Författare: vallterrier

Nu har det börjat. Skogen bakom vårt hus, vår ”närskog” jämnas med marken och det startade i morse. I lördags stod den här djävulsmaskinen parkerad i ”kanten”.

I morse var det full aktivitet och jag hörde hur träden knäckte, som jättelika tändstickor, och det gjorde nästan fysiskt ont för varje träd som brakade i marken. 😦

Ja ja… jag vet; det är markägarens rättighet, skogen ska ”vårdas” bla bla bla… Tveksamt om det är ”vård” att kalhugga men den diskussionen tänker jag inte ta nu. Jag nöjer mig med att konstatera att 20 år av min hundhistoria går i graven. Och det gör ont. Jätteont.

Så ont att tårarna rann hela vägen till jobbet när jag såg hur mycket som jämnats med marken bara på ett par timmar. När jag kom hem var det ett stort område som var borta och det knakar fortfarande i skogen. Om en dag eller två är allt borta…

Det är i den här skogen (som halverades för 10 år sen) som jag lärt alla mina tre hundar spåra. Vi har promenerat, busat, kört uppletande… you name it. Det är verkligen ”vår” skog och vi har garanterat tillbringat väldigt, VÄLDIGT mycket mer tid där än vad markägaren (som är en granne) har gjort.

Det här kom inte direkt som någon överraskning. Det har pratats om det i flera år; att det skulle ”slutavverkas” som det så vackert heter, och i våras blev det mer klart uttalat från markägaren att det skulle ske i år. Det sista året har vi inte nyttjat den skogen så mycket. Delvis för att den varit ganska sönderkörd efter gallring men framför allt för att jag på något sätt försökt koppla bort den från mitt medvetande – den skulle ju ända inte finnas kvar.

Men likt förbannat gör det ont. Så ont att tårarna rinner nu igen. Kalla mig löjlig, patetiskt whatever, men sån är jag. Den rationella delen av hjärnan förstår, till viss del. Den något mer emotionella delen förstår inte ett dugg.

Det växer upp ny skog säger någon. Javisst. Det gör det. Med tiden. Det området som kalhöggs för 10 år sen är nu fullt med granar i julgransstorlek. Tätt planterade. Mellan granarna ligger allt ris från avverkningen kvar och det växer mycket täta hallonsnår överallt. Fullständigt omöjligt att utnytta för någon form av hundaktiviter eller promenad och så lär det väl vara i ca 20-30 år framåt –minst. Det som avverkas nu lär inte vara möjligt att utnyttja på 30-40 år från nu så jag kommer inte att ha någon nytta och glädje av det. Punkt!

Förutom det rent emotionella så kommer det även ha en del praktisk betydelse. Vi kommer bli betydligt mer utsatta för vind från norr och väster. Dessutom kommer vi sannolikt bli rejält mycket mer störda av bullret från motorvägen som inte går så långt härifrån. Den hörs redan idag till viss del men när alla träd försvinner så…? Rent utsiktsmässigt kanske vi inte påverkas så mycket men just nu känns det inte som om det uppväger.

Den här bilden togs i våras, när jag fått veta att det var nära… och nu är det över.

Jag har en känsla av att det här inte är första gången bloggen självdöt, och krävt konstgjord andning, i november? Troligen inte heller den sista. Det här mörkret kan ju knäcka vem som helst.

Och nej, jag vill inte ha snö.

Och ja, det blir ljusare men det är så mycket annat som stökar till sig. Hundträning och bilkörning bland annat. De sista veckorna hade det kanske inte spelat någon roll för det har inte direkt kryllat av hundträning, för att uttrycka det milt. Bilkörningen återkommer vi till.

Förra söndagen tränade vi sök. Eftersom ”vi” inte är klara med noskvalsterkuren (han hade då bara fått första dosen av tre) så hade jag bestämt för att bara köra två figgar. Dessa två löste han på ett utmärkt sätt. För en gångs skull lyckades jag ha en plan och hålla mig till den. Bingo! Efter ett par gånger med riktigt strulig träning, troligen pga djur i näsan, så kände jag att hans självförtroende kanske dalat lite och ville ha en övning som inte slutade i fiasko och det lyckades.

Under veckan blev det väl ett lydnadspass vad jag kan minnas. I vår lilla lokal. Den här årstiden är den verkligen värd varenda krona den kostade. Inte så många kronor iofs, men några blev det med matta och speglar.

