Författare: vallterrier

Som det kontrollfreak jag är har ju alltid försökt styra mina spårläggare så långt det varit möjligt. Jag har naturligtvis inte kunnat styra exakt var de ska gå, men följande punkter har jag ganska ofelbart lagt mig i:

• Hur långt spåret ska vara
• Hur många pinnar det ska vara
• Om det ska vara skogspinnar eller vanliga spårapporter, eller både och
• Hur tätt pinnarna ska ligga
• Var ev. godisburkar ska ligga (i förhållande till pinnarna)
• Var ev. leksaker ska ligga (i förhållande till pinnarna)
• Hur tätt ev. snitslar ska sitta
• etc.

Ja, ni kan nog tänka er. Men nu… nu har jag kommit på charmen med att inte veta något. 🙂 Att släppa taget och ägna sig åt lite ”fritt fall”. Men det bygger ju ganska mycket på att spårläggaren vet vad h*n håller på med, och har fantasi. Fantasi is the shit!

Igår fick jag ett spår lagt av Anna, och hon hade en plan. Hur planen såg ut försökte jag naturligtvis, som det kontrollfreak jag är, luska ut. Det sket sig kan jag säga… 😉

Hon hotade med att vara borta i 45 minuter (!!!), och försvann. Innan hon gick la jag ett kort spår åt hennes hund som är sökhund och inte så bevandrad i det här med spår.

Jag väntade, och väntade, och väntade. Till sist kom hon tillbaks och vi började med att gå spåret jag lagt åt hennes gula fara. Och jodå, det blev klart uppskattat. I synnerhet den fastbundna kampdutten i slutet var populär. Helt klart finns det hopp om en karriär även i spårskogen.

Sen bar det av till Karlssons spår. Och som han spårade den lilla råttan!

Det  visade sig att en stor del av tiden (ca 20 minuter) hade A stått still. 😉 Detta för att göra spåret färskare och färskare ju närmare slutet vi kom. Vid första stillaståendepunkten fick han jobba en bra stund för att utröna vad som hänt, eller inte hänt. Det hinner naturligtvis utsöndras mycket vittring på en och samma fläck när man står still så länge. Han löste det dock fint och fortsatte. Ett virrvarr löste han också bra. Efter ett tag kom vi ut på en skogsväg där han spårade iväg åt vänster en bra bit. Efter en stund tog det stopp och han snurrade en stund, sen gick han tillbaks en bit på andra sidan av skogsvägen och vek av in i skogen.  Och jo, det var precis så A hade gått. Vid den andra stillaståendepunkten brydde han sig inte nämnvärt om utan fortsatte bara ”rakt igenom”.

Det var superkul att se honom jobba så bra, även om jag inte var medveten om förrän efteråt vad som egentligen hände vid stoppen. Men intensiteten och var hög hela tiden, och tempot var jättebra. Men det roligaste av allt var nästan pinnarna. Tre (av fyra) var nämligen skogspinnar som A plockat upp i spåret, hållit i en liten stund för att sedan lägga ner dem. Inga som helst problem, han plockade allt.

Men frågan är om inte Karlsson ändå tyckte att slutet var allra bäst; en pipande elefant! 😀

Igår kväll var han alltså dyr den lille. Jättedyr! Hoppas det håller i sig och att vi slipper dippar i stil med förra veckans hussespår som var en riktig humörsänkare. Det var säkert inget fel på själva spåret, men på terrierns fokus.

Avslutningsvis, en drygt tre år gammal spårbild. Vid den tidpunkten kändes inte spåret särskilt stabilt heller, men våren efter tävlade vi för första gången. 🙂

Satt och bläddrade i en gammal jobb-katalog och hittade detta:

Man kan väl, milt uttryckt, säga att den fotningen var en … prövning.

Tarrak stod snällt still på kommando. Karlsson hade vid den här tidpunkten inte erövrat riktigt samma förmåga. Möjligen på en man tass, men tillsammans med idolen Tarrak var det för mycket begärt. Vi gjorde några försök, men gav upp. 🙂

Det hela slutade med att det stod en assistent bakom Karlsson och höll honom i koppel samtidigt som jag (och Tarraks matte) stod framför och lockade. Och fotografen fotade. Där ungefär hittade vi något slags jämviktsläge, och sen var det bara att retuschera bort kopplet. 😛

…  sa Iza Varg. Eller var det möjligen Kajsa Varg som sa så?

