Författare: vallterrier

G E S T A L T N I N G S Å T G Ä R D E R

Gestaltningsåtgärder?!

Vad det betyder?

Det betyder:
V Ä G A R B E T E T – F R Å N – H E L V E T E T!

Det betyder att man (kommunen/vägverket?) stängt av en fil i vardera riktningen på motorvägen genom stan. Samma motorväg där jag måste åka till och från jobbet. Det blir inte mindre frustrerande att stå i kö bara för att de döpt om vägarbetet till…
…G E S T A L T N I N G S Å T G Ä R D E R

Vad ”dom” gör?

Jo, ”dom” byter vägräcken och belysning, och det ska ”dom” göra i ett år!

Mina associationer till ordet G E S T A L T N I N G S Å T G Ä R D E R går till … modern konst. Eller nå’t. Men definitivt inte till vägarbeten.

***

Dagens andra vägirritation rör gamla rv 40 som numera fungerar som promenadväg för oss ibland. Bred, fin, asfalterad och mycket gles trafik. Nu har något ljushuvud på vägverket fått för sig att de ska fräsa upp (ta bort) asfalten på halva vägrenen. Och lägga kantsten!!! Allt detta för att slippa underhålla asfalten på vägrenen. Asfalten som är i relativt bra skick trots att den inte åtgärdats på 20 år. Hade det inte varit billigare att låta den ligga och istället lägga de pengarna på saltning vid behov på vintern? För detta ska man tydligen sluta med…

***

Igår kväll tog jag ett träningspass med K på klubben. Fokus låg på de moment som gick minst bra i söndags; dvs kryp, inkallning och och tungapport. (Tungapporten släppte han innan jag hann ta den, efter ett i övrigt jättefint utfört moment.) Framåtsändande hann vi också köra lite, eftersom våra figurer stod ute.

Krypet var naturligtvis jättefint igår. Måste få proffshjälp för att komma ur tävlingslåsningen.

Inkallningarna var också hyfsade. Har ny taktik där. Istället för att jag springer fram och belönar, vilket tar ganska lång tid, så får han nu komma in och få belöning när han gjort det bra, och hittills känns metoden rätt bra, åtminstone på träning kanske är bäst att tillägga…

Tungapporten hade jag tänkt mig att vi skulle kampa med, för att få till ett bättre grepp, för det ÄR löst när han är stilla. Att kampa med den tyckte dock terriern var en sällsynt usel idé så tills vidare får vi köra med den religiösa metoden, dvs be en liten bön för att han ska hålla i den så länge som krävs.

Här är ett par bilder från gårdagens tävling i Herrljunga. Den på gripandet av tungapporten är ju alldeles underbar. 🙂 Foto: Daniel Grönbek

För övrigt kan jag konstatera att det inte bara är jag och Karlsson som har svårt att komma ur högre klass. I lördags var det ett ekipage av nio som klarade uppflyttning, och igår var det ett ekipage av tretton… Inte undra på att det är svårt att komma med på tävlingar.

Starten på inkallningen.

Se så’n stil han har, på tungapporten. 🙂

Jag har inte för vana att svära i mina rubriker eller inlägg, men idag känns det motiverat. Förklaring kommer…

Det började med att jag sov som en spädgris hela natten och vaknade av klockan i morse. Detta hör till ovanligheterna när jag ska tävla. Vi kom iväg när vi skulle och var framme i god tid, trots lite oklarheten om vägen till samlingsplatsen. Vi drog startnummer åtta i lottningen och det kändes bra med tanke på att lille Lennart inte är så morgonpigg. 😉

Upptaget var jättesnyggt, och belönades med en 10:a. Rakt ut, två meter  åt höger, analys (!!!), och sedan vände han och gick ut ur rutan åt rätt håll, uppenbarligen. Sen spårade han, och spårade och spårade. Tyckte det kändes glest mellan pinnarna stundtals? Terrängen var bitvis stökig, framför allt som jag sträckte min vadmuskel igår, men vi tog oss fram. Vi hade tre rejäla tapp/strul (bland annat lurade han mig tre gånger fram och tillbaks genom grenverket på en kullfallen björk?) och klockan tickade. Hade ingen koll själv på hur länge vi varit ute, men det kändes … länge. Till sist stod han dock vid slutapporten och jag jublade. I midjeväskan fanns det ytterligare sex pinnar, så vi hade missat en. Jämfört med gårdagen kändes det som ett rejält lyft att faktiskt komma runt. Mottagaren hade bara koll på den planerade utgångstiden, men inte den verkliga. Enligt den räkningen hade vi varit ute i 34 minuter. *suck*

