3,5 år…

…tog det, men nu har jag äntligen lyckats kapa tangentbordet och datorn!

Hej, Lennart Å. Karlsson här! Eftersom matte tappat blogginspirationen får väl jag ta över och se hur det känns. Det kan hända att det bara blir en gång? Eftersom varken mitt eller mattes långtidsminne är särskilt bra ska jag hålla mig till vad som har hänt igår och idag, och vi börjar med dagen.

I morse slog sig matte ner framför datorn och det var ganska uppenbart att hon skulle jobba (eller vad det nu är hon gör för viktigt?). Skönt tänkte jag, då skulle jag kunna sova min skönhetssömn i dubbelsängen ungefär fram till klockan mittpådagen. Vid åttatiden hörde jag, som i en dröm, hur hon ringde ett telefonsamtal (till sin chef tror jag) och meddelade att hon skulle vara ledig typ ”en stund nu” och ”en stund sen”. Eftersom jag sov tänkte jag inte så mycket mer på vad det kunde innebära. Det stod ganska snart klart att innebörden var; ingen skönhetssömn! Hon larvade iväg och la spår, mitt på blanka vardagsmorgonen?!

När ”en stund sen” inföll, ungefär 1,5 timme senare, var jag med på noterna. Vid påsläppet försökte jag dock skrämma henne genom att stå och dra in bakspåret i näsan, och jag tror faktiskt hon gick på det, men när jag väl kom fram till spåret gick jag naturligtvis åt rätt håll. 😉

Förra gången vi spårade så hade något snille lagt en latexpipmedsvans 20-30 meter efter varje spårapport. En himla bra idé tyckte jag, och vad det gäller latexpiparmedsvans är det inget som helst fel på mitt långtidsminne. Det var ju klockrent;  om jag skiter i de löjliga pinnarna kommer jag fram till latexpipenmedsvans mycket fortare, och den metoden använde jag idag. Matte var inte alls inne på samma linje?! Hon höll emot i linan så att jag till sist såg mig tvungen att ta upp de löjliga pinnarna. Då bjöd hon på kycklingfilé från restaurang Babbels tapas och trodde jag skulle bli imponerad. Ha! Kycklingfilé?! När det finns latexpipmedsvans? Nåja, jag svalde snabbt så att jag kunde dra vidare mot pipen.

Jag önskar också att hon kunde fatta att allt går mycket fortare om jag får göra som jag vill. Jag har ju full koll på var spåret är, och vill gå den kortaste vägen, men inte heller där är vi överens? Det är ju för tusan bara rationellt!

Efter en stund kom vi ut på en grusväg och efter en stunds undersökande upptäckte jag att tok-matten tydligen gått på grusvägen, och förväntade sig att jag skulle spåra där?! Nåja, det var väl bäst att göra henne till viljes, och efter 30 meter gick spåret in i skogen igen. Den sista biten gick på en barrmatta, nästan helt utan vegetation. Bara en massa torra pinnar. Helt plötsligt upptäckte jag en pinne som inte såg ut att höra hemma just där. Jag tittade intensivt på den en lång stund. En pinne av körsbärsträ liksom? Mitt i granskogen? Matte påstod att det var en pinne jag lämnat kvar vid  något tidigare tillfälle, men det har jag svårt att tänka mig. Hur som helst är det lite jobbigare att spåra på barrmattan så där måste jag faktiskt skärpa till mig lite och vara noggrann. Och se, noggrannheten ledde mig fram till den där lååånga pinnen som tydligen är extra viktig om jag har förstått matte rätt, och när jag faktiskt tog  beslutet att apportera den där jätteviktiga pinnen till matte så blev det jackpot! Det var som i Las Vegas, minst. Ur mattes fick rasslade det ut oerhörda mängder med latexpiparmedsvans. Närmare bestämt fyra stycken; en blå, en gul och två rosa. Jippi!!! Nu vidtog det ansvarsfulla jobbet med att undersöka vilken som pep mest, bäst och högst. Jag kan inte förstå varför vi inte såg varken hare, rådjur eller älg vid spårslutet?

Nu hävdar mattetanten att vi ska spåra minst varannan dag ett tag framöver, men sådana ambitioner har hon ju haft förr… Den som lever får se. Något hon kan fundera på är hur hon ska få mig att ta pinnarna. Något måste hon ju ha att slita sitt hår över, eller hur?

Igår kväll åkte vi iväg till Elfsborgs BK, där vi inte varit sedan ett tag innan semestern. Jag kan ju villigt erkänna att jag inte begriper varför matte har så svårt att bestämma sig? Ett lysande exempel är ju det där med kommafortnärmatteropar-momentet. Jag är jättebra på det! Numera ångrar hon sig ganska ofta och försöker med alla  tillgängliga medel få mig att inte komma. När jag springer som bäst börjar hon vifta och bete sig allmänt suspekt. Det betyder tydligen att jag ska stanna men eftersom jag är lite orolig för hennes mentala hälsa i just de lägena så brukar jag springa ganska nära innan jag gör henne till viljes. Jag menar… lite rädd om henne är jag allt.

Matte har även fått för sig att vi har problem med vänstersvängarna. Vet inte om den lilla incidenten på senaste tävlingen har något med det hela att göra, men jag misstänker det. Nu vill jag bara påtala att jag har inget problem med vänstersvängarna. Alls. Mattes fötter lever dock ett ganska ostrukturerat liv just där, och då gäller det att passa  sig när man är liten.Tydligen ska man svänga vänster även när man kryper, så det tränade vi också på. Där påstod hon faktiskt att jag var duktig.

Den stora, häftiga stegen (som vi ska använda på tävling bara jag lyckas baxa matte genom högre klass ordentligt) övade vi också på. Igår uppfann jag en ny teknik som jag tyckte var … intressant. Och rolig. Galopp upp, trav där uppe, och jämfotahopp ner. Matte tyckte också att det var … intressant men hävdade att underhållningsvärdet var begränsat. Jag menar; hur tråkigt blir det inte om man gör som man ska varje gång?

Jag bestämde mig också för att testa systemet lite; är det fortfarande ”lagd terrier ligger” som gäller när matte lagt mig och gått iväg? Hon stod ju faktiskt bara och snackade skit med en annan matte, och där låg jag och hade tråkigt, alldeles ensam. Men tydligen är det samma regler som gäller fortfarande för när jag ställde mig upp fick hon en alldeles fantastiskt basröst, i motsats till det trevliga och glada (en del kallar det hysteriskt) tonfallet hon normalt använder när vi tränar. För att inte riskera hennes stämband fann jag att det var bäst att lägga mig ner igen, och ligga kvar.

Det var allt från mig för den här gången. Det blev lite långt men jag vet ju inte när jag får chansen nästa gång?

So long!

Eder
Lennart Å. Karlsson