Författare: vallterrier

Om det berodde på semestertider eller vad är oklart, men det enda ekipaget som infann sig på gårdagens brukslydnadsmomentträningskväll var jag och lille Lennart. Märkligt nog tog det ändå samma tid som vanligt? Det kan ha berott på att det blev mycket av allt; träning, fika, uppflyttningsäppelkaka och ”tjôt”. Trevligt och nyttigt (nåja, nyttighetsfaktorn på äppelkakan var nog ganska låg) var det i alla fall.

Jag infann mig i god tid och hann köra 3:ans ruta och sättande under marsch innan det drog igång. Rutan funkar fascinerande bra, även från 25 meter. Första skicket var lite tveksamt, men sedan gjorde han flera klockrena. Jag gjorde även hela momentet med att lägga honom i rutan och ”promenera” enligt regelbokens mönster. Avstod dock inkallningen. Den blir troligen inget problem så jag befäster att han ska vara kvar i rutan ett tag till. Det är ju en hel del moment vi inte ens börjat på än och har med andra ord gott om tid att skapa tryggheten i rutan.

Sättande under marsch går … sådär. Mycket kvar att jobba på. Med ett mångfald av dubbelkommandon funkar det, men inte annars. Då lägger han sig istället… Träning av ordförståelse krävs!

Själva kurskvällen ägnade vi åt framåtsändande samt mitt absoluta hatmoment – inkallning med ställande.

Framåtsändandet gick hyfsat. Vi hade ju ingen hel grupp utan den bestod av två fröknar och två stolar. Vet inte om det berodde på det men han tenderade att dra snett fram till gruppen i första skicket, och då körde vi på två olika ställen = två första skick. Sen gick han ganska bra. Tempoväxlingen kommer på ungefär rätt ställe och igår höll han nästan lite väl lågt tempo efter gruppen, så att avståndet till mig blev för kort. Det låga tempot tror jag dock var en tillfällighet så jag drar inga stora växlar på det. Än…

Sedan gick vi över till trauma-momentet. Inkallning med ställande. Mycket av trollen i min hjärna är nog Iza orsak till eftersom vi aldrig fick ordning på det momentet. Men nu påstod fröknarna att jag måste bestämma hur jag vill göra?! Och att jag måste bestämma hur det ska se ut?! Puh… jättejobbigt. Önskar verkligen att någon annan kunde bestämma åt mig i just det här momentet. Det finns nog inte en enda ”metod” jag inte provat så här långt, och ingen har funkat riktigt bra. Det enda som återstår, känns det som, är att kasta bollen mitt i pannan på honom. 😉  Men nä, vid närmare eftertanke ska jag kanske avstå det? Sanningen är väl, precis som fröknarna sa, att jag är otydlig och har svårt att sätta kriterier för vad som är bra, och ska belönas, och vad som är dåligt. Har en tendens att bli så tacksam över att han alls stannar att jag belönar i princip allt, och då kanske det inte är så lätt att förstå vad jag vill? Skärpning på den punkten alltså, men jag skulle verkligen behöva någon som håller mig i örat…

I djupet av mitt hjärta hatar jag gummistövlar. Jag äger ett par, av hyfsad kvalitet, men jag använder dem endast i yttersta nödfall, typ vart fjärde år. I spårskogen tar jag hellre ett par blöta kängor än att jag försöker ta mig fram i stövlar. Men – nu har jag nog äntligen hittat ett bra substitut, åtminstone för vardagsbruk.

Förra  hösten ”snubblade”  jag över dessa Lacrosse-boots. Jag provade men drabbades av beslutsångest. När vi var i Halmstad förra veckan och råkade gå förbi Naturkompaniet slank jag in och – vips – hade jag köpt en något tidigt födelsedagspresent till mig själv. Nu har de bistått mig på ett par promenader och … jag är frälst. De sitter bra på foten och sulan är hyfsat stabil, nästan som en  käng-sula. OK, jag kommer inte ge mig ut och spåra i dem, där är det fortfarande kängor som gäller, men för vanliga promenader i skogen på stigar och skogsvägar funkar de alldeles utmärkt. Jag kan till och med tänka mig att använda dem på lydnadsträning/tävling, så bra sitter de! Men, med tanke på skaftens höjd över havet ska man kanske undvika träskexpeditioner av det mer extrema slaget. Nu ska jag bara experimentera fram ”rätt” iläggssula, för mina fötter var (är) ”between sizes”  så de är liiite för stora, men det ska jag komma tillrätta med utan större problem.

