Kategori: Uncategorized

Upptäckte idag att den tiotusende kommentaren på den här bloggen skrevs igår kväll. Av mig själv… Detta leder nu till att jag är tvungen att köpa ett jättefint pris och dela ut. Till mig själv. 😉

Jag är ju, om jag får säga det själv, rätt duktig på att svara på kommentarer så en stor del av de tiotusen är skrivna av just mig, och det räknas ju liksom inte. 😉 Men ändå…

Eftersom det värmer alldeles väldigt men feedback på det man skriver så vore det roligt om det inte tog fyra år och två månader (sedan mars 2007, den gamla bloggen och dess kommentarer oräknade) till tjugotusen. För läser gör ni ju uppenbarligen, enligt besöksstatistiken.

Ska vi säga så då?

Nu står det inte på förrän syrénerna blommar också… Som sagt; jag hänger inte riktigt med i svängarna.

Har ägnat helgen åt att försöka ”jobba igen” en del av det jag missade när vi var borta, och det har handlat både om praktiska göromål och att bara njuta av våren. De sistnämnda gjorde jag i ett glapp i schemat igår när jag hade 45 minuter över och slängde mig i en solstol med näsan i vädret. Och det där vädret har ju varit fullständigt strålande hela helgen så det kan man åtminstone inte klaga på.

Gårdagen ägnades åt att försöka få terrierpälsen i utställningsform. Dels medelst hemmatrim (på altanen) som kombinerades med harjakt på distans. Nåja, vad som helst som distraherar den lilla fyrfotingen så att jag kan ta även de ställen han helst vill ha i fred är bra. 😉 Senare på dagen åkte jag till V och fick hjälp med puts av ben och tassar som han inte på villkors vis vill vara med om, och därför försöker man inte ens när man är ensam.

Så här trött blir man efter trim och harjakt på distans.
Här är ben, mage och pälstofflor fortfarande otrimmade.

Igår kväll bevistade vi ett 70-årskalas, eller snarare jubileum, relaterat till husses jobb, med över 300 gäster. Det bar emot något alldeles väldigt att gå in när vädret var helt ljuvligt, men det var inte mycket att bråka om. Som tur var blev det trevligt, och maten var god. Jag undrar dock fortfarande vem som kom på den briljanta idén att servera glass som dessert till alla dessa gäster som skulle förse sig i bufféform? Om man kom på sluttampen var det definitivt väldigt lättsmält… Kvällens mest omskakande upplevelse var dock att jag … buggade! Är inte alltför väl bevandrad i denna dansform men när jag flyttade hit för 22 år sedan gick vi ett par kurser. De kunskaper jag tillskansade mig då har jag dock inte använt mig av särskilt frekvent, och inte alls på de senaste 10-15 åren så det kunde ha gått precis hur som helst (tänk: vrickade fötter, hjärtsnörp, ambulanser…). Både jag och kavaljeren (en bekant, tack och lov) klarade oss faktiskt utan bestående men – så vitt jag vet. Med tanke på förutsättningarna ger jag mig själv betyg 3 på en femgradig amatörskala, och det var faktiskt rätt kul. 🙂

Idag har jag bl a konverterat vardagsrummet från växthus till … vardagsrum. Stod inte ut med att ha alla övervintrarna där inne längre så de åkte ut på altanen. Får väl hålla koll på väderleksprognoserna och plocka in/täcka över om det börjar närma sig nollstrecket igen. Lyckades också något otippat hamna hos min favoritpelargonförsäljare. Skulle köpa ersättningsplantor för Lord Bute som inte tyckte att den svenska vintern var någon höjdare, och endast en av mina egna sticklingar har överlevt. Hittade vad jag skulle ha, och ytterligare några stycken… *host* Tyvärr upptäckte jag, efter att jag planterat om dem i större krukor, att fem av dem har löss. 😦 Det blir till att returnera…

På eftermiddagen fick sig Karlsson ett motivationsspår. Vi har ju inte spårat sedan fiaskot i Ulricehamn för tre veckor sedan så jag drog på hela artilleriet. Dvs jag dresserade husse att försvinna i skogen släpandes på latexpipmedsvansisnöre! Nu pratar vi riktigt back to basic! Han hade även fått order om att placera ut två vanliga spårapporter, mest för att jag skulle få en kvittens på att vi var rätt. Det enda jag visste var att spåret gick mellan punkt A och (en ungefärlig) punkt B. Vägen däremellan hade jag noll koll på. Vi fick dock med oss båda spårapporterna så vi var nog hyfsat rätt, och motivationen var det inget fel på. Nu var det ju inget långt spår, bara 3-400 meter, men som sagt … det skulle ju vara motiverande och med tanke på värmen så kändes det som om det räckte.

