Författare: vallterrier

Iza är, och har alltid varit, en väldigt orädd hund. Visst… hon har säkert varit rädd men nyfikenheten har alltid tagit överhanden. På mentalbeskrivningen var det raka spåret fram till avståndslekare, dumpe, skrammel och spöken. På korningen var hon skendräktig och betedde sig lite skumt, men inte någonstans fanns det ens en antydan till flykt. Men det finns en sak hon är rädd för, och innerligt avskyr – Klorhexidinspray!

Första (och enda) gången jag försökt behandla en sårskada på henne med Klorhexidinspray tappade hon koncepterna fullständigt och det var inte långt ifrån att jag fick mig ett försvarsbett i armen. Vi var instängda i det lilla badrummet så flykt var liksom inget alternativ. Eftersom det finns Klorhexidin på vanlig flaska brydde jag mig inte om att bråka. Klorhexidin på bomullstuss, eller droppad direkt i såret rör henne inte i ryggen, så det handlar uppenbarligen inte om att det svider (vilket jag inte tror att det gör), utan det är sprayeffekten och ljudet som blir för mycket för min vanligtvis så tuffa tant.

Nåväl, vi har klarat oss långt med vanlig K-hex.  Men nu när Karlssons har sin ”böld” på svansen tyckte jag det passade bra med sprayen. Vid våra dagliga behandlingar har Iza varit utanför den stängda dörren, men idag brydde jag mig inte om att fösa ut henne. När det var dags för sprayen blev jag raskt påmind om hennes antipatier. Direkt jag tog flaskan rusade hon ut ur rummet med svansen mellan benen!

Minnet sitter uppenbarlig i. När Karlsson var färdigbehandlad försökte jag få henne att komma fram och nosa på flaskan. Om jag höll en Frolic intill tog godissuget överhanden och hon kom fram och snappade åt sig den, men backade raskt undan igen. Men… är det hennes enda riktiga rädsla så tror jag vi kan leva med det. 🙂

Sen har vi ju iofs skottberördheten som dykt upp på äldre dagar. Igår fick husse bevis för att jag inte hittat på. Han och hundarna var hemma ensamma när det small av ett skott inte så långt från huset. Iza hade kommit farande, lite orolig, och ville vara nära honom en liten stund, men värre än så var det inte. När jag kom hem och husse skulle berätta så konstaterade han att Iza är ”fruktansvärt skotträdd”. Jag, å min sida, konstaterade att det är tur att det finns grader i helvetet, och att husse aldrig träffat en hund som är fruktansvärt skotträdd, och därmed har dåligt med referenser. Och ja, öronen är kollade och vaxproppen som hittades är borttagen, men fenomenet kvarstår. Som sagt, hon reagerar men blir inte hysterisk, så jag kan inte göra så mycket mer än hoppas att Karlsson inte lägger någon vikt vid det hela om det smäller när de är tillsammans.

***

Så över till avdelningen konstiga drömmar… I natt har jag hunnit med tre, men den sista bleknade bort för fort för att jag skulle hinna fånga den.

1. Jag och en kompis var i Thailand, och det enda ”husrum” vi kunde hitta var ett ställe där vi fick gå och hämta sängar i ett förråd och sova utanför hotellentrén. Det var en massa andra mer eller mindre konstiga förvecklingar också, men just det är det tydligaste minnet av drömmen.

2. Någon hade bestämt att oktober och november skulle slås ihop i datumräkningen så helt plötsligt visade kalendern att det var den 50:e november.

Drömtydning på det någon? 😉

Detta mötte mig när jag klev ur bilen hemma, i mörkret, igår kväll.

Antingen är det en rysk miniubåt som gått rejält på grund. Väldigt rejält!

Eller så är det vår nya avloppstank?

Jag är inte riktigt säker…

Btw… det här med byte av avloppssystem är, milt uttryckt, ett moment 22. Det har utfärdats ett påbud från Jerusa… eh nej, från kommunen om att den sortens avlopp som vi har här på landet inte längre får finnas. Om man inte byter drabbas man av höga böter. Men för att få byta till ett godkänt avloppssystem ska det fyllas i blanketter, ritas kartor, och inhämtas tillstånd från grannarna in absurdum… Men det skapar väl åtminstone arbetstillfällen inom kommunen antar jag?