***

I slutet av dagens lunchpromenad upptäckte Karlsson, helt utan förvarning, att hallonsäsongen är i full gång. Något som till och med hans hungriga hallon-maniac till storasyster missat. Helt plötsligt försvann hann bara in i snåren. Kopplets riktning och ruskandet i buskarna var det enda som skvallrade om var han fanns. Ganska snart var även jag och Iza igång. Goda och stora vildhallon var det. Nästan så att det är värt att gå ut och plocka och frysa in. Det var dock tur att jag hade koppel på hallonmonstren och kunde hala in dem, för annars hade de stått där än… 🙂

***

Uppflyttningsäppelkakan jag bjöd på igår kväll verkade falla klubbkompisarna i smaken. Karlsson tyckte dock att han fick alldeles för liten bit. 🙂 Eftersom det var lite semesterglest så blev det en del över av de två jag bakat. Får väl ta med det till kvällens brukslydnadsmomentträningskväll (puh) i Kind, om de nu kan tänka sig att äta lydnadslydnadsuppflyttningsäppelkaka (puh)? 😉

Lite tränat blev det även igår. Testade bl a rutan från 20-25 meter (som i trean), med läggande, och det ser lovande ut. Det mest positiva är att han nu verkar ha kopplat det här med konerna, åtminstone att han ska in mellan de två främsta. Flera gånger sprang han ut lite snett men rätade självmant upp sig och sprang in på rätt ställe. Trägen vinner (eller kommer fyra), eller hur var det dom sa?

Efter att ha tillbringat gårdagen vilandes på lydnadslydnadslagrarna från i fredags (dvs inte tränat någonting) var det idag dags att ta tag i spårträningen.

V och brukspudeln Vincent kom hit vid lunchtid. Jag gick ut ett spår till Vincent, som helt plötsligt fått för sig att han inte ska apportera spårapporterna i spåret?! Utanför spåret är det inga problem, och det har även fungerat i spåret. V la ett spår till K med lite annorlunda strategi än på lägret. De fyra sprillans nya latexpiparnamedsvans kom till god användning.

Medan spåren låg till sig slappade mattarna lite på altanen och hundarna busade. Vincent har ju växt till sig lite sedan sist de träffades för en dryg månad sedan. Då var de jämnstora, men inte nu längre. 🙂

Karlsson gillar faktiskt att ligga på rygg och brottas,
så det är inte så farligt som det ser ut.

”Det var tusan vad mycket ”ludd” det var på den här jycken!”

Vi började med Vincents spår. I början var det lite flaxigt, och han ville inte ta pinnarna även om han markerade dom. Det var mycket mer intressant att fortsätta spåra. Vi försökte vänta ut honom, men det gick … sådär.

Andra halvan av spåret gick han jättefint, men intresset för spårpinnarna var nästan lika svalt. När han visade tendens till att ta den sista pinnen så var den full med myror… Ridå!

Hur som helst; det är inte bara lille Lennart som är galen i latexpiparmedsvans. En sådan låg även som slut i Vincents spår, och nöjd var han med det. 🙂 Matte har fått lite hemläxa som förhoppningsvis, på sikt, kan öka intresset för pinnarna även i spåret.

Därefter var det dags för Karlssons spår. Upplägget var; fyra pinnar, fyra pipar. 20-30 meter efter varje pinne låg det en pip. Min tanke är att detta ska öka på suget att fortsätta efter apporterna, och så här långt känns det som en klok tanke. Han spårade väl i stort sett bra, utom när vi hamnade på precis den fläck där Bambi och hans 23 närmaste anhöriga uppenbarligen bor. Ofta, mycket och gärna. Ett rejält stim med färsk Bambi-skit (och sannolikt Bambi-spår) störde fokus lite, milt uttryckt. Men om man bortser från det så får jag vara nöjd. Dessutom har jag varit i delar av ”vår” skog som vi aldrig satt våra tassar på tidigare, eller åtminstone inte på väldigt länge. Den delen av skogen förvandlades för ett antal år sedan till hygge (numera överväxt med hallonbuskar och högt gräs) och sedan har jag nogsamt undvikit den delen. Har så jäkla svårt att gå på hyggen, och är löjligt rädd att ramla. Dock var det nyttigt både för mig och lille Lennart, för förr eller senare får vi garanterat ett hyggesspår på tävling. En tröst i det hela är dock att V (som naturligtvis gick med i spåret) är sjuksköterska på akuten och har mångårig erfarenhet från ortopeden… 😉

