Voilà – vår nya appellplan! Ca 20 kvadrat (när hyllorna och den andra bråten i hörnet omdisponerats) ska man väl kunna träna en hel del moment på, eller detaljer av moment? En ”balkonggräsmatta” på golvet, och lite speglar på väggen till vänster så ska vi kanske överleva den här vintern också. 😉
Till höger om bilden, vid det andra fönstret, ska pelargonerna övervintra. Dom bodde iofs i det här rummet förra vintern också, men nu får de det så mycket trevligare. 😉
Är jag nörd på riktigt nu?
Vi har en lagård. En hyfsat stor lagård (180 kvadrat byggyta + loge). Man kan samla mycket saker på 360 kvadrat…
Idag påbörjades projekt lagårdsröjning, och jag tror inte vi blir klara i år. I en del, drygt 50 kvadrat, inredde jag kontor när jag startade min firma i mitten av 90-talet. Nu är firman nedlagt, och har inte drivits speciellt aktivt på ett antal år. Man behöver inte särskilt mycket fantasi för att räkna ut vad som hänt med den ytan. Förråd… Ett mycket oorganiserat förråd. Allt från skidor, husvagnsprylar, gamla böcker, möbler, fotogen- och gasolkamin, gamla datorer etc.
Prio ett är att städa och organisera där för när vintern kommer, då… då ska jag och Karlsson ha inomhusträningslokal på åtminstone 20 av kvadraten. 🙂 Matta, typ ”konstgräs” (grön utematta) ska in där, och spegelvägg ska upp. Sen ska ju alla övervintrande pelargoner få plats också.
Det är en del jobb kvar, men jag har kommit en bra bit på väg idag. Problemet är bara att få bortforslat alla saker man vill bli av med, därför;
BORTSKÄNKES MOT AVHÄMTNING
Tre fåtöljer liknande IKEAs Poäng. Naturfärgat ganska grovt tyg med stomme i bok + matchande mindre soffbord, naturligtvis också i bok. Vissa spår av kattklor kan finnas på fåtöljerna. (Åtta stora papperskassar med böcker kan fås på ”köpet”.)
KÖPES
Spegelvägg, typ IKEAs, 45×60 cm. Eller… äh, måtten är inte så noga, bara de går att limma upp på mdf-board. Har ett gäng IKEA-speglar stående i ett förråd, men behöver fler.
I övrigt har Karlsson spårat både igår och idag. *klappar mig stolt på axeln* Igår var pinn-intresset sådär, men jag bromsade honom och bytte pinnar mot latexpiparmedsvans och idag apporterade han glatt alla pinnar. Puh… Tempot kunde gärna vara högre, och ibland får han oförklarliga ”tappt”, men vi jobbar på.
I morgon fortsätter städprojektet, under förutsättning att jag kommer ur sängen. Något spår lär det inte bli eftersom pürschjakten börjar.
Tydligen något strul med visningen, men klicka på ”Watch on Youtube” så ska det funka.
…tog det, men nu har jag äntligen lyckats kapa tangentbordet och datorn!
Hej, Lennart Å. Karlsson här! Eftersom matte tappat blogginspirationen får väl jag ta över och se hur det känns. Det kan hända att det bara blir en gång? Eftersom varken mitt eller mattes långtidsminne är särskilt bra ska jag hålla mig till vad som har hänt igår och idag, och vi börjar med dagen.
I morse slog sig matte ner framför datorn och det var ganska uppenbart att hon skulle jobba (eller vad det nu är hon gör för viktigt?). Skönt tänkte jag, då skulle jag kunna sova min skönhetssömn i dubbelsängen ungefär fram till klockan mittpådagen. Vid åttatiden hörde jag, som i en dröm, hur hon ringde ett telefonsamtal (till sin chef tror jag) och meddelade att hon skulle vara ledig typ ”en stund nu” och ”en stund sen”. Eftersom jag sov tänkte jag inte så mycket mer på vad det kunde innebära. Det stod ganska snart klart att innebörden var; ingen skönhetssömn! Hon larvade iväg och la spår, mitt på blanka vardagsmorgonen?!