Jag har kommit på två positiva saker med snön, men endast och enbart två. Den ena har jag nu förbrukat, och den andra klarar vi oss bra utan så nu vore det utmärkt om någon kunde ta bort skiten.

Fördel 1
Snömängden är precis lagom för att den lilla terriern ska få sig ett bra fyspass (rygg- och benmuskler) när han går koppelpromenad. Snön kräver höga benlyft, och han tar sig fram utan att hoppa groda vilket oftast blir fallet vid mer snö. Höga benlyft går dock att fixa även i högt, visset gräs alt. mjuk mossa, så snö är på intet sätt ett måste.

Fördel 2
Årets julkort är fixat. Kommer det mer snö innan deadline (gud förbjude) och jag får något kreativt anfall så kanske jag  gör ytterligare försök, men jag måste inte.

Julkortet är naturligtvis sekretessbelagt i ca 1,5 månad till, men några andra bilder på lycklig lössläppt terrier utan tratt kan jag bjuda på, även om bildkvalitén är rätt usel. Jag vill bara påpeka att han har minst lika roligt utan snö, så i den frågan står han helt på mattes sida. 😉

Ungefär så här kul är livet just nu. Lille Lennart har dock anpassat sig förvånansvärt bra till tratten. Trodde det skulle bli lite mer cirkus för han är ju ingen ”gilla läget”-hund som Iza. Hon har ju aldrig ifrågasatt någonting när det gäller att ha ”saker” på sig. Trattar, klövjeväskor, strumpor, t-shirtar… hon bara accepterar.

Men han har lärt sig att gå uppför trappan, med högburet huvud. Han klarar att hoppa upp i soffa och säng, med högburet huvud. Han klarar att gå under köksbordet, mellan stolsbenen, med lågburet huvud, men jag tror han börjar inse att det är lättare att gå runt. Han har även provat att använda tratten som snöskyffel, och det funkade jättebra. Det blev kanske inte så rent på marken, men det blev massor av snö i tratten. 😉 Nu behöver han ju inte ha tratten på sig när han är ute egentligen, för då har jag ju koll, men när vi kom hem från djursjukhuset släppte jag ut honom ur bilen utan att ta av den först, och då gick det som det gick…

Ja djursjukhuset ja… Det var snabbt avklarat. En titt och en ”kläm” från veterinären, och ut med ett recept i näven. Operationstid är bokad till nästa onsdag. Fram tills dess ska han käka antibiotika för att inflammationen ska gå ner, och så ska vi (läs: jag) klämma ut så mycket ”klägg” som möjligt under tiden, och tvätta med klorhexidin.

För övrigt upphör jag aldrig att förvånas över att jag lyckats få två hundar som ÄLSKAR att gå till veterinären?! Att Iza gör det är kanske inte så konstigt, eftersom hon över huvud taget inte lägger på sig några negativa minnesbilder utan bara minns Frolic och trevliga människor som luktar spännande (=katt). Karlsson är ju inte en riktigt lika stor hjälte rent allmänt, men även han är precis stollig när det är dags. Idag satt/stod/låg han i väntrummet, ivrigt gnällande/ylande och hysteriskt viftande på svansen. När dörren in till själva mottagningen öppnades, för en annan matte, lyckades han, i sin iver att ta sig in genom dörren, klamra sig fast på/vid en blomkruka som stod ”på vägen” och riva ut en massa singel. När det var vår tur slängde han sig in och höll sen högsta fart ända in till undersökningsrummet?! Även där visade han sig från sin trevligaste och gladaste sida. Visst är det skönt med glada hundar som gärna går till veterinären, men samtidigt lite skumt…

Och ovanpå på denna faiblesse för veterinärer så älskar dessutom båda två medicin?! Det kan ha något att göra med leverpastejen den bor i, men det finns ju otaliga exempel på hundar som noga sorterar ut tabletter ur godsakerna. Här är det snarare en fråga om att se till att rätt hund får i sig tabletterna eftersom båda hugger som kobror. 🙂

I övrigt har det inte hänt så mycket idag, förutom att snön ramlat ner oavbrutet vilket resulterat i 15-20 cm. Grannens traktor med plog åkte just förbi  för tredje gången och jag har tagit ett litet varv med skyffeln på de viktigaste ställena. Men hallå… vi skriver 9:e november?!