Nåja, i brist på annat får man väl använda en borderterrier som huvudkudde. 🙂

Än idag blir jag alldeles varm i hjärtat när jag ser dessa två ligga och sova ihop, och trivas med det. Den här gången var det dessutom Iza som valde att lägga sig  hos Karlsson, istället för tvärs om som är det vanliga. Den där varm-i-hjärtat-känslan lägger sig nog aldrig när man en gång haft en aggressiv problemhund som inte funkade ihop med någon annan hund…

Här kommer några bilder från söndagens insats i lydnadsklass III. Bilderna är stulna från Daniel Grönbek. Men lugn, jag ska be att få köpa alla bilderna på CD. 🙂

Starten på inkallningen blev lite tveksam. Förmodligen för att han,
helt regelvidrigt, ställt sig upp och kände på sig att något inte stämde…

”Jag vill använda en livlina – jag frågar publiken.
-Hur hamnade jag här, och varför?”

Lyckligt återförenad med matte efter att faktiskt ha landat i rutan till sist.

Tävlingsledaren var generös när hon plockade av plankor på
hindret så det blev mycket luft på både ut- och hemväg.

När han väl bestämt sig för att greppa metallapporten
så var det inget fel på tempot.

I eftermiddag/kväll blir det spår på annan ort, i stormvindarna. Kan bli spännande, av flera anledningar. 🙂

Tja, då har vi avslutat den officiella tävlingssäsongen med ett noll-pris (jo, det heter så när man får tillräckligt få poäng) i lydnadsklass III.

Den här gången var vi på hemmaplan, men inte hjälpte det. Trots allt är jag ganska nöjd. Kan låta konstigt, men så är det. 🙂 När man ser vissa hundar så inser jag att hellre fort och fel, än segt och rätt. Eller – segt och fel…

I morse var det inte många plusgrader, och det blåste rejält kalla vindar, så det som oroade mig mest var platsliggningen. Innan gruppmomenten ägnade jag en stund åt att värma upp honom rejält. Först i lite lugnare tempo, så att kroppen skulle komma igång, sen blev det kongkastning in absurdum. Planen var att hans inbyggda kamin skulle värma gott under de fyra platsliggningsminuterna. Dock blev det otippat lång väntan innan vi kom igång med sitt i grupp och platsliggning så jag vet inte om det var det som gjorde nytta, men låg gjorde han. Och satt också för den delen.

Oväntat var att han ”tjuv-la” sig på platsliggningen, dvs han la sig i förtid. Har aldrig hänt förr? Jag fick dock upp honom snabbt igen. Vet inte hur det ska bedömas, men antingen bedöms det inte alls eller också såg inte domaren. Betyget blev iaf 10. Puh… Sitt i grupp var också en 10:a.

Idag var det rutan och vittringsapporteringen som blev våra fallgropar. Rutan är jag inte särskilt förvånad över, men vittringen?! Det var lite otippat efter de senaste veckornas klockrena val av rätt pinne.

Redovisning av varje moment kommer på slutet, men till sist hade vi fått ihop 185 poäng, och det är inte ens värt ett tredjepris, så poängmässigt var det sämsta tävlingen någonsin i den här klassen (av tre försök). Jag var dock i gott sällskap. Av fem hundar i klassen var det fyra som fick nollpris och en som fick ett andrapris?! Vet inte om det var blåsten som påverkade dem, för riktigt så uselt brukar inte snittet vara. Hur som helst slutade vi på en tredjeplacering och fick därför med oss en ”buckla” hem. Känns inte alls välförtjänt med ett nollpris, men, men…

Bilder kommer kanske senare. Har inte haft någon egen fotograf idag, men Daniel Grönbek var på plats och fotade så något ska det väl bli så småningom.

Dagens poäng

Sitt i grupp: 10

Platsliggning: 10

Fritt följ: 6  luft, efter i start, långsam vändning, ojämn
(fria följet kändes bättre än på länge, och ändå blir det bara en sexa i betyg. Snopet.)

Sättande: 10
(Detta verkar, lite otippat, utvecklas till vårt paradnummer?!)

Inkallande med stå och ligg: 7 ändrar ställn, tempo
(när jag vänder mig om står det lilla krypet upp, istället för att ligga? Enligt ögonvittnen hade han hoppat upp som gubben i lådan när jag lämnade? Har aldrig hänt förr, ens på träning, vad jag kan påminna mig. Skumt. Känns onekligen som ett missförstånd.)

Rutan: 0 går ej in
(uppställningen för momentet var pyttelite ”sned” i förhållande till rutan. Om det var det som påverkade vet jag inte, och tror väl inte heller det egentligen. Hur som helst hamnade han utanför rutan, till vänster. Efter en hel del trassel lyckades jag dirigera in honom, även om jag insåg att nollan var ett faktum, och genomföra momentet. Och när han väl kom in så ställde han sig snyggt, la sig fint, och gjorde en bra inkallning, men det var så dags då…)

Hopp-apport: 9 startgnäll
(att han tuggade såg tydligen inte domaren. 😉 )

Apportering metall: 8 startgnäll, tveksamt tagande, avlämnar snett
(att han satt snett när han lämnade av tror jag inte riktigt på, men lite för långt fram var han.)

