Författare: vallterrier

Wow liksom… idag har vi för första gången på ett drygt kvartal gått en runda på lunchen, på hemmaplan. Dvs inte fram och tillbaks på vägen, utan en runda som innefattade både skog och väg. Inte en meter har vi gått på samma ställe! Rundan är inte jättelång, och inte favoritrundan, men just nu är jag inte så kräsen. 😉

Konstaterade också att det inte bara är trädgården som är sliten efter den här vintern. Även skogen är ganska tilltufsad. Jösses så många grantoppar, grangrenar och hela träd som har rasat. Bitvis var det mer hinder- och slalombana än stig, men det stod vi ut med – vi fick ju gå runt!

(Ja, ibland ÄR jag extremt lättroad. 🙂 )

Dessa små filurer hittade jag också på dagens runda.
Och inte bara dessa utan faktiskt ganska många samma lika.
(ajFån-bild.)

Måste bara testa den nya funktionen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

…och det funkade! Kul!

(Inga dagsfärska bilder direkt, utan bilder från Ugglarp 2009.)

Om man inte ens dricker kaffe i normala fall, och så (för att nöden kräver) tippar i sig inte bara en utan två Red Bull under hemresan så kanske man får skylla sig själv? Har varit hyfsat speedad sedan jag landade hemma vid 16-tiden.

Resan gick bra, men guuud så segt det var. Av de 42 milen är det ca fem som är motorväg med 110 km/h. Resten av vägen varierar det mellan 40 (genom heeela Karlsborg!?) och 100. 80 är väldigt populärt, framför allt i Västra Götaland.

Hundarnas mottagande var … eh … varmt (eller hysteriskt, om vi ska vara ärliga). Karlsson påtalade mycket tydligt hur extremt understimulerad han var och speedade runt bäst han kunde. Iza var väl mest bara galen. 🙂 Efter en stunds uppackning (jag hade ju mer med mig hem än dit, för att uttrycka det milt) gick jag ut och tränade hund. Det var inte bara Karlsson som var abstinent, utan så var även jag. Och vem kan motstå en ljummen (jo, +8° ÄR ljummet efter den här vintern), ljus kväll på den nästan snöfria egna gräsmattan? Inte jag i alla fall. Hur som helst fick lille Lennart en rejäl genomkörare, och efter sex-sju dagars träningsvila, med bara koppelpromenader, var han … lite överladdad. Vissa saker blev bra, och andra mindre bra. Men vi hade iaf roligt. 🙂 Iza fick sig också ett litet pass till sin stora förvåning, och lycka.

Nu är resten uppackat, och trots att jag egentligen är trött så är det tveksamt om jag kan sova när det är dags. Jag vet ju att två RB inte är att rekommendera, jag har provat förr, men vad gör man när tröttheten smyger sig på och man har en bra bit kvar att köra? Provade med rätt täta pauser, men det hade ingen jätteeffekt. Nåja, vi får se hur det går, och oavsett vilket så är det jobbardag i morgon.

Inte någon favoritlåt förvisso, men ganska passande just idag. 😆

Nu har vi rensat och röjt i tre dagar, och börjar väl bli ganska klara. Det är ju liksom inte ett helt hus (eller en lägenhet) som ska tömmas utan det handlar mer om pappas personliga saker. Det har, trots allt, gått bättre än jag väntat mig och det mesta kommer nog till nytta i en eller annan form.

Resan upp i fredags gick också över förväntan. Lugnt och stilla i trafiken och jag såg inte en enda vansinnesomkörning på 42 mil.

Idag, när jag åkte till Rättvik för visit hos mamma, var det dock ett riktigt spektakel. Massor av påskfirare med hemlängtan, medvind och nedförsbacke … typ. Jag mötte nog fler bilar (och såg fler vansinnesomkörningar) på 45 KILOMETER idag än på 42 MIL i fredags.

Något annat som är spektak(ulärt) är synen när man närmar sig Rättvik från faluhållet. Först är det bara tråkig väg och tråkig skog – länge. Sen öppnar skogen upp sig och man har hela Siljan framför sig med en vidunderlig utsikt som aldrig upphör att fascinera mig, trots att jag sett den hur många gånger som helst. Ska ni någon gång till Rättvik så försök åka via Falun, eller ta en tur några kilometer utanför byn, till Söderås, och vänd er om, det är det värt! Idag var första gången på många år jag såg Siljan helt isbelagd – vackert, men ännu vackrare på sommaren.