Sin fönstertittarhobby har han inte gett upp i alla fall. 🙂
(Kass bild tagen från utsidan av fönstret med ajFånen.)

Det svänger snabbt här i världen: igår MFF-halsduk – idag tratt.

För knappt två år sedan hittades en fettknöl på svansen på lillebror. Jag  flängde naturligtvis omgående till veterinären. Inte akuttid, men nästan… Den rutinerade veterinären bestämde: fettknöl, och sa åt mig att hålla koll så att den inte växte, och om den gjorde det skulle den tas bort. Och koll har jag hållit. Nu på höstkanten tycker jag att den har växt lite, och i samband med gårdagens simning för Iza tidigarelade jag en vaccinationstid för att i samband med det diskutera åtgärd (=läs operation) av knölen. Det bör tilläggas att han inte själv haft minsta intresse av knölen, och inte brytt sig om när man tagit på den, så ont har han helt säkert inte haft.

Jag var också så förutseende att jag köpte en tratt igår, för att han i lugn och ro, och under roliga förhållanden, skulle få vänja sig vid den innan operationen. Smart tänkt av mig, men tratten kom till användning snabbare än jag kunde ana, och någon tillvänjning hann vi då rakt inte med….

För en stund sedan märkte jag nämligen att Iza stod och slickade på hans svans, och att han själv visade intresse. Upp med hunden på operations… eh… trimbordet, på med pannlampan, och det var ingen vacker syn. Sedan jag kollade in den ordentligt sist, för bara någon dag sedan, hade den svullnat upp rejält, och läckte lite. När jag klämde lite så… nä, isch, det vill man nog inte veta, men ut kom mängder med blodblandad talg?!

Omgående samtal till Blå Stjärnan (tack och lov att de har öppet på kvällstid, även för tidsbokning) som sa åt mig att klämma ut så mycket jag kunde, och så fick jag en tid i morgon klockan 14.

Där sprack hela min planering med att han skulle opereras en fredag, och att Iza skulle vara bortarrenderad åtminstone över helgen för att inte stöka till det hela. Nu får vi ta det som det blir, och det blir väl förhoppningsvis bra ändå…

Tratten accepterade han faktiskt oväntat lätt. Med tanke på hur livrädd han blivit när han träffat hundar i tratt (sin egen mamma, och Iza) så visste jag inte hur han skulle reagera, men det är klart – han har inte sett sig i spegeln än. 😉 Han har inte heller anpassat sig till sin nya bredd och stöter naturligtvis i både här och där, men med lite pepping och högburet huvud lyckades han ta sig upp för trappan. Och nu har han även lyckats lägga sig ner, även om det var med viss tvekan. Det kan ju tilläggas att Iza inte var så imponerad när han och tratten kom farande och skulle tvätta hennes öra, men hon lät honom hålla på tills han själv insåg att han inte riktigt nådde fram, trots sin långa tunga. 🙂

Håll nu tummarna för att allt går bra i morgon och att de kan fixa till det fint. Fram tills dess blir det täta tvättningar med klorhexidin.

Med tanke på slutresultatet i Allsvenskan bad Lennart Å. Karlsson att jag skulle lägga ut denna bild. En dag som denna är han omåttligt stolt över sin födelsestad (eller inte?). Bilden har några år på nacken och är utan några som helst betänkligheter snodd från Kennel Öresund. 🙂

Eller … bruksbordern på kuddarna? När vi kom hem idag, efter en kort visit på klubbens söktävling och ett litet träningspass, sökte den solälskande lilla hunden snabbt upp bästa fläcken i huset. Att den råkade sammanfalla med en hög kuddar störde honom inte det minsta. 🙂

Och när solen flyttade sig flyttade sig även solka… f’låt, terriern.