Vidare till klubben där det var drop-in-lydnad. Eftersom tiden på spåret fortfarande var oklar var det bara att köra på med lydnaden. Ingen rast/vila där inte. Jag hann byta skor och väst samt värma upp i ca 45 sekunder. Med tanke på det är jag mycket nöjd med prestationen även om det fanns en hel del missar, och han kändes lite avslagen. Höjdpunkten var framåtsändandet som gav betyg 8/8,5! Vad de drog för är oklart eftersom jag av någon outgrundlig anledning inte fick med mig protokollet med domarkommentarerna. Begriper inte vad dom skulle ha det till på en hund som visade sig vara bruten? Men min teori är att de drog en del för transporterna som var lite … luftiga, och på andra sträckan slog han av på tempot lite sent men höll sig ändå på ”lagom” avstånd. Rakt och fint var det, och bra ingångar, inga dubbelkommandon behövdes heller, så vitt jag kommer ihåg.

Krypet nollade vi! Idag var det väldigt synd om den lille. Det krävdes ett antal extra kommandon för att få igång honom, och hålla igång honom. Dessutom uttalade han sitt missnöje genom att gnälla, och när jag satte upp honom kom det ett skall?! Funderar intensivt på hur vi ska komma ur den här låsningen i krypet så fort det är tävling?

Innan platsen fick jag bekräftat att vi haft för lång tid på spåret, men det slutgiltiga budet var tre minuter. Tre jävla minuter!

Om man leker med tanken (vilket är svårt att låta bli) på att vi klarat spåret inom tiden, och haft 10 på platsliggningen (vilket inte alls är osannolikt) så hade det räckt med betyg 5 på kryp och uppletande för att vi skulle varit uppflyttade! Förvisso bara med 1,25 poängs marginal, men so what? Och med befintliga betyg och spår inom tiden hade vi åtminstone varit godkända vilket faktiskt hade känts som ett lyft i nuläget.

Prio ett just nu är att öka motivationen och spårsäkerheten, dvs att han håller sig i spårkärnan. Vi ett tillfälle idag spårade han genom/över en stenmur och vinklade höger. Sen gick han på den sidan en bra bit för att sedan gå tillbaks. Det visade sig att spårläggaren gått på ”hitsidan” om muren hela vägen! Det var även där vi missade den pinnen som saknades. På ett annat ställe spårade han rakt fram lite på skrå utmed en sluttning. Helt plötsligt stannade han, stack upp näsan åt vänster, och se där – 3-4 meter bort låg en pinne! Han har alltså gått flera meter vid sidan av spåret?! Det är bara att hålla tummarna för en mild och snöfri vinter med mycket träning…

På det stora hela är jag dock nöjd. Jämfört med igår var ju spårarbetet idag som en dröm (allt är ju relativt 😉 ) och det var skönt att känna att han funkade bra på en helt ny appellplan, så tidsmässigt tätt inpå spåret och med minimal uppvärmning. 8/8,5 på framåtsändandet känns också helt OK faktiskt. 🙂 Sen finns det en hel del ytterligare poäng att plocka på lydnaden så vi har en del att jobba på. Jo förresten, vi fick faktiskt poäng på inkallning med ställande också, och det var ju roligt, även om det bara var 6/5, men allt är ju bättre än noll. Och vi hade i alla fall tur med vädret. 🙂

Det finns en del bilder från lydnaden, men inte i min kamera. Förhoppningsvis kan jag komplettera med en del sådana framåt kvällen.

Nu sussar de gott båda två. Iza har varit med som ”barnvakt” både igår och idag eftersom husse varit på rymmen hela helgen. Tydligen är det en ansträngande uppgift för hon sover lika gott som Karlsson just nu, och det vore inte helt fel att följa deras exempel. 🙂

Idag har vi ännu en gång prövat vingarna i högre klass spår. Och inte heller den här gången bar de särskilt långt. 😦

Arrangör var Kinds BK, och jag drog startnummer 1! Vi började med platsliggning, i regn. Alla hundar, inklusive det lilla träsktrollet, låg fint. Vi fick gömma oss inne i stugan vilket var lite ovanligt. Skotten hördes dåligt, och inte fick man röka heller för att få tiden att gå, men jag överlevde det också. Sen bar det iväg ut på spåren direkt. Jag visste att S var ansvarig för spår 1 och 2, och att spår 1 ev. kunde medföra behov av flytväst, åtminstone för Karlsson. Någon flytväst hade vi inte, men det var inte mycket att göra åt.

