affär (?!) så tyckte han det var helt ok så länge människorna vi mötte gav honom någon sorts uppmärksamhet. När de bara gick förbi utan att ens heja på honom blev han lite besviken… 🙂 Ett café-besök, uteservering, hann vi också med. Han har även frågat om han inte kan få utbilda sig till fågelhund. Duvor, gråsparvar, måsar, änder, whatever… ALLA var lika spännande. 🙂

Vi fortsätter leka och han kampar bättre och bättre men bäst av allt; låter man honom vinna eller kastar iväg leksaken kommer han tillbaks på en gång för fortsatt lek. Det är sååå njutbart, som omväxling. 🙂

Hans elaka matte har investerat i en ”slow food”-skål. Nu kan han inte längre inhalera maten och DET är mycket elakt tycker han. 😛

Avslutningsvis ett nödrop från storebror.

– Help me, I have a kelpie!

 

 

 

Från Höga Kusten/Norrfällsviken bar det av mot Umeå och ett stopp på tre nätter. På vägen mot Umeå passerar man detta ställe och det gick ju inte att motstå ett stopp.

Husse och Karlsson väntade tålmodigt i skuggan av husvagnen tills jag botaniserat klart. Det fanns mycket att dregla över men jag lyckades komma till sans och funderade ut vad jag behövde. Behovet stannade någonstans i höjd med ”Djungelolja i roll-on-modell” så det blev inte så dyrt. Några andra småsaker blev det också, men hålet i plånboken var försumbart. 🙂

Vi angjorde First Camp Umeå och här började vi bli omgivna av norrmän, på allvar. Herrejösses? Det var nog mer än 50% norska husvagns- och husbilsekipage på den campingen.

Värmen höll i sig och man satte sig inte i solen frivilligt. Det känns för övrigt som om hela semestern varit en jakt på skugga och Karlsson hanterade det ofta så här…

På lördagen gav vi oss iväg på en liten stadsvandring, med betoning på liten, pga värmen. När jag kom ut efter att ha botaniserat på en rolig skoaffär (och shoppat ett par skor som inte är ämnade för skogspromenader!) såg det ut så här.

Husse, som dagen innan gjort slag i saken och skaffat ett Facebook-konto var djupt engagerad i alla finesser. 🙂

Vi hittade en trevlig lunchrestaurang, i skuggan, och efter nitarna i Sundsvall frågade vi inte ens om det var ok med hund utan slank bara ner i utkanten. Jag tror knappt det var någon restaurang på hela resan som ens märkte att Karlsson fanns under bordet? Efter lunchen fick det bli en glass till Karlsson.

Under dagarna i Umeå träffade vi också på ett ganska skräckinjagande vilddjur.

Jag upptäckte det först när det var på väg in i min sko! Tändaren är alltså i normalstorlek så det var ett ganska rejält monster. Efter att ha konsulterat expertisen på FB kom vi fram till att det var en ”träddödare”, i larvformat. Jag bar ut vilddjuret i skogen, 10-15 meter från husvagnen. Det tog nog inte mer än en kvart så var eländet tillbaka och då döpte vi raskt om den till ”däckdödare”. Den skulle prompt käka hål på husvagnsdäcket! Ja det syntes verkligen märken på däcket där den varit och käkat. Jag petade ner den och den var genast där igen men efter att jag burit den ännu längre ut i skogen höll den sig borta, åtminstone från våra husvagnsdäck.

Söndagen veks åt en trevlig träff med Ewa och Kanel på Umeå Brukshundklubb. De andra två hundkompisarna jag hoppats på att få träffa var tyvärr bortresta.

Lite lydnadsträning blev det i hettan, men hundarna kroknade rätt fort, och efter en fantastiskt god fika som Ewa bjöd på fick Karlsson debutera på agilitybanan. Kontaktfälten satt som gjutna men slalom var det lite sämre med. 😉 Han fick prova på alla hinder (vippen med ”stötdämpare” naturligtvis) och det enda som kändes riktigt knepigt var slalomen, men det var å andra sidan ingen överraskning. Nu tror jag inte att vi tänker ta det här med agility på så stort allvar, men vi kanske kan träna lite på kul ibland iaf. Vi får se.

Umeåvistelsen avslutades med en pizza från Pizzeria Ängen. Jag blir aldrig sugen på pizza, normalt sett. De få gånger jag äter det är det som ren nödlösning men när jag såg den menyn, som de delade ut på campingen blev jag faktiskt sugen. Vi hoppade dock den här varianten (kolla priset!) :).

Vi nöjde oss med den här. 🙂 Synnerligen fräscht och gott för att vara pizza.