När ”en stund sen” inföll, ungefär 1,5 timme senare, var jag med på noterna. Vid påsläppet försökte jag dock skrämma henne genom att stå och dra in bakspåret i näsan, och jag tror faktiskt hon gick på det, men när jag väl kom fram till spåret gick jag naturligtvis åt rätt håll. 😉
Förra gången vi spårade så hade något snille lagt en latexpipmedsvans 20-30 meter efter varje spårapport. En himla bra idé tyckte jag, och vad det gäller latexpiparmedsvans är det inget som helst fel på mitt långtidsminne. Det var ju klockrent; om jag skiter i de löjliga pinnarna kommer jag fram till latexpipenmedsvans mycket fortare, och den metoden använde jag idag. Matte var inte alls inne på samma linje?! Hon höll emot i linan så att jag till sist såg mig tvungen att ta upp de löjliga pinnarna. Då bjöd hon på kycklingfilé från restaurang Babbels tapas och trodde jag skulle bli imponerad. Ha! Kycklingfilé?! När det finns latexpipmedsvans? Nåja, jag svalde snabbt så att jag kunde dra vidare mot pipen.
Jag önskar också att hon kunde fatta att allt går mycket fortare om jag får göra som jag vill. Jag har ju full koll på var spåret är, och vill gå den kortaste vägen, men inte heller där är vi överens? Det är ju för tusan bara rationellt!
Efter en stund kom vi ut på en grusväg och efter en stunds undersökande upptäckte jag att tok-matten tydligen gått på grusvägen, och förväntade sig att jag skulle spåra där?! Nåja, det var väl bäst att göra henne till viljes, och efter 30 meter gick spåret in i skogen igen. Den sista biten gick på en barrmatta, nästan helt utan vegetation. Bara en massa torra pinnar. Helt plötsligt upptäckte jag en pinne som inte såg ut att höra hemma just där. Jag tittade intensivt på den en lång stund. En pinne av körsbärsträ liksom? Mitt i granskogen? Matte påstod att det var en pinne jag lämnat kvar vid något tidigare tillfälle, men det har jag svårt att tänka mig. Hur som helst är det lite jobbigare att spåra på barrmattan så där måste jag faktiskt skärpa till mig lite och vara noggrann. Och se, noggrannheten ledde mig fram till den där lååånga pinnen som tydligen är extra viktig om jag har förstått matte rätt, och när jag faktiskt tog beslutet att apportera den där jätteviktiga pinnen till matte så blev det jackpot! Det var som i Las Vegas, minst. Ur mattes fick rasslade det ut oerhörda mängder med latexpiparmedsvans. Närmare bestämt fyra stycken; en blå, en gul och två rosa. Jippi!!! Nu vidtog det ansvarsfulla jobbet med att undersöka vilken som pep mest, bäst och högst. Jag kan inte förstå varför vi inte såg varken hare, rådjur eller älg vid spårslutet?
Nu hävdar mattetanten att vi ska spåra minst varannan dag ett tag framöver, men sådana ambitioner har hon ju haft förr… Den som lever får se. Något hon kan fundera på är hur hon ska få mig att ta pinnarna. Något måste hon ju ha att slita sitt hår över, eller hur?
Igår kväll åkte vi iväg till Elfsborgs BK, där vi inte varit sedan ett tag innan semestern. Jag kan ju villigt erkänna att jag inte begriper varför matte har så svårt att bestämma sig? Ett lysande exempel är ju det där med kommafortnärmatteropar-momentet. Jag är jättebra på det! Numera ångrar hon sig ganska ofta och försöker med alla tillgängliga medel få mig att inte komma. När jag springer som bäst börjar hon vifta och bete sig allmänt suspekt. Det betyder tydligen att jag ska stanna men eftersom jag är lite orolig för hennes mentala hälsa i just de lägena så brukar jag springa ganska nära innan jag gör henne till viljes. Jag menar… lite rädd om henne är jag allt.
Matte har även fått för sig att vi har problem med vänstersvängarna. Vet inte om den lilla incidenten på senaste tävlingen har något med det hela att göra, men jag misstänker det. Nu vill jag bara påtala att jag har inget problem med vänstersvängarna. Alls. Mattes fötter lever dock ett ganska ostrukturerat liv just där, och då gäller det att passa sig när man är liten.Tydligen ska man svänga vänster även när man kryper, så det tränade vi också på. Där påstod hon faktiskt att jag var duktig.
Den stora, häftiga stegen (som vi ska använda på tävling bara jag lyckas baxa matte genom högre klass ordentligt) övade vi också på. Igår uppfann jag en ny teknik som jag tyckte var … intressant. Och rolig. Galopp upp, trav där uppe, och jämfotahopp ner. Matte tyckte också att det var … intressant men hävdade att underhållningsvärdet var begränsat. Jag menar; hur tråkigt blir det inte om man gör som man ska varje gång?