Vittringsprov: 0 startgnäll, byter, tappar, tar ej rätt
(Här var näsan INTE påkopplad. Alls! Han for ut som ett jehu, lyfte första bästa pinne, släppte den och tog nästa, helt på chans. Om man ska försöka hitta något positivt så var det att han faktiskt avlämnade pinnen vid sidan (lätt tuggande), istället för att slänga den på mina fötter. Att det var fel pinne får jag väl försöka bortse ifrån. Förvånad är jag dock, eftersom han varit så himla noggrann sista tiden, även under tävlingsmässiga förhållanden.)

Fjärrdirigering: 5 dk, missar sättande, går fram, gnäller
(första sättandet missade han helt, men sen skötte han sig ganska bra. Dock viss förflyttning framåt, och så detta evinnerliga gnällande…?)

Nu är tävlingspärmen undanstoppad för i år, och jag är ganska klar över vad vi ska ägna vintern åt.

1. Fundera på hur jag ska bli av med gnällandet som ofta uppstår mot slutet av programmet, och företrädesvis i de moment där han ska lämna min sida, ex. apporteringarna.

2. Träna om positionsväxlingarna i fjärren så att vi blir av med förflyttningarna framåt.

3. Fria följet. Ser fram emot en specialkurs i det momentet i januari-februari (inomhus).

4. Rutan. Med band eller andra markeringar! Tror faktiskt att detta är rätt melodi för honom för konerna som står så glest lyckas han inte skapa någon relation till.

Och så allt annat då. Tror inte vi kommer vara sysslolösa alls faktiskt. 🙂

Om två veckor är det KM-helg. Bruks på lördagen och lydnad på söndagen. Med tanke på Murphys inblandning i hela den här tävlingssäsongen skulle det inte förvåna mig det minsta om vi fixar uppflyttningspoäng i båda delarna då, eftersom det är helt inofficiellt. 😛

Nej, nu ska jag uppdatera hemsidan där jag misstänker att resultatrapporteringen är ganska eftersatt. Sen ska jag ta tag i ”sätta-alla-tävlingsprotokoll-i-en-pärm-istället-för-att-låta-dem-flyta-runt-i-hela-huset-projektet”. Låter väl som en lämplig sysselsättning en söndagseftermiddag?

Har kört ett lydnadspass på hemmaplan ikväll, med den lilla hunden. Det är ju lydnadstävlingsdags på söndag, och en del kvar att slipa på känns det som. Att han är en kan själv-hund, som gärna går händelserna i förväg, kommer ju inte som någon överraskning. Idag, och även under onsdagspasset, uppfann han dock ett nytt kan själv-moment – rutan.

Jag har ju, som jag skrev här om dagen, äntligen tagit mig samman och fixat band till markering av rutan. Det känns som om det klarnat lite i den lilla hjärnan, men det kan vara en optimistisk misstolkning från min sida.

För de som inte vet vad momentet handlar om så ska alltså hunden, från 20 meters avstånd (i lydnadsklass III, där vi befinner oss) springa i full fart till en ”ruta” som är markerad med fyra koner i hörnen. Mellan konerna finns det ”kanter” i form av t ex plastband, sprayfärg eller sågspån. När hunden är innanför markeringarna ska man kommendera den ”stå”, och sen ”ligg”. Därefter ska hunden ligga kvar medan man som förare går  en ”promenad” enligt ett förutbestämt mönster. Mot slutet av promenaden ska hunden kallas in till sidan.

Nåväl… nu kan ju terriern själv, som jag skrev ovan. Så han ger järnet ut till rutan och när han kommer innanför markeringarna slänger han sig ner i liggande ställning innan jag varken hunnit blinka eller säga ”stå”. En stor del av kvällens träningspass gick alltså åt till att låta honom springa till rutan och sedan bara kommendera ”stå”, och belöna när det blev rätt. Vad som händer på söndag återstår att se. Det kan bli allt mellan noll och tio poäng. 🙂

För övrigt känns vittringen stabil, åtminstone på träning. Valet av rätt pinne sköter han fint, men problemet är att pinnarna inte är döda utan sliter sig på vägen in… Och han ser alltid lika förvånad ut? Har nog tappat bort själva avlämnandet i  träningen, och själv varit så fokuserad på att få honom att välja rätt. Något att lägga krut på i vinter alltså.

Fjärren känns inte alls stabil för tillfället. Lyssnar dåligt, och det går lite på halvchans. Det är ett moment som kan bli allt från noll – sju. Någon tia finns inte inom räckhåll, om inte någon limmar fast hans baktassar i marken. Också ett vinterprojekt – att limma terriertassar, åtminstone symboliskt. 😉

Och på resten av momenten kan det väl också gå ungefär hur som helst, även om vissa moment känns väldigt stabila. Det är väl det som är charmen med hundträning och -tävling, antar jag?