På kvällen var det VM-final i fotboll och den åskådades på campingens restaurang. Eller … jag och Karlsson var väl mest sällskap. Så där himla engagerade i fotbollen var vi nog inte. Emellanåt lämnade vi uteserveringen och körde några lydnadsmoment för att lätta upp det hela. Det är alltför sällan man har möjlighet att träna i nästan fullt dagsljus kl 23 på kvällen. 🙂 Här kör vi lite fjärrdirigering.

Morgonen efter åkte vi vidare mot Pite.

Fortsättning följer…

Nästa mål på vår resa var Höga Kusten och dit kommer man ju inte utan att passera den berömda bron, åtminstone inte utan att åka en rejäl omväg.

Vi siktade på Norrfällsvikens camping och så blev det. En stor men väldigt mysig camping. Naturcamping med tallskog (=skugga!), lite elstolpar utslängda här och var, utan uppmärkta platser.

Hela udden där campingen ligger är naturreservat och alltså fanns det gott om mysiga promenadvägar, bl a ner till havet där det var ”next stop Finland”, typ.  Nåja, det ligger någon irriterande ö innan Finland, men vi kan ju låtsas. 🙂

Nästa dag gav vi oss iväg ut för att titta närmare på detta fascinerande landskap. Mycket vackert! Vi åkte lite på vinst och förlust dit näsan pekade. Någon återvändsgränd blev det men vad gör det när det är vackert. 🙂 Så småningom blev det en fika i pittoreska Bönhamn och sen drog vi iväg mot Skuleskogens nationalpark. Vid det laget hade den mulna förmiddagen förbytts i gassande sol och när vi väl snirklat oss upp till entrén till nationalparken insåg vi att vi inte var riktigt rustade för några längre vandringar. Vi hade nämligen inte någon större tillgång på vatten, varken till oss själva eller Karlsson. Det blev en kortare tur in i trollskogen men sen fick vi vända. På vägen tillbaks träffade vi i alla fall två mysiga bt-tjejer (och Karlsson fick till sin stora lycka tvätta örat på den ena!) med vidhängande tvåfotingar.

Framåt sen eftermiddag gav jag och Karlsson oss ut på en promenad på ”hemmaplan” som blev lite mer äventyrlig än planerat. Matten kan ju få sådana där impulser ibland, att vika av från den planerade rutten och se vart vi hamnar. 🙂 Det blev lite stenigt stundtals (i ”rangliga” joggingskor!), vi inspekterade klapperstensfält och kollade utsikten. Vackert. Igen. Det ÄR vacker natur. Har man inte varit där bör man nog lägga in det på sin ”bucket list”.

När det var dags för kvällspromenaden orkade även den förkylda hussen hänga med och då gick vi ett litet varv vid den mysiga hamnen där det även fanns ett par restauranger.

Dagen efter drog vi vidare norröver. Jag hade gärna stannat lite till men vi hade ju den bokade platsen i Pite att ta hänsyn till och lite annat att klara av efter vägen.

Fortsättning följer…

Söndagen den 6/7 kopplade vi på husvagnen och drog iväg E4 norrut. Nu skulle det bli av, det som stått på husses ”bucket list” sedan vi köpte husvagn för nio år sedan – Pite Havsbad! Varför han fått en hang up just på Pite Havsbad är något oklart men eftersom jag, efter mycket vånda, bestämde mig för att avstå Kindslägret i år fanns det ju mer tid till förfogande och det var lämpligt att göra det i år. Jag var väl, ärligt talat, bara måttligt laddad inför den här turnén. Redan förra året, när vi fnattade runt på ett gäng olika campingar drog jag i bromsen och sa ifrån. Så skulle det INTE bli nästa år, dvs i år. Det blev det, x5…

För min del kändes det dessutom mest som en extremt, och onödigt, lång valphämtningsresa. 😉

Nåja, vi rullade iväg utan att veta hur långt vi skulle orka första dagen. Vi orkade till Björklinge, norr om Uppsala, där vi hittade en mycket liten och söt, men ganska primitiv, campingplats. Vissa av grannarna var väl också en smula … primitiva. När vi fått stödbenen på plats slängde jag ut en spontan ”inbjudan” på FB eftersom jag har lite bekanta i området. Två av tre nappade på min inbjudan och snart satt jag utanför husvagnen i den sköna kvällen och diskuterade borderterrier och kelpie med Leni och Ylva. Det blev en mycket trevlig mellanlandning. 🙂

Morgonen efter drog vi vidare mot första ”riktiga” etappmålet – Timrå. Där skulle vi (jag) leta efter mina rötter, typ. Båda mina föräldrar kommer från Fagervik, strax utanför Timrå. Dessutom skulle jag träffa en ”nätkompis” som jag inte tidigare träffat IRL.