Jag bestämde mig också för att testa systemet lite; är det fortfarande ”lagd terrier ligger” som gäller när matte lagt mig och gått iväg? Hon stod ju faktiskt bara och snackade skit med en annan matte, och där låg jag och hade tråkigt, alldeles ensam. Men tydligen är det samma regler som gäller fortfarande för när jag ställde mig upp fick hon en alldeles fantastiskt basröst, i motsats till det trevliga och glada (en del kallar det hysteriskt) tonfallet hon normalt använder när vi tränar. För att inte riskera hennes stämband fann jag att det var bäst att lägga mig ner igen, och ligga kvar.
Det var allt från mig för den här gången. Det blev lite långt men jag vet ju inte när jag får chansen nästa gång?
So long!
Eder
Lennart Å. Karlsson
Nej då, det är inte så att jag VILL att det ska regna, men när det gör det är jag åtminstone korrekt utrustad numera. Igår kom nämligen min fyndade goretex-jacka på posten, och den passade. Exakt likadan (förutom färgen) som min gamla som varit mig trogen i fem år men numera mer liknar wettex än goretex… Hittade den på outlet hos Taiga, till en femtedel av priset för en ny likvärdig jacka. Och det fick bli min förskottsfödelsedagspresent från några anhöriga.
Igår fyndade jag även en begagnad videokamera, av en klubbkompis som köpt en ny. Köpet är inte riktigt slutfört ännu, jag har den på prov för att se om allt fungerar vad det gäller samarbetet med min dator, men det ska vi nog lösa. Har ju länge varit sugen på en sådan för att framför allt kunna filma Karlsson (och mig?!) när vi tränar, men eftersom jag varit osäker på hur mycket jag verkligen kommer att använda den har det inte känts motiverat att lägga ut flera tusen. När den här möjligheten kom kändes det perfekt. Om jag tröttnar har den bara kostat mig några hundralappar.
***
Helgen gick i 180 knyck, med ett minimum av hundträning. På lördagkvällen var vi ute och åt gott på Babbel, tillsammans med M, T och T den äldre. Jag föll för grupptrycket och beställde in Tapas Grande och oj så mycket mat det var! Men gott! Eftersom det var en klubbkompis som serverade oss så fick jag med mig fyra av våra överblivna kycklingspett i en doggy-bag. De ligger nu finfördelade i burkar i frysen i avvaktan på nästa spårträning. 🙂 Vi avslutade kvällen med ett glas vin hos M och T. En trevlig kväll var det, med underbart väder.
På söndag morgon var det bara att köra igång med organisationen av kompromisskalaset som skulle gå av stapeln vid lunch. Fixade kantarellpaj (under en hel del svordomar), städade osv. Kalaset gick bra och sen åkte husse på fotboll och jag fick fixa ”resten”, inklusive hundpromenerande. Och sen hade den dagen gått…
***
Igår kväll tog jag med mig Karlsson och åkte till klubben. Vi presterade ett träningspass som kändes riktigt bra. Karlsson var supertaggad och rolig. Han mår uppenbarligen bra av att vila sig i form.
För övrigt är min blogginspiration rätt låg för tillfället. Vi får väl se vad det blir av det här…
Jaha, då har jag bevistat min första vallningstävling, i form 2009 års Working Kelpie-mästerskap. Working Kelpie är för tillfället den ras som står högst på önskelistan inför nästa hundköp. Förhoppningsvis blir det inte aktuellt än på några år, om Iza får leva och ha hälsan, men man ska ju vara ute i god tid med planeringen. 🙂
Tack vare den här bloggen blev jag igår varse att årets WK-mästerskap var i antågande. Vid närmare kontroll visade det sig att det gick av stapeln NU. Och typ – HÄR! Nåja, åtta mil härifrån, men med tanke på hur avlångt vårt land är så får det räknas som ”här”. Dagen var egentligen vikt åt kompromiss-födelsedagskalas, dvs ungefär mitt emellan min och husses födelsedag, men det lyckades jag omplanera ganska snabbt, till morgondagen. I morse bar det alltså av mot trakterna norr om Mullsjö.