Även om utrymmet är begränsat så har hundträningen en fantastisk effekt på humöret hos både matte och terrier. Han blir så obeskrivligt lycklig när han förstår vad som vankas och jag tror inte bara det är utsikterna att få käka korv det handlar om. Han gillar verkligen träningen. 🙂

Helgen försvann helt utan hundträning. Bara förhållandevis tråkiga promenader. På lördagkvällen hade jag det desto roligare när jag var på fest. Söndagen hade dock mycket begränsat underhållningsvärde. Åldern tar tydligen ut sin rätt i form av att jag sover fullständigt uruselt, eller inte alls, när det blivit något glas vin för mycket. Inte på grund av att sängen inte står still, som i yngre dagar, för det gör den. Jag bara sover dåligt, helt enkelt. Vid åttatiden på söndag morgon tyckte hundarna att jag sovit nog (typ en timme ”riktig” sömn) så då gick jag upp, tog ut dem och gav dem mat. Stoppade i mig själv lite frukost och gick och la mig igen. Somnade äntligen ordentligt och blev väckt av husse vid 13-tiden!? WTF? Och så var den dagen förstörd…

På söndag kväll var det dags för en tur till naprapaten. När jag åkte hemifrån regnade det, men ett litet inslag av snö. När jag kom hem 1,5 timme senare möttes jag av ett j*vla julkort! Det händer fort här på fjället ibland…

På måndagkvällen hade snön försvunnit hemma men det märkte jag inte förrän när jag kom hem, betydligt senare än planerat. Min tyska kvalitetsb… f’låt; mitt måndagsexemplar till bil bestämde sig nämligen för att den ville åka bärgningsbil. Det bestämde den sig för mitt i stan på ett inte alltför väl valt ställe. Där stod jag i 1,5 timme i duggregnet och väntade på bärgare. Sitta i bilen och vänta var inget alternativ eftersom det kändes som om den skulle bli påkörd när som helst. En varningstriangel som stod utställd före kurvan hade ingen som helst effekt. Inte varningsblinkers heller. Inte förrän husse kom, iförd hela vägarbetarreflexmunderingen, och ställde sig nästan mitt i gatan och dämpade bilarnas hastighet lugnade de ner sig. Dock gasade de för fulla muggar så fort de passerat honom och fick sen tvärbromsa igen efter 10 meter för att det stod en bil med varningsblinkers en aning olyckligt.

Bilen står kvar på verkstaden och får förhoppningsvis en ny bränslepump i morgon. Själv har jag tillbringat en del tid på Blockets bilavdelning…

Så ja, det händer visst en del även i november som för övrigt tog slut ungefär lika otippat fort som vanligt. Karlsson tycker dock att det händer för lite och att han har tillbringat på tok för mycket tid så här.

Idag rådde vi dock bot på tristessen igen genom att byta den traditionella lunchpromenaden mot en timmes lydnadsträning och bus. Husse var hemma och kunde promenera Iza så då passade vi på. Lika uppskattat som alltid. Av både hund & matte. Det är verkligen en feel good-kur att träna med den lilla även om han var en aning överladdad idag. 🙂

Många iPhone-bilder blir det. Vem orkar släpa ut finkameran när allt bara är gråttgråttgrått?

 

Iza ligger inte i sofforna (eller sängarna). End of story.

Så skulle det kunna ha varit och så har det varit i närmare 13 år.

Vi hade säkert en och annan diskussion om detta i hennes yngre dagar men sen har vi aldrig behövt ta upp det. Ibland kom vi på henne med att ”tjuvligga” i en av fåtöljerna men vi såg det aldrig. Hon var noga med att hoppa ner när vi kom hem…Däremot var det varmt och gott när man kände efter. Numera är det stängt till vardagsrummet när vi inte är hemma. Mest för att de inte ska flänga runt i fönstren och spana efter katter och andra vilda djur.

När vi köpte nya soffor fick hon fåtöljen och hon var mycket skeptisk när vi berättade att hon faktiskt fick ligga i den och det tog ett tag innan det föll sig naturligt (när vi var hemma). 🙂

(I husvagnen råder undantagstillstånd och någon sorts High Chaparral-stämning – alla ligger överallt utan några som helst hämningar, typ.)