Vi hamnade på Bye Camping en bit norr om Timrå. Det var definitivt en av de bättre campingarna, om man bara bedömer utsikten från husvagnen och närheten till hundbad (ca 14 meter från vagnen). Bruset från E4 kunde vi nog ha levt utan…

Dagen efter var det dags för lite mer aktivitet. Det blev mest lite sightseeing från bilen i Fagervik men vi lyckades i alla fall lokalisera skolan där båda mina föräldrar gått, med min morfar som lärare.

Sen drog vi in till Sundsvall för lunch, men med en liten tam terrier i snöret var man inte välkommen på uteserveringarna, åtminstone inte på några skuggiga platser och redan i det här skedet började det bli för hett för att man skulle orka sitta i solen. 😦 Till sist hittade vi dock en restaurang som, efter viss tvekan, tyckte att det var ok med hund.

Staden upprättade dock sitt rykte genom att försäljaren i glasskiosken gav rabatt när han hörde att glassen var till hunden. 🙂

Vi hann även med en tur upp på Norra Berget där vi skådade utsikten över staden och även husse och matte fick varsin glass.

Efter det jagade jag igång personalen på kyrkogården i Timrå och efter ett digert jobb av den mycket hjälpsamma personalen lyckades jag hitta mormors och morfars grav. Nu, efter hemkomsten, ska jag även försöka lösa mysteriet med vem som betalar för skötseln. Jag trodde det upphörde med mamma men tydligen inte…?

På kvällen var vi bjudna till Anna (nätkompisen) med familj där det bjöds på mycket god, nyfångad, grillad lax och en massa annat gott. Dessutom fick vi en skön promenad med Anna och hennes labbe Bobby när det började svalna av på kvällen. En mycket trevlig kväll, med mer hundprat. 🙂

Morgonen efter packade vi ihop och drog vidare norrut.

Fortsättning följer.

Igår kväll höll vi oss på hemmaplan. Det blev ett litet produkttest efter att matte stoppat fickorna fulla, både med sådant som Karlsson funnit mindre intressant och sådant som han gillar. Det vore ju kul om även de saker terriern har ratat kunde komma till nytta. Leksaksförrådet är, som bekant, ganska (host…) stort. 😉

Efter att vi testat igenom lagret (allt finns inte på bild) så landade vi på följande resultat:

Vinnare; den gröna, mjuka grodan. Den pep när vi gick ut men det hade gått över när vi gick in…

…och som den uppmärksamme säkert redan sett så är det en grön sköldpadda, och inget annat. Rätt ska vara rätt. 😉

En hedrande andraplacering togs av den rosa ”cuzen” med snöre. Snöret var allra bäst låter Maro meddela.

Placering 3 togs av den gröna läder-”dutten”, men även här vinner snöret, eller snarare handtaget. 🙂

På 4:e plats hamnade den ganska hårda textil”dutten”.

Det som fascinerar mig, och gör mig väldigt glad, är att han kommer tillbaks med sakerna som en retriever. Det kan ju ändras med åldern men jag har ju en bra möjlighet att jobba in rätt beteende redan nu. Avlämnandena är väl lite si och så än 😉 , men han kommer tillbaks och släpper dem inom en meters radie och det är skillnad mot Karlsson som ville ”äga” och helst sprang åt motsatt håll. Jag tillbringade många timmar instängd på toaletten med den lilla terriern för att förklara att det lönade sig att lämna av saker till matte och till sist fastnade det. 🙂

Sen finns det ju gånger när sakerna försvinner på vägen…

…och andra tillfällen när man har fullt upp med att hålla ordning på sina ben. 🙂

 

…precis innan han somnar – då är han rätt söt. Raglar omkring som ett fyllo, tuggar lite slött på ett stolshjul här, ett papper där, en Bertil, en korg, en… Välter lite här och där men uppbådar lite nya krafter och raglar omkring en stund till. Men allra sötast är han nog sekunderna innan han verkligen faller i sömn. Så här såg det ut efter morgonpasset idag.

Igår kväll introducerades han på hemmaklubben. Vi började med att hälsa på tant Ki. Hon tyckte att Maro var så söt att hon nästan dreglade honom i örat. 🙂 Sen träffade han en massa mysiga människor som han hånglade med. Han kunde även koncentrera sig på lite lek med mig mellan varven.

Efter det fick han vara mötesmaskot, först på ett styrelsemöte av kortare modell och sedan på månadsmötet. Det gjorde han på ett förträffligt sätt, nämligen genom att sova sig igenom båda mötena. DET är en äkta brukshund. 😉

Efter att dessutom ha sovit i bilen på vägen hem kan vi väl säga som så att kvällspasset, när vi kom hem, blev ganska tufft. Han hade ju en del att ta igen…

Nu har vi precis kört lunch-skiftet, inklusive kortare promenad, och nu ser det ut så här. 🙂 Naturligtvis föregicks det av raglaomkringsomettfylloochtuggapårandomsaker-fasen.