Så … helgen är alltså över och har som vanligt gått alldeles för fort. Nu ser jag fram emot en fyradagarsvecka och på fredag bär det iväg mot Årets Border i (utanför) Arboga. Hoppas vädret blir lika strålande då. Trevligt lär det bli i alla fall enligt planeringen som fortgår på FB.

Lord Bute! Detta är min enda stickling som överlevt, men tre nya
blommor inköptes idag. De blommar dock inte ännu.

”Blekingeflickan” – vacker, men tyvärr lusig upptäckte jag när jag fotade… 😦

”Kanariepelargon” enligt etiketten. Söta, ganska små, blommor.

En charmerande engelsk variant, utan namn. Hyser inga som helst
förhoppningar om att övervintra den utan ser den som en ren förbrukningvara.

Jag känner mig liksom lite lurad. På våren.

När vi åkte upp till Dalarna hade inte våren kommit särskilt långt här hemma. Under påsken och förra veckan brakade den uppenbarligen loss på allvar, och då var jag inte ute särskilt mycket eftersom jag hade annat att göra *host*. Nu när vi kommit hem är det något som mer liknar en kylig sommar.

Vitsippor och tussilago har förvisso inte riktigt blommat över men ändå har de första maskrosorna gått i frö?! Maskrosor liksom? Överblommade? Nu?

Vad hände? Kan vi köra en repris på våren tack! Och den här gången vill jag vara med.

(Ber om ursäkt för den urdåliga ”too close” iPhone-bilden…)

…finns inte mer!

Izas, av henne själv utnämnda, storebror somnade in i lördags, nästan 12 år gammal. De var onekligen ett något udda par, men det hindrade inte nämnvärt. Simson var ett drygt halvår äldre än Iza och var liksom med ”från början”. Hon såg upp till honom – som till en storebror, och ska vi vara ärliga var nog hon lite mer imponerad av honom än tvärt om. Precis som det brukar vara med syskon. 😉

I december -05 hade vi lyckan att ha honom hos oss en hel helg, och det var nog den bästa helgen i hennes liv. Dit han gick – gick hon. Det han gjorde – gjorde hon. Men när han hoppade upp i vår säng när det var sovdags tyckte hon det blev pinsamt och stannade i sin säng. På golvet.

Ett något udda par som sagt, men vem brydde sig?

Simson – världens bästa storpudel!

För andra gången den här veckan har jag och Iza varit ute på tu man tass. Jag kom på att Iza i vitsippor är en bristvara i bildarkivet så kameran åkte med. Även om hon inte är lika anti fotografering som lillebror så tycker hon ju inte att det är störtkul. Men det blev en schäfer på bilderna, och det blev vitsippor. Vad mer kan man begära (mer än möjligen sol på båda bilderna…)?

Ja, vi hade väl i och för sig tur med vädret också, även om jag inte har haft tillfälle att njuta av det särskilt mycket. Att påstå att jag är blekast i landet just nu är nog inte långt ifrån sanningen…

Vi anlände till Rättvik och campingen vid Siljan på långfredagen. Vi har ju bara varit där på sommaren tidigare, och då är det verkligen knökfullt. Nu var det väldigt … luftigt. Och luftigare blev det när påsken var över. Det blir ganska surrealistiskt med en campingplats med ca 500 platser (de flesta tomma) och över 100 stugor – där ca 3-4 husvagnar är ”bebodda”, men vi fick i alla fall ett helt eget servicehus. 🙂 Dessutom fick vi äntligen chansen att bo på vår önskeplats som vi sneglat på i några år, men som som alltid varit upptagen. Detta ledde till att vi varje kväll, från förtältet, kunde njuta av spektakulära solnedgångar! Många kort blev det, och jag har sållat hårt. Samtliga bilder är tagna med dvärgkameran eftersom det var den enda som var med. Jag är dock övertygad om att den fixade detta minst lika bra som finkameran.