Innan vi renoverade vardagsrummet ställde vi in en bia-bädd bredvid fåtöljen och oftast valde hon biabädden så vi hade inte särskilt dåligt samvete när fåtöljen flyttade till ett hundpensionat. Bia-bädden med fluffig ”dyna” har varit mycket populär, hos båda hundarna. Ganska ofta har jag möblerat om Karlsson när han somnat där på kvällen och Iza stått och trånat en stund. Han får/vill ju vara i soffan så jag har helt enkelt flyttat honom dit och Iza har varit nöjd.

Igår kväll däremot hängde jag inte riktigt med i svängarna. Karlsson låg draperad på biabäddens kant och tuggade på ett ben. Iza tittade på honom och jag tittade på TV.

Helt plötsligt hoppade hon upp i soffan, som den naturligaste sak i världen, och la sig tillrätta på Karlssons fleecepläd. Dessutom såg hon helt oberörd ut när jag började skratta åt henne.

Min första tanke var ”nu är hon senil på riktigt” men efter ett tag insåg även jag schäfertantslogiken: ”ligger du i min säng så ligger jag i din!”. Den kör hon ju med i hallen där hon lägger sig i Karlssons lilla bädd (där hon inte får plats men det låtsas hon inte om) när han ockuperat hennes. 🙂

Så plättlätt var det nog.

När Karlsson lämnade biabädden efter en stund, och la sig i den andra soffan, hoppade hon ner och la sig tillrätta på sin riktiga plats, men man undrar ju onekligen hur länge det dröjer innan vi vaknar med henne i sängen?

eller – för att citera en rad ur JCS – herren ger och herren tar.

När vi hade vår första hund fanns det en runda vi gick väldigt ofta. Där var ett blött parti som kunde vara svårt att ta sig över när det var surt i markerna (det står t o m Kärret på kartan) men oftast gick det bra Sen tog man ner skog runt omkring och när träden försvann fanns det inget som kunde suga upp vattnet och det blev  jätteblött året om…

Då uppfann vi en ny väg som gjorde rundan lite kortare men ändå ok. Efter några år körde man sönder den vägen fullständigt när man tog ut virke. Det blev ett meterdjupt lerdike… 😦

Något år senare så gjorde man i ordning den vägen inklusive den ursprungliga vägen! Vi fick tillbaks våra rundor även om mysfaktorn var rätt låg. Det var inte ens ”grusväg” utan ”stenväg”, anspassad för fler skogsmaskiner och timmerbilar. Ganska svårforcerat, men det gick att ta sig fram.

I höstas, när de tog ner mer skog, blev dock den vägen ganska ok tack vare (eller på grund av) att skogsmaskinerna och timmerbilarna tryckte till den så att ytan blev jämnare.

Men … i samband med den avverkningen körde de sönder den mysiga skogsvägen som ingick i den längre varianten av rundan och den blev ett formidabelt lerdike. Omöjligt att ta sig fram på och på sidan av var det hinderbana av gallrat sly som bara låg kvar.

 

I förra veckan började det dock hända saker. En grävmaskin fixade till den vägen  och dumprar har kört skytteltrafik med sten. Nej, inte grus – sten. Nu ser det ut såhär:

Vår mysiga skogsväg är förvandlad till någon sorts autobahn för skogsmaskiner, nästan omöjlig att gå på eftersom den är belagd med sten upp till 15-20 cm i diameter. 😦 Något mer lättforcerad än lerdiket iofs, men mysfaktor NOLL. Det är bara en kamp för att inte bryta benen av sig.

Och inte nog med det; på den tidigare fixade vägbiten, som blev ok efter timmerbilarnas behandling, har man lagt på ÄNNU mer sten?! Varför kan jag inte begripa för den höll alldeles utmärkt när de avverkade och körde ut virket. Nu ser praktiskt taget hela rundan ut såhär. 😦

Och så pricken över i :

Idag när vi kom snubblande så hade en dumper avslutat med att dumpa ett lass sten tvärs över hela vägen?! Djupa och breda vattenfyllda diken på båda sidor… Vi lyckades ta oss förbi utan att välta i diket men det var med ett nödrop. Man kan undra hur länge den ska ligga där?

”Men gå någon annanstans då istället för att gnälla” tänker säkert någon – eller alla. Men … det finns inget annat! Om vi inte ska gå rundor på 2-3 timmar, vilket vi varken hinner eller orkar under arbetsdagarna, eller utsätta oss för en massa lösa, galna hundar på en annan runda så är det det här vi har. Återstår att ta bilen och åka iväg men det hinns inte heller med på lunchen om man dessutom ska hinna promenera.

