Idag skulle vi iväg och spåra med Syster Ysters (Yras) matte och syrrans storasyster. Låter det rörigt? Det var inte så farligt faktiskt. Syster Yster är på kollo för att valpa om ett par veckor men matte och Stila var tillgängliga. 🙂

Frågan var bara var vi skulle vara? Ingen av oss kände till markerna i Mark (jo, kommunen heter Mark!) men efter att ha konsulterat diverse kartor på webben gav vi oss iväg och det blev riktigt bra!

När vi åkt en bit i det tänkta området och sett massor av fin skog men inte hittat någonstans att ställa bilarna (bommar, precis ute vid vägen överallt där det gick in skogsvägar) stannade vi till i en korsning och bestämde oss för att åka in på en mindre grusväg. Vi hann dock inte mer än svänga in på den förrän vi hittade en liten p-plats, perfekt för två bilar och inte nog med det, där fanns även ett par bänkar och en liten (hund)badplats i ån. Vad mer kan man begära? 🙂

Efter att vi lagt spår, A till Maro och jag till Stila, var det ett perfekt ställe att tillbringa ”liggtiden” på, med lite gott fika. 🙂

Det är alltid lite spännande att lägga spår på helt ny mark som ingen i sällskapet känner till men det blev två riktigt trevliga spår och det finns potential för längre spår än de vi la idag, om man går mer ”på djupet”, men det behövdes inte idag. Dit tror jag vi kommer tillbaka. 🙂

Vi gick spåren på egen tass, dvs utan spårläggare i släptåg. Mycket nyttigt och något jag gör ofta numera, de gånger jag har tillgång till annan spårläggare. Har man ingen med sig i spåret är man tvungen att läsa hunden och lita på den. Jag kan faktiskt inte minnas någon gång när jag gjort så på träning och vi inte kommit runt? Nåja, det har säkert hänt någon gång men oftast går det bra och mer tävlingslikt än så blir det ju inte på träning. Det funkade utmärkt även idag, för båda hundarna, och alla apporter kom med in. 🙂 Maro hade ett par små ”tappt” men löste det utmärkt. Han är väldigt lätt att läsa i motsats till framför allt Iza, som glatt kunde skena iväg på något korsande viltspår, utan att man märkte något på henne. Karlsson kunde ju också byta spår ibland utan att visa något särskilt och sen var man borta. Maro däremot är än så länge ”glasklar” och det hoppas jag att han förblir.

Dagens spår ser ju lätt hysteriskt ut när det gäller apporterna och visst var det tätare än vad det är i ett tävlingsspår men de var ändå utspridda på en sträcka av nästan 600 meter. Den första är dessutom inte en apport utan bara en godisburk som förstärkning. 🙂
Helt fräscha spårapporter var det också. De har legat ute under bar himmel i drygt ett år. Jag plockade dem med tång i morse och la dem i en plastpåse. Det var inget problem för någon av hundarna men det hade jag väl inte väntat mig heller.

Tyvärr glömde jag (som vanligt!) att lämna apporter efter mig i spåret så det blev inget spår för Karlsson. Det är ju fan att den där reflexen att stoppa dem i midjeväskan är så djupt rotad? Nåja, på tävling är det ju bra men jag får försöka skärpa mig till nästa gång han är med i spårskogen.