Kvällen har sedan ägnats åt hushållsbestyr, så som bakning av uppflyttningstårta/-kaka som skall serveras på klubben i morgon. Dessutom har jag lagat ”riktig” mat (köttfärsbiffar), dvs inte semestermat. Bara det var en upplevelse… Och om 11 timmar ca kliver jag in genom dörren till jobbet igen. *suckar djupt*

Urusel bildkvalité (för långt avstånd/för ”klent” objektiv/för mörkt) men det framgår ändå ganska tydligt  hur spännande vi har det på landet så här på lördagkvällen. Dramat pågick någon timme sen resignerade katten och gick hem. Insåg förmodligen att de tilltänkta bytesdjuren var i största laget, och dessutom två mot en. 🙂

Vill också tacka för alla grattisar, med anledning av förra inlägget, som kommit in via olika ”kanaler”. 🙂

Har faktiskt fått dispens av husse att sitta vid datorn en stund efter (hans) läggdags. Anledningen till dispensen är kvällens bravader som avlöpte på ett långt trevligare sätt än väntat.

Ikväll har vi debuterat (officiellt) i lydnadsklass II på Ulricehamns kvällstävling. Samling 18.00, och vi drog startnummer 19 (nitton) av 19 (nitton)! Lång kvälls färd mot natt alltså. Misstänkte att lille Lennarts sovklocka skulle ha klämtat när det var vår tur att äntra lydnadsplan, men så var inte fallet visade det sig. 🙂

Hur som helst började vi med platsen. Lydnadsklass III körde precis intill och när de två första grupperna av lydnadsklass II-hundar lade sin plats körde treorna sittande i grupp och platsliggning i grupp, lugnt och fint. När vi lade vår plats i sista gruppen hade de kört igång lydnaden och apporteringsmomenten pågick som bäst, mitt framför näsan (och ganska nära) våra hundar. Alla låg dock still, men Karlsson hade ”gnytt” lite. Pipandet har ju lugnat ner sig på sista tiden, men jag tror det var apporteringarna som drog igång det. Jag får vara tacksam att han låg still i alla fall.

Sen blev det en lååång väntan. När klockan närmade sig 21.30 och mörkret börjat falla var det vår tur. Karlsson, som tillbringat nästan hela kvällen i bilen (en taktik som visade sig vara riktig) var taggad till tusen och jag kan inte vara annat än supernöjd med vår prestation!

Betyg:

Platsliggning 9
Fritt följ 7 (han missförstod mig i första vänster om-vändningen och stannade?!)
Läggande 10
Inkallande med ställande 7,5 (långt, dk)
Sändande med ställande (rutan) 10!!!
Apportering 10
Hopp 9 (startgnäll)
Fjärrdirigering 10
Helhetsintryck 10!!!

Detta resulterade i en fjärdeplacering med endast 5 poäng upp till vinnande ekipage.

Jag kan naturligtvis inte vara annat än nöjd och jätteglad. Min lilla guldklimp! Men oavsett poäng och uppflyttningar är jag ändå mest nöjd med … känslan! Han var med mig hela tiden, även mellan momenten. Min taktik var att inte klappa om och spela upp honom mellan momenten utan bara berömma muntligt och lugnt och samlat fortsätta till nästa moment, och det funkade ju! Dessutom kom jag ihåg att ”galoppera” av plan och megabelöna när vi var klara, något som jag har lätt att glömma.

Ikväll är vi stolta och glada, och kommer förmodligen att sova gott när jag druckit upp rödvinet jag har i glaset. 🙂 (Karlsson har förresten redan gått och lagt sig i sängen, hos husse, utan rödvin. 🙂 )

Jag hade ju, som jag tidigare skrev, lämnat den sista semesterveckan helt i husses händer. För egen del hade jag gärna stannat hemma, men nu blev det inte så. Efter idogt tittande på, och jämförande av, väderprognoser från diverse olika leverantörer bestämde han sig – vi åker!