På lördag morgon började det tunga jobbet inför mammas flytt till äldreboende. Det har varit en jobbig vecka både fysiskt och psykiskt. Många känslor har det varit, och är fortfarande. Frustration, dåligt samvete, sorg … och lite glädje. Det glädjande är att hon faktiskt verkar finna sig väldigt väl tillrätta – mot alla odds. Senast igår kväll ringde hon och kvittrade lyckligt om hur bra det är där, och riktigt så väl trodde jag faktiskt inte att det hela skulle avlöpa. På minuskontot är insikten om hur lite jag faktiskt förstått, och hur lite jag gjort. Men … på några semesterdagar varje sommar hinner man ju tyvärr inte mer än att ”skrapa på ytan”.

Under veckan har jag också pendlat mellan glädje över att jag inte har barn så att de slipper ta hand om mig och mitt när jag tappat greppet, funderingar om vem som (eftersom jag inte har några barn) ska göra det istället, och en fast beslutsamhet att fortsätta med mitt påbörjade röjningsprojekt här hemma. Och att ha det projektet ständigt pågående. Nåja, ambitioner är ju bra…

Jag har i princip rört mig mellan campingen, lägenheten, ICA och äldreboendet. Allt inom ett, eller möjligen två, stenkast. Husse har haft en något större aktionsradie eftersom han fått äran att (vid ett flertal tillfällen) besöka även sopstationen, flera kilometer bort (!), och Erikshjälpen. Hundarna har mest haft tråkigt. Mina enda insatser på hundfronten har bestått i en kort morgonrunda och sista kvällskissen, sen har husse fått sköta resten. Planen var att koppla av med lite hundträning (herregud, hela campingen var ju i princip en perfekt appellplan!) och i bilen fanns åtminstone koner och rutmarkeringar. Men det närmaste Karlsson kommit de attiraljerna är att de legat jämte hans bur… 😦 En morgon låg vi i sängen i ca en halvtimme och tränade (?) på att kramas utan att pussas. Karlsson hade lite svårt att förstå konceptet och den lilla tungan flög in och ut som på en kobra men efter mycket övertalning lyckades han bita ihop, åtminstone korta stunder. 🙂

I lördags höll vi på till 22.30 på kvällen, för att göra lägenheten klar för fotning av mäklaren – och i söndags kände jag mig som om jag sprungit ett maraton. Minst. Jag sov i bilen stora delar av hemvägen, och det är mycket sällsynt när det gäller mig.

Maratonkänslan satt kvar igår morse, trots att jag tog sovmorgon. Framåt lunch började jag dock känna mig lite piggare. Att jobba är ju liksom rena semestern i jämförelse…

Nu är etapp ett avklarad. Etapp två kommer under långhelgen i början av juni när vi ska fortsätta rensa och städa lägenheten inför visning och försäljning. Etapp tre blir på semestern i juli… Just nu känns det som en never ending story och jag önskar så att det inte varit så långt bort utan att man kunnat dela upp arbetet i mindre portioner, men det är som det är och går inte att göra mycket åt.

Igår kväll fick Iza sig en promenad på egen tass med mig, och Karlsson (som tillbringat dagen hos svärmor) fick äntligen ett träningspass. Förvisso bara här hemma, men han var så nöjd och glad ändå. Eftersom vi anmält till KM i lydnad på Årets Border om ett par veckor kändes det som läge att väcka liv i klass III-momenten. Vi har inte ägnat dem en tanke på ett par månader eftersom vi fokuserat på högre klass-momenten. Än en gång har det tydligen funkat att vila sig i form, för sköter han sig så på nästa officiella tävling är inte förstapriset långt borta. Men … det kommer han ju troligen inte att göra, så…?

Här kommer solnedgångarna, på rad liksom.

Jo, visst finns det isberg även i Siljan! Vinterns höga is”skulptur”
hade krympt rejält men var ändå rätt spektakulär.

Det är många som kan njuta av solnedgångarna året runt, så länge det inte är mulet förstås.
Detta är bara en bråkdel av de hus som har magnifik utsikt över Siljan.

På lördag kväll kroknade båda två och orkade inte längre
engagera sig i flyttkartonger, sopsäckar och städning.