Surt sa räven… 😦

Hur som helst måste markägaren, som jag inte vet vem det är, ha på tok för mycket pengar som h*n inte vet var h*n ska göra av. Dumpers har kört skytteltrafik i två veckor och en grävskopa har  varit på plats under samma tid. Kostnaden för det, plus allt stenmaterial, måste vida överstiga inkomsterna från sommarens avverkning och så mycket avverkningsbar skog finns det inte inom räckhåll från den här vägen. Ibland undrar man…?

Det är fullt möjligt att jag inte är klok?

Troligen behöver jag en stödgrupp?

Husse har idiotförklarat mig.

I viss mån håller jag med honom, men…

…jag kunde inte låta bli.

Jag är dessutom i gott sällskap. Dels av L som hänger med även den här gången och dels av rätt många andra blir man varse om man googlar lite. Den här gången har vi dessutom förökat oss och blir dubbelt så många på den lilla resan – vi får med oss två ”nybörjare”. Borde vi inte få provision snart?

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag bör vara tacksam eller ledsen att den inte går på närmare håll? Det hade ju varit enklare att slippa långa resor och övernattningar. Å andra sidan hade jag väl köpt ännu fler biljetter?

Men oavsett vilket … jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tittar här till höger… 🙂

Och idiotförklaringarna kan jag leva med; det är det värt! 🙂

 

(Finns det stödgrupper för Jesus Christ Superstar-beroende?)

Det var faktiskt lika bra den här gången, om inte bättre?

I fredags drog jag och L till Stockholm igen för att beskåda Jesus Christ Superstar, för andra gången. Lite knäppt låter det kanske men det är utan konkurrens det bästa jag sett på en scen så varför inte?

Ett par roller var besatta med nya artister och det var kanske inte helt lyckat, men jag antar att man inte haft något val. Gunilla Backman som Maria Magdalena – njae? Röst – javisst, men utseendet och åldern kändes inte riktigt rätt. Morgan Alling saknades i rollen som Herodes men det är trots allt bara ett nummer så det gick att leva med.

De viktigaste var dock kvar; Patrik Martinsson som Judas (till höger) och Ola Salo som Jesus. Favoriten hela vägen är utan tvekan Patrik Martinsson! Vilken utstrålning, inlevelse, utlevelse, röst och … utseende. 😉 Det finns väl ett skäl till att han spelar rollen för fjärde-femte gången, i olika uppsättningar.

Den här gången satt vi på rad fyra (istället för 18) och det tillförde oenkligen en ny dimension. Ansiktsuttryck, svett, tårar, spott och detaljer som man inte uppfattar från längre bak i salongen.

Skivan, från Malmöuppsättningen, har ju gått varm i bilen ända sedan i våras och texterna till åtminstone första akten kan jag nu utantill. Här och där hade man bytt ut någon textrad men det gick att leva med, det också.

Det är nog tur att det är en bit till huvudstaden annars hade jag troligen ruinerat mig på biljetter. Men det finns vissa planer på att se den en tredje gång, till våren. Det vore helt klart värt resan. 🙂

I övrigt har vi ätit och druckit gott, shoppat lite och haft allmänt trevligt. T o m SJ har skött sig hyfsat. Vi bodde på hotell Malmen, ca 50 meter från Göta Lejon, och det var ju smidigt. Ett fräscht ”designhotell” med spännande väggdekor i rummet.

Söder, som jag inte var på särskilt mycket när jag bodde i Stockholm, är ju en mysig stadsdel med ett intensivt folkliv, på gott och ont. Ont när man ska sova och gott när man är vaken. 😉

Några fler bilder från ”applådtacket” och en länk till den officella lilla reklamvideon kommer här!

 

Lärjungar av årgång 2012.

I Alingsås har man i rätt många år (detta var tydligen det trettonde) kört ett arrangemang som heter Lights in Alingsås. Trots att det inte är långt till Alingsås har vi aldrig lyckats ta oss dit, förrän i lördags.

Förväntningarna var rätt höga.

De uppfylldes inte…

Dark in Alingsås kändes som en mer passande beskrivning. Att det regnade under hela promenaden gjorde det inte roligare, men kompisen som var med hade traskat runt där förra året i ännu värre regn och varit grymt imponerad så det här året var väl troligen/förhoppningsvis ett bottennapp/undantag?