Han ser till att ordna det för sig, den lille. 🙂

Morgonens studiebesök på söktävlingen blev som sagt inte långvarigt. Ekipaget jag skulle se, A och Grappa i lägre klass, började med lydnaden och hade startnummer 1. Allt gick väl inte exakt som tänkt med en lite väl yster Grappa i frosten, och eftersom lydnadspoängen inte skulle räcka till uppflyttning valde A att bryta när det fanns andra intressen som kallade.

Jag tränade lite med K när det var tomt på plan en stund, och sen åkte vi hem.

F ö börjar jag få tillbaks träningssuget, tack och lov. Några kvällar i veckan har det blivit detaljträning i ”lokalen”. Har fortfarande inte riktigt vant mig vid tanken på att träna utomhus i mörker. Och kombinationen mörker/regn går fetbort! Tur att vi har vår lokal då. 🙂 Karlsson har varit överlycklig och försökt bryta sig in genom stängda (och låsta) dörrar eftersom jag inte varit tillräckligt snabb. Och efter avslutad träning har jag bokstavligt talat fått dra ut honom därifrån. 🙂

Igår blev det spår (och pyttelite lydnad). En gammal kompis har beslutat sig för att försöka återuppta hundträningen efter några års bortavaro. Hennes schäferhane fick ett par valpspår med synretning, och i stort sett fixade han det bra. Karlsson fick ett skogsspår på 4-500 meter som han löste fint, och det bästa av allt – det låg färsk älgskit i spåret som INTE låg där när spåret lades ut. Man behöver alltså inte vara superintelligent för att räkna ut att älgen gått där efter spårläggaren. Och Karlsson valde rätt, utan någon större tvekan!:)

Om någon timme beger vi oss till Blå Stjärnan för att låta Iza återuppta sin Esther Williamskarriär. Vi har inte varit där sedan innan semestern så jag hoppas vi kommer ihåg hur man gör?

Den här helgen hade jag ju egentligen velat vara i Falun för att besöka pappas grav, men jobbet har lagt hinder i vägen både för mig och husse, och inte  medgett några längre resor. Men jag har tänkt en hel del…

Jösses vad det regnar nu för tiden?! Vi överlevde lunchpromenaden utan särskilt många droppar uppifrån, men i gengäld hade vadarstövlar och snorkel varit på sin plats. Jag försöker trösta mig med att förra hösten var rätt torr och fin (om jag minns rätt?) och då drabbades vi av vintern från helvetet. I konsekvensens namn borde då all nederbörd den här hösten innebära en vinter utan alltför mycket snö. Det är väl ett rimligt antagande? Snälla, säg att det är så…

Några snapshots (ajFån) från dagens promenad.

Den här bäcken brukar inte göra särskilt mycket väsen av sig.
Fortsätter det regna i samma takt kommer man snart kunna
arrangera forsränning i den. Det kan dock bli vissa problem för
rännarna att ta sig igenom vägtrumman som skymtar i nederkant av bilden.

Vår i vanliga fall promenadvänliga skogsväg är numera mest en flod.
Diverse spontanbäckar har också uppstått utmed vägen, där det aldrig
tidigare varit några bäckar.

 

En annan av stigarna vi brukar gå. Tack och lov finns det
ett alternativt ”sidospår” som är hyfsat torrt.

Mellan bild två och tre, där jag  tack och lov hade fast mark under fötterna, kom det en älgtjur av mindre format (fjolårskalv?) lufsande över vägen ca 20 meter framför oss. Stort tumult utbröt naturligtvis i flocken och hade den dykt upp på något blötare och lerigare ställe hade jag förmodligen inte suttit här utan varit ute och letat hundar…

Det här med logotyper är inte lätt. Det finns snygga, fula, roliga, bra, dåliga, oläsliga etc.

Och så finns det sådana här, som skapar helt fel associationer, åtminstone i min hjärna.

Det  enda jag kommer att tänka på är tuggummi med påstådda dentalhygieniska effekter…

Definitivt inte kakor!

Svarta kakor?!