Ganska snabbt efter min ankomst lokaliserade jag ovan blogginnehaverska, Jenny Wibäck med man. Och ungefär där blev jag kvar under de timmar jag var där. Många frågor hade jag, både om rasen som sådan, och själva vallningen. De svarade tålmodigt. Och jag kan inte påstå att jag blev avskräckt. 🙂
De båda blogghundarna, Ior och Rudolf, träffade jag naturligtvis också. Även det var trevliga bekantskaper. Ior tävlar i elitklass spår och jag och hans husse har bestämt att träffas på en elitspårtävling, någon gång, någonstans. Det är bara ett problem; vi måste ta oss ur högre klass först… 😉
På det stora hela var det en mycket trevlig tillställning med avslappnade hundar och människor. Något lite gruff hördes väl, men de allra flesta hundarna verkade lugna och trevliga. Vallningen är ju helt ny för mig så det var naturligtvis spännande att se.
Här kommer ett axplock med bilder från dagen. Pga av för stort fält och för litet objektiv är bildkvaliten på vallningsbilderna dålig, men de bevisar åtminstone att jag var där. 😉
Ior (Vallmyra Superior)
Ior igen.
Anonym WK spanar intresserat mot fållan.
Rudolf (Stormkappans Madhi)
Ior och Rudolf kampar om pinnen. Rudolf vann…
Ior sticker iväg för ”hämt” av fårflock. (Känner mig inte
riktigt hemma med vallningstermerna…)
På väg tillbaka till husse.
Här är dom husse!
Ser samlat och snyggt ut i mina ögon, men vad vet jag?
I fållan var inte fåren och Fredrik riktigt överens…
Rudolf tycker att livet är djupt orättvist och testar
nödutgången, som dock var i minsta laget.
Fållan blev inte riktigt som tänkt, och här bröt ekipaget tävlingen.
När jag kom hem bar det iväg för att handla inför morgondagens kalas, sen har vi aktiverat/motionerat hundar och snart ska vi ut på stan och äta tillsammans med kompisar. Vissa dagar är minst sagt fullspäckade…
Nej, det är inte Karlsson som helt plötsligt gör 10-mässiga ställanden på inkallningen. Och inte har jag vunnit på Triss heller, men däremot kanske jag borde ha köpt en trisslott idag? I morse fick jag nämligen en hel påse full med kantareller och taggsvamp. Ca 80% gula kantareller. I rensat och förvällt skick är det ca 1 liter. Men det var nog 4-5 från början. 🙂 Jag trodde aldrig det skulle hända mig… Tack S! 🙂
Detta är nog ca 400% mer än vad jag själv hittat. I hela mitt liv…
Just nu funderar jag på om jag ska åka en sväng till stan där det ikväll är Sommartorsdag®. Har inte varit inne en enda gång i sommar, och nu är det ju gott väder dessutom så man kanske kunde mingla runt lite som en vanlig människa, och till på köpet uträtta några ärenden? Husse valde dock att gå på fotboll och det är ju lite småtrist att åka in ensam… Men nu får jag snart bestämma mig! Å andra sidan kommer jag få parkera vid världens ände… Nej, altanen och en bra bok låter också rätt trevlig, eller? Beslutsångest är bara förnamnet…
Fantasifull design!
En stund senare såg samma moln ut så här.
Sötaste schäferöronen i den här familjen.
Den här sommaren har väl inte varit optimal ens ur pelargonsynvinkel. För lite sol. För mycket regn (även om de vistas under tak). För blåsigt. I förra veckan, när det blåste som värst, for de omkring som kryssningsmissiler men som det härdiga släkte det trots allt är överlevde de flesta ganska helskinnade.
Förra sommaren vid den här tidpunkten var blomsterprakten enorm, trots att det då handlade om färre blommor. Så är det inte nu. En del ser riktigt tråkiga ut. Till nästa år ska jag sanera lite i beståndet är det tänkt, för nu blev det på tok för mycket. Och när de då snålar med blommandet så känns det … sådär. Övervintrandet kommer förhoppningsvis att hållas på en rimlig nivå, liksom sticklingarna. Men vi är inte där än, så jag kanske hinner ändra mig.
Det mest intressant projektet jag har är egentligen en som inte blommar. Och aldrig har blommat. Den är stor, kraftig och har ett praktfullt bladverk. Men inte en enda blomma?! Jag såg bild på den när jag köpte den, men jag har för länge sedan förträngt hur den borde se ut.