Han hade en ”date” med bilprovningen på måndag eftermiddag men efter att det var avklarat bar det av mot Ugglarps camping i Halland. Innan vi angjorde campingen hade vi dock stannat på laxbutiken och jag besökte för första gången en laxomat! En spännande upplevelse, men det kan rekommenderas om man inte orkar köa i vanliga butiken.

När vi kom fram lyckades vi med semesterns mest harmoniska förtältsuppsättning, och även den stilmässigt bästa. Eftersom det troligen inte blir någon mer i år så har vi garanterat glömt hur vi gjorde till nästa år…

Vädret stod oss bi den här gången. Det har blåst en del, det har varit en del mulna stunder men det enda regnet vi (i princip, återkommer till det) drabbades av kom på måndag natt, när vi sov. Och temperaturen har varit behaglig.

På tisdagen ”gjorde” vi Falkenberg och igår ”gjorde” vi Halmstad. Halmstad har jag ju bara varit i en gång tidigare, en måndag kväll i december för ett par år sedan, och det var lite … skillnad! Åt det positiva hållet.

Innan det bar iväg mot Halmstad var vi på en äventyrlig promenad som förvandlades till en … expedition. Vi knallade utan större problem upp på en bergig udde, och varför i hela världen ta samma väg ner? Den vägen som man vet fungerar? Nej, ner på andra sidan skulle vi enligt husse och det blev lite spännande. De enda bestående menen är dock lätt sönderrivna ben av den motsträviga vegetationen. Husse, som är säkrare på foten än undertecknad, fick bära kameran så jag har tyvärr inga bilder av äventyret.

Vi har tråcklat oss runt på småvägar på den halländska landsbygden och med hjälp av gps:en (jo, den kan tydligen vara bra att ha ibland 😉 ) har vi även, till husses förtvivlan, varit på mini-turné bland de halländska brukshundklubbarna. I tisdags Falkenbergs BK och igår Halmstad. Två korta men intensiva träningspass resulterade det i.

Idag skulle det bära hemåt igen. Planen var att, om det var torrt, plocka ner förtältet direkt efter frukost. Solen sken för fullt när vi gick upp, och det blåste rejält. För ovanlighetens skull monterade vi ner ett knastertorrt förtält. Sen gick vi på promenad med fyrfotingarna och därefter tog vi varsin dusch innan vi plockade ihop det sista och kopplade på vagnen. När husse parkerat ekipaget vid campingens reception för att checka ut kom de första dropparna! Tur eller skicklighet?

Eftersom husse behagar fylla år idag så blev det ett stopp på laxbutiken även på hemvägen. När jag handlat färdigt hade himlens portar öppnat sig och det blev 60 meter frisim till bilen. Nu är husvagnen urpackad och snart ska vi inmundiga de snuskigt dyra delikatesserna som inköptes. Tur att han bara fyller år en gång om året, och att det är långt till laxbutiken. 😉

I morgon är det sista ”riktiga” semesterdagen och på måndag börjar allvaret. Det känns faktiskt som om jag skulle klara mig utan jobbet ett par veckor till…

Avslutningsvis lite bilder från sommarens sista semestertripp.

Vi lokaliserade hundbadet, undanskymt och litet som vanligt.
Eftersom det inte var någon annan där bestämde jag mig
för att bryta mot reglerna (påbud om kopplad hund)
och släppa loss Karlsson!

Han sprang som om han aldrig varit lös förr.
Varv, efter varv, efter varv, efter…

”Guuud så larvigt” tyckte Iza…

…och då sprang han några varv till.

Att det kan vara sååå roligt att bara springa?

Halländskt nypon.

Halländsk nyponros.

På expeditionen, innan det började gå utför…

Har försökt använda mig av manuell bländarinställning och
det går … sådär.

Iza kollar in den blivande nedfarten.

Man blir trött av expeditioner.

Jo, vi hade faktiskt havsutsikt från husvagnstomten! 🙂

Då ska jag försöka att sammanfatta lägret lite kort. Att vara kortfattad är ju inte min bästa gren, men jag försöker i alla fall.

Lägerstarten var alltså förra lördagen. Vi var sju deltagare + instruktör Mia Umaerus, förra årets SM-vinnare i sök. Det visade sig snart att de flesta var fokuserade på söket. Bara jag och Martin, med lite krasslig hund, som ville spåra, men det skulle väl lösa sig.