Tack men nej tack. Även om jag nu råkade vara i en kakätarfas av mitt liv, vilket jag inte är, så skulle detta inte vara förstahandsvalet. Någon som provat?

I fredags var jag så höstdeppig, och less på regn och mörker, att jag inte ens tyckte det var skönt att det var … just fredag. Vad var det för vits att vara ledig liksom? Nåja, det gick väl över hyfsat och helgen blev rätt bra ändå. Och den är inte slut än.

Gårdagen ägnades bl a åt ett fyspass (hämta tennisbollar i massor) för Karlsson, och en skön promenad. Det mindre sköna var att se skogsmaskinens spår i vår spårskog. Numera är den delad i en övre och en undre del, och tämligen oanvändbar som spårskog såvida det inte är tjäle eller riktigt, riktigt torrt. Tvärs över alltihop går ett flera meter brett lerdike, utan ”svål” i mitten. Karlsson var lerig upp till öronen efter att ha krälat fram och tillbaks där några gånger, och att jag skulle kunna ta mig över utan att köra fast fullständigt i gyttjan var inte att tänka på. Till sist hittade jag ett ställe där det var lite berg under och jag kunde gå över. Ledsen i ögat blir jag… Allt detta när såren efter förra gången börjat läka så smått, även om de fortfarande är djupa. Och för att få ut 10-15 träd? Jag undrar om det var lönsamt för markägaren? Troligen inte…

Städning har vi hunnit med en del, och igår eftermiddag kördes husvagnen iväg till vinterförvaringen.

Idag på förmiddagen hade vi en date med A och Grappa. För Karlssons del blev det fokus på spår, men lite lydnad hann vi också med. Grappa fick stå över spåret med tanke på den stundande söktävlingen, så där låg fokus på lydnaden.

Kameran var med och A fick i uppdrag att fota Karlsson, vilket hon skötte med den äran. 🙂 Stundtals lät kameran som en kulspruta, och ju mer bilder man tar desto större chans att något blir bra.

Karlsson är ju min alldeles egna, och första, kamphund. Han älskar ju att kampa och dra i saker som belöning, och det uppskattar jag naturligtvis. Iza har aldrig varit mycket för att leka, men gjort det lite halvengagerat för min skull. Det blev lite bättre efter kastreringen, men i Karlssons division har hon aldrig spelat. Nu har vi äntligen fått kamphunden på bild också. 🙂

Först en ”dutt” i malle-size. Men eftersom Karlsson inte insett att han är liten så låter han naturligtvis inte det hindra.

Sen övergick vi till den gröna pipande krokodilen, och den är förvånansvärt härdig.

Lite seriös lydnadsträning blev det också. Först metallapportering.

Sedan inkallning med stå och ligg. Bara läggandet fastnade på bild. Eftersom A körde kulsprutemetoden med kameran, vilket ger tre bilder i sekunden, så har vi här en stilstudie i tekniken på läggandet. Dessa bilder är alltså tagna i en följd, och således under loppet av ca en sekund. Ser rätt OK ut…

Lite fotande av den andra kamphunden, Grappa, blev det naturligtvis också.

Ljuset var tyvärr inte med oss hela tiden under fotningen, så bildkvalitén varierar rejält.

Sen bar det iväg ut på ytterligare ett klurigt spår, design A. Ett roligt spår tyckte Karlsson, och även jag, även om mina klumpfötter och allmänna feghet strulade till det ibland. Den lilla spårhunden löste det dock fint tycker jag, även om han kollade av lite sidospår mellan varven. Allra goast var han när han kom med slutapporten, och en ormbunke, i ett och samma grepp. 🙂

Nu ska helgen avslutas med bio! Det är faktiskt andra gången i år vi packar oss iväg. Det vi köpt biljetter till är Hämnden. Ingen komedi direkt, men Susanne Biers filmer brukar gripa tag i mig. Vi får väl se hur det blir med den här?

Varje dag läser jag, av någon outgrundlig anledning, radannonserna under ”djur” i Borås Tidning. Oftast är de ju förhållandevis informativa, men det finns ju även de som t ex säljer ”blandraser” utan att ange mellan vilka raser, eller ens antyda något om hur stora hundarna kan tänkas bli, men det är en annan historia som jag tror jag skrivit om förr. Idag hittade jag dock en annons som väckte en hel del funderingar.