Och nu kom det ett MMS från husse, föreställande husvagnen som han hämtat från vinterförvaringen idag. Jag kan ju erkänna att min abstinens är ovanligt låg i år. Sannolikt beror det på att jag tillbringat alldeles för många nätter i husvagnen hos pappa i vinter, av tråkiga orsaker. Förhoppningsvis ger väl den känslan med sig…

Antingen blir det hemfärd i morgon eller på onsdag, men det lutar väl åt det senare alternativet just nu.

Avslutningsvis en påskbild på Gino som villigt poserade i solskenet, men han ser ut att vilja ha ett par solglasögon…

Har ingen större motivation att blogga, men gör ändå ett försök.

Ikväll har jag packat, åtminstone delvis. I morgon bitti ska jag sätta mig i bilen och köra till Falun. Utan hundar. Utan husse. Under helgen är planen att jag och A ska börja röja bland pappas saker. Vi får väl se hur tung det blir, och om vi kommer någonstans? På tisdag är det dessutom bouppteckning. Känns inte som om det kommer bli en särskilt glad påsk med andra ord.

Dessutom vägrar förkylningen att släppa taget/sätta fart. Jag är fortfarande i någon fånig utbrytningfas och är mest snuvig och däbbt i däsan. Rätt tung i huvudet också, så 45 mil (eller 42?) på dåliga och ”långsamma” vägar känns … sådär. Nåja, det löser sig säkert bara jag kommer iväg.

Igår fick jag åtminstone till ett spår åt Karlsson igen. Ett kombinerat åker-/skogsspår, och utan att gå in på detaljer kan vi väl säga att det märks att det varit vintern från helvetet. Det finns en hel del att önska av spårarbetet men vi kom i ”mål” åtminstone, och hade hoppade ”bara” över två (av sju) apporter.

Han var åtminstone påtagligt nöjd med att springa loss i skogen med en pip i käften efteråt. Det var ju ett tag sedan det också, milt uttryckt Och hej – vad han sprang?!

Planen för ikväll var att tvinga ut husse med videokameran och filma krypet, men eftersom det omväxlande snöar och regnar och dessutom blåser rätt rejält så… Jag, husse och Karlsson hade nog fixat det, men det är nog mer tveksamt med kameran. Det får bli en annan dag. Efter påsk.

I övrigt har jag inte så mycket att förtälja, och något påskkort har jag inte orkat/hunnit fixa med i år så det får bli en repris från 2008.

Nej, jag har tyvärr inte vunnit på Triss. Och inte har jag vunnit 215 miljoner på Lotto heller. (Undrar exakt hur galen man skulle bli om man vann så mycket?) Det som har hänt är att snön nästan är borta!

I lördags morse kunde man skönja små, små ”sprickor” i snötäcket på ”vår” åker, och i måndags var den nästan snöfri. I de skuggiga ytterkanterna ligger det snö kvar, men det funkar ändå utmärkt att lägga spår där. Skogen börjar också bli ganska snöfri, men på skuggiga hyggen ligger det fortfarande en hel del. På tomten har också det mesta av snön försvunnit. Det är de skottade högarna som är kvar, men det har ändå gått oväntat fort. Och i takt med att snön försvinner inser man att begreppet ”vårstäda trädgården” kommer få en helt ny innebörd i år. Träd och buskar har klarat sig förvånansvärt helskinnade, men det är ändå en hel del som ramlat ner. Det som tagit mest stryk är en syrén som fått flera grenar knäckta, och den var inte särskilt stor från början. 😦

Igår kväll trotsade jag förkylningen och la ett spår på åkern. Det blåste ganska kraftigt och med tanke på det tyckte jag han löste det bra. Sen åkte jag till ridhusträningen med skyddsgänget. Egentligen hade jag kunnat träna hemma, men utsikten om att få en komplett grupp på framåtsändandet gjorde att ridhuset kändes attraktivt. Karlsson var riktigt duktig, både på den vanliga lydnadsträningen och på framåtsändandet. De tabbar som blev tror jag att jag skyller på förkylningen som gjorde mig lite luddigare än vanligt.