Nedanstående bilder är tagna ”på frihand” med min förvånansvärt kompetenta dvärgkamera eftersom det inte var läge att plocka fram finkameran och fixa med inställningar osv under paraplyet. Detta var ungefär vad som fanns att fota på 2,5 (dåligt skyltade) kilometrar. Några grejor hoppade jag över samtidigt som jag konstaterade att det var få ”installationer” jag inte själv kunnat fixa med en strålkastare, lite färgad cellofan och ett avlövat träd… Men som kompisen sa; man får nästan åka dit nästa år igen för att se om detta var undantaget?

Nåja, vi hade trevligt sällskap och avslutade kvällen med en god middag så det kunde varit värre. 🙂

Det här var faktiskt lite roligt – lysande snöflingor mitt på gatan liksom. 🙂

I söndags körde vi sök igen och min teori om näsdjuren stärktes. Han jobbade på jättefint i den blöta och rätt kuperade rutan och det funkade två-tre skick men sen tog näsan liksom slut. Han gjorde t o m ett par fina tomslag (där han borde ha hittat figuranten) utan att tappa motivationen. Trots att han var riktigt nära figuranterna hittade han inte ända fram. Han stack (enligt figuranterna) till sist ner näsan och försökte spåra men inte ens det gav utdelning trots att de skickats fram i rutan från ena legan till nästa.

Sökpasset tillsammans med förra helgens katastrofspecial på KM:et, ett ”skumt” uppletande i veckan samt några rejäla nysattacker har stärkt min teori om noskvalster. Igår, när jag ändå var hos veterinären, passade jag alltså på att flirta till mig ett recept på Stronghold till det lilla djuret och även till det något större djuret. Det är väl bäst att behandla båda så att de pyttesmå odjuren inte studsar tillbaka, typ.

I söndags kväll, när husse kom hem från guld-matchen på Borås Arena tog Karlsson emot iförd detta specialbeställda halsband i Elfsborgs färger. Snyggt tyckte husse. 🙂 Karlsson var dock en aning kluven med tanke på att han har rötterna i Malmö… 😉

…som idag är något piggare. Eller faktiskt mycket piggare.

Sederingen igår kväll, i samband med stygntagningen, tog hårt på tanten och det tog ett tag innan hon vaknade till igen. Jag jollrade, pillade, pratade, pep… Tog till allt jag kunde komma på men hon sussade vidare. En kort stund funderade jag på att be dem hämta en random, gärna talför, katt och sätta framför näsan på henne men nej … kändes som en effektiv metod men kanske inte så trevlig för katten? 😉

Till sist tog jag till det tunga artilleriet och ropade ”Karlsson” med bästa inkallningsrösten (fast på lite lägre volym) och då… då vaknade hon till, tittade sig förvirrat omkring och undrade vad hon missat?  Konkurrens kan göra underverk. 🙂

Hon var f ö broderad med mycket välgjorda korsstygn och det var riktigt trixigt att få loss dem men till sist gick det vägen.

På bilden ser hon faktiskt odrägligt pigg ut jämfört med det tillstånd hon befann sig i större delen av kvällen igår. Idag är hon dock sitt vanliga jag som det verkar. Inte bryr hon sig om ögat heller. Den (mycket) unga (norska) veterinären (som gav mig associationer till Birk i Ronja Rövardotter) trodde att hon kanske skulle vara irriterad och behöva tratten ett par dagar till men så verkar inte vara fallet.

När hon sussade passade vi även på att kolla i munnen där de trasiga tänderna suttit och vid en av de f d tänderna såg det inte helt bra ut. Nu blir det antibiotika i sju dagar och dessutom ska hon ”gurgla” med antibakteriell lösning en gång om dagen. Wish me luck! 🙂

Nu kan vi alltså ägna oss åt att hålla tummarna för att hålet efter tanden rättar till sig. Om ni inte har något annat för er alltså.

…när två hundar, en matte och en tratt ska ta sig nerför trappan samtidigt?

Och tratten inte nöjer sig med att delta utan absolut vill vinna?

Den sekvensen känns inte alltid helt riskfri…

På lunchpromenaden idag var Karlsson lös, precis som han brukar vara på den delen av promenaden. Han håller sig alltid på vägen och i princip alltid inom ”flexikoppelavstånd” (om han inte stannat för att beta gräs eller göra nr 2). Jag tjoade och tjimmade som vanligt, för att upplysa de vilda djuren om vår närvaro. Men uppenbarligen fanns det åtminstone en hörselskadad älg som inte tagit notis om detta.