Efter ett ganska förvirrat upptag kom vi i alla fall ut ur rutan, åt rätt håll. Tempot, och draget i linan, var dock oroväckande lågt. Första pinnen stannade han och tittade på, och pinne nummer två apporterade han. Sen var det inte mycket mer som fungerade. Jag ska inte gå in på detaljerna, men fel var vi. Och när vår tid var ute, dvs efter en halvtimme, ringde jag S och frågade var jag var. Hon tutade med bilen och vi kunde så småningom leta oss tillbaka. Efter analys av händelseförloppet vet jag ungefär var det gick fel, men det värsta är att han fortsatte spåra?! Vad vet jag inte. Vid ett tillfälle var det glasklart att han spårade vilt för då blev det helt plötsligt galopp och lite gläfs så då satte jag stopp ganska fort, men i övrigt vete tusan vad som hände. Tror inte ens jag kan skylla på svampplockare med tanke på att vi var lååångt ute i skogen och att det dessutom var tidigt på dagen.

09.15 var alltså det planerade heldagsprojektet överstökat! Jag åkte tillbaks till klubben för lite ”debriefing” och blev varse att (minst) fyra av nio högrehundar inte kommit runt spåret. Vi var alltså i ganska gott sällskap. En klubbkompis upplevde att hennes hund haft det ovanligt jobbigt och hållit ett betydligt lägre tempo än vanligt, så det var nog ganska svårt. Gårdagens intensiva regn höll ju i sig till och från även på morgonen idag, och hur mycket det påverkade kan man ju bara gissa. Helt klart är dock att Karlssons spårarbete just nu känns hyfsat instabilt och ganska mycket som ett lotteri. Vad vi ska göra åt det får jag fundera på. Han spårade betydligt säkrare för ett år sedan, och vad som hänt på vägen kan jag inte riktigt komma på.

Nu är det tvätt och tork som gäller, för i morgon ska vi på’t igen, och hoppas på bättre tur i lotteriet. Funderar på att ta en tur på trimbordet med Karlsson också, och rycka av de värsta lockarna.

Dagens (små) glädjeämnen; 10 på platsen trots regn, och att vi kom ur rutan åt rätt håll, vilket tydligen resulterade i betyg 8 enligt hörsägen.

Husse är borta över helgen så jag jag och hundarna rår oss själva. Ganska skönt att vara chef över fjärrkontrollen som omväxling, och någon fotboll kommer det INTE att visas på TV:n idag, trots VM-kval.

Jaha, då befinner man sig på hotellet ”in the middle of nowhere” utanför Oslo igen. Den här gången är dock inte hotelldöden fullt lika påtaglig eftersom jag har en kollega med mig, så för första gången har jag (vi) faktiskt ätit middag i hotellrestaurangen. Dessutom är Iza med så jag har även sällskap på hotellrummet. Innan middagen tog jag och Iza en rejäl promenad ner till Oslofjorden och gick en bra bit utmed den innan vi gick hem igen. Vädret var perfekt för promenad innan det började regna, men då var vi nästan hemma. Här blir vi till torsdag då vi åker hemåt igen.

Igår kväll fick Karlsson ett rejält träningspass. Först la jag ett spår i skogen vid klubben och sedan tränade vi lydnad medan det låg till sig. Han skötte sig fint på lydnadsplan och gjorde till och med några fullt acceptabla ställanden på inkallningen, trots att avståndet var ganska långt.

När jag skulle åka iväg och ta spåret stötte jag på en klubbkompis på parkeringen. Det visade sig att han lagt spår i precis samma terrängområde där mitt spår låg… Dessutom hade han passerat mellan snitseln, som markerade punkten där Karlsson skulle gå på spåret, och vägen. Om jag hade släppt på som jag tänkt hade jag alltså varit tvungen att ”neka” honom att ta det första spåret han stötte på?! Kändes inte som någon god idé. Först tänkte jag skita i att gå spåret över huvud taget, men sen gav jag mig iväg, och upptaget fick bli av den korta varianten, dvs ca två meter… Det visade sig att vi bitvis lagt spåret på exakt samma ställe! Och vid flera tillfällen låg de så tätt att Karlsson inte klarade att sortera utan valde det färskaste. Mitt spår var väl ca två timmar gammalt och det andra max en halvtimme. Två apporter som hörde till det andra spåret markerade han också, men de la vi tillbaks där vi hittat dom. Hur det gick för den andra hunden vet jag inte, men den är betydligt mer rutinerad och van vid sådana här svårigheter så det gick troligen bra.

Uppptäckte att min trådlösa mus inte gillade bordsytan här på hotellrummet så nu håller jag, helt ofrivilligt, på att lära mig hur styrplattan (heter det så?) på den bärbara funkar. Troligen inte en dag för tidigt.

Nu blir det nog ett avsnitt av Dr House på dvd på datorn, och sedan kvällskiss av schäfertant. Har fått samma rum som sist, med skön säng, så det finns faktiskt hopp om hyfsat god sömn i natt.