På söndagen drog vi igång träningen. Troligen hade jag missuppfattat något i inbjudan till lägret, men jag hade nog trott att det skulle vara lite större fokus på själva brukslydnaden och att passen i skogen skulle komma som ett trevligt avbrott för hundarna typ varannan dag. Så blev det dock inte. Vi tillbringade förmiddagarna, och oftast lite till, i skogen och körde lydnad på eftermiddagarna.

På måndag morgon blev Karlsson plötsligt sjuk. När jag tog ut honom ur bilen innan vi skulle åka var han jättelåg, ville knappt gå, bakbenen var stela och han bara skakade. Trots att det stod massor med folk och tittade på honom så la han sig bara ner, helt apatisk. Veterinären vi hade i gruppen kände igenom honom och tempade honom. 37,9. På tok för lågt! Hon tyckte jag skulle åka till en veterinär som kunde gå igenom honom ordentligt. Jag valde dock att avvakta en liten stund för att se vad som hände. Vi gick ut och promenerade en liten sväng och han gjorde ”nummer 2” för andra gången den morgonen, och sen gick det uppåt igen. Förmodligen var ett rejält magknip som drabbat honom. Sen var han pigg och fräsch hela veckan, tack och lov, men det var riktigt otäckt när det hände.

Karlssons spår har väl inte varit riktigt så bra som jag vill ha dem. Lite mycket ”annat”, som t ex blåbär, har stört honom. Vi har kört en del riktigt trixiga spår utan pinnar men med synretning i början och kanonbelöningar i slutet. Hoppas det är rätt väg gå? Veckans sista spår fick dock ett, i Karlsson ögon, mycket oväntat slut. Instruktör Mia hade lagt spåret genom sökrutan där x antal hundar och människor rört sig. Själva spåret hade han inga större problem med, trots alla förledningar. I slutet skulle roliga Åsa ligga med kanonbelöning i form av ”dött marsvin” (tvättbjörnssvans), latexpipmedsvans och köttbulleburk. När vi var ca 0.75 meter från slutet valde Karlsson fel sida av trädet och kom på så vis bakom Åsa, istället för framför. För att försöka lösa det bra ändå slängde Åsa iväg pipen mot Karlsson till. Och han blev livrädd! Uppenbarligen hade han INTE väntat sig en människa och en flygande pip i skogen. Han flydde för allt han var värd i hela linans längd, och vi som var med höll på att skratta ihjäl oss. Han sansade sig dock snabbt och släppte hela överraskningsmomentet och all rädsla. Sen var det bara lek, mat och gos för hela slanten. Jag tror inte han har fått några men för framtiden. 🙂

Våra lydnadspass har vi till största delen ägnat åt – framåtsändande, och det känns som om vi gjort bra framsteg. Lite annat har vi också hunnit med och på det stora hela har han skött sig fint.

Kvällarna har varit hyfsat lugna för min del. Vid relativt tidiga tidpunkter har lille Lennart Å. Karlsson via telepati meddelat mig att det var dags för ”hångel” (läs: sömn) i husvagnen istället, och som den lydiga matte jag är har vi ägnat oss åt detta. 😉 Men visst har det blivit en stund i baren varje kväll, med trevligt umgänge och mycket ”tjôt”.

Över huvud taget har det varit ett jättetrevligt läger med bra stämning. En härligt grupp har vi varit och vi har verkligen haft jätteroligt. Dessutom har jag fått lära mig en del om sök på kuppen. Även om jag sannolikt aldrig kommer ägna mig åt denna gren (det tar för mycket tid) så skadar det väl aldrig med kunskap.

Veckan största tabbar var när jag (under samma dag) lyckades gå vilse i sökrutan samt, lite senare, gå till duschen (och bli jätteblöt) utan att ha handduken med mig… Båda problemen löste sig dock. Och OK, jag var inte vilse i sökrutan på så sätt att jag kommit bort, men jag låg definitivt inte där jag blivit tillsagd… Det är inte lätt att orientera sig när man blir utskickade genom en granvägg. 🙂

Bilder från lägret hittar man här:

http://picasaweb.google.com/bruksterrier/Kindslagret2009#

När vi kom hem igår var det en nöjd schäfertant som mötte oss. Hon har varit lite deppig under veckan enligt husse, men för min del var det riktigt skönt att bara ha en hund att tänka på. En vecka i bilen hade inte heller varit roligt för henne, men visst har jag haft dåligt samvete, det går inte att komma ifrån.