När vi packade ihop förtältet på söndagen passade Iza på att prova min nyuppfunna husvagnssäng.
Tjock luftmadrass är idealet, om man vill slippa ont i ryggen. Iza tyckte också att det var skönt. 🙂

Har inte mått toppen i ett par dagar. Lätt yrsel och lätt illamående. Typ – druckit två glas vin för mycket, trots min spiknykterhet. Igår tog jag kontakt med vårdcentralen för att förhoppningsvis få en quick-fix, men se nä… det kunde de inte erbjuda eftersom jag enligt besiktningen mådde ypperligt, på ett ungefär i alla fall. Dock verkar gårdagskvällens naprapatbesök, som delvis ändrade inriktning, fått bukt med yrslandet.

Pga detta har nu husse (och hundarna, och husvagnen) bestämt sig för att följa med på min mission, med avfärd i morgon. Ibland är jag inte särskilt flexibel, för jag är inte odelat positiv till det ändrade upplägget. Jag vet ju att jag blir mycket mer effektiv när jag är ensam och kan jobba på i min egen takt. Hade det bara varit jag hade jag ju dessutom bott ”mitt i skiten” och inte kunnat göra så mycket annat än jobba. Nu vet jag hur lätt det är att hänga sig kvar lite för länge i förtältet på morgonen och dra tillbaks dit lite för tidigt på kvällen… Been there, done that. Dessutom är husvagnen inte rustad efter vinterförvaringen så det ska göras i eftermiddag. Att bara packa till mig hade ju varit rätt enkelt…

Nåja, det har ju sina positiva sidor att de är med också, det går ju inte att komma ifrån. Det positiva är bl a; släpchaufför, bärhjälp, medlare mm. Och sen kan ju ett träningspass med Karlsson på badplatsen någon gång under veckan kanske lätta upp lite? Det negativa är väl viss fokusförlust för min del.

Glad Påsk på er!

Jösses… för någon vecka sen krävdes det långkallingar på vissa promenader. Det finns fortfarande snö kvar på vissa ställen i skogen. I lördags och söndags var det svinkallt på mornarna och handskar hade inte suttit i vägen. Igår morse körde jag bilens kupévärmare en stund innan jag åkte till jobbet. Och nu är det sommar?! Hur gick det till?

Hos svärmor kryllar vitsipporna allt vad de orkar. Tussilagona står som spön i backen i motorvägsdikena i stan. Refuger och rondeller i stan är fullkomligt nedlusade av krokus och andra vårlökar. Bara från ena dan till den andra.

Igår kväll, när vi skulle till veterinären, var det hur varmt och skönt som helst. Jag bytte om till ”kortbyxor” och åkte hemifrån utan jacka och utan strumpor i skorna. I mitten av april?! Det är underbart ljuvligt och jag njuter av varje sekund, men … jag hänger inte riktigt med i svängarna. Det är väl åldern antar jag. 😉

Hängt med i svängarna hade däremot det yngre par jag såg idag gjort. Kille och tjej i kortkorta shorts och linne! På nästan exakt samma ställe såg jag ett yngre par i höstas, kanske samma? Det var i september, en höstdag av bästa sorten, strålande sol och 10-15° varmt. Där gick de i full vintermundering; dunjackor, mössor och tjocka vantar. Då undrade undertecknad tant lite försynt (för sig själv) vad de tänkte sätta på sig när det blev kallt. Något svar på den frågan fick hon dock inte.

Veterinärbesöket igår kväll kändes på det hela taget rätt onödigt. Det enda veterinären hade att gå på var ju min beskrivning av symptomen, vilket hon själv konstaterade, och det kunde ju lika gärna ha gjorts via telefon. Hon kollade ju igenom Karlsson lite ytligt förstås: ögon, öron, mun, hjärta och lungor, och konstaterade att han verkade kärnfrisk. Skrev ut recept på Stronghold och debiterade 980 pengar. Till det kom sen medicinen på en bit över 500, till båda hundarna. *suck* Hoppas nu bara att jag gissat rätt, och att detta har önskad effekt.

Den samlade mängden mjuk schäferunderull och sträv borderterrierpäls som efter gårdagens pälsvårdsrace ligger på vår gräsmatta räcker nog till att isolsera ett (eller möjligen flera?) fågelbo på tre rum och kök. Hugade spekulanter är välkomna att inventera förrådet. Nu har jag i alla fall två rätt välvårdade hundar, med nyklippta klor, även om Karlssons frisyr väl får gå under benämningen sportfrissa. Någon utställningsdito är det definitivt inte. Och pälstofflorna har han kvar eftersom husse märkligt nog valde Elfsborgs hemmamatch trots att jag erbjöd honom att vara trimassistent på hemmaplan?!