Så var ännu ett bruks-SM till ända. Det har varit massor av trevliga människor, duktiga hundar och … blåst! Med tanke på blåsten kändes förtältsboende som ett måttligt lockande alternativ och jag beslöt att krypa in under tak i en stuga istället vilket nog var ett klokt beslut, även om sömnen ändå blev … sådär, men so what – det är bara SM en gång om året. 🙂

Vädret blev, trots blåsten, över förväntan. Det regnade när jag åkte ner och alltså satt i bilen. Det regnade på fredag natt när jag hade tak över huvudet. Det regnade när jag stod i duschen på lördagen. Det regnade (i fem minuter) på söndagen när jag satt på läktaren med tak över huvudet. Man ska ha lite tur ibland. 🙂

Shoppat har jag naturligtvis gjort, men inga stora dyra prylar. Några pipar, ett par bollar på snöre, tre klickers och lite till.

Mina tummar hölls hela helgen för S och Bosse the Butcher (som egentligen heter något helt annat) i skyddet. På lördagen lyckades jag uppenbarligen rätt bra 😉 eftersom de låg tvåa efter spår, avsök, lydnad och uppletande. På söndagen släppte jag tummarna för att kunna fota lite under skyddsarbetet, men det skulle jag aldrig ha gjort. Eller också berodde de små fadäserna som ledde till ett par förargliga nollor på att Bosse var lite för ivrig och hade lite för roligt? Jag kanske inte ska tillmäta mina tummar allt för stor betydelse? Nåja, det slutade ändå med en fin sjätteplats och Bosse är fortfarande min favorit-majonnäs. Här nedan några bilder från planskyddet, ni vet då… när jag hade släppt tummarna.

För övrigt undrar jag varje år vad de ”vanliga” camparna tycker och tror när deras camping så där i slutet av säsongen, när det normalt borde vara lugnt, invaderas av en hysterisk mängd hundar och människor där ”alla känner alla” och inte är helt nyktra hela tiden…?

Och på tal om nykter; polisen hade mycket påpassligt beslutat sig för att ha nykterhetskontroll på vägen mellan campingen och tävlingsplatsen på söndag morgon, och för första gången i historien (30 år med körkort) blev jag invinkad och fick blåsa! Jag var dock aldrig särskilt orolig eftersom kvällarna var lugna för min del, och jag fick fortsätta färden utan anmärkning.

Tyvärr blev kortisolhalten i blodet lite för låg när det helt plötsligt var S E M E S T E R. Men nu är allt packat (hoppas jag) och alldeles strax drar jag iväg mot Falkenberg. Hundarna får vara hemma och passa husse, eller hur det nu var?

Hade bara väderleksprognosen varit aningen stabilare (läs: bättre) hade packningen troligen bara varit hälften så stor. Men detta ser ändå trevligare ut än vad de förutspådde i början av veckan.

I morgon ska jag vara ledig. Bara sådär… 🙂

På eftermiddagen ska jag dra iväg till Falkenberg och SM, och tanken var att jag skulle jobba fram till lunch, men eftersom jobbet går på lågvarv just nu och jag faktiskt är mer än i kapp där så bestämde jag mig för att lyxa till det och ta ut en hel semesterdag. Kortisolhalten i blodet sjönk drastiskt när beslutet var fattat. Skönt! Fördelningen mellan arbetstid och fritid är för tillfället väldigt … snedvriden, så en semesterdag kommer väl till pass.

Det som stör mig mest just nu är nästa veckas tjänsteresa till Norge, tisdag – torsdag. Förvisso kan man ju tycka att jag kunde stanna hemma från SM då, eller kanske bara åka ner på söndag, men jag vill inte riktigt ge mig på den punkten. Heller.

Hur man skrämmer hundar. Och barn.

Kvällens promenad med Iza bjöd på viss dramatik i form av ut-trillad lagotto och välskrämt barn.  När  vi passerade djävulshuset, som Iza faktiskt tagit med fattning de senaste gångerna, så utbröt totalt kaos innanför staketet. Dagens aha-upplevelse är; att har man hundar i lagotto-/cocker spaniel-storlek kanske man ska ha ett staket  som är högre än 80 cm. Ett staket som dessutom lutar. Utåt! Vips så hade den, till synes, rabiata lagotton ”ramlat” över staketet…

Jag tog i allt vad jag hade och vrålade några väl valda ord i stil med:

–  NEJ!

– FÖR H-VETE GÅ  HEM MED DIG!

– FÖRSVINN!

Och hunden försvann. In under staketet på ett annat ställe?! Med andra ord så läcker staketet fortfarande rejält, och det var väl ett under att det inte läckte ut en 10-12 italienare (vinthundar) också.