Dagen idag har ägnats åt tvätt och shopping. Husse fyller år i veckan så det var huvudskälet. På vägen hem skulle jag fylla på förrådet av latexpiparmedsvans eftersom samtliga i det befintliga lagret har blivit stumma under veckan?! Inne på hundaffären snubblade jag helt plötsligt över ett halsband som perfekt matchar det jag köpte åt Iza på bruks-SM förra året. Eftersom Karlsson inte har haft ett likadant har hon dock inte fått använda det ännu. (Nej då, jag är inte ett dugg tramsig utan fullt normal, eller…? 😉 ) Nåväl, nu har de varsitt likadant och då…!

Observera frolicarna som ligger på marken framför för att hundarna ska titta framåt, och observera även Izas öronvinkling. Det gäller ju att inte missa det magiska ordet när det uttalas. 🙂

Nu återstår en veckas semester och den stora frågan är; åka eller inte åka? Beslutet är husses eftersom de tre första semesterveckorna i stort sett ägnats åt det jag måste/vill. Själv skulle jag gärna stanna hemma efter allt flackande och farande, men jag har bestämt mig för att lägga mig platt och låta honom bestämma, så vi får se vad som händer?

(Tja, så kortfattat kanske det inte blev, men det kunde ha varit betyyydligt längre. 😉 )

Då är årets lägervecka avklarad. Vi är hemma. Vi är trötta. Vi är nöjda. Vi har haft jättetrevligt. Och jätteroligt. Orkar inte skriva mer idag, kanske återkommer i morgon. Men några bilder bjuder jag på. Samtliga tagna av Martin Andersson.

Spår ägnade vi oss åt, även om större delen av gruppen tränade sök.
Här är det spår GENOM den vallade och (av tre hundar och x antal
figuranter) använda sökrutan.

På lydnadspassen ägnade vi oss framför allt åt framtsändande.
Här är det utgången till gruppen…

…och här sträckan efter gruppen.

Lite kryp hann vi också med, med träning av vinklar. Kan ju vara
bra att ha om vi skulle råka halka ur högre klass någon gång…

Och lite skall.

Efter två extremt hektiska dagar hemma bär det strax av igen. Mot Kindslägret.

Eftersom regnet står som spön i backen är väl inte motivationen på topp, men det blir nog bättre (med motivationen alltså) när jag väl är på plats. Husvagnen ställde vi upp igår, tack och lov. Efter två förhållandevis konfliktfria förtältsuppsättningar blev det igår en relativt traumatisk upplevelse, men inga kriminella handlingar begicks den här gången heller.

Efter Noréndramat stressade vi hem och iväg till grannen på grillfest. Hade inte tänkt bli långvarig men det var så trevligt så … det blev jag. Var väl hemma vid 00.30 och somnade en bra stund senare för att sedan sova extremt oroligt hela natten. Pigg? Näe…

Hur som helst har jag nu vattnat ALLA blommor, ska packa det sista, ställa mig en stund i duschen och sen bär det iväg mot en veckas intensiv hundträning med trevligt sällskap. Iza ska stanna hemma hos husse och det känns jättekonstigt. Dock tror jag hennes kropp (inte hennes knopp) mår bättre av att slippa ligga i en bilbur en hel vecka. Så i det långsiktiga perspektivet är det säkert den bästa lösningen. Misstänker dock att hon inte håller med mig. Hundars förmåga att tänka långsiktigt är ju, som bekant, begränsad.

(Jag ber om ursäkt för de snudd på hysteriska tempus-skiftena i förra inlägget. Tiden var dock begränsad och jag hann inte läsa så noga innan jag publicerade. Men det var liksom det eller inget, och då fick det bli så. Misstänker att även detta inlägg kan innehålla en del skrivfel, men det bjuder jag på. 🙂 )

Då har vi klarat av närmare 50% av årets semester, och här följer en sammanfattning. Fotograferande har det dock varit dåligt med, delvis på grund av vädret.

Fredag 3/7
Det började med buller och bång (åska och skyfall) på eftermiddagen, lagom till att den sista packningen skulle stuvas och husse i ett desperat anfall skulle klippa gräsmattan en sista gång. Skyfallet innebar också översvämning i garaget… Avfärden försenades en del, men iväg kom vi.