I nuläget är det dock oklart om Lennart Å. Karlsson tog trimning och kloklippning som ett straff för gårdagens missade spår? Å andra sidan utgår han från att all trimning och kloklippning är någon form av straff, spelar ingen större roll för vad. 😉

Underbart dock att kunna sköta hela proceduren utomhus i solskenet. Det gjorde det hela så mycket trevligare.

Jag har för mig att det vid något tillfälle efterlysts före- och efterbilder i samband med trimningen, och igår kom jag faktiskt ihåg att ta en förebild på det vanvårdade virvelmarsvinet. Bildtexter som förklarar vad som är före respektive efter känns aningen överflödiga.

Ikväll har jag och marsvinet tid hos veterinären. Vad vi ska dit och göra, och varför vi inte bara kan få ett recept på lämplig noskvalsterdödare via telefon, övergår mitt förstånd. De lär ju inte bli klokare för det utan får gå på min anamnes ändå.  (Såna fina ord lär man sig om man tittar flitigt på Dr House. 😉 ) Men de hade några obokade tider och nu tjänar de ju pengar på en av dem i alla fall…

Man undrar ju om det bor yttepyttesmål djur i den här näsan?

Nähä, det gick inte idag heller. Och idag var det riktigt, riktigt illa…

Ulricehamn var målet för dagen. Med tanke på att vi gjorde vår första start i högre där hade det ju varit lämpligt att göra den sista där också, och liksom sluta cirkeln, men så blev det tyvärr inte. Samma spårläggare som sist, men tyvärr inte samma spår. Inte för att jag kommer ihåg exakt hur det gick, men det var väldigt trevlig terräng.

Vi började med ett (traditionellt?) bakspår på upptaget, men vände och gick ur rutan exakt vid påsläppspunkten som var tydligt markerad. Sen vet jag ärligt talat inte vad som hände, eller inte hände? Vi irrade omkring i skogen en stund och när vi efter 10-15 minuter inte hade en enda pinne, och jag märkte att vi började gå i cirklar bröt jag. Selade av. La ner hunden, Och var skitsur. Och ledsen. Det var inte långt ifrån att tårarna kom…

Vad är det som händer? Han har ju bevisligen kunnat spåra, annars hade vi ju inte haft våra fem godkända tävlingar i bagaget. En tanke är noskvalster? Det får bli en behandling för att åtminstone utesluta det. Jag hoppas innerligt att det faktiskt är det, så att jag hittar en logisk förklaring för annars tror jag ärligt talat att  jag ger upp. Tyvärr går det ju inte att med säkerhet ställa diagnos på levande hundar, så man får behandla på chans. Vid ett tillfälle har jag hört inåtvända nysningar, och en morgon vaknade jag av väldig utåtvända nysningar. Men vi är ju inte tillsammans 24/7, så vad vet jag?

Jag brukar ju kunna hitta något att glädja mig åt efter de flesta tävlingar, men idag är det mörkt vad det gäller glädjeämnen för egen del. Det skulle väl i så fall vara att han även idag låg tyst och still på platsliggningen, och gjorde sig förtjänt av en 10-poängare, trots lika trist (och råkallt) väder som igår.

F ö har jag några tunga (helt ohundiga) veckor framför mig, och om vi nu inte var i närheten av uppflyttning så hade jag t o m kunnat glädja mig åt en godkänd tävling. Något som bevisade att vi inte är helt värdelösa, för just nu känns det onekligen så.

Tittar jag lite utanför min egen lilla bubbla så är väl glädjeämnet att S och Laban blev uppflyttade ur lägre, på samma tävling. Stort grattis till dem!

Enda fördelen med brutna tävlingar, och att man slipper invänta prisutdelning, är väl att man hinner få en del annat gjort. Hittills har jag hunnit borsta bort (minst) en halv schäfer, klippt husse (1,5 mm) och nästa steg är att slänga upp den usla spårhunden på trimbordet. När jag (på skämt) sa att jag skulle slita av honom pälsen som bestraffning tyckte S det var lämpligt att upplysa omgivningen om att det faktiskt var en trimras jag pratade om. 😉 Faktum är att jag fullt medvetet låtit honom behålla sin päls just med tanke på tävlingarna, men nu behöver han inte sin platsliggningspäls längre och vanvårdat marsvins-looken kommer snart vara ett minne blott.

