Maro kan ju tänka sig roligare saker än metallapporter, helt klart.

• De skallrar mot tänderna. Det löser sig om han tar ett bättre grepp men så långt har han inte kommit i tankeprocessen.

• Tappar, eller släpper, man dem när man springer slår man benen i metall – läskigt.

• Har man lyckats baxa den hela vägen till matte och klantar sig i ingången så slår den i mattes ben (och i tänderna) och det är – läskigt.

Att springa efter den när matte kastar är dock skitroligt!

För att skoja till det lite provade jag att hetsa honom rätt rejält och sen låta honom springa samtidigt som jag kastade. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig…

Det visade sig att Maro är snabbare än apporten?! När jag dessutom lyckades få till ett onödigt högt kast höll han på att få den i huvudet! Något säger mig att han inte hade blivit mer förtjust i den då…

När den väl har landat ställer han sig och tittar frågande på mig.
– Måste jag verkligen ta den?
Efter ytterligare några apportkommandon tar han den i ett löst grepp och sen travar han in. Galopperar han skallrar det ju mot tänderna…

Jag behöver nog aldrig oroa mig för utslagna eller avslagna tänder i alla fall, pga för hetsiga gripanden, men bättre än så här ska det definitivt kunna bli.

Jag får nog ändra strategi. Klicka gripanden på nära håll, och köra hållande med omvänt lockande. Det löser sig nog med tiden och vi måste ju ha något att träna på. 😛

Det är ju inte heller nog med att han måste lära sig den här apporten. Vi har ju den andra sorten också, med platta sidor. Han har inte riktigt bestämt vilken som är värst… 😉