Unghane, 1,5 år
Vacker 3-färgad, av championkvalité, lämpl. till utställningsintr. Tel. 070-XXX XX XX

Är det en hund?

Eller möjligen en katt?

Eller kanske ett marsvin? (Kan marsvin ställas ut och bli champions? 😉 )

Nåväl, det skulle var intressant att veta om, och i så fall hur många, svar annonsören får. 🙂

Snart är det dags. Vintertid! 😦 Jo jag vet att det egentligen heter normaltid, men jag vägrar. Det är vinter och alltså kallar jag det vintertid. Basta!

Tungt och tråkigt och tröstlöst är det, och då har vi ju ändå fått en bonusvecka i år eftersom den sista söndagen i månaden råkar vara den 31:a. Det tackar man ju för, men ändå… varför? Jag vill ha sommartid året runt. Gärna vädermässigt, men framför allt ljusmässigt. Mörkret knäcker mig!

Idag var det gränsfall att jag hann knata runt vår standardrunda i skogen efter arbetsdagens slut,  och nästa vecka är det definitivt kört. Det är övervägande ganska risigt underlag och eftersom jag tycker det har en viss charm att se var jag placerar mina fötter så gällde det att pinna på. Där det var öppen terräng gick det väl hyfsat, men långa bitar går genom tät granskog och där såg jag inte särskilt mycket. Tur jag har gått där förr så jag vet ungefär var jag ska placera fossingarna. Vi hann hem innan det blev kolmörkt, men det var inte mer heller. Sista biten försökte jag klamra mig fast på kanterna av en bäck. Vid mer tjänlig väderlek är det en trevlig skogsstig, men nu liknade den mest ett vattendrag. Att gå ”off road” istället var inte att tänka på i mörkret.

Dessutom har jag insett att jag nog hatar ryttare litegrann. Detta trots mitt förflutna i branschen. Några delar av rundan är nämligen populär även bland dem, vilket leder till att man tvingas promenera i gyttja, med 1-2 decimeter djupa hovatryck. Det är såpass brett så man borde kunna samsas, men ryttarna tycker uppenbarligen att det är för lerigt på den delen av traktorvägen där de red sist, och geggade till det, så där kan ju inte lilla hästen sätta sina söta hovar. Därför tar de ett nytt spår nästa gång vilket leder till att HELA vägen blir förstörd. Jag hoppas och tror att jag inte betedde mig lika obetänksamt när jag red? En gång (för ca 25 år sedan) har jag fått skäll av en markägare (?), och då red vi på en grusväg där det blev avtryck av hästskorna. So what? Det räckte säkert med en bil som körde där så var hovavtrycken borta. Så ryttare på grusväg har jag inga problem med, men lite mer eftertanke i skogen skulle inte skada.

För att återgå till vinter och sommar… Jag klamrar mig fast vid sommaren så gott det går. Tre lobelior har jag lyckats hålla liv i, och de är fortfarande relativt fräscha. När det varit frostnätter (och frostdagar) har de stått vid husväggen, under tak, med pyjamas på. Men när termometern visar plus igen så åker de upp på  sina platser. Bilden togs i helgen när snön fortfarande låg men termometern halkade över nollstrecket.

Och så här ser det ut i vårt sovrumsfönster – pelargonsticklingar som blommar för fulla muggar. Jag vet att jag borde nypa av blommorna för att ge mer växtkraft till bildning av rotsystem och annat, men jag klarar inte riktigt av det än. Måste få njuta, och minnas lite till. Även den här bilden är tagen i helgen, som synes på snötäcket utanför fönstret.