Jag lyckades även roa mina träningskamrater rejält när jag dängde iväg metallapporten rakt upp i ridhustaket! Apportbockskastning ÄR min sämsta gren, men för vissa av dem kom det som en överraskning. 🙂

Förkylningen verkar ha hamnat i något dödläge och är varken bättre eller sämre än igår. Jag ser den vidare utvecklingen an med tillförsikt.

Det här med ”dagens snöfria” börjar kännas lite ”off” eftersom man faktiskt kan ta snöfria bilder utomhus om man bara anstränger sig lite, men i brist på en nytagen får det bli en gammal ändå.

Iza och bästaste kompisen Simson – hennes stora idol! 🙂

Numera är det ju inte så ofta Iza och Karlsson delar bädd, åtminstone inte när det finns alternativ, men ibland händer det. I morse såg det ut såhär i biabädden i arbetsrummet, en riktig ormgrop av tassar blev det. Det är alltså Izas ena framtass som sticker fram längst uppe till höger, under alla terriertassarna. 🙂

Så här kan det se ut i köket när kvälls(hund)maten är framdukad på bänken, men matte segar med serveringen. Blicken framåt, öronen bakåt. Otroligt egentligen hur dessa öron kan vinklas. 🙂

Ikväll skulle det egentligen bli ridhusträning igen, men… husse har dumpat sin dunderförkylning på mig så hur det blir med det vet jag inte nu. Just nu känns det ganska OK, men jag är fortfarande i den nedåtgående spiralen så vi får se vad jag orkar med. Tanken var ju att jag (vi?) skulle åka upp till Falun under påsken, bl a för bouppteckning, så det passar väldigt dåligt med förkylning och feber just nu.

Och på tal om påsken…

Själv kör jag på alternativ två; några påskliljor. 🙂

Äntligen fick vi ställa om klockan. Det kommer bli sega mornar i ett par veckor, men det är det värt när man får ljuset på kvällen!

Idag har vi spårat – igen! Hittade ett par åkrar i hemtrakterna som, åtminstone fläckvis, var ganska snöfria. Om man kombinerade ihop dem genom att lägga spåret över grusvägen så blev det åtminstone lite längd på det. Uppenbarligen kan det vara nyttigt att sova på saken för idag var förvirringen betydligt mindre och fokuseringen betydligt större i den lilla terrierhjärnan. Både vinklar och apportering av pinnar gick mycket bättre! Med tanke på att det blåste ganska kraftigt tycker jag han skötte sig utmärkt.

Som belöning (?!) för det fina spåret åkte han upp på trimbordet när vi kom hem. Där fick han klorna klippta och sportfrissan tillfixad, till något mer vårlikt. Eftersom båda dessa aktiviteter är extremt mentalt påfrestande har han sovit i stort sett oavbrutet sedan dess. 🙂

Tyvärr är det måndag i morgon igen. Har som vanligt inte hunnit med hälften av mina planerade projekt…

***

Idag har det varit en del extra tankar på pappa. Idag är det nämligen hans födelsedag. Med tanke på avståndet har vi ju inte firat honom ”live” särskilt ofta, men det känns extra tungt ändå…

***

Dagens snöfria är från Kindslägret 2008. Karlsson skulle spåra rakt igenom en grupp med ”bärplockare” som vi satt ut i skogen. En av dem råkade dessutom, som av en händelse, ha en kamera i beredskap. 😉 Lite fundersam var han allt över alla människor, men han löste det helt OK.

Idag var det äntligen dags. SPÅRTRÄNING! ”Elaka tanten” hade letat upp ett skogsområde som delvis bjöd på barmark så i morse bar det iväg några mil söderut.

Två spårupptag i skogsterräng fick vi till, och ett kortare ängsspår. Inget av  evenemangen var väl egentligen någon succé, men med tanke på det långa uppehållet räknar jag det ändå som godkänt. Men vi har SPÅRAT, och det är huvudsaken just nu. 😆

Själv var jag  som bambi på hal is när jag helt plötsligt skulle gå i skogsterräng. Man har ju liksom vant sig av med det. Karlsson såg också lite perplex ut. Skog, pinnar, blåbärsris, mossa?