Då har det gått en (actionfylld) vecka med det lilla monstret i huset, men han är söt när han sover. 😉 Perioderna med ”lagom” mycket valp är korta. Antingen sover han eller också är han extremt vaken. Men sover gör han, tack och lov, ganska ofta och han har en mycket god nattsömn. Endast två gånger har vi varit ute på nattkissning, och natten till igår sov han 10 timmar utan att ge ett pip ifrån sig?! Han kanske kände på sig att det var sista morgonen på mattes semester?

Vi börjar så smått hitta rutinerna för både det ena och det andra. Det händer väldigt få olyckor inomhus men när det gör det så kissar han på den lilla kvadratmetern med klinker vid ytterdörren. Märkligt nog inte den ytterdörr vi använder vid rastningarna? Men ska man nu kissa inomhus så är ju klinker ett smart val.

Vi har varit ute på lite olika äventyr också; både av praktisk natur och rena socialiseringsresor. Han gillar uppenbarligen att åka bil. När jag öppnar bakluckan slänger han sig upp med tassarna på kofångaren och under resan tror jag att han sover gott. Det ser åtminstone ut så när jag öppnar bakluckan igen, och det är knäpptyst förutom några pip precis i början.

I torsdags åkte vi till Grizzly Zoo och införskaffade en sele (och några leksaker. men säg inget till någon…) till det lilla djuret. Känns mer hälsosamt med sele än med halsband med tanke på att han är överallt och ingenstans, samtidigt… Den lär väl inte räcka till så länge men vem kunde motstå färgen? OK, det rosa kunde jag väl ha varit utan kanske, men alltid retar det någon. 😉

Samma kväll gjorde vi ett studiebesök på Borås BK där några av mina nuvarande klubbkompisar var och tränade. Mest socialisering med människor (mysigt) och två vavvor. De var lite märkliga tyckte han nog.

Vi har socialiserat med Bones, en gammal kolugn labrador-/kelpiekorsning (men det är nog inte många procent kelpie). Maro var mer intresserad av Bones-hussens träskor än av Bones…

Vi har även socialiserat med Bozz & Åke (och deras husse och matte) hemma hos dem. Lite läskigt först men sen tog det sig och miljöträning fick vi på köpet. 🙂

Matte har byggt en jääättelång och rolig fläta av ett gammalt lakan…

…och medan han sov en dag så byggdes det en liten hage av kompostgaller. Dock inget man får vara i utan att husse och/eller matte befinner sig på altanen samtidigt.

Vi har provat avståndet mellan spjälorna i altanräcket. Det är preciiis att det går emellan ett litet, litet kelpiehuvud, eller gjorde åtminstone här om dagen. Nu tror jag att han har växt ur mellanrummet. 🙂

Han har koncentrationsförmåga som en silverfisk, om det inte är mat på gång. Hund- eller människomat spelar ingen större roll. Rör man sig vid diskbänken är han mycket fokuserad.

Annars kan han byta inriktning snabbt och lätt. ”Åh vilket fint löv!”, ”åh vilken smaskig kotte”, ”åh, en fjäril” – allt inom loppet av 12 sekunder. 🙂
Jag har också insett att jag aldrig haft valp under svampsäsongen. Skogsbesök kräver skärpt matte för det ska smakas på ALLT, både inom- och utomhus och jag är livrädd att han ska lyckas smaka på någon mindre nyttig svamp…

Att han tjänstgjorde som dokumentförstörare i arbetsrummet idag känns inte lika farligt.

Igår morse, när vi sovit 10 timmar, hade han i alla fall lyckats samla kraft och koncentration för att få upp även det vänstra örat.

Vi har upptäckt att det finns fler kelpievalpar i huset…

…och i träningslokalen (som för tillfället mest är ett oorganiserat förråd för husvagnstillbehör och diverse annan bråte) men det var åtminstone hyfsat svalt där igår. 🙂

Troligen satsar han på en karriär som IPO-hund för ingångar framför är hans starkaste kort för tillfället.

Han går gärna på höger sida så det är även möjligt att han tänker satsa på rally? Bakom är också en favoritposition så vi kanske måste uppfinna en ny gren?

Naturligtvis har vi även varit i skogen. Där upptäckte Karlsson att det finns viss potential i det lilla krypet; att bli jagad över stock och sten. 🙂 Vi får väl se hur länge han tycker det är roligt? För övrigt tycker han fortfarande att Maro mest är en plåga, och med tanke på Maros något bryska agerande kan jag förstå Karlsson.