Som jag tidigare skrivit om, och visat på bild, så har Lennart Å. Karlsson en förkärlek för att ligga på soffryggen framför ett av vardagsrumsfönstren och spana ut på vägen. När det dyker upp något värt att skälla på (läs: typ katt) så … skäller han. När jag sitter uppe och jobbar brukar jag ropa på ”Lennart” och då kommer han som ett skott uppför trappan för att inhämta beröm och ev. godbit, om det finns någon sådan tillgänglig i mattes ficka. Klockrent!

Idag fick jag för mig att testa systemet, vem som egentligen har pli på vem? När han började skälla sa jag – ingenting! Skallet glesnade rätt fort och strax kom han tassande och kollade nedanför trappan om jag verkligen inte ropat? Jag fortsatte att vara tyst och då blev han fundersam på riktigt. Gick tillbaks in i vardagsrummet och gav ifrån sig ett par uppgivna gläfs, och sen blev det tyst.

Precis som jag misstänkt ett tag; det är han som har uppfostrat mig (åtminstone i just den här situationen), och inte tvärt om. Hej och hopp! 🙂

Här kommer den utlovade filmen på vittringsapporteringen från här om dagen. Jag kör med (minst) dubbelt så många pinnar som på tävling, och väldigt lite vittring på den rätta. Detta har på ganska kort tid lett till en betydligt större noggrannhet, och en betydligt lägre felfrekvens. Sista veckan (och vi har kört en om dagen ungefär) har det blivit rätt varje gång. Utom idag, då det blev fel fast det var rätt, på något vis… Husse skulle agera tävlingsledare men tänkte lite trasigt (alt. lyssnade inte när han fick instruktioner?) när han la ut pinnarna vilket ledde  till att när Karlsson kom in med rätt pinne så trodde jag att det var fel, och han fick ett ”fel – loss” som tack. När husse lyckades haspla ur sig att det var rätt pinne trots allt fick jag försöka reparera skadan så gott det gick, och jag hoppas jag lyckades. Men hur svårt kan de va’ liksom…?

Nåja, så här såg det ut i söndags, och när en pinne flyttar på sig i högerkanten har han faktiskt munnen helt stängd, han bara nosar lite ”vårdslöst”. 🙂

(Och det hade naturligtvis varit betydligt mindre pinsamt om jag lyckats undvika stavfel när jag ”döpte” filmen… 😳 )

Efter tips från coachen fick jag igår kväll ordning på samarbetet mellan dator och videokamera. Här kommer alltså ett första klipp från söndagens filmning. Resten kommer en annan dag.

I slutet på filmen, som trots att det är en extremt kort film blev lite för lång, kan ni ägna er åt att begrunda följande. Det höga gräset i anslutning till gräsmattan ska föreställa vår framåtsändandeplan under höst, vinter och tidig vår. Bonden har alltså gett högaktningsfullt f*n i att ta en andraskörd och även om gräset naturligtvis kommer vika ner sig en del så blir det inte lätt för liten terrier att träna framåtsändande där… Jäkla bonde!

Lennart Å. Karlsson har också bett mig framföra att han har namnsdag idag. Gratulationer lämnas lämpligen via kommentarsfunktionen. 😉

Så – filmtajm!

Som moment betraktat är det OK, men han kan faktiskt ännu bättre. om det är lite motvind. 😀

Så kom den då, den helgen när vi inte skulle tävla en enda gång. Helgen när det skulle bli massor av nytta gjord, och även en skvätt vila skulle hinnas med. Nu är det söndag kväll, och jag kan kallt konstatera att helgen varit mest … irriterande. Det är de små, små detaljerna som gör ‘et. 😦

Det är irriterande:

• att åka in till stan och trängas med marknadsbesökare utan att hitta det man ska ha. Och inte så mycket annat heller.
• att åka 4 mil (enkel resa) till västsveriges största skobutik utan att finna det man söker och därför åka hem tomhänt. (Hur svårt kan det vara att hitta ett par gåtilljobbetkängor med lite grövre sula så att man slipper slå ihjäl sig på blankisen i vinter, samtidigt som man slipper svettas ihjäl inomhus?)
• att inte ha någon att träna spår ihop med på regelbunden basis. Trots efterlysning på FB igår fick jag inte tag på någon till idag, och då tager man vad man haver, dvs husse. Husse la kortast möjliga spår mellan A (upptag) och B (slutapport). Däremellan hade han gödslat med pinnar så att det mest liknade en apportstig. Men Karlsson hade iaf kul. I det skogsområdet går det utan problem att få ut ett spår som är tre-fyra gånger så långt, med en gnutta fantasi…
• att äntligen ta sig i kragen och synka/säkerhetskopiera ajFånen, samt uppgradera operativsystemet, och efteråt upptäcka att alla apparna är ommöblerade och omöjliga (?) att få tillbaks där jag vill ha dem. Och dessutom ha blivit påprackad ett ”spelcenter” som jag inte vill ha, och inte lyckas bli av med.
• att knipsa av ca 300 knoppar (jag överdriver inte!) på pelargonerna för att sedan bära in dem för vinterförvaring. Knoppar som i ett mer gynnsamt klimat hade utvecklats till vackra blommor.
• att ockupera halva träningslokalytan med pelargoner eftersom förra vintern tog (delvis) knäcken på byggnaden som nu ska renoveras för många pengar .
• att inse hur mycket pengar det kommer kosta att byta ut vår avloppsbrunn mot en trekammarbrunn, men vi har inget val.
• att installera en app i telefonen som uppenbarligen äter batteri? Samma app hade jag i den förra telefonen (innan jag tvättade den) utan några som helst problem. Nu är appen avinstallerad.
• att batteriet i ”partykameran” tar  slut när jag äntligen tar med mig den ut i skogen.
• att  mina trattkantarellerna växer så otillgängligt och blött att man nästan knäcker ryggen när man plockar dom, om man inte har vadarstövlar. Och det har man inte.
• att äntligen ta sig i kragen och göra i ordning band till markering av rutan, och inse att man bara har band till tre sidor (nio meter) när man behöver band till fyra sidor (tolv meter).
• att för första gången på flera år göra tacos, för att man helt plötsligt blev oerhört sugen på det. Sen upptäcker man att det blev för mycket köttfärs till mängden kryddor och det smakade … ingenting. Eller åtminstone inte tacos…

Och slutligen, helgens megairritation! Meningen var inte alls att detta skulle bli en irritationsblogg. Meningen var att det skulle handla om hundträning (som vanligt!) och här skulle det ligga två små videosnuttar. En på inkallningen i lydnadsklass III, med stå och ligg, och en på  vittringsapporteringen. Vid eftermiddagens pass fick jag äntligen med mig videokameran och stativet ut, och filmade lite. Filmerna blev bra, men – när jag ska importera dem till datorn tvärnitar hela skiten! Detta händer mycket sällan med en Mac. Exakt samma problem som jag hade i vintras, när kameran var ny. Då löste jag det i samråd med ”min” expert. Det enda som är säkert är att det inte är samma fel nu. *suckar djupt*

Allt här ovan klassar klockrent in under epitetet ”i-landsproblem”, men det är ändå … irriterande.

I princip det enda roliga, och ickeirriterande, har varit träningspassen med lille Lennart (som har namnsdag på tisdag, icke att förglömma!). Han har gjort två fantastiskt fina och koncentrerade vittringsapporteringar, en igår och en idag. För övrigt har han också skött sig ganska bra på lydnadpassen, och spåret idag blev bra trots den bristfälliga längden. Upptaget blev ett klockrent bakspår, han fick gå ur ”rutan” och sen vände jag honom, och det skötte han faktiskt riktigt snyggt, utan att protestera allt för mycket. Tempo och fokus i spåret var kanonbra, han fångade alla pinnar supersnyggt, utom den sista. När jag insåg att vi gått över den (mtp vilka instruktioner husse fått) vände jag för att gå tillbaks där jag visste att han haft spåret, och han fortsatte att jobba koncentrerat och hittade slutet. Helt jämförbart med att man plötsligt står i famnen på mottagaren på en tävling och får ”backa”.

Tja… vad skulle man göra utan en liten (irriterad) Lennart bland ormbunkarna? 😉

Och till råga på allt är det måndag i morgon, och DET är irriterande… 😉

Om vi skulle ta och avsluta veckan med lite statistik då?

Under hela sin karriär (som jag la ner vid 7,5 års ålder) gjorde Iza åtta officiella tävlingar (samt några KM i bruks):

1 x appellklass spår
5 x lägre klass spår
2 x högre klass spår

Lydnadstävling blev det inte en enda gång för hennes del.

***

Under perioden 8:e augusti – 19:e september, knappt 1,5 månad, i år har Karlsson gjort lika många tävlingar!

2 x lydnadsklass III
6 x högre klass spår

Bra eller dåligt? Jag vet inte. Det jag kunnat konstatera är dock att han varit mer och mer taggad för varje spårtävling. Piggare på morgonen, samt mer motiverad och fokuserad på upptagen mot slutet av den här intensiva perioden. Uppletandet i lördags var ju ljuvligt, och det bästa han gjort någonsin. Strulet i spåret tror jag inte har så mycket med mängden att göra. Och bottennappet i söndags (helt och hållet my mistake) vill jag helst glömma.