GPS:en programmerades med koordinaterna för en camping jag tittat ut, drygt halvvägs till målet: Rättvik. Visst hamnade vi på en camping när vi lydde gps-tantens instruktioner, men fel camping! Nåja, klockan var mycket och vi tillbringade natten där; med godstågen dånande ungefär 15 meter från huvudkudden. Dessutom satt det anslag ungefär var tolfte meter på campingen, där texten löd: ”HUNDRASTNING INOM CAMPINGPLATSEN ABSOLUT FÖRBJUDEN!”

Sån’t får mig att bli mäkta irriterad och känna mig mycket ovälkommen! Jag fattar själv att jag inte ska ”rasta” hunden inom campingen, men här kändes det nästan som om man var tvungen att bära 27 kilo schäfer in och ut. En annan formulering och en halvering av antalet anslag hade underlättat. Gusselby Annorlunda (ja, den heter faktiskt så) får klara sig utan oss i fortsättningen.

Lördag 4/7 – torsdag 9/7
Ankommer Rättvik, kapar åt oss en strandtomt i år igen, P g a läckande avloppsrör i Siljan råder badförbud och campingen är på intet sätt överbefolkad. Vi åkte ju inte dit för att bada så oss gjorde det inte så mycket. Vädret har nu också svalnat av betydligt och jag klagade inte.

Sedan tillbringades dagarna mestadels med röjning hos mamma. Det hela var på en helt annan (bättre) nivå i år, men det var ändå ganska påfrestande.

En kväll tog jag och Karlsson ett lydnadsträningspass på gräsmattan vid badplatsen. Det resulterade i spontan publik som bjöd på applåder och busvisslingar. 🙂 En åskådare var mycket ihärdig och stannade länge.

När vi väl skulle göra en liten utflykt med mamma brakade åskan loss och vi blev halvt dränkta på kuppen, men det fick gå ändå.

Något som också blev dränkt var förtältet… Dessutom var det översållat med miljarrrder tallfrön. Växer det inte minst en liten tallplanta när vi vecklar upp det nästa vår kommer jag vara uppriktigt förvånad.

Trött terrier tycker att husse är usel på att klia magen!

Söt schäfer kopplar av.

Rätt OK utsikt från husvagnen i år också.

Torsdag 9/7 – söndag 12/7
Lämnar Rättvik och åker mot Falun där vi draperar förtältet (i olika omgångar och konstellationer) i pappas och A:s torkrum. En stor del av tiden går åt till att drapera, vika, drapera nya delar, vika osv.

Mellan varven hinner vi även med en del promenader med ivrigt blåbärsätande hundar, trimning av Gino inför söndagens utställning (CK och 4:e bästa hane!) samt lite shopping. Bland annat införskaffades ett par skor (sandaler) som jag egentligen inte behövde, men tyckte var snygga och sköna. Det kanske finns hopp?

Ganska regniga dagar blev det i Falun, men vi hade trevligt ändå.

Söndag 12/7 – onsdag 15/7
Avfärd mot Karlstad och Bomstad Badens camping (jo, det är särskrivet i logon!). En trevlig och välordnad camping precis vid Vänern. Härliga promenadstigar och -vägar och även fin spårskog ”in på knuten”.

I Karlstad sken solen för det mesta, helt enligt ”sägnen” (som egentligen inte har något alls med solen att göra). På måndagen hann jag med ett besök på IKEA där det bland annat införskaffades en hundsäng till förtältet, och litet annat smått och gott.

Lyckad shopping tyckte fyrfotingarna.

En snabb visit i stadskärnan blev det också, med glass på torget till husse och hundar.

På kvällen fick vi fint besök i förtältet – av Mårr! Hennes blogg var en av de första jag jag började följa, och efter alla dessa år var det himla roligt att äntligen träffas. Jag hoppas vi snart kan göra om det för vi har nog mer att avhandla tror jag. 😉

Mårr ville inte vara med på bild, och då är det
tur att man har en bt i närheten! 🙂

På tisdag förmiddag la jag ett spår till Karlsson. Underbar fin, gles tallskog. Med ett tjockt lager mossa i botten och högt blåbärsris. Om det var jobbigt att gå för mig så ska vi inte prata om hur jobbigt det var för K… Han missade en pinne men i övrigt jobbade han på klart godkänt med tanke på att han var rätt sliten av det allmänna semestrandet.