T. v. Barbara Eldridge, längst bak Kelette och
närmast kameran en rosa stjärnpelargon.

Den rosa stjärnpelargonen är förresten fullständigt hämningslös. Den är så ”lättodlad” så jag har inte ens brytt mig om att övervintra originalet/moderplantan utan liter helt kallt på att sticklingarna ska fylla mitt behov vad det gäller rosa stjärnpelargoner. Nu är det behovet förvisso inte särskilt stort, det är väl en av de tråkigare pelargonerna jag har, men härdig…

Nä, nu tror jag att jag ska ta mig i kragen och gå ut och träna terrier i min ”lokal”. Det skulle säkert uppskattas, att döma av hans senaste blogginlägg. Sen han skrev det har det inte hänt så mycket mer, så det är väl hög tid.

Då var årets klubbmästerskapshelg till ända. Idag stod det lydnad på programmet.

Eftersom reglerna är sådana att vinnaren, samt de  som har förstapris, i varje klass går till final så var vår finalplats tämligen klar redan från början. Vi var nämligen enda ekipaget i klass III och skulle således vinna, oavsett hur uselt vi presterade. 😉 Dock var vi ju tvungna att köra grundomgången.

Sitt i grupp, med ensam Karlsson, och platsliggning i grupp med ensam Karlsson. Och ensam matte i ”gömmet”. Gud så långsamt tiden gick när man inte hade någon att prata med, men jag slapp ju åtminstone vara rädd att någon annan hund skulle få för sig att åtta kilo Karlsson var en lämplig frukost. 😉

Den ena domaren var väldigt ”strikt” och drog en poäng på ”sitt i grupp” för att Karlsson tittade åt ett annat håll när jag lämnade, trots att resten av kroppen och tassarna var helt stilla… Trodde inte det skulle dömas så hårt i klass III, men vad vet jag?

Resten av prestationen var väl ganska medelmåttig och mot slutet försvann ett antal poäng på startpip/-gnäll/-skall. Vet inte riktigt hur jag ska få stopp på det? Får väl ta vintern till att fundera.

På vittringen snubblade han på rätt pinne direkt han kom fram till raden, och lyfte den. Sen blev han tydligen osäker och var tvungen att lyfta en till innan han bestämde sig… Men rätt pinne in, och han höll i den hela vägen. Det tar sig. 🙂

Rutan var placerad på en fläck där det uppenbarligen luktade väldigt spännande. Precis där var det en hund i 1:an som, under platsliggningen, drabbades av doftkoma och började krypa omkring med nosen fast monterad i backen, så lite onödigt kanske det var att ställa rutan just där. Karlsson hamnade naturligtvis också i doftkoma och sen var det momentet kört.

På fjärren tvingades jag älga iväg ca 13 meter, mot de regelmässiga tio. Var mycket skeptisk till hur det skulle fungera? Lille Lennart brukar nämligen vara mycket noggrann med metrarna. 😉 Det krävdes två kommandon på varje sättande (vilket mycket väl kan hända även på rätt avstånd), men förflyttningarna framåt var mycket sparsamma jämfört med vad de brukar vara så avståndet kanske inte var någon nackdel trots allt? Bilder kommer nedan.

Nåväl, vi skrapade ihop poäng till ett tredjepris trots allt, och bara en nolla idag (rutan). Får väl försöka se något positivt i det.

I finalen är det fem moment, lite udda moment med inspiration från olika klasser. Bedömningen är sluten (alltså, inga domarsiffror visas) och koefficienterna, som är 3, 4, 6, 7 och 10 lottas på momenten efter tävlingen. Det kan alltså gå hur som helst. Har man bra på ett moment och 10:an hamnar där så… och vice versa. Vi var fem ekipage som tog oss dit. Två från klass I, en från klass II, vi från klass III och så elitekipaget som också var ensamt i sin klass. I finalen var det väl också lite … comme si, comme ça… för vår del. Naturligtvis hamnade den lägsta koefficienten på vår enda 10:a. Inte för att jag tror att det hjälpt så mycket på slutplaceringen efter som det var den släta inkallningen, och där hade nog de flesta 10 poäng. Och ska man vara ärlig så har man väl egentligen inte i en final att göra efter ett tredjepris i grundomgången, men regler är regler och där finns det inget om krav på förstapris inskrivet. Än. Men det är nog bara en tidsfråga.

För oss slutade dagen med en fjärdeplacering, och den mycket värdiga vinnaren blev ekipaget från klass II som gjorde en riktigt fin uppvisning.