Självklart får Karlsson sitt, även om han inte tycker att det är tillräckligt mycket. Skogspromenader på egen tass tar vi när husse är tillgänglig som valpvakt. Då är det bara matte, terrier och leksak och då är livet toppen tycker han. Några små träningspass har han också fått. Blir bara temperaturen lite mer mänsklig, och det verkar vara på gång, ska det nog bli ordning på torpet även med terriermått mätt.

Nu ska vi snart ta vår lilla kvällspromenad på 10 minuter och sen tror jag att mördar-kelpien sover gott även i natt. 🙂

Ett fullständigt ostrukturerat inlägg innehållande enbart Fån-bilder. Så blir det när livet blir vänt upp och ned av en valp. 🙂

 

eller

Jakten på skuggan  – 2014

Då är semestern slut för den här gången. Den har varit varm, ljus lång och innehållsrik. Här kommer den korta versionen. Att få med allt i ett inlägg är nog knappast möjligt och jag vill ha med allt (nåja) för mitt eget minnes skull.

• 431 mil har bilen rullat, inklusive dagsutflykter utan husvagn
• 23 dagar var vi borta
• 9 vänner/bekanta har vi träffat, mer eller mindre planerat, efter vägen
• 11 besökta campingplatser (inkl tomtcampingen hos A)
• 1,5 förkylning (husse)
• 1 brännskada (matte)
• 1 vårdcentral har besökts
• 31° uppmätt maxtemperatur (Östersund)
• 0 par strumpor har använts
• 0 par långbyxor har använts
• 0 jackor har använts (dock tunn fleecetröja vid ett par tillfällen)
• 0 regnkläder har använts, men paraply vid ett par tillfällen
• 2 åskväder (Piteå och norr om Orsa)
• 5 (cirka) kortare regnskurar
• 10 (cirka) inköpta och uppätna hundglassar. Färre till husse och matte.
• 0 måltider intagna inomhus
• 0 riktiga långpromenader (för varmt) men desto fler kortare
• 1 riktigt träningspass, lydnad och … agility!
• 19 pelargonsticklingar har inhandlats
• 2 hundvalpar åkte med de sista 49 milen. Bara en bor kvar.

Det var, som sagt, den korta versionen. Den långa, och illustrerade, pytsar jag ut efter hand. 🙂

Vår lååånga tripp med husvagnen är över och jag återkommer till den, men det viktigaste som hänt den här sommaren är att vi nu har hämtat hem lille Maro (som i Marodör?).

I måndags hämtade vi honom utanför Rättvik och fick med oss hans syster som fripassagerare. En och en halv vecka innan fick jag besked om att det skulle bli den lilla ”gröna” hanen (brun färg men med grönt valphalsband) som charmade mig vid mitt besök helgen efter midsommar. Min känsla blev ju inte sämre när jag fick höra att det var favoriten av hanarna när Fia, Vickulas kennel och tikens uppfödare, gjorde valptest. Så kan det gå när man får ta det som blir över. 😉

Namnfrågan har varit ett ständigt ämne för funderingar under semestern och många förslag har kommit via Facebook men slutligen fastnade vi för Maro. I stamtavlan heter han Amaroo, ja till och med A-Amaroo, så det kändes rätt. 🙂

Resan hem, 49 mil, gick över förväntan och strax efter hemkomsten kom tikens nya ägare och hämtade upp henne.

Familjens nya lilla stjärna verkar ha funnit sig väl tillrätta.

Karlsson är fortfarande skeptisk och förhåller sig en smula avvaktande men Maro tröttnar inte på att flirta med honom, på diverse mer eller mindre lyckade sätt. Nu har Karlsson dock börjat förstå att det åtminstone är något man kan hänga i andra änden av kampleksakerna och då tror jag att han smälter en smula. 🙂 Se filmen i slutet av det här inlägget.

Maro är ingen jättetuff hund och det ville jag inte ha heller. Lite försiktigt skulle man nog kunna säga, framför allt jämfört med galningen Iza, men det gör inte ett dugg. Jag tvivlar inte alls på att det blir bra i slutänden om han får ta saker i sin egen takt. Inomhus, eller ute på tomten, har han dock inga hämningar så det tar sig säkert för övrigt också.

Han är lyhörd och mån om att hålla sig i närheten när man är ute. Lite väl mycket i närheten av mina fötter så det gäller att hålla koll. Nu börjar han även förstå vad han heter. Tänk vad några minuters hjärntvätt med pyttesmå godisbitar kan göra. 😉 Han verkar fatta snabbt vad som lönar sig. Tyvärr har han ett stort intresse för homestyling. Hittills är han mest intresserad av att homestyla våra köksbordsben och stolsben. Det sker en gradvis valpanpassning av hemmet som inte alls är sig likt från tiden innan semestern…

Föremålsintresset är stort och alla prylar är roliga, mer eller mindre. Oftast mer. Åtminstone en stund. Han verkar också pigg på att komma tillbaks med sakerna och DET är ju en ny upplevelse för mig, om det nu håller i sig. Det har ju inte varit någon framträdande egenskap hos varken Iza eller Karlsson, och framför allt inte hos den sistnämnda.