Nackdelarna är väl att han blir mer och mer införstådd med att det inte delas ut belöningar på appellplan i tävlingssituationer.

Under hela sin tävlingskarriär har Karlsson, som inte ens har fyllt fem år, totalt gjort 26 officiella tävlingar.

4 x lydnadsklass I (krävdes för att få ett förstapris)
4 x lydnadsklass II (krävdes för att få ett LP)
2 x lydnadsklass III
1 x appellklass spår
1 x lägre klass spår
14 (!!!) högre klass spår

Till det ska man lägga ett antal inofficiella i form av klubbmästerskap, sjuhäradsmästerskap och rasklubbsmästerskap.

Nåja… vi tycker ju fortfarande att det är roligt, så vi kör väl på ett tag till. Nu är det dock bara en tävling kvar i år, en lydnadstävling nästa helg. Sen blir det ett lååångt vinteruppehåll och då hoppas vi på en grön vinter så att vi kan hålla igång (och förbättra) skogsarbetet, men även lydnaden.

En fördel med det myckna tävlandet är ju att jag får rutin. Med Iza kände jag mig lika osäker och nervös varje gång, mycket pga orutin. Nu är jag oftast lugn, och aldrig lika skärrad som jag var med henne. Men det hänger väl till stor del på hundindividen också. 🙂

Igår hade A lagt ett spår åt oss igen, och den lilla hunden spårar numera som en dammsugare?! Nu, när tävlingssäsongen är över då har det äntligen blivit lite drag under galoscherna? Nåja, jag är ju oändligt tacksam för att det kommer, oavsett när, men det känns onekligen lite snopet. De sista tävlingarna har känslan blivit bättre och bättre, och igår var det riktigt, riktigt bra.

Även denna gång var det ett klurigt spår med en hel del svårigheter. Den första stötte vi på ganska snart, och det var egentligen inte tänkt som någon svårighet. Det var en bäck – remember  Nässjö? Denna var dock av en helt annan kaliber än i söndags. Den här var bara ca 0,5 meter bred, men … den lille tvekade? Jag kan inte tolka det som något annat än en minnesbild från i söndags, att man inte ska gå över rinnande vatten enligt matte (fy på mig, skäms fortfarande…) för tidigare har han aldrig tvekat att hoppa över bäckar om det har krävts. Jag stod  dock bara still och avvaktade och till sist hoppade han över, och jag följde efter och så var det bra med det. Enligt A, som visste exakt var hon gått, så var han otroligt noggrann och gick mestadels exakt i spåret, även där det egentligen fanns bekvämare vägval.

Pinnarna kastade han sig över som en hök, så där fanns inget att anmärka på. Tempot, och draget i linan, var också riktigt bra. Det var helt enkelt en härlig känsla att gå där bak i linan och titta när han jobbade.

Så, mot slutet av spåret, kom den stora prövningen. K vinklade höger  och A sa åt mig att stanna. Karlsson nosade på en sten efter några meter och valde sedan att gå tillbaks till det som var  det korrekta spåret. A berättade senare att hon (i det närmaste) kolliderat med en älgtjur när hon la spåret. Både hon och älgen blev rejält rädda och hade ägnat sig åt en stunds steppdans, runt på stället, innan älgtjuren bestämt sig för att avvika, och naturligtvis var det älgspåret K kollade upp, men han kändes inte överdrivet intresserad. Strax därefter var spåret slut och vid sista apporten utdelades megabelöning i form av pipar och godis. Jag tror och hoppas att han lärde sig något av detta, utan att vi behövde ta en konflikt?

Det som känns tråkigt är att tävlingssäsongen nu är slut… Nionde reserv i Lerum känns inte ett dugg hoppfullt, och sen finns inget inom rimligt avstånd. I november finns några tävlingar i Skåne och en på Öland, men i novemberväder känns det inte schysst att kräva att han ska ligga plats. Framför allt inte med tanke på att jag tror det var kylan som fick honom att resa sig i söndags, och då var det ingen novemberkyla. Så, nu fortsätter jag att hålla tummarna för en snöfri vinter med mycket spårträning så att vi är väl förberedda till våren.

Efter spåret tränade vi lydnad på Elfsborgs BK. Körde bl a platsliggning med skott, och det var inga som helst problem. Hoppas på ”en gång är ingen gång”…

Tack A för ett himla roligt spår! Trevlig tradition det här. 😉

För de som inte är bruksnördar börjar vi med förklaringen.

På grund av begränsad tillgång på spårmarker och funktionärer (spårläggare) så är antalet tävlande som tas emot på en spårtävling oftast mycket begränsat, och så gott som alltid mindre än antalet anmälningar. Av denna anledning lottar arrangörsklubben bland anmälningarna och får på så sätt fram vilka som får äran att deltaga i arrangemanget. Övriga lottas som reserver, i turordning och rings in efterhand som återbud kommer. Om det kommer återbud.