Här kommer i alla fall ett litet urval av de som alls behagar blomma just nu.
Och den här nedanför förtjänar faktiskt en egen programpunkt. Kommer ni ihåg den här?
Bilder ovan är tagen i mars. Nu ser den ut så här!
Det hela började med en stickling jag fick av Karlssons gammelmatte förra sommaren. Den blev sedemera två i våras när jag tog ett toppskott, men ”pinnen” ser numera ut så här. Man ska tydligen aldrig ge upp. 🙂
Nej, nu ska jag gå ut på altanen och fortsätta njuta av den ljumma kvällen.
Om det berodde på semestertider eller vad är oklart, men det enda ekipaget som infann sig på gårdagens brukslydnadsmomentträningskväll var jag och lille Lennart. Märkligt nog tog det ändå samma tid som vanligt? Det kan ha berott på att det blev mycket av allt; träning, fika, uppflyttningsäppelkaka och ”tjôt”. Trevligt och nyttigt (nåja, nyttighetsfaktorn på äppelkakan var nog ganska låg) var det i alla fall.
Jag infann mig i god tid och hann köra 3:ans ruta och sättande under marsch innan det drog igång. Rutan funkar fascinerande bra, även från 25 meter. Första skicket var lite tveksamt, men sedan gjorde han flera klockrena. Jag gjorde även hela momentet med att lägga honom i rutan och ”promenera” enligt regelbokens mönster. Avstod dock inkallningen. Den blir troligen inget problem så jag befäster att han ska vara kvar i rutan ett tag till. Det är ju en hel del moment vi inte ens börjat på än och har med andra ord gott om tid att skapa tryggheten i rutan.
Sättande under marsch går … sådär. Mycket kvar att jobba på. Med ett mångfald av dubbelkommandon funkar det, men inte annars. Då lägger han sig istället… Träning av ordförståelse krävs!
Själva kurskvällen ägnade vi åt framåtsändande samt mitt absoluta hatmoment – inkallning med ställande.
Framåtsändandet gick hyfsat. Vi hade ju ingen hel grupp utan den bestod av två fröknar och två stolar. Vet inte om det berodde på det men han tenderade att dra snett fram till gruppen i första skicket, och då körde vi på två olika ställen = två första skick. Sen gick han ganska bra. Tempoväxlingen kommer på ungefär rätt ställe och igår höll han nästan lite väl lågt tempo efter gruppen, så att avståndet till mig blev för kort. Det låga tempot tror jag dock var en tillfällighet så jag drar inga stora växlar på det. Än…
Sedan gick vi över till trauma-momentet. Inkallning med ställande. Mycket av trollen i min hjärna är nog Iza orsak till eftersom vi aldrig fick ordning på det momentet. Men nu påstod fröknarna att jag måste bestämma hur jag vill göra?! Och att jag måste bestämma hur det ska se ut?! Puh… jättejobbigt. Önskar verkligen att någon annan kunde bestämma åt mig i just det här momentet. Det finns nog inte en enda ”metod” jag inte provat så här långt, och ingen har funkat riktigt bra. Det enda som återstår, känns det som, är att kasta bollen mitt i pannan på honom. 😉 Men nä, vid närmare eftertanke ska jag kanske avstå det? Sanningen är väl, precis som fröknarna sa, att jag är otydlig och har svårt att sätta kriterier för vad som är bra, och ska belönas, och vad som är dåligt. Har en tendens att bli så tacksam över att han alls stannar att jag belönar i princip allt, och då kanske det inte är så lätt att förstå vad jag vill? Skärpning på den punkten alltså, men jag skulle verkligen behöva någon som håller mig i örat…
I djupet av mitt hjärta hatar jag gummistövlar. Jag äger ett par, av hyfsad kvalitet, men jag använder dem endast i yttersta nödfall, typ vart fjärde år. I spårskogen tar jag hellre ett par blöta kängor än att jag försöker ta mig fram i stövlar. Men – nu har jag nog äntligen hittat ett bra substitut, åtminstone för vardagsbruk.