Nu kan man även börja skönja vissa ”sprickor” i snötäcket på vår åker så fortsätter det regna och vara plusgrader lite till så…

När jag kom hem var det bara att ge sig iväg på en rejäl promenad med båda djuren eftersom husse åkt på en dunderförkylning och inte orkade gå med Iza. Jag  går så gärna med båda hundarna bara han behåller förkylningen för sig själv. Tyvärr är det väl inte troligt. Det brukar vara han som ”börjar” och sen smittar mig, men ingen regel utan undantag – hoppas jag.

Eftersom vädergudarna utlovat regn tog jag inte med mig ”finkameran” idag, och naturligtvis kom det inte en droppe under de timmar vi var i skogen! Nåja, ett par ajFån-bilder blev det trots allt.

Dagens snöfria ÄR verkligen DAGENS snöfria! Det finns hopp… 🙂 (Och ja, det är ”bara” skog, utan snö, på bilden – alldeles tillräckligt fascinerande efter den här vintern.)

En av dagens ”deltagare” – Laban!

Samma Laban efter avslutat spår.

Idag är det exakt tre månader sedan jag köpte min videokamera. Sedan hände det inte så mycket mer… Först var det datorns operativsystem som behövde uppgraderas, sen var det en massa snö som tog död på lusten att filma, och nästa gång jag försökte importera filmer från kameran så totalsket sig alltihop. Nu har datorn och kameran tillbringat ett par dygn hos min egen dataguru. Där funkade allt perfekt, efter byte av usb-kabel. Fick hem alltihop idag, och så blir det exakt likadant. Tvärstopp!?

Som tur är har jag livstids fri support, praktiskt taget dygnet runt. (Så kan det gå när gurun skulle starta eget och jag kom på det perfekta namnet på företaget. 😉 ) Efter ett joursamtal för en stund sedan så visade det sig att det troligen var en annan usb-kabel  (till min gamla kamera) som satt i tangentbordet och förorsakade problemen. När den drogs ut funkade allt och jag har nu ”producerat” min första film. Husse stod för filmandet, för ett par veckor sedan, och resultatet är väl … sådär. Men vi ska nog bli bättre på det här, både han och jag. 🙂

Någon Oscar lär det inte bli, men här är det 28 sekunder långa cineastiska mästerverket. En fjärrdirigering som lämnar en del att önska. Ganska många extra kommandon, och en del förflyttning framåt. Men … det är en FILM!!! Lägg också märke till den fina ljudkulissen i bakgrunden; Iza vrålar som en besatt inne i huset och vill vara med. Iza som aldrig ens varit i närheten av en tävlingsmässig fjärrdirigering, men det brydde hon sig inte om. 😆

Tadaaa! Pukor, trumpeter och röda mattor!

Dagen har för övrigt bjudit på underbart väder. 11° visade biltermometern när jag var på väg hem vid 17.30-tiden. Här på berget var det dock betydligt svalare. Temperaturen ingjuter dock visst hopp inför framtiden.

… och bloggar (och visar bilder!) på barmark och vårblommor:

Detta är  utsikten från vår altan just nu! Åkern där vi brukar träna spår är fortfarande djupt begravd under ca 30  cm snö och spårträning känns vädligt avlägset, åtminstone på hemmaplan. Utanför altanräcket ligger drivor på dryga metern. Förvisso snö som är skottad från taken, men just nu skiter jag i varifrån den kommer och varför den ligger där. Den är lika irriterande oavsett vilket. Den enda ljuspunkten är väl att infarten troligen är fri från is och snö inom en vecka. Kanske? Förstå att jag vill bo i Skåne just nu! Har lagt ut en förfrågan om ev. adoption till Skåneland. Vi får väl se hur det går? 😉