Är det riktigt många anmälningar blir man kanske inte ens reserv utan får ett återbudsbrev och pengarna tillbaka. Antalet tävlande som tas emot brukar variera mellan fem och tio, och ligger oftast runt sju-åtta. T o m högre klass har man företräde på hemmaklubben, men i elitklass har man inte ens det.

Eftersom läget är som det är så anmäler man till allt som finns, nästan. Risken att bli bortlottad är ju mycket stor, och därför anmäler man t o m till dubbla tävlingar samma dag.

I detta stora SBK-lotteri har jag haft en gränslös tur i år. Så stor tur att jag troligen blir utslängd hemifrån snart. Tur i spel, otur i kärlek, ni vet… 😉

Vi tar året i kronologisk ordning:

24 april – Elfsborg, första reserv, och blev inringd veckan innan
25 april – Mark, första (eller andra?) reserv, blev inringd dagen innan

16 maj – Jönköping, ordinarie plats

22 aug – Linköping, ordinarie plats

4 sep – Mullsjö, ordinarie plats

5 sep – Herrljunga, ordinarie plats och första reserv i Kind. Kom med i Kind, lämnade återbud till Herrljunga.

12 sep – Borås, hemmaklubb = förtur

Så kommer vi till höstens märkligaste helg…

18 sep – Värnamo, ordinarie plats, Karlsborg ordinarie plats. Lämnade återbud till Värnamo
19 sep – Bollebygd, ordinarie plats, Nässjö ordinarie plats. Lämnade återbud till Bollebygd.

3 okt – (och nu börjar det köra ihop sig…) Lerum, nionde reserv, och de tar emot sex tävlande. Känns ganska kört…

Summa summarum; vi har haft en sanslös tur i lottningarna. Otroligt synd, och pinsamt, att vi inte kunnat utnyttja detta bättre än till fyra godkända resultat. 😦

Dessutom känns det som om all tur med lottningarna är förbrukad nu, och nästa år kommer vi väl inte med någonstans… 😦

Fy vad jag skäms idag. Mest över mig själv. Och lite över Karlsson…

Men vi tar det från början.

Klockan ringde (som vanligt?) 04.00, men eftersom jag och hundarna var riktigt kul typer och gick och la oss 20.30 igår (och somnade som spädgrisar) så var det inte lika tungt idag.

Anlände till Nässjö BK i god tid, och där rådde lätt förvirring. Milt uttryckt. Det finns tävlingsarrangemang och så finns det tävlingsarrangemang. Det igår var mycket välordnat, men det idag kan jag väl inte säga riktigt detsamma om. Åtminstone inte om den delen vi deltog i, som förvisso inte blev så lång.

Det började med budföring för lägrehundarna, och sen var det gemensam plats för lägre-högre. Något jag bara upplevt en gång tidigare, också i smålandsdistriktet, och tycker är ganska onödigt. Dels är det väl, generellt sett, större risk att hundarna i lägre klass går upp och stör någon annan, bl a för att det kanske är första tävlingen med skott på platsen. Sedan kan det bli lite stökigt eftersom lägrehundarnas förare står kvar inom synhåll  vilket kan ge någon hund extra råg i ryggen. Mitt intryck är att när förarna försvinner så är inte hundarna lika kaxiga. Men det är min åsikt, och känsla. Dessutom, ju fler hundar, desto större risk för tjafs. Nu var det tio hundar som låg, istället för fem som det var i varje klass. Tid fanns, och enda anledningen jag öht kan komma på är att klubben sparar in fyra skott till pistolen. Hm!

Hur som helst, när vi försvann in bakom huset där vi skulle gömma oss så slängde jag en blick över axeln och ser … att Karlsson står upp?! Vafalls? Detta har inte hänt på 2-3  år, förutom på KM förra hösten när det var minusgrader. Och då la han sig ner igen innan vi kom tillbaks. Hm… där fick jag för min nervositet för lägrehundarna… *rodnar*

Efter en stund blir vi varse att terv-tiken jämte K också hade ställt sig. Snacka om att nerverna var i dallring! Det blev inte bättre av att en lägre-förare stod och viftade och stampade i backen för fulla muggar. Vad som förorsakade detta vet jag inte, men har svårt att tro att det var något annat än oro hos hans hund?

När tiden är ute och vi går tillbaka ligger terven ner igen, och Karlsson står exakt på samma plats, tycker jag, och då borde det bli åtminstone några poäng. Det visade sig att han varit ute och promenerat lite på sin kvadratmeter av världen. Inte stört någon annan, men rört sig. Dessutom hade han gnällt. Noll i betyg. Suck… Jag är dock ganska säker på att det var vädret som påverkade honom. Det var kallt och blåsigt, även om termometern visade ett hyfsat antal grader. Och hade nyss regnat rejält. Men, vi måste stämma av i veckan hur platsen funkar så att detta inte blir en vana.