Några bilder från den lilla gräsfärgade hundens bravader idag. Madde har fotat med min kamera, och varken hon eller kameran hade något lätt jobb med att fånga den lilla camouflage-jycken på bild. 😆

Galoppfattningarna på språngmarschen börjar sitta riktigt bra.

Så tung är väl inte träapporten så att bakbenen ska behöva lyfta
när han griper den, men tydligen tycker Lennart det?

Full fart in med metallen.

 

Början på fjärren, sen blev det sitt-stå-ligg-sitt-stå…

 

…och ligg. Jämför man med det blå strecket så har han flyttat
sig betydligt mindre än vanligt. Till viss del kanske beroende på
att skiftet stå-sitt uteblev? Men … det kanske finns hopp trots allt?

 

Avslutningsvis en hopplandning i finalen.

I morgon tror jag faktiskt inte att vi ska träna någonting. Och definitivt inte tävla. 🙂

PS. Den ena domaren valde att göra en egen helhetskommentar, trots att den betygsposten saknas i klass III. Där står det ”Pigg hund som störs av doftbilden”. Jo jo… 🙂 DS.

Idag har vi deltagit i KM i bruks, och det hela slutade med en silverplats för vår del. Endast 2,01 procent efter vinnaren som var en appellklasshund. Efter några sena återbud var vi bara sex deltagare. Två i appell, två i lägre, en i högre (vi) och en i elit.

Vi började med fältspår i morse, och frånsett torsdagens genrep (kan man ha ett genrep utan att först ha repat?) så var det lääänge sen. Det blev ju inte direkt enklare av att det var rejält med frost när spårläggarna gick ut, och att det mesta tinat när vi tassade iväg. Karlsson var dock en av två som fixade alla pinnarna. Nu var det iofs bara tre+slut, men jag kände mig nöjd.  Det var dock väldigt påtagligt vilken skillnad det var för honom att spåra där frosten var kvar, i ett litet skuggigt parti, och där den tinat bort. I skuggan spårade han som en dammsugare, resten var inte alls lika övertygande. Men pinnarna fick vi med oss som sagt.

Lydnaden fanns det en hel del övrigt att önska av. När jag började tänka efter så insåg jag att jag inte kört ett enda framåtsändande sen vi tävlade i Karlsborg för ungefär en månad sedan, och då var det ju ingen supersuccé (nolla). Idag räckte det dock med noll från ena domaren. 🙂

I övrigt var det lite si, och lite så. Ska inte älta poängen och domarkommentarerna den här gången, men summa summarum var det i alla fall uppflyttningspoäng på lydnadsdelen.

Inför det avslutande uppletandet lyckades jag lura i honom att en liten svart cockerspaniel var en elak malle som skulle ta hans saker i uppletanderutan om han inte gjorde det själv. Och se… det funkade! Bra att ha en lättlurad hund ibland. 🙂 Fyra föremål fick han in på lite drygt fyra minuter. Rutan är inte lättsprungen och det blåste minimalt. Elithunden, som är kanonduktig på uppletande, fick bara in tre. I och för sig hade den bara fyra utlagda, medan vi hade sex, men jag är ändå supernöjd.

Efter uppletandet framlades det teorier från vissa håll om att vi skulle vinna, men nä… inte den här gången heller. Vi fick nöja oss med en andraplacering, och det är väl iofs inte fy skam. 🙂

Framåtsändandets andra sträcka, som var helt OK.

Krypet var lite ”fippligt” idag, men just här set det ju rätt OK ut.

Tungapport.

Ett islag på utvägen…

…fick honom att dra upp benen rejält på tillbakavägen. 🙂

Jag med Karlsson (2:a), Marie med Åndo (1:a)
och Ann-Sofi med Elton (3:a).

Fler bilder finns här!

Dagens hundar var inte så lättfotade precis. Tre helsvarta (cocker, flat, labbe), en som smälte bra in i gräsmattan (Karlsson) och så, tack och lov, en schäfer och en sheltie. 🙂 Tack Madde för hjälp med fotningen.