På eftermiddagen gjorde vi en visit hos en släkting till husse, och det var också trevligt.

Onsdag 16/7
Nedmontering av tält och vagn och avfärd hemåt via Trollhättan där vi gjorde ett stopp hos Agnetha och blev bjudna på fika. En stund trevligt ”tjôt” var ett välkommet avbrott i bilåkandet, och det gör vi om nästa gång vi passerar. 😉 Karlsson fick även utforska den delvis inhägnade trädgården, vilket han gjorde grundligt. Pga kattillgången och det förhållandevis låga staketet fick dock Iza hålla sig i bilen.

Hemkomst vid 18-tiden och sedan har tvättmaskinen gått varm. Eftersom torkvädersguden lyst med sin frånvaro tackar jag uppfinnarna av torktumlaren och luftavfuktaren. Nu ska jag ju nämligen ladda om inför lägret som börjar på lördag, och redan i morgon ska husvagnen ställas på plats.

Hur som helst var det skönt att komma hem och få sova i en riktig säng. Under två veckors tid har jag vaknat med en rygg som känts som om den gått av under natten…

Borta bra men hemma bäst var det någon som sa, och jag är beredd att instämma!

To be continued…

Efter att ha avverkat semestern 1.0, 1.2, och 1.5 har vi nu landat hemma. Kul att några har saknat mig i alla fall, att döma av kommentarerna. 😉

Husvagnen är urröjd (ej städad, det blir i morgon), tvättmaskinen snurrar och nu ska jag försöka ladda om inför nästa tilldragelse – Kindslägret – som börjar på lördag.

Nu mullrar åskan i fjärran så det är väl lika bra att dra ur sladdarna till datorskrället. Återkommer kanske med en något fylligare rapport i morgon.

…för att slippa röra sig i värmen? Att sätta sig på gräsmattan och fota pioner till exempel… 😉

Och om man sen leker lite i Photoshop får man sitta still en liten stund till, fast inomhus.

Den icke-zoomade utsikten från vårt sovrumsfönster just nu. Det är den här årstiden man verkligen märker att man bor på landet. 🙂 De första åren gick det t o m nötkreatur här, ända vid tomtgränsen, men det slipper vi, tack och lov, nu för tiden. Men hundarna skulle säkert … uppskatta det.

Och här följer en bild på utsikten över hallen igår morse. 😉

I ett tidigare inlägg konstaterades det att Iza har någon form av tjall på termostaten. Hon verkar inte vara ensam.

Nu när jag kom hem från jobbet nu vid lunchtid var det ca 25° på nedervåning, på nordsidan av huset där hundarna vistats. När jag öppnade till vardagsrummet (på sydsidan av huset) rusar den lilla fyrfotingen in, letar snabbt upp en solfläck på parketten och lägger sig och myser… Han gav i och för sig upp rätt snabbt, så lite självbevarelsedrift kanske han har, men ändå?

Nu blir det en minipromenad i värmen. Mer orkar nog inte någon av oss.

Och… btw, om allt nu går som planerat kommer jag inte att sätta en fot på jobbet på en månad. 🙂

Idag började alltså den totala utförsäljningen hos stans bilstereospecialist. En butik av nördar. För nördar. Där stolpade alltså tanten som är innehavare av den här bloggen in, och kände sig onekligen lätt felplacerad.

Jag frågade försynt om de möjligen kunde tillhandahålla en alldeles vanlig, basic, icke svindyr bilstereo. Det kunde dom! För drygt sju hundralappar blev jag ägare till ett stycke bilstereo som kan spela CD-skivor och radio. Det räcker gott för mig.

Under tiden jag väntade på att man skulle hitta kartongen till demo-exemplaret, det enda som fanns kvar, var det en kille i butiken som handlade kablage till bilstereo – för ungefär samma belopp. Det kändes onekligen som om vi spelade i olika divisioner…

Sen ringde jag till vår husläk… nej, jag menar vår husbilstereomontör (läs: husses kusin) och frågade om han var dödligt sugen på att montera min nya bilstereo, i 29° värme. Det var han … kanske inte. Men han lovade att ställa upp ändå. Precis som jag misstänkte var inte den svåra biten sladdarna, utan att rent mekaniskt få ut den gamla och dit den nya. Men lite våld löser det mesta, och nu känner jag mig ganska trygg ett tag igen, åtminstone vad det gäller musiktillförseln i bilen.