Nåja, hoppet levde. Han kanske kunde prestera en mullsjölydnad igen, och då skulle det ju räcka utan platsen, men det skulle krävas en sjujäkla bra special.

Lång väntan, och sen iväg ut på spåret. Jag har tävlat i Nässjö en gång tidigare, lägre spår med Iza, och spåret vi hade då var rena drömmen terrängmässigt. Det var lite det jag hade i bakhuvudet när jag anmälde. Den här gången var det mer mardröm…

Det började bra med en kanonfin ruta. Ett underbart upptag (frånsett en kort kisspaus – fy) och spår åt rätt håll. Sen blev det blötare. Och blötare. Och blötare…

Karlsson plockar en pinne på rimligt avstånd efter upptaget, och när vi gått ca 300 meter, och han spårat jättefint, så kliver jag rakt ner i en välmaskerad dyhåla. Där satt jag med högerbenet fast i gyttja upp till halva låret. Det var med nöd och näppe jag kom loss, men till sist så. Karlsson fortsatte spåra och hittade en pinne till och sen, efter ytterligare kanske 100 meter kommer vi fram till … bäcken från helvetet.

Ca  2,5 meter bred, ganska djup och med vilt forsade vatten. Det stack upp några stenar mitt i, men det var liksom bara skylten med ”slippery when wet” som saknades.

Han var mycket envis och ville gå över. Stod och sniffade länge i luften, mot andra sidan. Men se då, då fegade hans matte ur. På något sätt, och det var inte särskilt svårt, lyckades jag intala mig själv att ”näe, spåret kan inte gå över den jäkla bäcken”. Jag tog tillbaks honom och försökte förgäves få honom  att hitta något spår på hitsidan om bäcken, vilket han naturligtvis inte gjorde, för med facit i hand skulle vi ha gått över.

Jag är ingen hjälte när det gäller att ta mig fram på svåra ställen även om jag brukar klara en hel del när tävlingsdjävulen i mig är igång. Blöt var jag ju redan efter plumset i dyhålan så det var inte det som stoppade mig, men däremot rädslan för att halka och ramla på stenarna. Jag vet ju också att mina kängor inte har några sulor som passar på halkiga underlag, hur rejäla de än är för övrigt.

Den stackars hunden försökte hitta på något annat, utan framgång, och till sist var vi tillbaks vid bilarna.

Fy vad jag skäms och känner mig rutten. Han gjorde ett så kanonfint jobb (och han satt också fast i några dyhålor på vägen) och så sabbar jag alltihop?! Va’ F*N? Känner mig så oerhört billig. Funderar på om jag skulle sälja mig själv på Tradera, till den som vill ha minst pengar för att ta hand om en usel spårhundsförare som starkt funderar på omskolning. Omskolning till något som sker på släta ytor, typ IPO. Eller frimärken.

*sätter på mig dumstruten och skämströjan*

Hade det varit Iza jag ”dragit” av spåret hade jag nog inte varit särskilt orolig, ens under hennes aktiva tid. Hon hade väl tänkt ”Pucko!” men inte lagt på sig något för framtiden. Men efter allt strul jag och Karlsson haft på slutet känns detta väldigt olyckligt. Snacka om sänka sin hund, även om det inte bokstavligen var i bäcken…

Jag vill dock tro att om vi haft fullt på platsen, eller åtminstone någon form av betyg, så kanske jag haft lite mer fighting spirit och faktiskt vågat mig på ett ”dödshopp”?  Men det får vi aldrig veta…

Efter denna pinsamma händelse, och debriefing med den trevliga spårläggaren, drog jag raka spåret (!) hemåt.

Nu har vi avverkat 59 tävlingsmil på två dagar, så det känns faktiskt ganska skönt att vi inte ska tävla någonstans nästa helg. Varken lydnad eller bruks! Varken lördag eller söndag! Om två veckor är vi anmälda till ytterligare en spårtävling, årets sista, men pm har inte kommit än så om vi kommer med vet jag inte…

När jag kom hem tog jag med mig den lille och gick en skön skogspromenad med bara honom medan husse vallade Iza (eller Iza vallade husse?). Vår promenad innefattade plockning av ett par liter trattkantareller också. Dessutom har jag naturligtvis utfört min medborgerliga plikt och röstat!

Så här såg mina byxor ut när jag kom tillbaks till bilen. Som tur var hade jag ombyte med mig… När jag kom hem fick jag spola av dem med vattenslangen innan jag tvättade dem, annars hade vi nog varit en tvättmaskin fattigare nu, på grund av grus och lera.