Förra hösten ”snubblade” jag över dessa Lacrosse-boots. Jag provade men drabbades av beslutsångest. När vi var i Halmstad förra veckan och råkade gå förbi Naturkompaniet slank jag in och – vips – hade jag köpt en något tidigt födelsedagspresent till mig själv. Nu har de bistått mig på ett par promenader och … jag är frälst. De sitter bra på foten och sulan är hyfsat stabil, nästan som en käng-sula. OK, jag kommer inte ge mig ut och spåra i dem, där är det fortfarande kängor som gäller, men för vanliga promenader i skogen på stigar och skogsvägar funkar de alldeles utmärkt. Jag kan till och med tänka mig att använda dem på lydnadsträning/tävling, så bra sitter de! Men, med tanke på skaftens höjd över havet ska man kanske undvika träskexpeditioner av det mer extrema slaget. Nu ska jag bara experimentera fram ”rätt” iläggssula, för mina fötter var (är) ”between sizes” så de är liiite för stora, men det ska jag komma tillrätta med utan större problem.
***
I slutet av dagens lunchpromenad upptäckte Karlsson, helt utan förvarning, att hallonsäsongen är i full gång. Något som till och med hans hungriga hallon-maniac till storasyster missat. Helt plötsligt försvann hann bara in i snåren. Kopplets riktning och ruskandet i buskarna var det enda som skvallrade om var han fanns. Ganska snart var även jag och Iza igång. Goda och stora vildhallon var det. Nästan så att det är värt att gå ut och plocka och frysa in. Det var dock tur att jag hade koppel på hallonmonstren och kunde hala in dem, för annars hade de stått där än… 🙂
***
Uppflyttningsäppelkakan jag bjöd på igår kväll verkade falla klubbkompisarna i smaken. Karlsson tyckte dock att han fick alldeles för liten bit. 🙂 Eftersom det var lite semesterglest så blev det en del över av de två jag bakat. Får väl ta med det till kvällens brukslydnadsmomentträningskväll (puh) i Kind, om de nu kan tänka sig att äta lydnadslydnadsuppflyttningsäppelkaka (puh)? 😉
Lite tränat blev det även igår. Testade bl a rutan från 20-25 meter (som i trean), med läggande, och det ser lovande ut. Det mest positiva är att han nu verkar ha kopplat det här med konerna, åtminstone att han ska in mellan de två främsta. Flera gånger sprang han ut lite snett men rätade självmant upp sig och sprang in på rätt ställe. Trägen vinner (eller kommer fyra), eller hur var det dom sa?
Efter att ha tillbringat gårdagen vilandes på lydnadslydnadslagrarna från i fredags (dvs inte tränat någonting) var det idag dags att ta tag i spårträningen.
V och brukspudeln Vincent kom hit vid lunchtid. Jag gick ut ett spår till Vincent, som helt plötsligt fått för sig att han inte ska apportera spårapporterna i spåret?! Utanför spåret är det inga problem, och det har även fungerat i spåret. V la ett spår till K med lite annorlunda strategi än på lägret. De fyra sprillans nya latexpiparnamedsvans kom till god användning.
Medan spåren låg till sig slappade mattarna lite på altanen och hundarna busade. Vincent har ju växt till sig lite sedan sist de träffades för en dryg månad sedan. Då var de jämnstora, men inte nu längre. 🙂
Karlsson gillar faktiskt att ligga på rygg och brottas,
så det är inte så farligt som det ser ut.
”Det var tusan vad mycket ”ludd” det var på den här jycken!”
Vi började med Vincents spår. I början var det lite flaxigt, och han ville inte ta pinnarna även om han markerade dom. Det var mycket mer intressant att fortsätta spåra. Vi försökte vänta ut honom, men det gick … sådär.
Andra halvan av spåret gick han jättefint, men intresset för spårpinnarna var nästan lika svalt. När han visade tendens till att ta den sista pinnen så var den full med myror… Ridå!
Hur som helst; det är inte bara lille Lennart som är galen i latexpiparmedsvans. En sådan låg även som slut i Vincents spår, och nöjd var han med det. 🙂 Matte har fått lite hemläxa som förhoppningsvis, på sikt, kan öka intresset för pinnarna även i spåret.