Rumsren? Näe… men det har skett förvånansvärt få olyckor inomhus, typ en om dagen. Det handlar mest om att husse och matte ska vara vakna och se signalerna för oftast visar han när han vill gå ut så det känns inte som om det är särskilt långt borta. 🙂

Spänningen är stor. Vad ska det bli av den lilla brunråttan? Jag ska försöka undvika att det blir ett litet brunt paket fyllt med prestationsångest åt matte i alla fall. Vi får väl se hur det går?

Igår hade vi en fotosejour med finkameran på gräsmattan. På vissa av bilderna ser han ju nästan ut som en riktig hund. 😀

Nu vaknar han nog snart så jag hinner inte skriva så mycket mer men jag får säkert anledning att återkomma i ämnet. 😉 Semestertrippen? Den får jag återkomma till, en annan dag.

Stora grejor är bra grejor!

Nästan som en riktig kelpie. 🙂

Han är inte jättevacker hela tiden. 🙂

Avslutningsvis filmen, som får mig att undra om jag verkligen beställde en kamphund? 😉

Igår kväll skrev jag ett inlägg på FB som osade besvikelse, och besviken var jag. Kanske lite oberättigat, men ändå; besviken.

”Gårdagens försiktiga optimism angående ”sitt i grupp” gick tyvärr över fort. Ikväll, på klubben, fungerade ingenting. Den planerade lydnads-comebacken på lördag kommer inte att bli av och som det känns nu blir det nog ingen comeback alls… ”

Det kom massor av peppande och välmenande kommentarer på fejjan med förslag om andra grenar etc. Jag tackar för dem, men vi får nog suga på det en stund.

Egentligen borde jag inte ha varit besviken eftersom jag väl, egentligen, redan i höstas lade ner vår lydnadskarriär när vi bröt (!) vår sista tävling. Den gången hade vi i alla fall 10 på sitt i grupp, det moment som nu börjat strula. I måndags trodde jag, efter träning på hemmaplan, att jag var en lösning (quick fix?) på spåren men igår visade det sig att så inte var fallet. Vår planerade comeback, som mycket väl kunde ha blivit det allra sista försöket, är härmed inställd. Tanken har, ända sedan i vintras, varit att eventuellt göra ett nytt försök på kvällstävlingen i Varberg som går av stapeln nu på lördag. Kvällstävlingar brukar passa djuret och han har gått bra på den klubben. Bra vibbar alltså! När det dessutom blev så att vi skulle kunna få ihop ett lag från klubben kändes det ännu mer roligt och peppande. Lagtävlingar är kul! Det brukar vara en trevlig tävling och det skulle bli ett bra sätt att inleda semestern. Nu har lagkonceptet redan fallit lite eftersom en av hundarna är skadad och inte kan tävla, men tanken var att åka ändå.

Men som sagt, att lägga en hel kväll (och en halv natt) på en tävling där man med 95% säkerhet vet att man kommer nolla allra första momentet känns inte så smart. Att avstå är inte heller ett alternativ. Vi behöver alla poäng vi kan få. Det finns ju vissa andra moment som också kan bli minst sagt struliga. Min känsla är ju också sådan just nu att det är i princip garanti på den där första nollan.

Nåja, lydnadskarriären ÄR alltså över. Kris och panik, eller…? Troligen inte… om jag tänker efter. Och den eventuella krisen beror i så fall uteslutande på mig. Ingen skugga ska – egentligen – falla på den lilla terriern.

Jag har en fantastisk liten hund som med mycket god marginal överträffat de mål jag hade när jag skaffade honom. Eller … hade jag några mål? Jag köpte ju en ”aktiv sällskapshund” som skulle finnas kvar den dagen Iza inte gjorde det. Det målet har han uppfyllt alldeles fantastiskt bra i snart ett år.

Man ska nog inte skämmas över en ”aktiv sällskapshund” i niokilosklassen som är flerfaldigt godkänd högre spår, godkänd lägre sök, har ett LP II och ett 2:a-pris (nästan 1:a 😉 ) i lydnadsklass III samt ett kvalificerande resultat i rallylydnad. Det är ju ändå en rätt hyfsad meritlista? Jo det ÄR det, och jag älskar honom över allt på denna jord. Han är en underbar liten hund och mitt lyckopiller. Det finns ingen som kan få mig att må så bra som han.