Karlsson var några meter framför mig, Iza och tratten när Iza gör ett jätteryck i kopplet och skäller till. Över vägen, kanske 20 meter framför oss, går en gigantisk älg. Ingen kalv eller sånt tjafs. Ko eller tjur hann jag dock inte se i det tumult som uppstod. En del i det tumultet var att jag vrålade ”NEJ, KOM HIT!” åt Karlsson. Efter någon sekunds betänketid … så gjorde han det?! Han vände och kom! De som inte är innehavare av en skånsk korthårig jaktschäfer eller annan jakthundsras kanske inte förstår storheten i detta, men det är stort. Jättestort! Karlsson har ju, i motsats till Iza, läst regelboken och gör ett kort stopp när det dyker upp något oväntat, som hundar ”ska” göra. Det var i det läget jag ”vände” honom. Iza drar ju innan hon ens förstått vad det är hon jagar. Inte ens idag, med tratt och i full fart mot sin trettonde födelsedag hade hon tvekat. Det finns en anledning till att hon alltid är kopplad…

I det läget var jag tacksam att jag har en tratthund som opererat ut tänder och därför föds på mjuk föda för tillfället. Detta innebar att det i fickan fanns korv, istället för ”fiskmaten” som normalt är med på promenaderna. Jag behöver väl knappast nämna att jag öste beröm, både ätbart, muntligt och fysiskt, över det lilla träsktrollet? Att jag kan ”vända” honom när han är kopplad vet jag ju, dvs jag kan få honom att vända uppmärksamheten från viltet till mig, men jag tror inte att vi någonsin på alla år har råkat på vilt så nära när han varit lös. Samtidigt har jag trott att jag faktiskt skulle kunna vända honom men det var oerhört skönt att få den teorin bekräftad. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. 🙂

När jag landade på klubben i morse visade termometern i bilen -7,5°. Minus. Sju. Och. En. Halv?! Och vi skulle tävla KM i bruks. En mycket prestigefylld tävling.

Alla ekipage kör appellklasspår, oavsett ”normal” klasstillhörighet. Vi har kört två fältspår nu i veckan. Det första med uselt resultat och det andra med klart godkänt. Men … det var ju inte en massa minusgrader då…

Vet inte om jag kan skylla på att Karlsson frös om tårna eller om det bor små djur i hans näsa men specialen gick uselt. Han spårade väl rätt ok, åtminstone bitvis, men den första pinnen blängde han bara på en stund innan han gick vidare. Jag kunde ju plocka upp den och rädda betyget men WTF? Han ska ju plocka upp pinnarna! Den andra pinnen tror jag inte han märkt alls (men det gjorde jag) och slutapporten snubblade han på så den var ju svår att förbigå. Betyg 5,5 blev det på det.

Sen var det uppletande. Även detta på fält vilket jag blev glad för med tanke på de breda dikena i den vanliga rutan. Med facit i hand vet jag inte om det var så lyckat? För första gången i historien hittade han inte ett enda föremål! WTF … igen. Dåliga uppletanden har han väl gjort då och då men han har ju alltid fått in föremål. Vet inte vad jag ska skylla på. Brist på vind, kyla, frost … skit samma. Besviken var jag när vi var klara i alla fall. Det kändes som om han försökte och han täckte in större delen av rutan. Ibland slog han på något som bör ha varit föremål men hittade inte ända fram. Nu var det väl inte helt enkelt för de två elitklasshundarna, som ska ta in 4 föremål, hittade bara två var. Den andra högreklasshunden tog dock full pott (tre) så helt omöjligt var det ju uppenbarligen inte.

Åter på klubben gjorde han en riktigt ok lydnad om vi blundar för nollan på krypet. Det hade ju krupit en malle där precis innan och jag tyckte han väste ”fy fan, det luktar malle matte” i mungipan innan han började vägra krypa. 😉 Hur som helst så ”tränade” jag oss igenom momentet och nollan var ju inget att diskutera. I övrigt skötte han sig helt ok. Uppflyttningspoäng med 10 poängs marginal trots nollan. Han låg t o m på platsen trots kylan. Då hade förvisso termometern hoppat upp över nollan och solen sken men varmt var det väl inte direkt ändå. Eller så var det endast det faktum att farbror Bosses syster låg till vänster och farbror Bosses bror till höger om honom som gjorde att han låg? 😉

Med tanke på den usla specialen var femte och sista platsen vikt åt oss. Får nog bli någon mer test av näsan i veckan och verkar det lika skumt då så får det bli veterinärkontakt.