Här kommer några bilder från lägreklassens lydnad idag. Mina kompisar som tävlade där lyckades ju bra. Båda blev uppflyttade! Bistro (schäfern) vann, och Laban kom på en andraplacering.

Då har vi varit ute och svängt våra lurviga på Elfsborgs BK. Högre klass spår … igen.

I morse var det mulet, fuktigt och riktigt äckligt råkallt. Detta bekymrade mig lite inför platsen, men det var onödig oro för han låg så fint man kan begära.

Sen var det dags för lydnad, och där var det både toppar och dalar. Fria följet, som varit en av våra stora stötestenar, resulterade i nytt ”personbästa” och på inkallning med ställande fick vi full pott av båda domarna! Framåtsändandet var vingligt med några dk på första sträckan, men andra var rätt OK. Sen kom vi till en dal – krypet. Där ramlade han tillbaks i det gamla beteendet – att INTE krypa. Även om jag ganska snart insåg att poängen var körda så beslutade jag mig för att genomföra. Det kostade många dk:n men jag fick honom i alla fall att krypa hela sträckan. Förstår inte varför han blir sån på tävling??? En del nosande var det, och det var han inte ensam om, så uppenbarligen var det något luktagott just där, men…? Resten av momenten gick hyfsat, men med noll på krypet och ett risigt framåtsändande trodde jag ändå inte det skulle räcka till (och över) uppflyttningsgränsen, men se…. det gjorde det?! 204,5 blev facit. Inget totalt personbästa, på långa vägar, men poängen på de två första momenten är jag mycket nöjd med.

Sen bar det iväg till skogen och spåret. Vi började med en något tveksam utgång, som sen blev bakspår. Han lät sig dock vändas utan diskussioner och tog upp spåret direkt åt andra hållet. Sen bar det iväg. Det var väldigt glest mellan pinnarna (?), men det kändes ändå som om han spårade bra/rätt. Efter en stund kom vi ut på en stig som gick utmed nederkanten på en brant ås. Helt plötsligt bestämmer sig det lilla djuret för att försöka avliva sin matte?! Detta skulle utföras medelst bergsklättring! Han vinklade rakt upp på åsen, och jag ljuger inte när jag skriver att jag fick kräla på alla fyra uppför! Där och då trodde jag att min sista stund var kommen. Inte för att jag har särskilt bra kondition i vanliga fall, men nu efter förkylningen är den usel. På något mirakulöst sätt överlevde jag dock, och uppe på åsen fanns en fin stig där han började spåra mycket fokuserat och intensivt. Sen ser jag … folk längre fram. Ridå… trodde jag.

Men, han kom på andra tankar och vinklade tillbaks nedför åsen där den planade ut (annars hade jag åkt på rumpan utför) och fortsatte spåra ut mot en grusväg. OK, tänkte jag, då bör ju slutet ligga här någonstans? Men så tappade han fokus totalt. När jag tittade på klockan insåg jag att tiden borde vara slut och ringde mottagaren. Och mycket riktigt, tiden var slut precis där, men då var vi bara 50 meter (max) från slutapporten. Himla trist. Om han hade skippat bergsklättringen och hållit sig i (det rätta) spåret hade vi väl åtminstone fått godkänt, även om vi bara hade med oss tre pinnar.

Nu är jag hjärtligt trött på dessa struliga spår och är verkligen sugen på att lägga av och börja knyppla eller nå’t. Men nu ska vi ladda om för morgondagen när vi ska iväg igen?! Går det åt fanders då också så får vi se vad fortsättningen blir. Mycket träning med förledningsspår (och tillhörande utvecklingssamtal) är väl det alternativ som känns mest troligt eftersom jag tyvärr saknar knyppeldyna.

Dagens lydnadspoäng (domarkommentarer inom parentes):
Fritt följ: 8,5/9 (vp, ss)
Inkallning med ställande: 10/10  (mycket bra)
Framåtsändande: 5/5 (flera dk, snett, kort avstånd)
Kryp: 0/0 (för många dk, luftig)
Skall: 8,5/8,5 (dk, något ojämnt)
Tungapport: 8,5 (ljud, bra tempo)
Hopp: 9/9,5 (ljud)
Platsliggning: 10/10

Summa: 204,5

Man får väl försöka se ljuspunkterna i mörkret och de var som sagt fria följet som vi jobbat med hela vintern, vilket gav utdelning, samt dubbeltia på inkallning med ställande! Både på tungapport och hopp missade vi ju några poäng på ljud, så det får vi verkligen jobba vidare med, på den inslagna vägen.