Men vad är då problemet?

Jo, det är det lilla lyckopillrets matte.

Hon är ibland lite för målinriktad för sitt eget, och omgivningens, bästa. Hon måste ha ett mål för att få något gjort, nästan oavsett vad det handlar om. Det är en tillgång i de flesta fall, t ex i jobbet, där jag ständigt har ”mål” (deadlines) att uppnå och oftast även en tillgång i privatlivet. Med det inte sagt att jag alltid uppnår mina mål, men de finns där, mer eller mindre uttalade.

Men hunderiet då? Kan man inte bara träna på skoj? Jo det är klart man kan. Dessutom är han åtta år och blir nio i höst. Ingen onormal pensionålder för en tävlingshund. Han är dock pigg och fräsch i kroppen och om inget händer håller han säkert för tävling i flera år till. Det är möjligen knoppen som skaffat sig lite för många egna idéer om vad man kan, ska och bör göra på en tävlingsplan. Men den lilla hunden älskar ju att träna. Han ställer inga krav på att tävla. Det är jag som tappar motivation, struktur och lust när jag inte har något konkret att sikta mot. Även om målen ligger långt bort så behöver jag dem När vi började träna sök var t ex målet först och främst att komma till start i lägre klass. Det tog 2,5 år innan vi var där men vi hade roligt under tiden och vi tränade på så mycket det gick, beroende på tillgången på träningskamrater. Sen gick han och blev skottberörd, men det är en annan historia.

Alltså, jag har en hund som älskar att träna och jag hoppas verkligen att jag kommer känna motivation att göra det även i fortsättningen, för hans skull. Och för min. Trots att det snart kommer in en hund till i bilden. Gör jag inte det kommer jag att lida av konstant dåligt samvete som jag gjorde med Iza. Skillnaden är ju att med Iza var det mest konflikter när vi tränade och då blev det inte roligt. Med terriertrollet är ju träningen fortfarande rolig. Dessutom; jag har inte helt gett upp hoppet om att komma tillrätta med skottproblemen och fortsätta med söket.

Jag skulle ju dessutom kunna försöka uppbåda lite mer entusiasm för rallylydnaden, men jag vet inte…? Det känns inte riktigt som min grej… Det är kul att träna momenten på hemmaplan, eller för den delen på klubben, men bara tanken på att traggla mig igenom (minst) två nybörjarklasser till för att kunna tävla nästa klass…? Sen gick väl luften ur när jag blev bortlottad på hemmatävlingen i våras.

Agility då? Karlsson skulle utan tvekan älska det. Vi får väl se om jag försöker lära honom hindren och sen raggar upp någon klubbkompis som kan tävla honom…

Nåja, oavsett hur det blir så måste jag se till att hålla igång det lilla djuret med något och oavsett vad jag väljer så kommer han älska det, det är ett som är säkert. 🙂

Avslutningsvis en bild från vår senaste (sista?) sökträning, i april. Jäklar vad jag saknar söket, men att vi inte tränat sedan april beror nog mer på att träningskompisarna varit upptagna på annat håll än på oss.

I fredags morse drog jag och Karlsson iväg på valptittarresa (och jag för att försöka bli godkänd som valpköpare 😉 ). I varierande väder körde jag till Falun för övernattning hos A där vi inkvarterade oss i husvagnen.

På lördag morgon drog vi vidare till Rättvik vilket kändes lätt surrealistiskt. Trodde väl aldrig att jag skulle återvända dit för att kolla på valpar?! Efter att ha varit vid kyrkan/minneslunden med blommor var det så dags för valparna. 🙂

Det blev ett mycket trevligt besök där två av hanarna visade framtassarna medan den tredje, som tydligen brukar vara den mest aktiva, hade ät- och sovdag, åtminstone under de tre timmarna jag var där. Vilken av de tre hanarna som blir min (vår) är inte upp till mig att bestämma. Jag får bara vänta tills övriga val är gjorda. Så blir det när man halkar in på ett bananskal i sista sekunden. Jag är dock övertygad om att det blir bra oavsett vilken av de tre musketörerna det blir. De är ungefär lika läskiga allihop. 🙂

Vi gjorde ett försök till porträttfotografering också, men förhållandena var väl inte de bästa. Trixade en del med kamerainställningarna utan att lyckas särskilt bra…

Den något mindre bruna hanen, som gjorde allt han kunde för att charma mig – och lyckades. 🙂