Dagens lydnadsbetyg (och det känns inte som om några gratispoäng delades ut bara för att det var KM och därmed inofficiellt)

Fritt följ: 8,25 (tangerat ekipagebästa?)

Inkallning med ställande: 9,25

Framåtsändande: 7

Kryp: 0

Skall: 9

Tungapport: 6,75 (krävdes ett extra kommando för att han skulle ta den)

Hopp: 9,5

Plats: 10

Summa 206 + 35 stackars poäng från specialen

Hade det varit KM i brukslydnad hade vi nog halkat upp en bit i resultatlistan. 😉

Vem/vilka som har fotat bilderna på Karlsson vet jag i ärlighetens namn inte. Kameran har valsat runt bland deltagarna och den som har varit ”ledig” har fotat. 829 bilder fanns det i kameran när jag kom hem… 🙂

 

 

Utsikten vid spåren var i alla fall vacker. 🙂

 

Något tveksam spårhund…

På uppletandet sprang han åt höger…

 

…och åt vänster…

…och ibland tittade han på utsikten. Men vad hjälpte det?

Ett av våra bästa fria följ genom tiderna.

Samma märkliga start på inkallningen som vanligt. 🙂

Tungapport på väg in efter en kort och intensiv diskussion.

 

Stilstudie på hoppet. Spänningen är oliiidlig – ska han nå fram?
Ser betydligt värre ut på bild än i verkligheten.

Ja, han nådde!

Och ner kom han. Han landar i regel nästan i sittande ställning. 🙂

Ja jösses… jag tror att jag blev rejält lurad av Iza både igår och i natt. Hon gnällde, gnydde, suckade, stönade och var allmänt orolig hela dagen. När man är nyopererad, broderad runt ögat och har dragit ut tre tänder, är ju inte tankearbetet jättesvårt. Klart hon har ont! Normalt sett är hon ju en hårding och visar inte i onödan att/om hon har ont men det här verkade verkligen allvarligt och mattehjärtat blödde.

Hon, som normalt älskar att ligga i arbetsrummet när jag jobbar, kom inte till ro och ville helst vara nere. Det slutade med att jag stängde dörren för att ha koll på henne.

Efter samråd med veterinären fick hon en dos Rimadyl redan på förmiddagen fast hon egentligen inte skulle ha förrän på kvällen. Medicinen verkade dock inte ha någon större effekt och gnyendet, gnällandet och stönandet fortsatte.

Vid lunchtid tog vi en kortare promenad (hon var ju ordinerad vila i ett dygn efter narkosen) men efter 200 meter ville hon vända och gå hem. Vem är jag att protestera – det var ju inte jag som hade ont?

Igår kväll, efter kvällsmaten och ytterligare en dos Rimadyl, lägrade sig äntligen lugnet och hon somnade in hårt i bia-bädden i vardagsrummet när jag satt framför TV:n. Yes! Rimadylen har äntligen haft effekt, var naturligtvis min första tanke.

Men … så fel jag hade! Det som orsakat allt tyckasyndomsigsjälv var förmodligen mat?!

Normalt sett får hon ju torrfoder som jag häller vatten över i samband med utfodringen. Nu, med utdragna tänder, får hon inte äta ”hård” mat så maten har fått stå på ”uppblötning”  och se det är vi inte vana vid. Gårdagens frukost ställdes på blöt redan på onsdag kväll och kvällsmaten igår hade stått sedan frukost. Igår kväll hällde jag dock inte upp dagens frukost förrän när jag skulle gå och lägga mig och då … då började pipandet igen och har fortgått till och från hela natten.

Idag, efter frukost gjorde jag inte i ordning kvällsmaten och nu sover hon lugnt och tyst i arbetsrummet – precis som vanligt. Och brådskan hem på lunchpromenaden igår berodde förmodligen på att hon skulle hem och bevaka maten. Karlsson var ju med på promenaden så vem som skulle stjäla den är oklart men logiken i pantertanthjärnan är inte alltid glasklar. 🙂

Ny strategi: inte hälla upp kvällsmaten förrän ett par timmar innan den ska ätas. Frukosten tillreds och förvaras i husvagnen, utom syn-, hör- och dofthåll för den matgalna tanten. 🙂

Behöver jag tillägga att hon slukar Rimadylen som om det vore köttbullar?

