I förmiddags blev det ett spår på hemmaplan till Maro. Det är så förbaskat tråkigt att lägga spår åt sig själv men vad gör man? Träna bör vi, annars… Runt kom han iaf (ca 600 meter) och alla pinnar fick han med sig, även om de dolda (dvs de som låg osynligt i högt gräs el dyl) hade sällskap av godisdosor. Han har liksom inte riktigt tid och tålamod att rota fram apporter som inte syns, även om han noterar dem, men förhoppningsvis kan dosorna leda till lite större uthållighet på det området. Vi testar ett tag så får vi se.
Som vanligt glömde jag att sätta på appen när jag började lägga spåret och kom konsekvent på 5-10 meter efter apporterna att de skulle ”flaggas”. Hur svårt kan det va’?
Sen undrar jag ju varför ”start hund” måste ta så stor plats att en stor del av spåret inte syns? 😛
När vi kom hem igen stod det en pensionerad och mycket tjatig (men söt) terrier innanför dörren. Han hävdade bestämt att det var hans tur att träna och det kunde han ju faktiskt ha rätt i. 🙂 Inte heller idag lyckades jag lämna några spårapporter i spåret som jag tänkt, och lägga ett nytt spår med liggtid och allt fanns det inte utrymme för så det fick bli brukslydnad på gräsmattan istället. Vi har väl inte kört brukslydnad med någon ordning sedan våren 2014 när vi skulle tävla (och tävlade) lägre sök. Hösten 2015 rostades han väl av lite inför klubbmästerskapet men i övrigt har vi legat mycket lågt på den fronten.
Visst var han lite ringrostig idag också men vad spelar det för roll när man fyller 12 om några månader och är pensionär. ❤ Huvudsaken att vi har roligt och det hade vi. 🙂
Här kommer några små smakprov. Tyvärr vägrade samtliga filmredigeringsprogram, i såväl telefon som dator, samarbeta så filmen med ihopsatta klipp jag tänkt mig uteblir och istället blir det singelklipp, och en bild.
Efter ett uppvärmningskryp vid sidan fixade han detta. Inte helt lätt att krypa på egen tass, med en kamera (telefon) rakt i nyllet. 🙂
”Något sent kommando” på metallapporten, som en kompis skulle ha sagt. 😉
Väl tilltagna bromssträckor men vad kan man begära? 🙂
Träapporten hann vi med också, men metallen var roligare. Tungapport i rätt vikt hade vi inte tillgång till just där och då men lite framåtsändande fick vi till, samt fritt följ där det var ideliga spontana sidbyten à la rally. Karlsson var dock sjukt nöjd med sig själv, sin prestation och belöningarna i form av godis och boll med snöre och det var liksom huvudsaken. 😀
vallterrier.com 