Hur som helst så fortsatte vi promenaden och efter fem meter, tittar jag åt vänster bakom häcken, och där står ett välskrämt barn, upptryckt mot en bil. Hon såg ut att både vilja gå hem och försvinna. Samtidigt. Problemet var att hon redan var hemma. Jag klämde i med ett glatt –Hej, och hoppas att det tog loven av mitt tidigare utbrott. Barnet var inte jättelitet så jag hoppas att hon förstod att min ilska riktade sig mot hunden och inget annat.

Iza är åtminstone fantastisk i de här lägena. OK, hon är på helspänn och redo att agera så länge dramatiken pågår, men så fort det är över släpper hon det. Och tusan vet om hon inte hade viss beundran i blicken när hon tittade på sin matte en stund efter det. 😉 Andra ställen med skällande hundar som vi passerar hetsar hon inte upp sig det minsta över, för där har det nämligen ALDRIG inträffat några incidenter i form av lösa hundar som har kommit mot henne, men det här stället hatar hon verkligen.

Nej, nu ska jag fortsätta packa sovväskan med det som kan tänkas behövas när man ska bo i ett förtält. Just nu är jag grymt övertygad om att jag måste ta mig i kragen och börja våga dra husvagnen själv, eller rättare sagt dra den med min bil. Hur svårt kan det va’? Förmodligen inte särskilt… Det är ju ganska löjligt att den ska stå här till ingen nytta hela helgen.  Å andra sidan hävdade helgens hyresvärd att förtältssovande genererar ett visst avdrag på tantpoängen jag skrapat ihop på min faiblesse för pelargoner. Vi får väl hoppas att det stämmer?

(Pappastatusen är f ö något bättre, men det går segt tycker jag. Jättesegt!)

Idag har jag varit ledig. Bara – sådär… 🙂 Det gäller att passa på nu, när det är hyfsat lugnt på jobbet, för om ett par veckor är helvetet igång igen och håller på fram till jul – typ.

Ledig innebar dock inte sovmorgon och vila. Klockan 07.55 landade jag och terriern på Kinds BK (några mil hemifrån) tillsammans med S. Vi fick oss en genomkörare av momenten i högre klass, och det var väl lite blandad kompott men ganska OK trots allt. Sen fortsatte vi med ett uppletande och där fanns det en del övrigt att önska, både av mig och träsktrollet. Tre föremål fick han i alla fall in på tid.

Sen fortsatte vi ut i skogen på kantarellsafari! Skörden blev dock måttlig, men både gula och trattisar hittade vi. Under tiden vi letade kantareller hade vi ett spår som låg till sig. Eller spår och spår? Ett upptag med en pinne + slut. Mycket snurrande var det precis på upptaget, men sen jobbade han på rätt bra.

När detta var klart var klockan bara drygt 11! Hem igen och där gick jag loss på pelargonerna så numera har jag 21 sticklingar som förhoppningsvis kommer utvecklas till fina blommor i vår.

Mattan till vår lekstuga/träningslokal har äntligen blivit hämtad. Behövde ju husses bil till det, innan klockan 18, och ikväll klaffade det. Sen blev det rask långpromenad med hundarna, lite städning och nu – nu ska jag rensa kantareller.

Tur man ska jobba i morgon så att man får ta igen sig. 🙂

Den stundande resan till SM i Falkenberg hade för övrigt känts lite mer lockande om väderleksprognosen varit lite mer lovande…

Tur att jag har nya regnkläder. Sen är det bara att hålla tummarna för att förtältet, där jag ska bo, håller tätt också.

(Och förresten; Karlssons  tass var återställd efter någon timme,  så jag  går på myr-teorin.)

Om sanningen ska fram så är det nog ett antal blogginlägg  som aldrig ”blivit” pga att jag inte kommit på någon bra rubrik. Med det inte sagt att mina rubriker brukar vara särskilt fyndiga, men det är på något sätt där det börjar. Just nu är det total öken i rubrikförrådet så det får bli vad det blir.

I helgen var det meningen att jag skulle ha nackat pelargoner (läs: tagit sticklingar). Av det blev det inget, men jag lyckades åtminstone fota en del av exemplaren. Det är lite ironiskt att det är NU  de är som vackrast. Nu när man inte är ute på altanen särskilt mycket och kan njuta av dem. De som klarat den här sommaren bäst är faktiskt hängpelargonerna. Där har jag några exemplar som jag faktiskt är lite stolt över.

Hängpelargon med okänt namn. Blommorna är som konstverk!

Gammal hederlig Mårbacka.

Också väldigt vackra blommor.

En rosenpelargon som började med en fådd stickling (av Karlssons
kusins matte) förra sommaren och nu blivit tre stycken tack
vare toppskott i våras som tog sig bra.

Vacker variant som jag inte kommer ihåg namnet på. Ingen idé  att ta
sticklingar tror jag, och kommer förmodligen inte klara övervintring,
så jag njuter så länge det varar.