Allt detta stärker ytterligare min teori om att den dagen (om den kommer, vilket jag har svårt att tro) när hon matvägrar, då är det dags för den sista resan…

För övrigt kan man undra hur kul det är med den här brodyren, som förhoppningsvis är väl genomtänkt, men hon verkar ha vant sig vid den också och är inte lika benägen att försöka krafsa eller också har hon insett det meningslösa så länge tratten sitter på.

Nu är det synd om pantertanten… Igår var det operationsdags och mina nerver låg på utsidan hela dagen. Veterinären var dock mycket pedagogisk när jag lämnade in Iza och förklarade noga hur narkosen skulle gå till för att bli så skonsam som möjligt.

Eftersom hon ändå skulle sövas hade jag bett dem kolla över hennes tänder och det var nog tur. Hon har inte visat några direkta tecken på att ha ont i munnen men min magkänsla har sagt mig något. Som vanligt hade magkänslan rätt. Tre tänder behövde tas bort och det hela drog alltså ut på tiden. Bra att de hann göra det när hon ändå var sövd så att man slapp göra om den proceduren vid ett senare tillfälle.

När jag hämtade henne vid 18.30 på kvällen var det ett litet ynk som mötte mig. Har nog inte sett henne så eländig och matt sen den dramatiska kastreringen för nio år sedan. Hon var dock lika knäpp som vanligt, för när vi stapplat ut ”bakvägen” för att gå till bilen insåg jag att jag var tvungen att gå in ”framvägen” igen för att hämta tratten och när vi gick in på djursjukhuset igen blev det drag under tassarna?! Knäpphund! 🙂

Kvällen gick i ynkandets tecken. Mat fick hon inte eftersom hon var så groggy och vatten ville hon inte dricka men till sist fick hon i sig lite vatten apterat med små korvbitar.

Under natten har det ynkats en hel del, muntligen, och sömnen för alla i familjen har varit rätt usel.  Idag är hon piggare, har både ätit med god aptit och druckit men ynklig är hon fortfarande. Piper, gnäller, suckar och stönar. Eftersom hon fick smärtstillande innan hon lämnade djursjukhuset igår har jag fått order om att inte ge första Rimadylen förrän ikväll men det känns onekligen som om det skulle behövas lite tidigare?

En av mina prövningar blir väl att hålla sjuksköterske-Karlsson på behörigt avstånd från operationssåret. Igår kväll spärrade vi av och han fick gå och lägga sig tidigt med husse. Idag har han inte visat något direkt intresse men för ovanlighetens skull ligger han i arbetsrummet och sover så han känner nog att hon (och jag?) behöver stöd, eller nå’t. 😉

Efter en operation får man ju alltid med sig skriftliga ”hemgångsråd”. Ibland känns det som om de inte är helt genomtänkta?

T ex ska hon enligt hemgångsrådet undvika trappor? Hon har opererats i ögat och munnen; varför skulle hon inte kunna gå i trappor? Än så länge sker det naturligtvis inte i onödan. Hon övervakas och får stöd av mig eftersom hon fortfarande inte är 100% stadig på benen. Att hänvisa henne till att bara vistas på nedre plan både dag och natt (och därmed inte kunna vara nära mig när jag jobbar och sover) skulle förmodligen göra henne kraftigt deprimerad så vi väljer trapporna.

Hon har tratt för att hon inte ska kunna slicka eller bita i operationssåret? Slicka eller bita sig i ögat?! Nåja, tratten behövs nog mer än vid någon tidigare operation för hon vill gärna krafsa med tassen så den får sitta på.

Dessutom ska hon endast gå korta promenader i koppel… Koppelpromenader kan jag köpa, det är ju precis som vanligt för hennes del, men varför de ska vara korta förstår jag inte riktigt? När det första ynkstadiet har lagt sig, vilket det väl borde göra om en dag eller två, så mår hon troligen mycket bättre av att röra på sig ordentligt. Dvs inte springa och röja men att gå normala sträckor så att den gamla kroppen hålls igång. En längre tids ”vila” på en gammal hund kan ju få ödesdigra konsekvenser.

Jag hoppas vi tar oss igenom det här med förståndet och hälsan i behåll men hon är ju av segt virke vilket hon bevisat många gånger förr så det ska nog gå den här gången också.