På vägen hem tröstshoppade jag lite. Pelargonjord! Så resten av dagen (eller så länge två påsar jord räcker) ska ägnas åt blomsterpyssel.

Igår kväll körde vi en test av nödbromsen på lille Lennart. Slutsats: den funkar!

Det är ju inte ofta jag behöver använda den numera, tack och lov, men igår kväll på Ulricehamns BK fick jag tillfälle till en test i skarpt läge. En BC på planen hade en boll som Karlsson tyckte var oväntat rolig. Han brukar ju inte bry sig så länge det inte piper, och inte ens då drar han. Men helt plötsligt drog han järnet mot väderstreck BC, men … hans tillfälligtvis vakna matte reagerade snabbare än vad hon trodde var möjligt och via ett rytande fick hon stopp på honom efter två-tre meter. Jag tror både jag och Karlsson var lika förvånade av det blixtsnabba händelseförloppet. 🙂 Möjligen kan slagsmålet som utspelade sig (mellan två andra hundar) en stund tidigare gjort att jag var lite extra skärpt?

Det uppkom ju en del frågor efter mitt förra inlägg, om pipföreläsningen. Jag mäktar inte med att formulera tre timmar i text, men här kan man hitta en bra sammanfattning. http://www.canis.se/blogg/post.php?postid=2291 Håll till godo!

…så bjöds det inte på någon quick-fix för pipande hundar igår kväll. Inget ”gnugga hundens vänstra örsnibb i 30 sekunder så slutar den pipa/gnälla/skälla/skrika”. Tyvärr… 😦

Och precis som jag också misstänkte handlar det om oändliga oceaner av tålamod, konsekvens och struktur. Något jag, och säkert många med mig, saknar i ganska hög grad. Dessutom tidtagarur, papper, penna (struktur!) och medhjälpare. Jag har väl nosat på de arbetssätt som presenterades, men uppenbarligen inte tillräckligt konsekvent, strukturerat och ofta…

Föredragshållare var Anna Haeggblom Bjellå. Hon var underhållande och trevlig att lyssna på. Det var definitivt ett bra föredrag, och väl värt slanten det kostade. Och om jag inte lyckas få tyst på mitt nuvarande pipdjur kanske jag kan ha nytta av tipsen om jag skulle bli med ett annat pipdjur i framtiden.

Den springande punkten är väl egentligen ”att våga/vilja höra ljudet”! Det är helt klart där jag missat. Rejält! Man tar liksom ingen notis om det när det börjar, och efter fem år är det nog svårt att bukt med. Men är man vaken redan i starten så kan det säkert fungera utmärkt med de metoder som presenterades. Om man är utrustad med oändliga oceaner av tålamod, konsekvens och struktur alltså…

På min direkta fråga om hur man skulle bli av med startskallen (apporteringarna, rutan, hopp) fick jag dock bekräftat att jag är på rätt spår. Där är ju min tanke att jag ska slänga/lägga ut apporter/vittringspinnar, ställa upp framför rutan eller hoppet och sen … göra något annat. Ska jag bara komma ihåg att göra som jag tänker också… 😐

Idag hade lunchpromenaden vissa likheter med känslan av att bli utsläppt från någon form av anstalt. Vi-gick-inte-en-enda-meter-på-samma-ställe (om man bortser från de obligatoriska metrarna mellan ytterdörren och vägen)! Vi gick runt på riktigt, hela tiden! Planen fick omprövas på sluttampen eftersom stigen var blockerad av nedfallna träd, men då tog vi till den mentala macheten (det hade nästan behövts en fysisk) och bytte spår till en parallell stig. Att det var +4° och duggregn var faktiskt av underordnad betydelse. 🙂 Och vi hann hem innan duggregnet bytte form till spöregn. Bara en sån sak!

Något annat som får mig att känna mig smått utsläppt är att jag hittills klarat hela dagen utan några som helst droger i form av nässpray, Ipren, Treo eller liknande. Att tävla i söndags, med en infektion i kroppen, var kanske inte det smartaste jag gjort i mitt liv. Jag var långt ifrån fräsch varken i söndags kväll eller igår, men idag känns det rätt OK. Hoppas nu det fortsätter åt rätt håll och att förkylningsskrället inte gör ytterligare ett omtag.