Samma historia som ovan – tror jag.

En hyfsat välväxt hängvariant med okänt namn.

En annan härlig hängande sak som dessutom har massor av knoppar
som inte slagit ut. Den hamnade uppenbarligen rätt här i livet. 🙂

I övrigt har jag ”jagat” den lille terriern ganska frekvent sen sist. I lördags eftermiddag blev det intensivträning  av utgången till gruppen på framåtsändandet. I söndags blev det ett spår av modell längre som han löste riktigt, riktigt bra. Bra tempo, fokuserat och koncentrerat. Sköter han  sig så på tävling behöver jag nog inte oroa mig.

Igår kväll blev det uppletande och lite framåtsändandeträning på klubben och han var faktiskt ganska duktig på båda delarna. 🙂

Idag har vi hunnit med ett kortare spår som gick OK. Problemet är att på väg hem hände något med hans ena baktass?! Förhoppningsvis var det väl bara en myra av elak sort som högg honom i tassen men han var ganska bekymrad en stund trots att jag inte kunde se/känna något. Just nu sover han lugnt, så vi får väl se om det gått över till lunchpromenaden, annars får vi ställa in den.

I morgon är det meningen att jag ska vara ledig och ägna förmiddagen åt hundträning och kantarellsafari. Hur det blir med det beror dock på hur det går med tassen. Eftermiddagen ska sedan ägnas åt pelargon-nackning bland annat.

På fredag bär det iväg till SM i Falkenberg, utan hundar, så då får han vila. Och större delen av nästa vecka tillbringar jag i Norge på tjänsteresa så då får han vara på ”retreat” hos dagmatte.

Pappas status är förändrad till det bättre såvitt vi vet. Det gick åt rätt håll hela helgen så vi åkte aldrig iväg. Nu är han flyttad till lasarettet på hemorten, och jag hoppas de tar väl hand om honom.

Avslutningsvis några bilder från i morse. Först lite mys, och sen lite hångel. 🙂

Igår kväll var det alltså tävlingsdags igen. Anmälde oss till den här lydnadsklass II-tävlingen samtidigt som till den förra eftersom jag inte trodde på en uppflyttning i första försöket och ville ha (minst) en i reserv.

Tävlingen gick av stapeln på Bollebygds BK och igår kom jag i mycket god tid, i motsats till förra året. Efter en försenad lottning började vi med platsliggning. Innan vi kilade runt hörnet på huset där vi skulle gömma oss hörde jag hur föraren till hunden jämte Karlsson uppmanades att stanna, samtidigt som jag såg i ögonvrån hur den njutningsfullt låg och rullade på rygg! Föraren fick hämta sin hund och sen var det lugnt. Vi fick en 10:a.

Startnummer tre hade vi så det var ingen idé att peta in Karlsson i bilen igen.

Fria följet gick … sådär. Jag var ju lite bränd efter förra gången när han helt plötsligt stannade, och tittade nog på honom lite för mycket vilket ledde till ett visst släpande.

På läggande under marsch blev jag mäkta förvånad när jag vänder mig om och han – sitter! Förvåningen gick dock över när jag insåg att vi på vårt lydnadspass i onsdags intensivtränade sättande under marsch (klass III). Ja, ja, alltid lär man sig något, och att den lille terriern har en tendens att inte alltid lyssna utan göra det som funkade bra senast var ju ingen direkt överraskning.

På inkallningen körde jag med enbart handtecken och se, då blev det ganska bra. Det kan naturligtvis bli mycket bättre, men det var bästa hittills.

När det var dags för rutan satte han upp ett himla tempo och jag blev rädd att han bara skulle springa rakt igenom. Tjoade i med mitt ”stå” lite för tidigt vilket resulterade i att han vände upp och blev stående med frambenen ”hitom” den första markeringen. Jag klämde i med ett ”back” och då backade han och satte sig. Trodde vi nollat momentet men inte… Vet inte om domaren var snäll, men poäng fick vi i alla fall.

Apportering och hopp gick som förväntat (9/10), men på fjärren var han intresserad av något i buskaget han hade till höger och jag fick klämma i med ett par extra kommandon.

Eftersom jag var helt övertygad om att läggandet var värt 20 poäng tyckte jag att det stod klart att vi inte fått något förstapris den här gången, med tanke på den även i övrigt ganska mediokra föreställningen.

När det var dags för prisutdelning/protokollsutdelning gjorde jag mig beredd att gå fram på ett tidigt stadium eftersom de började bakifrån, men namn efter namn (av de ca 15 startande) räknades upp utan att jag hörde mitt. Så, när det var dags för placering 5, var det vår tur. Det visade sig att vi faktiskt skrapat ihop 160 poäng. Prick! Och det är gränsen för förstapris. Det visade sig att vår räddning var läggandet som tydligen bara var värt 10 poäng. 160 poäng är väl inget jag är direkt jättestolt över,  men gränsen går ju någonstans och det passade oss den här gången.