Gårdagsdygnet var av det mer dramatiska (och tröttande) slaget. Vaknade på natten av att det gjorde ont i hjärttrakten och efter en stunds grubblande bestämde jag mig för att, med hjälp av husse, ta mig in till akuten. Jag är ju inte den som besvärar sjukvården i första taget så det var ett stort steg att ta för matten. Efter EKG, blodtryck mm där allt var normalt och några timmar på hårda träbänkar (förmodligen köpta second hand från SJ någon gång på 50-talet) så fick jag även träffa en doktor. Han kunde inte upptäcka något konstigt och vi kom fram till att det hela förmodligen var en muskelinflammation/-sträckning. Skönt, men jag hade mer ont när jag gick än när jag kom… Nåja. Vid den tidpunkten var klockan frukostdags så det var bara att åka hem och käka, duscha och … åka till jobbet. Hade några möten på förmiddagen så det kändes inte som någon option att stanna hemma. Vid lunch gav jag dock upp och gick hem och la mig. Och hade ännu mer ont när jag vaknade efter någon timme? Muskelteorin kändes dock mer och mer trolig så jag petade i mig ett par Ipren under kvällen och i morse var jag nästan besvärsfri. Mycket skumt! Visst känns det fortfarande, men på en helt annan, och lägre, nivå. Husse tog dock med sig lillebror till svärmor idag så jag har bara Iza att hålla ordning på under lunchpromenaden. Hon blir betydligt mindre vildhundsartad när hon är ute på egen tass med matte, och det känns rätt bra just idag.

Idag får  det väl bli ett par snöfria alternativ, som kompensation för den icke snöfria ovan. Nu finns det viss risk att jag börjar upprepa mig, för jag kommer inte ihåg vilka bilder jag publicerat, men det får ni leva med i så fall.

Avancerad terriertortyr!
(Camping i Norrköping.)

Glass är gott, även i Arkösund! (Och jo, den fördelades rättvist mellan de båda djuren.)

Det är bara att erkänna – ibland är jag onödigt optimistisk. Efter dagens promenad kan jag konstatera att man inte bör beträda plogvallarna utmed grusvägen om man väger mer än Iza, dvs 25 kg, fördelat på fyra hörn. Det gör jag, om man nu ska uttrycka det diplomatiskt…

Jag fick för mig att jag skulle kolla snödjupet i skogen, och vägen dit gick via snövallen. Optimistisk var det ja… Efter nattens minusgrader inbillade jag mig att det skulle funka att gå på den. Bad idea!

I ett och ett halvt steg gick det bra, sen sjönk min vänstra fot, med tillhörande ben, som en gråsten ner genom snön och isen, och där stod jag med ena benet begravt till låret och det andra ovanpå snövallen. Med två exalterade hundar i koppel (som trodde att NU äntligen ska vi gå i skogen) var det inte helt enkelt att komma loss eftersom jag var tvungen att ”backa” för att komma loss. Sen höll vi oss på grusvägen, som vanligt.Tror inte att någon såg mig… 🙂

Igår blev det ytterligare ett träningspass med lille Lennart på vårt nya ”place”. I stort sett blev det en repris på lördagens föreställning, dock med den skillnaden att vi igår körde vittringsapporteringen utomhus för första gången. Trodde nog att det skulle bli strul, men jag märkte ingen skillnad. Skönt! Men det är en bra bit kvar till färdigt moment.

Ikväll blir det sim med Iza för första gången på två månader. Bra för henne att komma igång igen, och skönt att få lite egentid med henne. Tror dock hon skulle fördra om hon slapp bli blöt samtidigt. 😉

Dagens snöfria! En liten påminnelse om hur en snöfri skog ser ut…

…arrangeras det inga tävlingar i högre klass spår i västra distriktet under maj-aug?

Utdrag ur tävlingskalendern:

Några av apriltävlingarna lär bli inställda (och i vilket fall som helst kommer spårträningen innan att vara i det närmaste obefintlig). Till hösten har man för säkerhets skull lagt grannklubbarnas tävlingar på samma dagar. *suck*

Nu finns det ju tävlingar i andra distrikt vid andra tidpunkter, men det är så märkligt att det inte går att samordna lite bättre?

Här ligger dimman tät, det blåser iskallt (även om termometern håller sig marginellt ovanför nollstrecket) och … är på det stora hela inte särskilt festligt idag. Snön fortsätter dock  smälta och man kan även beskåda en liten snöfri fläck (som inte varit plogad eller skottad!) på södersidan, intill huset. (Ja, ibland är jag är ganska lättroad.)