Igår kväll blev det lite träning på klubben innan medlemsmötet. Han skötte sig riktigt fint. Synd att vi inte kom till lydnaden på tävlingen i söndags för det hade varit kul att stämma av momenten i skarpt läge. Vi har ju t ex (fortfarande) inte kört framåtsändande med en grupp bestående av människor sedan näst sista tävlingen i höstas, och då nollade vi! Det har ju dock suttit rätt bra tidigare så jag tror det var en kombination av ovanligt morgon-yster borderterrier och otur, typ.

I eftermiddag bär det iväg till Göteborg för föreläsning om hur man (kanske) blir av med pip och gnäll i lydnaden. Det ska bli intressant, men jag försöker sänka mina förväntningar för troligen finns det väl inga enkla patentlösningar, på det heller?

Och förresten… jag är nog lite kär. I mina nya kängor från Haglöfs. Inte en tendens till skavsår, passar min knepiga fotställning bra och känns rätt för höfter och rygg. Dessutom är de lite smått självgående. 😉

Så här kan det förresten se ut när Karlsson fått bädda på egen tass. Fällen han ligger på har egentligen sin plats i bia-bädden där Iza ligger, men han bryr sig inte riktigt om sådana ordningsfrågor. 🙂

…sa han som klippte grisen. En ganska bra liknelse med dagens spårtävling i Varberg.

Samling 08.00. Startnummer nio av tio. 08.30 uttransporterade till mack ute på bonnlandet där vi (de flesta av de tävlande) fick vänta i drygt en timme och fyrtiofem minuter.

Öppen och fin ruta, dock i uppförsbacke. Den lilla hunden tassade rakt ut, relativt snygg och prydligt, tassar iväg åt höger. ”Bakspår” ropas det bakom mig. Vänder liten hund som tassar iväg åt andra hållet. Hittar en pinne, klättrar över stenmur. Vinklar vänster, vänster, vänster vilket innebar att vi korsade vårt eget spår. ”Lita på din hund” säger de ju, så.. tja? Jag hade ju ingen aning! Vi roterade runt vår egen axel, typ, en stund och sen bar det iväg. Lilla hunden tassar och tassar och tassar. När han tassat i ca 18 minuter (av de 30 tillåtna under vilka man ska hitta totalt åtta pinnar) utan en enda pinne utöver den första var jag på väg att bryta, men DÅ … dök det helt plötsligt upp en pinne (med rätt spårnummer). Och en till och en till. Sen tassade vi en bra stund igen. Klockan gick och jag insåg ju att vi inte skulle fixa tiden på spåret, men han jobbade ju på bra och det kunde ju vara kul om han kunde ta oss ”hem”, och få ett lyckat slut.

Efter en mördarbacke skulle han prompt över en hög och instabil stenmur och hans matte krälade efter för att upptäcka att vi står på en lite gräsplätt inramad av fårstängsel på en sida, treradigt taggtråsstängsel på en annan, stenmur på den tredje och hus på den fjärde. Klockan visade att vi varit ute i 40 minuter. DÅ ringde jag spårläggaren…

Hon kom och hämtade oss efter att ha dirigerat oss ner för mördarbacken, för att sedan bara visa oss upp för samma mördarbacke? Analysen tyder på att han någonstans efter den första pinnen hittat spåret mer eller mindre av en slump, fast åt fel håll. Han har alltså spårat större delen av spåret baklänges! Och det gav ju fin utdelning i form av pinnar och köttbullar… *suck*

Hur mycket man kan skylla på underlaget (blandskog med massor av torra löv i botten, vilket vi inte spårar i särskilt ofta) eller värmen är något oklart. Men facit var att tre ekipage av tio klarat spåret. Eventuellt ett fjärde, men de väntade på omspår när jag begav mig hemåt. Facit av deras lägrespår igår var ungefär detsamma, så helt lätt var det tydligen inte.

Det positiva var väl att han gick rakt ut på upptaget samt att han faktiskt orkade jobba så pass länge i den ovana värmen. Även om han hade lite otur när han tänkte bitvis…

Nu ska vi iväg på födelsedagskalas. Hoppas det blir mer lyckat. 😉

(Hinner inte korrekturläsa så alla stavfel, syftningsfel, felaktiga meningsbyggnader etc. skyller vi t v på tryckfelsnisse, eller nå’n…)