Nu har vi ju två förstapris i II:an på två tävlingar så då vete sjutton om jag inte satsar på att ta ett LP (lydnadsdiplom). Finns ett par tävlingar till i närheten inom en inte allt för avlägsen framtid, så vi får väl se.

Gårdagens betyg:

Platsliggande 10
Fritt följ: 7,5
Läggande: 0
Inkallande med ställande: 8,5
Sändande med ställande: 6
Apportering: 9
Hopp: 10
Fjärrdirigering: 8
Helhet: 8,5

Andra observationer från gårdagen är;

• att Karlsson fick vara ute alldeles för länge innan det var vår tur. Han behöver ligga i bilen och ladda i stället.

• att vi inte hittade ingången till den lilla bubblan. Den som vi hittade så bra på förra tävlingen. Den bubblan där det bara är jag och Karlsson, alla andra störningsmoment försvinner och ”känslan” finns. Den saknade vi igår.

• att man två dagar innan tävling ska träna på det som ingår i just den klassen man ska tävla i, och inte på det i klassen över. Åtminstone inte om momenten liknar varandra…

• att jag är ganska beroende av en väl strukturerad och tydlig tävlingsledare. I Ulricehamn var hon kanonduktig. Igår var det liiite mer luddigt i kanten, och då tappar jag koncentrationen vilket naturligtvis smittar av sig nedåt.

Några foton från gårdagen; fotograf Daniel Grönbek

Vilt rullande flat på platsliggningen. På originalbilden syns
det tydligen hur pinsamt både Karlsson och boxern, på andra
sidan om flaten, tycker att det är – och väljer att
inte titta på eländet. 🙂

Jättefull fart mot rutan.

Fjärren.

Belöning efter avslutat jobb. Att i lugn och ro  få döda en pip
(som slutat pipa) är det bästa som finns om man är en liten terrier.

Idag har vi hunnit med en vända till Lerum för inköp av 7 kvadratmeter spegelvägg till den nya träningslokalen. Hittade den på Blocket och 350:-, känns som ett klipp.  Igår köpte jag även en matta, 3×5,60. Tittade på den i torsdags men tyckte jag fick ett dåligt pris så igår ringde jag en bekant som jobbar på samma företag och då blev  den mycket billigare. Den ska hämtas i veckan. Nu ska jag bara fixa skivor att klistra upp speglarna på också, sen så…

För övrigt bryr vi just nu våra hjärnor med huruvida vi ska åka till pappa som blivit akut sjuk, away from home, och ligger på sjukhus i Eskilstuna. Försöker få koll på läget, och om vi kan göra någon nytta på plats, men än så länge avvaktar vi. Hans fru samt syster med man är där så frågan är om vi tillför något eller mest är i vägen? Under tiden vi funderar på detta hamnade världen i ett litet vacuum…

Då har vi varit och tävlat ytterligare en lydnadsklass II, jag och lille Karlsson. Den här gången gick det inte lika bra som senast, men vi lyckades preciiis landa på 160 poäng, dvs den nedre gränsen för förstapris, och jag tar glatt på mig de flesta missarna vi gjorde. En fylligare rapport kommer i morgon… hoppas jag.

Jag har tvingats inse att videokameran jag haft på prov vägrar samarbeta med min dator. Bara att lämna tillbaks alltså. Gah! Spara pengar, köpa annan, ny kamera istället.

Gräsklipparen har lagt av. Förvisso mest husses problem, men fel kväll.

En hylsnyckelsats vi nästan aldrig använt visar sig vara ett intelligenstest. Omöjligt att få loss hylsorna från hållaren. Förvisso köpt på Clas Ohlson, så att vi inte skulle behöva ta hänsyn till den i testamentet stod väl tämligen klart, men man borde väl för i %X#%§ åtminstone kunna använda dom EN gång?

(För den orolige; hylsnycklarna skulle användas till gräsklipparen, inte till kameran.)

Idag har jag bland annat lärt mig följande:

När man möter granne med vidhängande jack russel och katt ska man inte sätta Iza på 0,2 meters avstånd med kort koppel, och tro att hon ska sitta kvar. När hon tyckte katten var inom räckhåll tog hon avstamp på mina helt oklädda smalben/vrister med alla sina klor… Blodvite uppstod inte, även om det var nära, men jag har några rätt intressant ”revor” på benen numera.

Nej, man skulle ha vänt och gått in på tomten igen, och gett henne lite längre koppel. Det är sånt man lär sig, tydligen, men att det ska behöva ta nio och ett halvt år?!