Därefter var det dags för Karlssons spår. Upplägget var; fyra pinnar, fyra pipar. 20-30 meter efter varje pinne låg det en pip. Min tanke är att detta ska öka på suget att fortsätta efter apporterna, och så här långt känns det som en klok tanke. Han spårade väl i stort sett bra, utom när vi hamnade på precis den fläck där Bambi och hans 23 närmaste anhöriga uppenbarligen bor. Ofta, mycket och gärna. Ett rejält stim med färsk Bambi-skit (och sannolikt Bambi-spår) störde fokus lite, milt uttryckt. Men om man bortser från det så får jag vara nöjd. Dessutom har jag varit i delar av ”vår” skog som vi aldrig satt våra tassar på tidigare, eller åtminstone inte på väldigt länge. Den delen av skogen förvandlades för ett antal år sedan till hygge (numera överväxt med hallonbuskar och högt gräs) och sedan har jag nogsamt undvikit den delen. Har så jäkla svårt att gå på hyggen, och är löjligt rädd att ramla. Dock var det nyttigt både för mig och lille Lennart, för förr eller senare får vi garanterat ett hyggesspår på tävling. En tröst i det hela är dock att V (som naturligtvis gick med i spåret) är sjuksköterska på akuten och har mångårig erfarenhet från ortopeden… 😉
Kvällen har sedan ägnats åt hushållsbestyr, så som bakning av uppflyttningstårta/-kaka som skall serveras på klubben i morgon. Dessutom har jag lagat ”riktig” mat (köttfärsbiffar), dvs inte semestermat. Bara det var en upplevelse… Och om 11 timmar ca kliver jag in genom dörren till jobbet igen. *suckar djupt*
Urusel bildkvalité (för långt avstånd/för ”klent” objektiv/för mörkt) men det framgår ändå ganska tydligt hur spännande vi har det på landet så här på lördagkvällen. Dramat pågick någon timme sen resignerade katten och gick hem. Insåg förmodligen att de tilltänkta bytesdjuren var i största laget, och dessutom två mot en. 🙂
Vill också tacka för alla grattisar, med anledning av förra inlägget, som kommit in via olika ”kanaler”. 🙂
Har faktiskt fått dispens av husse att sitta vid datorn en stund efter (hans) läggdags. Anledningen till dispensen är kvällens bravader som avlöpte på ett långt trevligare sätt än väntat.
Ikväll har vi debuterat (officiellt) i lydnadsklass II på Ulricehamns kvällstävling. Samling 18.00, och vi drog startnummer 19 (nitton) av 19 (nitton)! Lång kvälls färd mot natt alltså. Misstänkte att lille Lennarts sovklocka skulle ha klämtat när det var vår tur att äntra lydnadsplan, men så var inte fallet visade det sig. 🙂
Hur som helst började vi med platsen. Lydnadsklass III körde precis intill och när de två första grupperna av lydnadsklass II-hundar lade sin plats körde treorna sittande i grupp och platsliggning i grupp, lugnt och fint. När vi lade vår plats i sista gruppen hade de kört igång lydnaden och apporteringsmomenten pågick som bäst, mitt framför näsan (och ganska nära) våra hundar. Alla låg dock still, men Karlsson hade ”gnytt” lite. Pipandet har ju lugnat ner sig på sista tiden, men jag tror det var apporteringarna som drog igång det. Jag får vara tacksam att han låg still i alla fall.
Sen blev det en lååång väntan. När klockan närmade sig 21.30 och mörkret börjat falla var det vår tur. Karlsson, som tillbringat nästan hela kvällen i bilen (en taktik som visade sig vara riktig) var taggad till tusen och jag kan inte vara annat än supernöjd med vår prestation!
Betyg:
Platsliggning 9
Fritt följ 7 (han missförstod mig i första vänster om-vändningen och stannade?!)
Läggande 10
Inkallande med ställande 7,5 (långt, dk)
Sändande med ställande (rutan) 10!!!
Apportering 10
Hopp 9 (startgnäll)
Fjärrdirigering 10
Helhetsintryck 10!!!
Detta resulterade i en fjärdeplacering med endast 5 poäng upp till vinnande ekipage.
Jag kan naturligtvis inte vara annat än nöjd och jätteglad. Min lilla guldklimp! Men oavsett poäng och uppflyttningar är jag ändå mest nöjd med … känslan! Han var med mig hela tiden, även mellan momenten. Min taktik var att inte klappa om och spela upp honom mellan momenten utan bara berömma muntligt och lugnt och samlat fortsätta till nästa moment, och det funkade ju! Dessutom kom jag ihåg att ”galoppera” av plan och megabelöna när vi var klara, något som jag har lätt att glömma.
Ikväll är vi stolta och glada, och kommer förmodligen att sova gott när jag druckit upp rödvinet jag har i glaset. 🙂 (Karlsson har förresten redan gått och lagt sig i sängen, hos husse, utan rödvin. 🙂 )
vallterrier.com 