Söndagens  snöfria blir den här. Tagen efter midsommar, under de två smällheta veckorna som var då, åtminstone i den här landsänden. Minns ni? Den här kvällen skulle Iza ha simmat i hundsimmet, men jag avbokade till förmån för sim IRL istället, och vi njöt allihop.

Kommer ni ihåg vår kattvind som jag gjorde ett misslyckat försök att städa på jullovet? Jag plockade ut saker, och sen ställde jag in samma saker igen. Jag har förträngt vad som kom i vägen, men något var det.

För ett par timmar sedan drabbades jag av ett akut behov av att röja i arbetsrummet, dvs det lilla rum där jag har datorn – och tusen andra saker. När man bara har ett rum ”över” (ja, huset är bara tre rum och kök!) så förvandlas det lätt till en avstjälpningsplats för de saker man inte riktigt vet var man ska göra av. Men för att bli av med allt överblivet därifrån var det nödvändigt att städa kattvinden. Eller åtminstone stuva… Det blev det senare. Visst slängde jag en del, men hade förmodligen kunnat slänga det fyrdubbla om jag bara varit i rätt ”mode”, vilket jag inte var. Men … arbetsrummet blev åtminstone trevligare. Så blev även kattvinden, även om det är mycket bråte kvar. Men det tar vi en annan dag när jag har lite mer aggressiva tendenser, för det är då jag slänger!

Ett annat av dagens projekt var att tömma beanbagen på frigolitkulor, för att fylla den med annat material (tempur-flis, typ). Jag säger bara – don’t do it! Jag anade ju att det skulle bli stökigt så jag förpassade mig ut i lagården, tack och lov. Töm aldrig en beanbag utan att ha minst två dammsugare inom räckhåll säger jag. Sen får ni tänka er resten. Karlsson verkar åtminstone trivas med det nya arrangemanget, tack och lov.

Dagen inleddes med ett rejält träningspass på en kanonfin grusplan (fotbollsplan) som husse nosat reda på. Vi betade av en hel del moment – en del gick bra, en del gick mindre bra. Blir det inte alltför eländigt väder i morgon så blir det nog en repris.

För övrigt har de utlovade 8-10°  inte orkat upp på vårt berg. +5 är dagsrekordet, och solen har också hållit en låg profil även om man anat den bakom molnen. Men … snötäcket fortsätter krympa, och nu ser vi t o m litegrann av gruset på infarten.

Dagens osnöiga bild:

Mitt användande av Spotify har gått upp och ner. Just nu är det väldigt upp! Och bara de senaste dagarna/veckorna har jag hittat nya favoriter via deras förslag som baseras på mina existerande spellistor. De träffar ofta väldigt  rätt, men jag har fortfarande inte förlåtit dem att Britney Spears dök upp där för något halvår sedan. 😉

Här kommer den här veckans fynd – Paolo Nutini. Knappt torr bakom öronen, men musiken tilltalar mig väldigt mycket. 🙂

Förra veckans fynd var John Mayer. Marginellt torrare bakom öronen, men skit samma. 😉 Vet inte om den här låten  egentligen är särskilt representativ, för han bjuder på en salig blandning. Ibland åt bluesrockhållet och ibland ganska jazzigt. Den här är väl någon medelvariant.

Sensmoralen av detta är; har  du inte provat Spotifys rekommendationer så är det dags nu. Det kostar inget!

Idag har det regnat en del, och visst tar det  på snötäcket, men det är oändligt mycket kvar. På lunchpromenaden blev jag dessutom brutalt påmind om att glasögon, motvind och duggregn inte är någon lysande kombination. Efter 150 meter hade jag bara ledsyn, men vi kom både bort och hem, trots allt. Och jag tar det som ett vårtecken.

Skönt att det är fredag, och att helgen är ganska obokad. Jag kommer dock inte lida brist på sysselsättning om nu någon trodde det.

Ber förresten om ursäkt för att jag glömde den snöfria bilden i förra inlägget, men här kommer det åtminstone en, och jag tror inte jag behöver förklara vad den föreställer. 🙂