Den blå hanen, som också bedrev charmoffensiv. 🙂

Den – för dagen trötta och mätta – något större hanen. 🙂

Nu blir det några spännande veckor tills övriga har bestämt sig… Jag försöker verkligen nollställa hjärnan men visst har jag en favorit, eller två. Konstigt vore det väl annars. Å andra sidan känns det rätt skönt att slippa ”ansvaret” för väljandet. Jag behöver liksom inte oroa mig för att välja fel utan får bara bestämma mig för att det blir bra, hur det än blir. 🙂

Lite mer blandade valpbilder, även på tikarna. 🙂

När vi var tillbaks i Falun efter några mycket trevliga timmar hos valparna (och uppfödaren 😉 ) gav jag mig ut på en rejäl promenad med Karlsson. Även det var en smula surrealistiskt. Förra gången jag promenerade i den skogen var Iza med. Då kunde jag inte ana att hon bara skulle vara med oss i ungefär tre veckor till även om jag anade att hon inte skulle promenera med oss där den här sommaren. Då var blåbären mogna och vi kom inte så långt på en timme med tanke på alla blåbär som skulle ätas. 🙂

Igår såg det ut så här…

Vi nådde även Izas favoritsten. Där skulle hon prompt upp varje gång vi passarade, under alla år. Även om det nog ibland tog ett par år mellan gångerna så glömde hon den aldrig. En gång hade hon ju fått godis när hon hoppade upp där… 🙂

Liten Karlsson letade förtvivlat efter mogna blåbär och kunde inte inse att vi var ute ett par veckor tidigare än normalt. Till sist, i ett gynnsamt läge (södersluttning) hittade han dock ett par-tre stycken som var hyfsat mogna. Lycka!

Hemresan idag gick som på räls. Lite växlande väder, allt från strålande sol till skyfall, men med JCS, Red Hot Chili Peppers, The Ark och Hoffmaestro i stereon rullade det på bra. Medtrafikanterna skötte sig över förväntan. Synd bara att vissa glömde sätta kryss för ”gaspedal” när de beställde extrautrustning till bilen… 😉

Nu är det en vecka kvar att jobba innan semestern bryter ut och de tre första semesterveckorna kommer nog kännas ovanligt långa… 😉

Ibland undrar jag verkligen, av hela  mitt hjärta, vad som händer innanför det där söta lilla pannbenet?

Det senaste fenomenet är att det är fullständigt omöjligt att sitta kvar på sitt i grupp, oavsett om det finns någon grupp eller inte. Det har alltså inte med andra hundar att göra. Han sitter tills jag vänder upp och några sekunder till, sen ställer han sig upp och ser allmänt olycklig ut. Det är samma sak både borta och hemma, på olika platser på planen på klubben och oavsett övriga omständigheter.

Om jag däremot sätter honom för en inkallning (hur f…n vet han skillnaden när det inte är några andra hundar inblandade?) sitter han som en liten staty, även om jag dröjer med själva inkallningskommandot eller inte ger det alls? C, som jag tränade med igår, kliade sig lika mycket i huvudet som jag gjorde. Det är helt enkelt skitskumt!

Detta är alltså ett moment som varit tämligen stensäkert. Vi har ett gäng 10:or på tävling men någon gång förra året började det spöka och vad jag kan minnas har det inte hänt något obehagligt.

Den enda skillnaden jag kan komma på, om jag ser till träningssituationen och när vi kör utan grupp, är kopplet. För att få det så tävlingslikt som möjligt har jag ställt upp på ”punkten” och sen kopplat loss. När jag tränar inkallningen är han ju lös vid transport till startpunkten.

Nu börjar jag tänka i bakvända banor och funderar på att göra något helt galet som strider mot alla ”regler” inom hundträning, men funkar det så funkar det. Vi har inte så mycket att förlora just nu med tanke på att vi har årets (hittills) enda planerade lydnadstävling om 1,5 vecka…

Det som är skumt med den där lilla hjärnan är att vissa saker som gått enkelt att lära in, och under rätt lång tid fungerat utmärkt även på tävling, helt plötsligt slutar fungera?! Vi har t ex aldrig behövt diskutera ”sitt i grupp” särskilt allvarligt. Det har liksom bara fungerat. Med det inte sagt att vi inte har tränat, för det har vi gjort, men det blir ju onekligen så att det som fungerar kanske man inte tränar lika ofta och intensivt. Jag känner mig dock säker på att det inte är bristande träning som orsakar det här problemet utan det är något hjärnspöke hos terriern. En annan möjlighet är att han inte riktigt har förstått att han har ”gjort” något utan bara blivit kvar av en slump. Han har liksom inte haft en uppgift?

Jag hoppades på att jag eller C skulle ha fått några uppenbarelser under natten men hon hade tydligen drömt om dinosaurier och jag har drömt om återvinningsstationer (i skogen mitt emot huset?!) och det känns inte som om något av det är relevant i sammanhanget.

Fortsättning följer…