Den stackars jack russeln, som är av en ovanligt sympatisk sort, vill inget hellre än hälsa på den stora schäfertanten när vi möts, men hon bevärdigar honom inte ens med en blick om det finns en katt i släptåg. Det är tveksamt om hon ens märker att han finns?

Igår kväll var det andra som lärde sig saker. Om Karlsson lärde sig något är tveksamt, men jag lärde mig en del, och A, som var med på träningen lärde sig den hårda vägen att man inte ska  vara snäll och ”ge” den lille terriern en sprillans fräsch pipande zebra. Men Karlsson hade i alla fall roligt när han körde varvlopp på den stooora appellplanen. Det var säkert några andra som hade roligt också, åt mina fruktlösa försök att kalla in honom. Egentligen är det bara löjligt att försöka för i de lägena kommer han inte in om man inte har något ännu roligare att ”byta” med. Men efter en … stund … lyckades vi lura in honom trots allt. Zebran överlevde också resan, och hade t o m talförmågan kvar. Tappert på min ära!

När detta var avklarat tränade vi faktiskt en stund. Framåtsändande med ”hel” grupp. Igår hade han väldiga tendenser att dra iväg snett  åt höger, både före och efter gruppen, så där har vi en del att jobba på. Och klura på.

Ikväll har jag rensat fådda kantareller – igen! 🙂 Jag har även förvällt dem, och en liten del har jag ätit. Mumma! Sen har jag pysslat om mina pelargoner och försökt lägga upp en strategi inför vintern och nästa år. En sak är helt klar; nästa år ska jag ha färre sorter. I färre och större krukor. I år är det inte ens varit vackert. Det är liksom bara – många. Till helgen ska jag ta sticklingarna, som sedan ska övervintra inne i huset, och jag måste begränsa mig. Så är det bara.

Ett litet lydnadspass har vi också hunnit med, under tiden husse promenerade Iza. Idag var allt frid och fröjd igen, även om allt inte gick på räls, men vi var åtminstone glada båda två, hela tiden. Och jag har dessutom möblerat om i den blivande ”lekstugan” så nu är det bara mattan och speglarna som fattas. 🙂

När det blir ”natta” (om ungefär en timme) ska jag slå upp en ny bok. Den omtalade Hypnotisören av Lars Kepler. Med tanke på hur uppskriven och omskriven den är så är jag ganska beredd på att bli besviken men jag kanske återkommer med en recension.

Att jag gillar Icebug har väl ingen av mina trogna läsare missat. Och det bästa är att de även tillverkar skor för andra underlag än is. Jag är numera lycklig ägare till tre par i olika modeller och med olika användningsområde. Det tredje paret hittade jag i garderoben här om dagen… Där har de vilat lyckligt oanvända sedan My Dog i januari när jag fyndade dem för 300:-. Det är något mellanting mellan jogging- och promenadsko, i joggingstuk, och – jag är kär!  Det största problemet för mig är inte att hitta skor som funkar på foten, men att hitta något som funkar för höfter och rygg! Nu har jag gått en rejäl lunchpromenad i högt tempo och till ganska stor del på asfalt, och känner mig hur fräsch som helst i både ryggen och höfterna. Underbart!

Igår var jag och K och tränade på klubben. Han skötte sig i stort sett fint, utom på platsen. Tävlingsmässig platsliggning med skott, och visst låg han. Men enligt dem som varit på närmare håll än jag (som gått och gömt mig) så hade han legat och ”gläfst”?! Vafalls? Trodde att  vi kommit över det problemet, och att gnället på senaste tävlingen var ett olycksfall, förorsakat av omgivningen. Men alltid är det nå’t, så vi får se hur vi ska lösa det.

Dessutom blev det nästan slagsmål mellan K och hans gode vän Tarrak. På grund av att jag trampade K på tassen när han hade Tarrak mitt framför näsan, och då fick den stackaren skulden. Han visade prov på äkta terriertemperament den lille! Men det släppte snabbt bara jag slutat stå på hans tass. Ingen kvarstående aggressivitet där inte. Och vem som blev mest förvånad; jag, Karlsson eller Tarrak (hans matte var just då inte i närheten) vet jag inte. Troligen var det oavgjort. 😉

För övrigt så tror jag mig ha hittat en spegelvägg (bestående av mååånga små speglar) till vår inomhusträningshall. Jag har den dock inte fysiskt ännu, men snart, om allt går i lås. Sen är det bara mattan, och skivorna att klistra upp speglarna på, som fattas.

Ikväll är det dags för den sista brukslydnadsmomentträningskvällen i Kind. Synd, för det här hade jag gärna fortsatt med. Det har varit nyttigt! Och trevligt! 🙂